Om att avskaffa arbetet (och på köpet även konsten)

ARBETET
I början av 1900-talet slogs våra arbetande mor- och farföräldrar för rätten till mat på bordet och tak över huvudet. Genom ansträngningar och uppoffringar vi absolut inte vill förneka dem äran av lyckades de käma till sig ett samhälle som var behagligt att leva i under nästan en hel generation.
Idag har arbetet och den romantik som omgärdat detta och dessutövare spelat ut sin roll som smörjmedel i klasskampen. Någon egentlig klassskillnad mellan arbetare och tjänstemän finns inte idag. När arbetarklassen tagit plats i sina tv-soffor tynade samhällsengagemanget bort i samma takt som deras arslen svällde.

Dagens ofta välbeställde arbetare har fräckheten att klamra sig fast vid sin underklassidentitet och ständigt ropa efter allt större bekvämlighet, men bara åt sig själv och i förlängningen möjligen den omedelbara familjekretsen. Genom att dessa par ger sig själva den av hävd ärorika titeln “arbetare” blockeras klasskampen för samhällets verkliga underklass, de arbetslösa, underbetalda, utstötta, diskriminerade.

Det finns inget politiskt parti för vilket “rätten till arbete” är något annat än en självklarhet och “full sysselsättning” något annat än ett självändamål.

Vi vet inte varför makthavarna vill att arbetslösa medborgare ska må dåligt, men vi vet att de lyckats med sina föresatser.

Vårt förslag, måhända en smula skämtsamt presenterat, men i grunden seriöst, är att helt avskaffa kroppsarbete i traditionell mening (det finns knappt något som inte skulle skötas bättre av robotar), men behålla själva ritualen. Människor ska fortfarande kunna samlas och utföra fullständigt meningslösa sysslor, vi vill bara rationalisera bort förespeglingen om nytta.

Det bästa sättet att genomföra denna förändring är att låta det nya arbetet ersätta en annan samhällsfunktion som idag blivit helt obsolet: konsten.

DET HÄR ÄR STRAFFET, FYLKINGEN 2005

ur Pontus Lundkvist: Okända djur (Galago 2008)

About these ads