Adorno tillhörde pionjärerna för en ny kunskapsteori som räknar med ett emotionellt apriori. Hans teori rymmer motiv i en krypto-buddhistisk anda. Den som lider utan att förhärdas kommer att förstå. Den som kan lyssna till musik kan i upplysta ögonblick se över till världens andra sida. Vissheten om att det verkliga i en handskrift nedtecknats under lidande, kyla och hårdhet präglade denna filosofis sätt att närma sig världen. Den trodde visserligen knappast på en förändring till det bättre, men gav inte efter för frestelsen att låta sig avtrubbas och vänja sig vid det givna. Att förbli känslig var så att säga ett utopiskt förhållningssätt – att hålla sinnena skärpta för en lycka som inte kommer, som som genom att vi är beredda på den skyddar oss från förråandets värsta former.
Politiskt och emotionellt har den estetiska, den “känsliga” teorin sin grund i en av sorg, förakt och vrede präglad anklagelse mot allt som innehar makt. Den stiliserar sig till en spegel av världens onda, den borgerliga kylan, herraväldets princip, det smutsiga geschäftet och des profitmotiv.
/…/
Cynismen vågar komma med nakna sanningar, men de framförs på ett sätt som gör att de behåller något osant.
Peter Sloterdijk: Ur inledningen till “Kritik av det cyniska förnuftet” (1981)
