Excerpter

October 2, 2006

Wim Mertens - Basic Concepts of Minimal Music

Filed under: english, estetik, musik — rasmus @ 11:06 pm

La Monte Young, Terry Riley, Steve Reich and Philip Glass. These four American composers were the first tp apply consistently the techniques of repetition an minimalism in their works. Their music developed in the 1960s in America, and during the seventies became very succesful in Europe as well. /…/
The use of repetition is not new at all What is new is only the global musical context in which it is used, and it is only this situation that allows us to distinguish between American repetition and repetition in classical music. In traditional music, repetition is used in a preeminently narrative and teleological frame, so that musical components like rhythm, melody, harmony and so on are used in a causal, prefigured way, so that a musical perspective emerges that gives the listener a non-ambivalent orientation and that attempts to inform him of meaningful musical contents.
The traditional work is teleological or end-orientated, because all musical events result in a directed end or synthesis. The composition appears as a musical product characterized by an organiz totality. By the underlying dynamic, dramatising construction, a directionality is created that presumes a linear memory in the listener, that forces him or her to follow the linear musical evolution. Repetition in the traditional work appears as a reference to what has gone before, so that one has to remember what was forgotten. This demands a learned, serious and concentrated, memory-dominated approach to listening. The music of the American composers of repetitive music can be described as non-narrative and a-teleological. Their music discards the traditional harmonic functional schemes of tension and relaxation and (currently) disapproves of classical formal schemes and the musical narrative that goes with them /…/

There is only a very tenuous polemical relationship between repetitive music and romantic-dialectical music – in fact, the guiding principles of the latter have simply been ignored. But on the other hand, it is clear that repetitive music can be seen as the final stage of an anti-dialectic movement that has shaped European avant-garde music since Schoenberg, a movement that reached its cilmination with John Cage, even though his music has a very obvious polemical-intellectual background and orientation completely absent from repetitive music. /…/

For instance, one finds that in repetitive music the concept of work has been replaced by the notion of process, and that no one sound had any greater importance than any other. /…/
Traditional dialectical music is representationa: the musical form relates to an expressive content and is a means of creating a growing tension; this is what is usually called the “musical argument”. But repetitive music is not built around such an “argument”; the work is non-representational and is no longer a medium for the expression of subjective feelings. /…/
La Monte Young has removed finality, the apocalypse, from his music, and what is left is mere duration and stasis, without beginning or end: eternal music. In fact, Young has said that his Dream House project is a permanent, continuous work that has no begining and goes on indefinitely.

A work becomes a process when it relates only to itself. The most important characteristic of musical proces as defined by Reich is that it determines simultaneously both the note-to-note details and the overall form. /…/ Subjective intervention is strictly ruled out in favour of a complete determinacy. Reich calls this a particulary liberating and impersonal ritual – he nominally controls everything that happens in the compositional process but also accepts everything that results without further modification. Like Reich, Glass rejects any structure that exists outside the musical process – the process has to generate its own structure: “My music has no overall structure but generates itself at each moment.”
In process music, structure is secondary to sound; the two coincide only in so far as the process determines both the sound and the overall form. Repetitive music is mono-functional and sounds are not programmed to achieve a final solution of the opposition between material and structure. In dialectical music the real rama les in the opposition between form and content and the final resolution of this opposition. But with the removal of logical causality sound becomes autonomous, so that in a process work no structure exists before sound: it is produced at each moment. /…/

In repetitive music perception is an integral and creative part of the musical process since the listener no longer perceies a finished work but actively participates in its construction. Since there is no absolute point of reference a host of interpretative perspectives are possible. So that goal-directed listening, based as it is on recollection and anticipation, is no longer suitable and must be in favour of a random, aimless listening, traditional recollection of the past being replaced by something akin to a “recollection into the future”, actualisation rather than reconstruction. This “forward recollection” removes memory from its priviliged position.
Stoianova called this a game of “iterative monadism”: what matters is not what the sound may stand for but its physiological intensity, or, as Young puts it: “One must get inside the sound”. /…/

What is most important: freedom or manipulation? Liberating the listener does not seem to be a major concern of repetitive composers. Since each moment may be the beginning or the end, the listener can choose how long he wants to listen for, but he will never miss anything by not listening. /…/

To what extent the adoption of a mystical ideology is an inevitable by-product of the use of repetition is not too clear, though the use of non-European musical elements has certainly led Riley and Young to come under the influence of Eastern ideology. To Riley and Young the aim of music is to get “far out” /…/
Bu the continous variation in Riley’s accumulative process negates itself because of its emptiness and leads one to perceive passing time simply as stasis. /…/ The extended static sounds of La Monte Young’s music suggest an anti-apocalyptic time as pure duration. /…/
For Glass and Reich, the removal of dialectical content from music is in no way connected with mystical ideology. Reich’s music assumes neutrality of values as a matter of principle. And while his attempt to use Western sound material in the context of non-Western structural methods seems at first sight to be merely a technical procedure without ideological relevance, the fact that both his and Glass’s music takes place in non-dialectical macro-time, brings them very close to the mysticism of Riley and Young. Glass has expressed his opposition to traditional clock-time and denies structured time-relationships and intentionality. In Western music, the musical argument is the result of a dialectical subdivision of time. Yet both Riley and Reich have eliminated this historical negativity: their idea of time is an empty one, and because of this no real change can take place in their music, so that a higher level of macro-time, beyond history, is reahed, which has been called now or stasis or eternity. It is in this non-historical character of repetitive music that is the real negation of subjectivity.

September 30, 2006

Walter Benjamin: diverse fragment

Filed under: estetik, etik, svenska — rasmus @ 9:40 pm

Bensinmack
Livets konstruktion ligger för ögonblicket mycket mer i händerna på fakta än på övertygelser. Och därtill på sådana fakta som nästan aldrig eller någonstans tjänat som underlag för övertygelser. Under sådana omständigheter kan en verklig litterär aktivitet inte räkna med att hålla sig inom en litterär ram – snarare är detta det vanliga tecknet på att den är ofruktbar. Betydande litterär verksamhet kan bara åstadkommas i en sträng växelverkan mellan handlande och skrivande; den måste utveckla de oansenliga uttrycksmedel, som bättre jämnar vägen för dess inflytande i arbetande kollektiv än bokformens anspråksfulla universella gest, det vill säga flygblad, broschyrer, tidskriftsartiklar och plakat. Bara detta direkta språk visar sig vuxet ögonblickets krav. Åsikter är för samhällslivets väldiga apparat vad oljan är för maskinerna; man ställer sig inte framför en turbin och dränker den i maskinolja. Man sprutar in litet i fördolda nitar och fogar som man måste känna till på förhand.

Kineserier
Intrycket av en landsväg blir ett helt annat om man går till fots än om man flyger fram över den i flygplan. På samma sätt är också intrycket av en text ett annat om man bara läser den än om man skriver av den. Den som flyger ser bara hur landsvägen banar sig fram genom landskapet, för honom rullas den upp efter samma lagar som det kringliggande landskapet. Bara den som går vägen till fots upplever dess makt och hur den ur samma terräng, som för flygaren bara är slät mark som utbreder sig, kommenderar fram distanser, perspektiv, ängar, sköna vyer med varje krökning på sin bana, ungefär som befälhavarens rop kommenderar fram soldater ur en front. På samma sätt är det enbart den avskrivna texten som kan få dens själ i sin makt som är sysselsatt med den, under det att den som bara läser den aldrig får stifta bekantskap med de nya utblickar som finns i dess inre, och som texten likt en väg genom den inre urskog som ständigt sluter sig på nytt banar väg för: eftersom läsaren lystrar till sitt jags rörelser genom drömmeriets fria luftlager, men däremot avskrivaren förmår styra dem. Det kinesiska bokkopierandet var därför den ojämförliga garanten för litterär kultur och avskriften en nyckel till Kinas mysterier.

Kaiserpanorama
Resa genom den tyska inflationen

I det förrÃ¥d av ordvändningar varmed den tyske borgarens av dumhet och feghet sammansvetsade livsstil dagligdags förrÃ¥der sig är den om den förestÃ¥ende katastrofen – eftersom det ju “inte kan fortsätta sÃ¥ här” – särskilt tänkvärd. Den hjälplösa fixeringen vid de gÃ¥ngna decenniernas trygghets- och ägandeföreställningar hindrar genomsnittsmänniskan att uppfatta de högst beaktansvärda stabiliteter av helt nytt slag som ligger till grund för den nuvarande situationen. DÃ¥ den relativa stabiliseringen under förkrigsÃ¥ren gynnade henne, tror hon att varje tillstÃ¥nd som berövar henne hennes egendom mÃ¥ste uppfattas som instabilt. Men stabila förhÃ¥llanden behöver pÃ¥ intet sätt vara angenäma förhÃ¥llanden, och redan före kriget fanns det grupper för vilka de stabiliserade förhÃ¥llandena var detsamma som den stabiliserade misären. Förfall är inte ett spÃ¥r mindre stabilt, inte ett spÃ¥r med ofattbart än uppgÃ¥ng. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergÃ¥ngen är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillstÃ¥ndet skulle kunna Ã¥stadkomma en frigörelse frÃ¥n den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nÃ¥ fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel. Folkgemenskaperna i Mellaneuropa lever som invÃ¥narna i en inringad stad för vilka livsmedel och krut börjar ta slut och som mänskligt att döma inte har nÃ¥gon räddning att vänta. Ett läge där kapitulation, kanske pÃ¥ nÃ¥d och onÃ¥d, borde allvarligt övervägas. Men den stumma, osynliga makt, som Mellaneuropa känner sig ställd inför, förhandlar inte. SÃ¥ Ã¥terstÃ¥r ingenting annat än att under den ihÃ¥llande väntan pÃ¥ det sista stormanloppet oavlÃ¥tligt gÃ¥lla blicken riktad mot miraklet sÃ¥som den enda räddning som ännu är möjlig. Detta pÃ¥tvingade tillstÃ¥nd av spänd uppmärksamhet utan klagan skulle emellertid, eftersom vi stÃ¥r i hemlighetsfull kontakt med de makter som belägrar oss, kunna göra undret till verklighet. Däremot kommer förväntningarna om att det inte skulle kunna fortsätta sÃ¥ här en dag att vederläggas av insikten att det bara finns en gräns för de individuella och kollektiva lidandena, bortom vilken man inte kan fortsätta: förintelsen.

