Och anarkin som urskog, nihilismen en öken - detta tror jag han tidigare nämnt i “På marmorklipporna”. Således är vildmark och skog tillflyktsorter när nihilismen tilltar; skogsflanör och älvdansare, lystring till Panflöjt och konsten att se varje träd som ett Livets träd.

En klarsynt bild av konservatismen ges också i “Över linjen”, som vi ser. Den konservative håller sig fast vid än den ena, än den andra skärven - tills också den tas ifrån honom (Fadern, Familjen, Armén, Tronen…), och sedan väntar nihilismen runt hörnet.

Nåväl, nihilismen är en fas vi går igenom. Och som Jünger antyder på slutet, man måste ha upplevt dess gåtfulla makt för att verkligen förstå tidsandan. Någon annanstans har han sagt att anarkin är en fas varje sant politisk människa måste passera, man måste lära känna denna negation av alla värden för att kunna skaffa sig nya värden. Vilka dessa är sägs inte här, men inte ligger de väl alltför långt från “att värna varats och livets värde, de föddas och oföddas, de dödas och de levandes”… Som Cavefors framhöll i sin Jüngerartikel i SvD 1987.

Kort sagt: vi måste odla vår trädgård och inte försmå “de enkla människornas hälsning”.

Apropå Jünger har jag själv skrivit några inlägg om honom på min blogg “Svenssongalaxen”, om förbisedda verk, styrka och svagheter i hans stil och mycket annat.