Nietzsche om “inspiration”

155.
Tro på inspiration. – Konstnärer har ett intresse av att man tror på deras plötsliga ingivelser, den så kallade inspirationen; som om idén till ett konst- eller diktverk, grundtanken i en filosofi slagit ner som en nådablixt från himlen. I verkligheten producerar en god konstnärs eller tänkares fantasi oavbrutet: bra, medelmåttigt eller dåligt, men hans urskillningsförmåga, högeligen skärpt och utövad, vrakar, väljer, kombinerar; så som man nu ser av Beethovens anteckningsböcker att han fogat samman sina härligaste melodier av ståstumpar och på sätt och vis gallrat fram dem ur många olika ansatser. Den som sovrar mindre strängt och litar på sitt efterbildande minne kan väl under vissa omständigheter bli en stor improvisatör; men konstnärlig improvisation står lågt i förhållande till en med allvar och möda framsiktad konstnärlig tanke. Alla stora konstnärer har varit stora arbetare, outtröttliga inte bara i fråga om att hitta på utan också när det gällt att stryka, sovra, omgestalta, ordna.

156.
Inspirationen än en gång. – När produktionsförmågan någon tid dämts upp och hindrats i sitt utflöde av någon hämning, utgjuter den sig till slut så plötsligt som bevittnade man här en ingivelse utan föregående arbete, alltså ett mirakel. Det är den bekanta illusion som alla konstnärer som sagt är lite för intresserade av att vidmakthålla. Kapitalet har bara just ackumulerats, det har inte plötsligt fallit ner från himlen. För övrigt finns även på andra områden exempel på sådan skenbar improvisation, exempelvis på godhetens, dygdens eller lastens områden.

Ur Mänskligt, alltförmänskligt, första boken.