Se upp för trappstegen!
Arbetet på en god prosa har tre trappsteg: ett musikaliskt, där den komponeras, ett arkitektoniskt, där den konstrueras, och slutligen ett textilt, där den vävs.

Tretton teser mot snobbister
1.
Konstnären skapar ett verk.
Den primitive yttrar sig i dokument.

2.
Konstverket är bara sekundärt ett dokument.
Inget dokument är som sådant ett konstverk.

3.
Konstverket är ett mästerstycke.
Dokumentet tjänar som lärostycke.

4.
Med konstverkets hjälp lär sig konstnären yrket.
Med hjälp av dokument fostrar man en publik.

5.
Konstverk fjärmar sig från varandra genom graden av fulländning.
I det stoffliga kommunicerar alla dokument

6.
Innehåll och form är i konstverket ett och detsamma: substans.
I dokumenten är stoffet allenarådande.

7.
Substans är det beprövade.
Stoff är det drömda.

8.
I konstverket är stoffet en barlast, som betraktandet kastar överbord.
Ju djupare man försjunker i ett dokument, desto tätare: stoffet.

9.
I konstverket är formprincipen central.
I dokumentet hamnar bara fragment av former.

10.
Konstverket är syntetiskt: kraftcentral.
Dokumentets fruktbarhet vetter åt analysen.

11.
Vid förnyat betraktande undergår konstverket en stegring.
Dokumentet betvingar bara genom överraskning.

12.
Det manliga hos verken ligger i angreppet.
Dokumentet är garderat genom sin oskuld.

13.
Konstnären går ut för att erövra substanser.
Den primitiva människan förskansar sig bakom stoff av olika slag.

Kritikerns teknik i tretton teser
1. Kritikern är strategen i den litterära kampen.
2. Den som inte kan ta parti ska inte yttra sig.
3. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.
4. Kritik måste tala artisternas språk. Ty cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropet skalla.
5. “Sakligheten” mÃ¥ste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.
6. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så faller det inte tillbaka på hans konstförstånd utan på hans moral.
7. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.
8. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.
9. Polemik innebär att man förintar en bok i ett fåtal av dess satser. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.
10. Äkta polemik griper sig an med en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.
11. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.
12. Kritikerns konst i nuce: prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.
13. Publiken måste ständigt ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

* Den som respekterar umgängesformerna men förkastar lögnen liknar en som visserligen klär sig efter modet men inte har någon skjorta på kroppen.

Planetarium
Om man, som en gÃ¥ng Hillel den judiska läran, var tvungen att i all korthet, stÃ¥ende pÃ¥ ett ben, formuelra antikens lära, sÃ¥ mÃ¥ste den satsen lyda: “De och inga andra kommer att besitta jorden som lever i harmoni med de kosmiska krafterna.” Ingenting skiljer i sÃ¥ hög grad den antika människan frÃ¥n den moderna som hennes hängivna förtröstan pÃ¥ en kosmisk erfarenhet, som är sÃ¥ gott som okänd för oss sentida. Dess regress är pÃ¥taglig redan i astronomins uppsving i nya tidens början. Kepler, Kopernikus, Tycho Brahe drevs förvisso inte enbart av vetenskapliga impulser. Men icke desto mindre ligger i den uteslutande betoningen av en optisk samhörighet med universum, som astronomin mycket snart ledde fram till, ett förebud om vad som mÃ¥ste komma. Antikens umgänge med kosmos försiggick i andra former: i ruset. Ruset är ju ändÃ¥ den erfarenhet som ensam tillförsäkrar oss det mest närliggande och det mest avlägsna, utan att nÃ¥gonsin skilja det ena frÃ¥n det andra. Det innebär emellertid att det endast är i gemenskap med andra som människan genom ruset kan kommunicera med kosmos. Det är en olycksbÃ¥dande villfarelse hos den moderna människan att betrakta denna erfarenhet som betydelselös, som nÃ¥gonting som gÃ¥r att avskaffa och kanalisera i individuella svärmerier under vackra stjärnklara nätter. Nej, den kommer ständigt att inställa sig pÃ¥ nytt, och folk och generationer kommer att undslippa den lika litet som de kunde undslippa det senaste kriget, som var ett ohyggligt vittnesbörd om detta behov och ett försök till en ny, aldrig tidigare upplevd förmälning med de kosmiska makterna. Människomassor, gaser, elektriska energier släpptes lösa pÃ¥ det öppna fältet, högfrekvensströmmar genomkorsade landskapet, nya stjärnor steg upp pÃ¥ himlen, det brusade av propellrar i luftrummet och havsdjupen, och överallt grävde man ner offerskatter i den bördiga myllan. Detta stora giljande till kosmos försiggick för första gÃ¥ngen i planetarisk skala, nämligen i teknikens tecken. Men eftersom den härskande klassens profithunger med dess hjälp sökte tillgodose sina egna intressen, svek tekniken mänskligheten och förvandlade brudlägret till ett hav av blod. Herravälde över naturen, sÃ¥ förkunnar imperialisterna, är all tekniks syfte. Men vem skulle hysa förtroende till en barnplÃ¥gare som förklarade att uppfostrans syfte är de vuxnas herravälde över barnen? Är inte uppfostran först och främst den oumbärliga regleringen av förhÃ¥llandet mellan generationerna och alltsÃ¥, om man nu ska tala om herravälde, en frÃ¥ga om herravälde över generationsmotsättningarna och inte över barnen? Och pÃ¥ samma sätt med tekniken: inte herravälde över naturen, utan herravälde över förhÃ¥llandet mellan natur och mänsklighet. Människan som art stÃ¥r visserligen efter tiotusentals Ã¥r vid slutet av sin utveckling; mänskligheten som art stÃ¥r emellertid bara i början av sin. I tekniken hÃ¥ller en ny fysis pÃ¥ att organiseras Ã¥t den, där dess kontakt med kosmos sker pÃ¥ ett nytt och annorlunda sätt än i folk och familjer. Det räcker med att erinra om erfarenheten av hastigheter med vars hjälp mänskligheten nu rustar sig för oöverskÃ¥dliga färder in i tidens innandömen, för att där träffa pÃ¥ rytmer som kan ge sjuka nya krafter, ungefär som höga berg och sydliga hav tidigare förmÃ¥tt göra det. Nöjesfälten är ett förstadium till sanatorierna. Den äkta kosmiska erfarenhetens extas är inte bunden vid det lilla naturfragment som vi är vana att kalla “natur”. I det senaste krigets förintelsenätter skakades mänskligheten i märg och ben av en känsla som liknade epileptikerns lycka. Och de revolter som följde pÃ¥ det var det första försöket att fÃ¥ den nya kroppen under kontroll. Proletariatets makt är mätaren pÃ¥ dess tillfrisknande. NÃ¥r dess disciplin inte ända in i märgen pÃ¥ den, sÃ¥ kan inget pacifistiskt resonerande rädda den. Förintelsens yrsel övervinner det levande bara i befruktningens rus.

September 2, 2006

Sven-Olov Wallenstein: Efterord till Hegels estetik

Filed under: estetik, hegel, svenska — rasmus @ 4:30 pm

1. Estetikens plats i systemet

“‘Estetik’ är för Hegel inte sÃ¥ mycket namnet pÃ¥ en avgränsad filosofisk disciplin, som en frÃ¥ga: kan konsten och den erfarenhet som ligger fördold i den ‘upphävas’ – i den dubbla betydelse som Aufhebung har hos Hegel, dels att sudda ut, utplÃ¥na, men ocksÃ¥ att lyfta upp och bevara pÃ¥ en högre nivÃ¥ – i det filosofisk-begreppsliga vetandet?”

“Filosofins uppgift är att i skeendets virrvarr lyfta fram de väsentliga strukturer som gör att vi kan tala om en riktning och mening, eller en ‘förnuftets list’, som Hegel kallar det. De historiska aktörerna känner inte den yttersta meningen med sina handlingar, utan ‘anden’ eller ‘förnuftet’ agerar sÃ¥ att nÃ¥got annat sker bakom deras ryggar, det vill säga att en ny typ av intersubjektiv rationalitet träder fram, vilket är ett av de icke-teologiska sätt pÃ¥ vilket man kan tolka Hegels ‘ande’, Geist. Hegel ser historien i ett örnperspektiv, vilket ocksÃ¥ i viss mening förutsätter att den har tagit slut, eller Ã¥tminstone inträtt i sitt ’sista stadium’ (vilket för Hegel är fasen efter den franska revolutionen), det vill säga att dess mening kan bli gripbar för oss som ett avslutat helt först när vi kan ana vart den är pÃ¥ väg. Hegels eget system mÃ¥ste pÃ¥ sÃ¥ sätt framställas som den sista filosofin (och här öppnas en typ av eskatologisk historicitet i filosofin, som fÃ¥tt mÃ¥nga historiska efterföljare, även om de flesta anser sig göra motstÃ¥nd mot det hegelska upphävandet), den teori som kan förstÃ¥ varför alla tidigare perspektiv var riktiga men otillräckliga i sin begränsning och därför mÃ¥ste infogas i det absoluta systemet som lika mÃ¥nga partiella sanningar. Den dialektiska processen innebär att de olika motsatserna, begreppsliga sÃ¥väl som historiskt framvuxna (individ-samhälle, historia-logik, form-innehÃ¥ll etc), genomtränger varandra, att de bibehÃ¥lls som motsatser men nu förmedlade som moment i en mer övergripande enhet – vilket som vi ska se ocksÃ¥ kommer att gälla konsten i dess förhÃ¥llande till de andra formerna av ‘absolut ande’, det vill säga religionen och filosofin.”

“Anden sÃ¥som en mängd rena abstrakta tankebestämningar förytterligas, faller ner i naturen och Ã¥tervänder stegvis tillbaka till sig själv i allt högre gestalter, först i form av en naturfilosofi, och sedan som en andens filosofi, där den gÃ¥r igenom allt mer komplexa nivÃ¥er av medvetenhet – ’subjektiv ande’ (antropologi, fenomenologi, psykologi), ‘objektiv ande’ (rätt, moralitet och sedlighet) och till sist ‘absolut ande’ (konst, religion och filosofi), som är de tre sätt pÃ¥ vilka det absoluta speglar sig självt i sinnlig (estetisk), symbolisk (religiös) och begreppslig (filosofisk) form.”

“Kant tar upp trÃ¥den frÃ¥n Baumgarten, och i Kritik av omdömeskraften (1790) ger han en omfattande utläggning av smakomdömets autonomi, det vill säga hur och i vilken grad det mÃ¥ste skilja sig frÃ¥n kognitiva och normativa omdömen /…/ Estetiken har därför för Kant ocksÃ¥ en systematisk funktion, i och med att den fungerar som en bro över den ‘oöverskÃ¥dliga klyfta’ som finns mellan natur och frihet /…/
Det är denna dimension av försoning och syntetiskt överbryggande som Hegel tar fasta pÃ¥, även om han menar att Kant förblev stÃ¥ende pÃ¥ halva vägen, framför allt för att han fastnade i en teori om det estetiska omdömet, som ständigt reproducerar skillnaden mellan det subjektiva och det objektiva.”

“För Hegel kan konsten och estetiken aldrig ta filosofins plats, utan steget eller ’sprÃ¥nget’ (Satz) bortom Kant /…/ mÃ¥ste tas sÃ¥ att säga med förnuftet i behÃ¥ll, om det inte ska bli en salto mortale och störta oss ned i en indifferent avgrund. Denna kritik av romantikens försök att sätta konsten över filosofin, och den hierarkiska tredelning som redan Differensskriften upprättar mellan konst, religion och filosofi som tre nivÃ¥er av framställning av det absoluta, förblir ett ständigt tema hos Hegel”

2. Föreläsningarnas atruktur: idealet, konstformerna och de enskilda konstarternas system

“Konsten är för Hegel ett sken, men i en mycket speciell bemärkelse, nämligen som idéns sätt att skina fram i det sinnliga. Skenet, det fenomenella framträdandet, understryker han och vänder därmed upp och ned pÃ¥ den traderade platonska begreppsligheten, är en helt essentiell del av sanningens rörelse /…/ i Erscheinung fattad som negativt ’sken’ och positivt ‘framskinande’ i ett /…/ (Doch der Schein selbst ist dem Wesen wesentlich) /…/
Det sinnliga skenet är nu det första sättet pÃ¥ vilket det absoluta skiner fram, bÃ¥de historiskt och logiskt, och konsten är den grundläggande form i vilken idén blir sinnlig – den grundläggande och därmed ocksÃ¥ första och enklaste formen, som kommer att ersättas av andra pÃ¥ högre nivÃ¥, men icke desto mindre är absolut nödvändig och därför aldrig kommer att försvinna, utan bara inträda i ständigt nya konstellationer.”

“Om vi ser systemet i dess helhet som en encyklopedisk cirkelröresle, kan vi i en mening säga att anden faller ned i materien /…/ vilket skapar ett brott i verkligheten, och konstens funktion blir dÃ¥ att hela detta brott /…/ Konsten tillÃ¥ter pÃ¥ sÃ¥ sätt idén, eller begreppet, att skina fram i en förkroppsligad form, och den inleder försoningen pÃ¥ den absoluta andens nivÃ¥.
I form av sinnligt sken blir idén till vad Hegel benämner ideal, och detta ideal kan anta tre väsentliga former, som är de tre typer av grundläggande relationer som kan råda mellan idén och dess sinnliga gestaltning: den symboliska, klassiska och romantiska konstformen, som på en gång är logiska bestämningar och en historisk succession.
I den symboliska formen möter vi idén dÃ¥ den fortfarande söker sin form /…/ och Hegel kan därför i anslutning till Kants definition av termen bestämma dess relation till sin materiella form som sublim, det vill säga att ingen form förmÃ¥r innehÃ¥lla eller Ã¥terspegla den pÃ¥ ett adekvat sätt. Historiskt sett motsvarar denna fas för Hegel den konst som föregÃ¥t det antika Grekland – den indiska mytologin, poesin i Gamla testamentet, den babyloniska och egyptiska arkitekturen etc, där /…/ formen fortfarande är fÃ¥ngad i naturen. Den egyptiska sfinxen utgör ett paradexempel pÃ¥ detta: sÃ¥som hälften djur och hälften människa /…/ Att Egyptens konst är symbolisk, innebär att den endast pekar hän mot eller symboliserar skönheten pÃ¥ ett sätt som för den själv fortfarande är omedvetet. Symbolen kan därför ‘betraktas som en förkonst (Vorkunst) som i huvudsak tillhör morgonlandet”

“I den klassiska konstformen upphävs förvisso den symboliska diskrepansen mellan idé och gestaltning /…/ men i dess enkla och naiva form – därav känslan av harmoni /…/ Men samtidigt kan denna idealets enkelhet inte bestÃ¥, den är bara ett ögonblick av balans och symmetri mellan tvÃ¥ obalanser och assymetrier, det symboliska och det romantiska. Därför understryker Hegel ofta att den klassiska harmonin är en illusion, om än en nödvändig sÃ¥dan i andens utveckling /…/ Begreppets lyckliga enfald mÃ¥ste följas av ett uppror där det oändliga sluter sig loss frÃ¥n den sinnliga formen. Därför är den klassiska kosten dömd att gÃ¥ under och bli till romantisk, kristen konst, men i denna fas är det religionen som är sanningen och inte konsten, eller snarare kan vi säga att religionen är sanningen om konsten, dess upphävande. /…/
Det konstnärliga utsträcks därmed ocksÃ¥ till livet som helhet och blir till ett slags existensens estetik /…/ som hotar att upplösa alla fasta band. Hegels kritik fÃ¥r här en tydligt moraliserande ton /…/
Den romantiska konstformen mÃ¥ste övergÃ¥ till filosofi eller ständigt förbli i ett tillstÃ¥nd av upplösning, vilket dock aldrig kan alstra ett positivt resultat.”

“Först har vi beskrivit de tre konstformerna, den symboliska, den klassiska och den romantiska, men därefter inträder en ytterligare succession som utgör Estetikens tredje del, nämligen de enskilda konstarternas materiella existens.
De fem sköna konsterna (arkitektur, skulptur, mÃ¥leri, musik och poesi) genomlöper var och en dessa faser, samtidigt som ocksÃ¥ de bildar en hierarki inom vilken de ‘upphäver’ varandra. /…/
Varje konstart förstås därför med utgångspunkt i sitt medium (stenen, marmorn, färgen, ljudet, språket), de materiella bärare som har vissa kontingenta egenskaper samtidigt som de kommer att bilda en meningsfull hierarki ända upp till poesin, som i princip helt suddar ut sin bärare eller åtminstone ger den status av rent medel.
Den första konstarten är alltsÃ¥ arkitekturen, som är bunden till jordens materialitet och har sitt väsentliga ändamÃ¥l utanför sig själv /…/ Den egyptiska pyramiden utgör en av prototyperna för arkitekturverkets första form, men Hegel ger ocksÃ¥ flera successiva versioner av begynnelsen: Babels torn, indiska falliska pelare, pagoder, obelisker, underjordiska gravkammare etc, och här kan vi se att konstens första fas inte har en skarp gräns, utan förgrenar sig ut i en oöverskÃ¥dlig mÃ¥ngfald av försök att gestalta rummet och ta det i besittning.”

“I mÃ¥leriet sÃ¥som den tredje av de enskilda konstarterna träder detta uttryck för det subjektiva fram, och färgen är ett väsentligt nytt element, men därefter ocksÃ¥ ansiktet, blicken och individualiteten, till sist ocksÃ¥ centralperspektivet som dematerialiserar bildplanet och öppnar en inre imaginär rymd. /…/
Den fjärde formen är musiken, som övervinner rummets exterioritet och tar steget in i tiden som en form för interioritet: klangen är vibration och tidslig passage, musiken förblir inte kvar likt ett yttre objekt, utan upphävs i medvetandet och minnet. I musiken överskrider vi sÃ¥ för första gÃ¥ngen de plastiska konsternas fysiska realitet till förmÃ¥n för en temporal idealitet /…/
Högst i hierarkin Ã¥terfinner vi till sist poesin, som förenar musikens idealitet med en semantisk nivÃ¥ som saknas i musiken. Poesin blir pÃ¥ sÃ¥ sätt till den mest generella av konstarterna, samtidigt som den genom sin sprÃ¥klighet stÃ¥r närmast filosofin /…/
Att bli filosof innebär därför i viss mening för Hegel inget annat än att tänka poesin i dess begrepp och därmed upphäva den i dess ideala form”

3. Konstens slut och arvet efter Hegels estetik

“Konsten är alltsÃ¥ ett nödvändigt första steg i denna cirkulära hemresa, och därför kommer dess väsen att bestÃ¥ i att ha blivit tänkt av filosofin, vilket kan te sig som en gÃ¥tfull temporal vridning. Wesen ist was gewesen ist, säger Hegel ibland: väsendet bestÃ¥r i att ha passerat eller övergÃ¥tt, i att nÃ¥got har gÃ¥tt in i sitt väsen. Om konstens sanning eller väsen ligger i religionen, om religionens sanning eller väsen ligger i filosofin, sÃ¥ är det först när vi nÃ¥tt fram till modernitetens filosofiskt bestämda epok som vi kan blicka tillbaka och förstÃ¥ varför konsten och religionen var nödvändiga, men inte längre är det.”

“Med estetikens inträde överskrids konsten pÃ¥ ett fundamentalt sätt, och även om konst kommer att göras i fortsättningen, sÃ¥ sker denna produktion nu utanför sanningens dimension, eftersom sanningen för oss moderna tillhör filosofin /…/
En annan läsning som kontextualiserar Hegels tes pÃ¥ ett mer produktivt sätt har presenterats av Eva Geulen i hennes systematiska utläggning av den filosofiska tropen ‘konstens slut’, som haft en lÃ¥ng karriär efter Hegel, även bland sÃ¥dana som sett sig som anti-hegelianer. Hon föreslÃ¥r att vi i Hegel mindre ska se den sista klassicisten än ‘den förste teoretikern för en modernitet som inte är tänkbar utan museet, oavsett om den inrättas i det som en byggnad, endast fyller det med nya saker eller revolterar mot det’. Hegels Estetikföreläsningar är samtidiga med färdigställandet av Schinkels Altes Museum i Berlin och de bildar ett teoretisk[t] korrelat till den nya institutionen”

“Men samtidigt är det ocksÃ¥ denna rationalism, tron pÃ¥ att allt i konstverken kan upplösas till tankar tänkta inom filosofin, som obönhörligt förefaller leda till tesen om konsten som nÃ¥got förgÃ¥nget – och i denna mening vore det systematiska ansprÃ¥ket ocksÃ¥ själva svagheten i den hegelska ansatsen. För Hegel förefaller den romantiska konstformen gÃ¥ mot sitt slut, och den ironiska och reflekterande inställningen kommer till slut att spränga Verkets enhet och lÃ¥ta den filosofiska reflektionen ta över – ‘tanken och reflektionen har överflyglat den sköna konsten’; för den efterhegelianska moderniteten och det som senare skulle bli en av de centrala linjerna i modernismen, där tron pÃ¥ systemet faller samman och konstarterna vandrar Ã¥t olika hÃ¥ll, och nya genrer, tekniker och material kommer att ge upphov till problemställningar av helt annat slag än tidigare, föreföll Hegels verk snarare som en gräns som mÃ¥ste överskridas, pÃ¥ samma sätt som Kants estetik hade tett sig för de unga poeterna och filosoferna fyra decennier tidigare.”

Hegel: Estetiken

Filed under: estetik, hegel, svenska — rasmus @ 6:00 am

G.W.F. Hegel: Inledning till estetiken
Översättning av Sven-Olov Wallenstein
Daidalos, 2005

I. Avgränsning av estetiken och vederläggning av några invändningar mot konstens filosofi

“konstskönheten är den ur anden födda och Ã¥terfödda skönheten /…/
hur mycket tal det än är om naturskönheter – mindre i antiken än hos oss – har väl ingen kommit pÃ¥ tanken att lyfta fram de naturliga tingen med avseende pÃ¥ deras skönhet och göra en vetenskap, en systematisk framställning, av dessa skönheter.”

“Konsten lyfter bort skenet och bedrägligheten hos denna dÃ¥liga och förgängliga värld frÃ¥n framträdelsernas sanna innehÃ¥ll och ger dem en högre verklighet, född ur anden. LÃ¥ngt ifrÃ¥n att vara blott sken, kan konstens framträdelser i förhÃ¥llande till den vanliga verkligheten tillskrivas en högre realitet och en sannare tillvaro.”

“Ty just pÃ¥ grund av sin form är konsten ocksÃ¥ begränsad till ett bestämt innehÃ¥ll. /…/
Den speciella karaktären hos konstproduktionen och dess verk uppfyller inte längre vÃ¥ra högsta behov; vi har gÃ¥tt vidare och kan inte längre förära och tillbe konstens verk som vore de gudomliga; det intryck de ger är av ett mer reflekterat slag”

“Den grekiska konstens sköna dagar, liksom senmedeltidens guldÃ¥lder, är förbi. VÃ¥rt samtida livs reflektionsbildning gör det till ett krav att vi sÃ¥väl vad gäller viljan som omdömet ska hÃ¥lla fast vid allmänna synpunkter och enligt dem reglera det särskilda /…/ För konstintresset liksom för konstproduktionen fordrar vi däremot pÃ¥ det stora hela mer en livfullhet, i vilken det allmänna inte är förhanden som lag /…/ Därför är vÃ¥r samtid i sitt allmänna tillstÃ¥nd inte gynnsam för konsten.”

“I vÃ¥r tid behöver vi därför mycket mer en vetenskap om konsten än under de tider dÃ¥ konsten för sig, som konst, redan gav full tillfredsställelse. Konsten inbjuder oss till tänkande betraktande, inte i syfte att Ã¥ter frammana konst, utan för att fÃ¥ vetenskaplig kunskap om vad konst är.”

III. Det konstskönas begrepp

“Men om det sedelärande ändamÃ¥let behandlas sÃ¥ mycket som ändamÃ¥l att det framställda föremÃ¥lets allmänna natur direkt för sig framträder och explikeras som en abstrakt sats, /…/ dÃ¥ har /…/ det som först gör konstverket till konstverk blivit till en obehövlig bisak, en hylsa som sätts som enbart en hylsa, ett sken som uttryckligen sätts som sken. Därmed har emellertid konstverkets egen natur förvrängts. Ty vad ett konstverk ska bringa till Ã¥skÃ¥dning är inte ett innehÃ¥ll i dess allmänhet som sÃ¥dant, utan denna allmänhet sÃ¥som helt och fullt individualiserad, sÃ¥som sinnlig enskildhet. Om konstverket inte framgÃ¥r ur denna princip, utan lyfter fram allmänheten och syftar till en abstrakt lära, dÃ¥ är det bildliga och sinnliga bara en yttre och överflödig prydnad och konstverket nÃ¥got i sig själv sönderbrutet, i vilket form och innehÃ¥ll inte längre framträder som sammanvuxna.”

“Den andliga bildningen och det moderna förstÃ¥ndet frambringar denna motsats i människan, vilket gör henne till en amfibie genom att hon mÃ¥ste leva i tvÃ¥ världar som motsäger varandra, pÃ¥ sÃ¥ sätt att medvetandet driver runt i denna motsägelse, och i och med att det kastas frÃ¥n den ena sidan till den andra är oförmöget att finna tillfredsställelse i nÃ¥gon av dem. Ty Ã¥ ena sidan ser vi människan fÃ¥ngad i den vanliga verkliigheten och den jordiska tidsligheten, betryckt av behov och nöd, trängd av naturen, insnärjd i materien, de sinnliga syftena och den njutning de ger, behärskad och driven av naturdrifterna och lidelserna; Ã¥ andra sidan höjer hon sig upp till eviga idéer, till ett tankens och frihetens rike, ger sig själv sÃ¥som vilja allmänna lagar och bestämningar, avkläder världen dess levande och blomstrande verklighet och upplöser den till abstraktioner /…/
Om den allmänna bildningen har rÃ¥kat in i en dylik motsägelse, kommer det att vara filosofins uppgift att upphäva motsatserna, det vill säga att visa att varken den ena sidan i sin abstraktion eller den andra i sin liknande ensidighet besitter sanning, utan är det sig självt upplösande; sanningen ligger först i bÃ¥das försoning och förmedling /…/
Om vi fortsätter att tala om ett ändamÃ¥l, sÃ¥ gäller det först att avvisa den missvisande föreställning som i frÃ¥gan efter ett ändamÃ¥l hÃ¥ller kvar bibetydelse av en frÃ¥ga efter en nytta. /…/
Mot detta mÃ¥ste man hävda att konsten är kallad till att avtäcka sanningen i konstgestaltningens sinnliga form, att framställa denna försonande motsats, och därmed har sitt yttersta ändamÃ¥l i sig, i själva denna framställning och detta avtäckande. /…/
det konstsköna erkänns som ett av de mellanled som upplöser motsatsen och motsägelsen mellan den i sig abstrakt vilande anden och naturen – sÃ¥väl den natur som framträder i det yttre som den inre naturen i den subjektiva känslan och det subjektiva sinnet – och Ã¥terför dem till enhet.”

1. Kant

“Men i det att Kant föll tillbaka i den fasta motsatsen mellan subjektivt tänkande och objektiva föremÃ¥l, mellan viljans abstrakta allmänhet och dess sinnliga enskildhet, var det framför allt han som lyfte fram den tidigare berörda motsatsen inom moraliteten sÃ¥som det högsta”

[referat av Kants uppfattning om det estetiska omdömet]
“a) Detta välbehag ska emellertid för det första vara utan allt intresse, det vill säga utan relation till vÃ¥r begärsförmÃ¥ga. När vi har ett intresse som till exempel nyfikenhet, eller ett sinnligt intresse pÃ¥ grundval av ett sinnligt behov, är föremÃ¥len inte viktiga för oss för sin egen skull, utan pÃ¥ grund av vÃ¥rt behov. /…/
FörhÃ¥llandet till det sköna, hävdar Kant, är nu inte av detta slag. Det estetiska omdömet lÃ¥ter det yttre förhandenvarande bestÃ¥ fritt för sig och framgÃ¥r ur en lust som objektet av sig självt instämmer i, genom att den tillÃ¥ter föremÃ¥let att ha sitt ändamÃ¥l i sig självt. /…/
c) För det tredje ska det sköna ha formen av ändamÃ¥lsenlighet /…/ I den ändliga ändamÃ¥lsenligheten förblir mÃ¥l och medel externa i förhÃ¥llande till varandra /…/
Vad vi nu finner i alla dessa kantska satser, är att allt det som annars förutsätts i vÃ¥rt medvetande som Ã¥tskilt här är oskiljaktigt. Denna Ã¥tskillnad upphävs i det sköna genom att det allmänna och det särskilda, mÃ¥l och medel, begrepp och föremÃ¥l, fullkomligt genomtränger varandra. SÃ¥ ser Kant ocksÃ¥ det konstsköna som ett sammanstämmande /…/
Kants kritik utgör utgÃ¥ngspunkten för det sanna begripandet av det konstsköna, men likväl är det bara genom att övervinna dess tillkortakommanden som detta begripande kan göra sig gällande som ett högre fattande av densanna enheten av nödvändighet och frihet, särskilt och allmänt, sinnligt och förnuft.”

3. Ironin

“Herr Friedrich von Schlegel har uppfunnit denna ironi, och mÃ¥nga andra har pladdrat om den i hans efterföljd, och gör det fortfarande.
Nästa form hos denna ironins negativitet är nu Ã¥ ena sidan det fÃ¥fänga i allt sakligt, sedligt och i sig innehÃ¥llsrikt, intigheten hos allt objektivt och i och för sig giltigt. Om jaget förblir vid denna stÃ¥ndpunkt, framträder allt för det som intigt och fÃ¥fängt, med undantag för den egna subjektiviteten, som därigenom själv blir ihÃ¥lig, tom och fÃ¥fäng.”

“dock mÃ¥ste det komiska i all sin släktskap med det ironiska väsentligen skiljas frÃ¥n det. Ty det komiska mÃ¥ste inskränkas till att visa att allt som förintar sig självt är nÃ¥got i sig intigt /…/
Det förhÃ¥ller sig pÃ¥ helt annat sätt när nÃ¥got i grund och botten sedligt och sant, ett i sig substantiellt innehÃ¥ll överhuvudtaget, i en individ och genom honom visar sig som intigt. I sÃ¥dana fall är individen till sin karaktär intig och föraktlig, och ocksÃ¥ denna svaghet och karaktärslöshet bringas till framställning. Denna skillnad mellan det komiska och det ironiska rör väsentligen innehÃ¥llet i det som förstörs. /…/
Om nu ironin förs till framställniingens grundton, har därigenom det allra mest okonstnärliga gjorts till konstverkets sanna princip. /…/ det är en tröst att denna oredlighet och detta hyckleri inte faller flk i smaken, utan att de tvärtom vill ha fulla och sanna intressen lika mycket som karaktärer som förblir trogna sitt viktiga innehÃ¥ll.”

[om Karl Wilhelm Friedrich Solger (1780-1819)]
“Här stötte han pÃ¥ idéns dialektiska moment, den punkt som jag kallar ‘oändlig absolut negativitet’, idéns verksamhet dÃ¥ den negerar sig som oändlig och allmän och blir ändlig och särskild, och därefter lika mycket upphäver denna negation för att Ã¥terställa det allmänna och oändliga i det ändliga och särskilda. Solder höll fast vid denna negativitet, och förvisso är den ett moment i den spekulativa idén, men, fattat som denna blott dealektiska oro och upplösning av det oändliga liksom det ändliga, är den ocksÃ¥ bara ett moment och inte hela idén, som Solger tänkte sig. Tyvärr avbröts Solgers liv alltför tidigt för att han skulle kunna ha kommit till det konkreta utförandet av den filosofiska idén. SÃ¥ förblev han stÃ¥ende vid den sida av negativiteten som är besläktad med det ironiska upplösandet av det bestämda liksom av det i sig substansiella, och i vilket han sÃ¥g den konstnärliga verksamhetens princip.”

INLEDNING

“Om vi till exempel säger om Gud att han är det helt enkelt Ena, det högsta väsendet som sÃ¥dant, har vi bara uttalat en död abstraktion hos det universella förstÃ¥ndet. /…/ Till skillnad frÃ¥n de kristna har judarna och turkarna inte kunnat framställa sin Gud, som inte ens är en förstÃ¥ndets abstraktion, pÃ¥ ett positivt sätt. Ty i kristendomen föreställs Gud i sin sanning och därför som i sig konkret, som person, som subjekt, och bestämd pÃ¥ närmaste sätt som ande. Vad han är som ande utvecklas för den religiösa uppfattningen som personernas trefald, vilken samtidigt än en. Här är väsen, allmänhet och särskillnad, samtidigt som deras försonande enhet, och först en sÃ¥dan enhet äär det konkreta.”

“Ty innan anden har nÃ¥tt fram till det sanna begreppet om sitt absoluta väsen mÃ¥ste den gÃ¥ igenom en serie nivÃ¥er vars grund ligger i detta begrepp, och detta innehÃ¥llets förlopp som anden ger sig motsvarar ett omedelbart därmed sammanhängande förlopp av konstnärliga gestaltningar, i vars form anden sÃ¥som konstnärlig själv blir medveten om sig.”

“SÃ¥ förblev till exempel kinesernas, indiernas och egyptiernas konstgestalter, gudabilder och avgudabilder formlösa, eller formen förblev svag och med en osann bestämning, och de kunde inte bemäktiga sig den sanna skönheten eftersom deras mytologiska föreställningar, innehÃ¥llet och tanken i deras konstverk, fortfarande i sig var obestämda eller illa bestämda och inte utgjorde det i sig absoluta innehÃ¥llet.”

“Konstformerna är därför inget annat än de olika förhÃ¥llanden som rÃ¥der mellan innehÃ¥ll och gestalt /…/
Här ska vi betrakta tre förhållanden mellan idén ooch dess gestaltning.
1. För det första äger begynnelsen rum när idén, som fortfarande själv är obestämd och oklar eller illa och osant bestämd, görs till konstgestaltens innehÃ¥ll. /…/ Den första konstformer är därför mer endast ett sökande efter förbildligande än en förmÃ¥ga till sann framställning. /…/ Vi kan kalla denna form i allmänhet för den symboliska konstformen. /…/
sÃ¥ stegrar den nu naturgestalterna och verklighetens framträdelser själva till obestämdhet och mÃ¥ttlöshet; den tumlar runt bland dem, kokar och jäser i dem, vÃ¥ldför sig pÃ¥ dem, förvränger och tänjer dem pÃ¥ ett onaturligt sätt, och försöker genom formernas förvirring, omätlighet och prakt lyfta upp framträdelsen till idén. /…/
Dessa drag utgör den allmänna karaktären hos den första konstnärliga panteismen i österlandet /…/ – Denna kan ses som den första konstformen, den symboliska, med sin strävan, sin jäsning, sin gÃ¥tfulla och sublima karaktär.”

“2. I den andra konstformen, som vi ska kalla den klassiska, upphävs den symboliska konstformens dubbla brist. /…/ Därmed är det först den klassiska formen som producerar och Ã¥skÃ¥dliggör det fulländade idealet, och framställer det som förverkligat. /…/
Det specifika med innehÃ¥llet bestÃ¥r tvärtom i det klassiska i att innehÃ¥llet självt är konkret idé /…/ den mänskliga gestalten. /…/
Därför är anden här samtidigt bestämd som partikulär, som mänsklig, och inte som rätt och slätt absolut och evig /…/
Denna sista punkt blir i sin tur till den brist som fÃ¥r den klassiska konstformen att upplösas och kräver en övergÃ¥ng till en högre och tredje konstform, nämligen den romantiska.”

“3. Den romantiska konstformen upphäver Ã¥terigen den fulländande enheten av idén och dess realitet, och den Ã¥tergÃ¥r, om än pÃ¥ ett högre sätt, till den skillnad och motsats mellan bÃ¥da sidor som inte hade övervunnits i den symboliska konsten. Den klassiska konstformen har nämligen uppnÃ¥tt det högsta som konstens försinnligande förmÃ¥r, och om den har en brist, sÃ¥ gäller den endast konsten själv och konstsfärens begränsning. Denna begränsning bestÃ¥r i att konsten överhuvudtaget gör det i sitt begrepp oändliga och konkreta allmänna, anden, till sitt föremÃ¥l i sinnlig konkret form /…/ I denna sammansmältning kommer emellertid anden inte till framställning i sitt sanna begrepp. /…/ UtifrÃ¥n denna princip upphäver den romantiska konstformen Ã¥terigen den klassiskas odelade enhet, eftersom den har vunnit ett innehÃ¥ll som gÃ¥r bortom den klassiska konstformen och dess uttryckssätt. Detta innehÃ¥ll – för att nu erinra om kända föreställningar – sammanfaller med det som kristendomen utsäger om Gud, till skillnad frÃ¥n den grekiska gudatron, som utgör det väsentliga och mest adekvata innehÃ¥llet för den klassiska konsten.”

“PÃ¥ det analoga omrÃ¥de som är religionen, med vilken konsten pÃ¥ sin högsta nivÃ¥ har ett omedelbart sammanhang, fattar vi samma skillnad i det sätt pÃ¥ vilket det jordiska, naturliga livet Ã¥ ena sidan för oss stÃ¥r i sin ändlighet, samtidigt som medvetandet Ã¥ andra sidan gör Gud till sitt föremÃ¥l, vari skillnaden mellan objektivitet och subjektivitet faller bort, tills vi för det tredje slutligen fortskrider frÃ¥n Gud som sÃ¥dan till församlingens andakt, det vill säga till Gud som han lever och är närvarande i det subjektiva medvetandet. Dessa tre huvudskillnader framträder ocksÃ¥ i konstens värld i en självständig utveckling.”

“1. Den första av de särskilda konstarterna, som vi enligt denna grundbestämning mÃ¥ste börja med, är den sköna arkitekturen. Dess uppgift bestÃ¥r i att omforma den yttre oorganiska naturen sÃ¥ att den blir till yttervärld i samklang med konsten och besläktad med anden. /…/ sÃ¥ kommer byggnadskonstens grundtyp att vara den symboliska konstformen. Ty arkitekturen är det som först banar väg för gudens adekvata verklighet, och i sin tjänst kämpar den med den objektiva naturen för att befria den frÃ¥n ändlighetens snÃ¥rskog och tillfällighetens förvridna gestalt. Därigenom jämnar den till platsen för guden, formar hans yttre omgivning och bygger Ã¥t honom ett tempel /…/
2. Men sÃ¥ har genom arkitekturen den oorganiska världen renats, ordnats symmetriskt och gjorts besläktad med anden, och gudens tempel, hans församlings hus, stÃ¥r färdigt. I detta tempel inträder nu, för det andra, guden själv, i det att individualitetens blixt slÃ¥r ned i den tröga massan och genomtränger den /…/ Detta är skulpturens uppgift /…/ den klassiska konstformen som sin grundtyp. /…/ Ty genom skulpturen ska anden stÃ¥ i sin kroppsliga form, i omedelbar enhet, vilande och salig /…/ Detta är gestalten i sin abstrakta rumslighet. Den ande som skulpturen framställer är den i sig själv gedigna ande som inte splittrats upp pÃ¥ mÃ¥ngahanda sätt i tillfälligheternas och lidelsernas spel; därför släpper den inte heller det yttre löst i denna mÃ¥ngfald av framträdelser, utan fattar bara dennna ena sida, den abstrakta rumsligheten i dess totalitet av dimensioner.
3. Har nu arkitekturen uppfört templet och skulpturens hand placerat in gudens bildstod, sÃ¥ finner vi nu, för det tredje, gemenskapen /…/ Den gedigna enheten hos guden i skulpturen slÃ¥s sönder i en flerfald innerligheter som blivit enskilda, och vilkas enhet inte är sinnlig, utan helt och fullt ideal. /…/ Därför är det högre innehÃ¥llet nu det andliga, och det andliga som absolut; men genom denna splittring framträder det samtidigt som särskild andlighet, partikulärt sinne /…/ Enligt detta innehÃ¥ll har nu ocksÃ¥ konstens sinnliga element i sig partikulariserats och försökt visa sig som adekvat för den subjektiva innerligheten. Ett sÃ¥dant material erebjuds av färgen, tonen, och till sist tonen som blott en beteckning för inre Ã¥skkÃ¥dningar och föreställningar, och som former för realisering av ett sÃ¥dant innehÃ¥ll i detta material erhÃ¥ller vi mÃ¥leriet, musikern och poesin. /…/
DÃ¥ form och innehÃ¥ll nu lyfts upp till idealitet i det att de lämnar den symboliska arkitekturen och skulpturens klassiska ideal, hämtar dessa konster sin typ frÃ¥n den romantiska konstformen”

“Den inre uppdelningen av denna tredje sfär av enskilda konstarter kan göras som följer.
a) Den första konsten, som följer efter skulpturen, är mÃ¥leriet. /…/ Hela riket av särskildheter, frÃ¥n andens högsta halt ned till det mest enskilda naturföremÃ¥l, fÃ¥r här sin plats. /…/
b) Den andra konstarten som förverkligas i det romantiska är, i kontrast till mÃ¥leriet, musiken. Även om dess material fortfarande är sinnligt gÃ¥r det vidare mot en djupare subjektivitet och ett djupare särskiljande. /…/ den upphäver rummets inför varandra likgiltiga externa delar /…/ och den idealiserar dem i punktens ideala Ett. /…/ En sÃ¥dan begynnande idealitet hos materien, som inte längre framträder som rumslig utan som tidslig idealitet, är tonen, det negativt satta sinnliga vars abstrakta synlighet har omvandlats till hörbarhet genom att tonen sÃ¥ att säga lösgör det ideala ur dess fÃ¥ngenskap i det materiella. /…/ Liksom skulpturen bildar ett centrum mellan arkitekturen och den romantiska subjektivitetens konstarter, bildar musiken mittpunkten för de romantiska konstarterna och utgör övergÃ¥ngspunkten mellan mÃ¥leriets abstrakta rumsliga sinnlighet och poesins abstrakta andlighet. /…/
c) Till sist, vad gäller den tredje och mest andliga framställningen inom de romantiska konstarterna, sÃ¥ kan vi finna den i poesin. /…/ Ty tonen, poesins yttersta yttre material, är själv inte längre tonande förnimmelse, utan ett för sig betydelselöst tecken /…/ Tonen blir därför till ord, ett i sig artikulerat ljud, vars mening är att beteckna föreställningar och tankar /…/ Därför är det egentliga elementet för poetisk framställning den poetiska föreställningen och det andliga Ã¥skÃ¥dliggörandet /…/ Diktkonsten är den allmänna konsten hos den ande som blivit fri i sig, som inte längre är bunden till att realiseras i det yttre sinnliga materialet, och som bara rör sig i föreställningarnas inre rum och inre tid.”

“Vi kan uppfatta detta som den artikulerade totaliteten av enskilda konstarter: arkitekturens yttre konst, skulpturens objektiva konst och mÃ¥leriets, musikens och poesins subjektiva konst. /…/
Vad de enskilda konstformerna realiserar i enskilda konstverk är enligt begreppet bara de allmänna formerna hos skönhetens idé i dess utveckling. SÃ¥som det yttre förverkligandet av denna idé reser sig konstens vida panteon, vars byggherre och byggmästare är det skönas ande som fattar sig själv, men som först kommer att fulländas av världshistorien i dess utveckling genom Ã¥rtusendena.”

May 13, 2006

Milan Kundera om svindel och kitsch

Filed under: estetik, fiction, svenska — rasmus @ 9:18 am

ur Milan Kundera: Varats olidliga lätthet (orig. Nesnesitelná lekhost bytí, 1984), Albert Bonniers förlag, 2002.

42: “I motsats till Parminedes ansÃ¥g Beethoven uppenbarligen att tyngden var nÃ¥gonting positivt.”

75: “svindel är nÃ¥gonting annat än rädsla för att falla. Det är /…/ lusten att falla, som vi sedan förskräckta försvarar oss mot”
93: “svindel innebär att vara berusad av sin egen svaghet. Man är medveten om sin svaghet och vill ge sig hän hellre än att bjuda motstÃ¥nd.”
90: “Hon drogs, som av svindel, till denna svaghet /…/ Jag vill att du skall vli svag. Lika svag som jag”

277: “Skapelseberättelsen, som talar om för oss att världen skapades som det var meningen att den skulle skapas, att varat är gott och att vi därför skall föröka oss. LÃ¥t oss kalla denna grundläggande troslära ett kategoriskt bejakande av varat /…/ som estetiskt ideal en värld, där skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallas kitsch. ‘Kitch’ är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet.”
278: “Men det som var motbjudande för henne var inte sÃ¥ mycket fulheten i den kommunistiska världen /…/ som den mask av skönhet som den dolde sig bakom, med andra ord den kommunistiska kitschen /…/ Första majfesten hämtade sin inspiration i det kategoriska bejakandet av varat /…/ denna enfaldiga ideologi (Leve livet!) som drev människor”

280: “Kitschen lockar fram tvÃ¥ tÃ¥rar av rörelse i snabb följd. Den första tÃ¥ren säger: Vad det är vackert med barn som springer pÃ¥ en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch.
Människornas broderskap pÃ¥ jorden kan bara ha kitschen som bas.”

287: “Den LÃ¥nga Marschens idé /…/ är den politiska kitsch som förenar vänsterfolk av alla tider och alla tendenser. /…/ Det som gör en vänstermänniska till en vänstermänniska är inte den eller den teorin, utan hennes förmÃ¥ga att fÃ¥ vilken teori som helst att bli en integrerad del i Den LÃ¥nga Marschens kitsch.”

118: “I Europa har skönheten alltid varit överlagd /…/ New Yorks skönhet /…/ är en ofrivillig skönhet /…/ Skönhet av misstag är det sista stadiet i skönhetens historia.”

8: “det djupt perversa hos en värld, som i huvudsak vilar pÃ¥ att upprepningen inte existerar, för i den världen är allting pÃ¥ förhand förlÃ¥tet och allt sÃ¥ledes cyniskt tillÃ¥tet”
9: “I den eviga Ã¥terkomstens värld tyngs varje gest av ett olidligt ansvar /…/ den tyngsta bördan”

March 6, 2006

Deleuze/Guattari on music and arts

Filed under: deleuze, english, estetik, musik — rasmus @ 3:47 pm

From A Thousand Plateaus/1730: Becoming-intense, becoming-animal

300-301:
“Music is a creative, active operation that consists in deterritorializing the refrain. Whereas the refrain is essentialy territorial, territorializing, or reterritorializing, music makes a deterritorialized content for a deterritorializing form of expression. (…)
Is the situation similar for painting, and if so, how? In no way do we believe in a fine-arts system; we believe in very diverse problems whose solutions are found in heterogenous arts. To us, Art is a false concept, a solely nominal concept; this does not, however, preclude the possibility of a simultaneous usage of the various arts within a determinable multiplicity. The ‘problem’ within which painting is inscribed is that of the face-landscape. That of music is entirely different: it is the problem of the refrain

February 1, 2006

Paul Oskar Kristeller: Konstarternas moderna system

Filed under: estetik, svenska — rasmus @ 4:42 am

Skriftserien Kairos, nr 2. Kungl. konsthögskolan/Raster förlag (1996)
Översättning av Eva-Lotta Holm
Ursprungligen publicerad i Journal of the History of Ideas, nr 12/1951.

13: “det var först under 1700-talet som man började producera en viss sorts litteratur där de olika konstarterna jämfördes med varandra och diskuterades utifrÃ¥n gemensamma principer. Fram till denna tid hade man enbart producerat traktater om poesi, retorik, mÃ¥leri, skulptur och musik, som var och en utgjorde helt olika ämnesomrÃ¥den och som huvudsakligen var inriktade pÃ¥ tekniska regler snarare än generella regler.”

15: “Den grekiska termen för konst (technê) och dess latinska motsvarighet (ars) betecknar inte vad vi i modern mening förstÃ¥r med de ’sköna konsterna’, utan användes för att beskriva all form av mänsklig aktivitet som vi numera förknippar med hantverk eller naturvetenskaper. Antikens människor ansÃ¥g dessutom att konst var nÃ¥got man lärde sig genom undervisning, medan den moderna estetiken betonar att konst inte är nÃ¥got man kan lära sig, och sÃ¥ledes uppstÃ¥r den ibland märkliga situationen att man försöker bedriva undervisning i ett ämne som man egentligen inte anser kan läras ut. Ofta har man läst antika uttalanden om konst och olika konstarter som om betydelsen vore densamma som i det moderna konstbegreppet. Detta har ibland resulterat i fruktbara felaktigheter”

19: “Platon och Aristoteles (…) uppfattar inte musik och dans som tvÃ¥ egna konstarter utan snarare som tvÃ¥ element i poesins olika former (…) Man kan sÃ¥ledes misstänka att de försökte hÃ¥lla fast vid en äldre tradition som faktiskt höll pÃ¥ att försvinna under deras egen tid genom instrumentalmusikens frigörelse frÃ¥n poesin. Ã… andra sidan ledde den pythagoreiska upptäckten av de numeriska proportionerna, som är grunden till de musikaliska intervallen, till att musiken började behandlas utifrÃ¥n teoretiska och matematiska principer. Därigenom uppstod en förbindelse mellan den musikaliska teorin och de matematiska vetenskaperna (…) som skulle komma att bestÃ¥ fram till modern tid.”

47: “Sammanfattningsvis kan vi alltsÃ¥ säga att Encyklopedin (…) kodifierade systemet för de sköna konsterna i [Abbé] Batteaux efterföljd, vilket genom Encyklopedins status och auktoritet fick största möjliga spridning i Europa.”

63: “Inte förrän under tidigt 1700-tal, särskilt i England och Frankrike, producerades omfattande traktater som skrevs av och för amatörer där de olika konsterna grupperades, jämfördes och kombinerades i ett systematiskt schema som baserade sig pÃ¥ gemensamma principer. Under den andra hälften av seklet, särskilt i Tyskland, togs ytterligare steg mot att infoga jämförande och teoretiska undersökningar av de sköna konsterna som en egen disciplin inom det filosofiska systemet.”

64: “Den moderna estetikens ursprung i amatörkritiken skulle kunna förklara varför konstverket tills nyligen har analyserats av estetiker ur betraktarens, läsarens och lyssnarens perspektiv, snarare än ur den producerande konstnärens.”

65-66: “VÃ¥rt välkända system med de fem sköna konsterna hade inte bara sitt ursprung i 1700-talet, utan det reflekterar ocksÃ¥ de kulturella och sociala villkoren vid denna tidpunkt. Vid andra tidpunkter och pÃ¥ andra platser var de olika konstarternas status, relationer och indelningar helt annorlunda. Det har funnits viktiga perioder i kulturhistorien dÃ¥ instrumentalmusik eller mÃ¥leri pÃ¥ duk inte existerade eller inte hade nÃ¥gon större betydelse. Ã… andra sidan har sonetter och epos, glasmÃ¥lningar, mosaiker, fresker och bokillustrationer, vasmÃ¥leri och textilkonst, reliefer och keramik tillhört de ’stora’ konstarterna vid olika tidpunkter pÃ¥ ett sätt som inte längre är fallet. TrädgÃ¥rdskonsten har förlorat sin betydelse som en skön konst sedan 1700-talet. Ã… andra sidan är filmen ett bra exempel pÃ¥ hur nya tekniker kan leda till nya konstnärliga uttryckssätt (…)
Som ett resultat av sÃ¥dana förändringar bÃ¥de i den moderna konstnärliga produktionen och i studier av andra faser av kulturhistorien börjar det traditionella systemet för de sköna konsterna att visa tecken pÃ¥ upplösning.”

December 2, 2005

Friedrich Kittler: Aufschreibesysteme 1800/1900

Filed under: audio, deutsch, estetik, kittler, mediatheory, musik, nietzsche, psykoanalys, text — rasmus @ 10:36 am

Aufschreibesysteme 1800

22:
“Im freien Übersetzen konspirieren poetischer und philosophischer Diskurs auf eine Weise, die fortan deutsche Klassik heißt. Schiller liest drei Jahre lang Kant, um selber ein Jahrhundert lang von Kant her gelesen zu werden. Hegel liest und interpretiert Dichtung so lange, bis seine Kunstphilosophie selber ‘mit der poetischen Phantasie in Verwandschaft’ tritt. Eine Oszillation zwischen Dichten und Denken, die schon darum nicht Zusammenschluß zur vollen Einheit wird, weil die zwei Diskurse nicht noch einmal aufschreiben können, wo sie einander kreuzen.”

44:
“(Anm.: Schreiben wäre unter diesem Gesichtspuncte betrachtet als eine Art von Komposition für das Mundinstrument)”
[zu Heinrich Stephani (1807): Beschreibung meiner einfachen Lesemethode für Mutter.]

46:
“Stephanis Methode für Mütter ist deren ‘Selbstausbildung als Lehrerinnen’ und gehört damit zum großen Programm einer Erziehung der Erzieher, sie es seit Lessing und Kant läuft. Selbstausbildung hat das alte bloß imitative Lernen abzulösen und den mütterlichen Lehrerinnen in methodischer Mundhöhlenergründung eine reine Aussprache zu verschaffen. Alle Lese- und Schreiblehrbüchen Stephanis erklären dem Kopiering empirischer und d.h. selber kopierender Vorbilder einen Krieg. (…)
Ein villendeter Muttermund am Ziel seiner Selbstausbildung arbeitet nicht mehr empirisch-dialektal, sondern als Sprachrohr eines ‘Urstimmlauts’, der alle anderen generiert.”

47:
“Die im transzendentalen Wissen tragende Unterscheidung von Kopie und Bildung, Nachahmung des bloß Nachgeamten unt methodisch gereinigter Produktion schlägt auch beim Reden zu. Wie aud anderen Wissensfeldern erscheint eine Norm, die die vielen regionalen Bräuche in Pathologien umschreibt und unterm Titel Hochsprache eine Parousie reiner Signifikate oder ‘Gedanken’ fordert.”

48:
“Mir der planvollen Normierung der Münder um 1800 beginnt ein Feldzug gegen Dialekte überhaupt.”

71:
“Die Produktion von Diskursproduktionsinstanzen wird Pflicht. Aus der biologischen Reproduktion, jener schlichten Wiederkehr des Gleichen, macht der Bildungsstaat kulturelle Produktion. Statt daß Menschen (mit Aristoteles) einfach Menschen zeugen, entstehen mehr und mehr Mütter, die mehr und mehr Mütter sind.
Das ist historisch eine neue ‘Bestimmung des Weibes’.”

78:
“Die Mutter und nur sie verwaltet frühkindliche Alphabetisierung. Die Mutter und nur sie erzieht Menschen, die einzig und gänzlich Menschen sind. Die Mutter ist Ursprung des pädagogischen Diskurses, der in ihr wieder verschwindet, um erziehungsbeamtet auszuerstehen.
Die Sozialgeschichte hat das Faktum, daß Frauen um 1800 mit einemmal nicht länger als Untergebene eines Hausvaters, sondern in polarer und komplementärer Beziehung zum anderen Geschlecht bestimmt werden, schon weil es im beamteten Bildungsbürgertum aufkam, aus der zunehmenden Bürokratisierung als deren Folge abgeleitet. Die makrosozialen Prozesse heißen Ursachen, die sexuellen Wirkungen, wie es der Vorstellung vom Primat großer Geschichte gemäß ist. Dagegen konnte Donzelot zeigen, daß diese gesamte Transformation ‘nicht ohne aktive Teilnahme von Frauen’ als dem ‘Hauptstützpunkt’ und Partner von Ärzte- und Lehrerschaft stattgehabt hat. Die Dinge waren also zugleich einfacher und komplexer: mitgekoppelte Schaltkreise und keine Monokausalitäten. Om universale Beamte zu generieren, wird Die Mutter generiert, die die universalen Beamten generiert, die ihrerseits usw. usw. Der Bildungsstaat ist jedenfalls nicht vom Himmel gefallen und ‘der Schaffer aus Nichts ein Unding’.”

78-79:
“Die Alma Mater Universität verliert erstens eines ihrer korporativen Rechte: den Studentenzugang informell und okkasionell (durch Aufnahmegespräche etwa) zu regeln. An die Stelle solcher Mündlichkeiten tritt ein schriftliches und verwaltetes Abitur, das Preußen 1788 in der erklärten Absicht einführt, Gymnasialabgang und Universitätszugang in einem Akt, einer Akte zu reglementieren.”

82:
“In einem System der polaren Geschlechterdifferenz gibt es keinen Ort, wo ihre zwei Seiten zugleich aufgeschrieben werden könnten. Sie bleiben getrennt durch den Abgrund, der Schrift und Stimme trennt. Beamte schreiben (nicht irgend etwas, sondern die Bestimmung des Menschen); die Mutter schreibt nicht, sondern macht sprechen. >u Papier kommt diese Doppelbestimmung des Menschen, weil sie sein Universale ist, nur um den Preis einer Universalisierungm also in der Philosophie. Sie formuliert das Diskursnetz der zwei Geschlechter, aber indem sie die Mutter zur Frau überhaupt und den Beamten zum Menschen überhaupt ernennt. Das führt zu dem notwendigen Wiederspruch, die Männer zweimal aufzuschreiben und die Bestimmung des Menschengeschlechts an zwei Adressen zu schreiben.”

89:
“Das schreiben der Dichter im Aufschreibesystem von 1800 ist DISTRIBUTION VON DISKURSEN. Es stellt Reden einer maximalen Anzahl von Adressen zu. (…) Schreiben erhält buchstäblich universale und buchstäblich textuelle Funktionen: es webt einen Diskurs, der die Menschheit im ganzen erfaßt oder erzeugt. ‘Die schönen Künste sind das Band, das die Menschen zusammenhält.’ [Bergk, 1799]“

90: [Bedeutung als allgemeines Äquivalent]
“Einen Diskurs auf Signifikate bringen heißt aber: ihn übersetzbar machen. ‘Übersetzungen’ sind jene diskursive ‘Handelsmesse, wo uns der Entfernste seine Ware herbeybringt’ [Goethe]. Wer als Dichter seinen Tragödienhelden bibelübersetzend an die Schwelle des neuen Dichtertums führt, muß die Möglichkeit solchen Tuns ausdrücklich sicherstellen. Für Goethe verbürgt ein Primat von Gehalten über Signifikanteneffekte die Übersetzbarkeit aller Diskurse, auch der heiligsten und der formvollsten.”

138: [Autoren, Leser, Autoren]
“Die Historiker unterscheiden zwei Typen von Schriftkultur: eine der Schreiber, wo Schreibfähigkeit Privileg und damit Herrschaftsfunktion ist, und eine der Gebildeten, wo Schreiben und Lesen miteinander gekoppelt und damit universaliserbar werden. Das europäische Mittelalter kannte den Extremfall von Schreibern, die als reine Kopisten oder Kalligraphen nicht lesen können mußten, was sie auf manuellem Weg vervielfältigen: den Diskurs des Herrn. Es kannte umgekehrt den Extremfall von Lesern, die, auch und gerade weil sie Dichter hießen, ihre eigenen Kommentare oder Fortsetzungen von Texten als partielle Analphabeten nicht selber aufschreiben konnten; sie mußten sie einem Schreiber ‘dichten’ und d.h. diktieren.
Das Aufschreibesystem von 1800 ist das gerade Gegenteil: eine Kultur, sie Lesen und Schreiben automatisiert und koppelt.”

144-145:
“Dichtung genießt in den Ästhetiksystemen eine Sonderstellung. Andere Künste definiert jeweils ihr sinnliches Medium (Stein, Farbe, Baustoff, Klang); das Medium der Dichtung dagegen – Sprache oder Ton, Sprache als Ton, selbstredend keine Buchstaben – verschwindet unter ihrem Gehalt, damit wie im Fall Nostradamus/Faust der Geist direkt dem Geist erscheinen kann. Im Aufschreibesystem von 1800 wäre [Stefan] Georges Wort ‘kein ding sei wo das wort gebricht’ unmöglich oder sakrilegisch. Erstens sind faktische Sprachen ineinander übersetzbar, und zweitens ist Sprache überhaupt bloßer Kanal. Deshalb kann die Dichtung zwischen ‘Bedeutungen des Geistes’ (Signifikaten) und Welt (Inbegriff aller Referenz) einen Kurzschluß schalten, der das allgemeine Äquivalent und die universale Übersetzbarkeit von Sinnesmedien das- und sicherstellt. ‘Was nun die Gestaltungsweise der Poesie angeht, so zeigt sie sich (…) als die totale Kunst dadurch, daß sie, was in der Malerei und Musik nur relativ der Fall ist, in ihrem Felde die Darstellungsweise der übrigen Künste wiederholt.’ [Hegel]. Das kann die Poesie selbstredend nicht materialiter tun, aber darauf kommt es auch nicht an. Gerade die Übersetzung anderer Künste in ein unsinnliches und universales Medium macht Dichtung aus. Dieses Medium führt den Namen Phantasie oder Einbildungskraft. Einbildungskraft ist also (nicht anders als Schreiben in Schlegels Definition des Menschen und Mannes) zugleich generisches Definiens aller verschiedenen Künste und spezifisches einer höchsten Kunst. (…) Eine definitorische Verdopplung, die sicherstellt, daß Dichtung vom Wort oder Buchstaben oder Schriftzeichen her gar nich gadacht werden kann. Nur als Kunst der immateriellen Einbildungskraft bringt sie es fertig, das Gewimmel der Ereignisse und die Schönheiten der Erde in Bildungsgut zu verzaubern.”

Nietzsche

148:
“Aber es gibt um 1800 schlechterdings keine Maschinen, um Folgen von Geräuschen oder Gesichten in ihrer Singularität und Serialität festzuhalten. Die musikalischen Partituren speichern Daten zwar seriell, aber nicht in ihrer Singularität. (Weshalb das 19. Jahrhundert den dirigenten als Surrogat der unmöglichen Klangreproduzierbarkeit erfinden wird.) /…/
Das Aufschreibesystem von 1800 arbeitet ohne Phonographen, Grammophone und Kinematographen. Zur seriellen Speicherung/Reproduktion serieller Daten hat es nur Bücher, reproduzierbar schon seit Gutenberg, aber verstehbar und phantisierbar gemacht erst durch die fleischgewordene Alphabetisierung. Die Bücher, vordem nur reproduzierbare Buchstabenmengen, reproduzieren fortan selber. Aus dem gelehrtenrepublikanischen Kram in Fausts Studierzimmer ist eine psychedelische Droge für alle geworden.
Und solange das Speichermedium Buch ohne Konkurrenz bleibt, glauben die Leute seinem unmöglichen Versprechen. Erst Wagners Kunstwerk der Zukunft, diese monomane Vorwegnahme von Kino und Grammophon, wird das Saldo der ‘einsamen Dichtkunst’ aufmachen können und müssen”

205:
“Der Deutsche Idealismus, dessen sozialer Ort ‘Deutschlands höhere und hohe Schulen’ sind, har die Deutsche Dichtung universal und universitär gemacht. Es gibt um 1800 keinen medientechnischen Schnitt zwischen U- und E-litteratur (…)
Fichte schreibt einen der grundlegenden Aufsätze, sie mit ihrer Trennung zwischen allgemeinem Gedankengehalt und individueller Sprachform zur Kodifikation literarischer Urheberrechte führen. (…)
Hegel erbringt für sein Diktum con der absoluten philosophischen Tragödie den interpretatorischen Beweis. Im Aufschreibesystem von 1800 ist Philosophie die Titel gebende und Titel stiftende Legitimation von Dichtung. Das dankt in Goethes Trinkspruch.
Der absolute Geist führt den Pokal zur Lippe – und ‘aus dem Keiche diese Geisterreiches schäumt ihm seine Unendlichkeit’ [Hegel]. Ein Durst, der im Stilen noch zunimmt, ein Trunk, der im Verzehr noch unerschöpflicher wird –: an Deutscher Dichtung hat der Deutsche Idealismus Begehren und Erfüllung zugleich. Wenn Hegels wissen, endlich heimgekehrt in sein philosophisches Jenseits, auf all die phänomenalen Geistesgestalten zurückblick, die es heraufgeführt haben, erkennt es sie als ‘eine Gallerie von Bildern’ und das durchlaufene ‘Geisterreich’ mithin als ein ästhetisches.”

206-207:
“Eine Interpretation, die hinter jedwedem Wort den Geist oder Menschen sucht, ist keine Lektüre. Sie bleibt lesesuchttherapeutischen Wiederholungspflichten enthoben, um selber frei wie ihr Interpretandum zu werden. Fausts Übersetzungsstil steckt seine Erben an. Daran liegt es, daß die Systemfunktion der philosophischen ‘Er-Innerung’ (in ihrem abgründigen Unterscheid zu Gedächtnis) so übersehbar ist. Wenn es grundsätzlich keine Aufschreibesysteme ohne Speichereinrichtungen geben kann, so erfindet das System von 1800 ein Archiv, dessen Daten, statt wie in ROMs (Read Only Memories) nur mehr ausgelesen werden zu können, immer wiederumschreibbar sind. Durch dreifache Aufhebung im Wortsinn Hegels hören Bücher auf, reine gutenbergische Festwertspeicher zu sein –: Aufheben als Löschen, Aufheben als Speichern und schließlich Aufheben als spekulatives Interpretieren reduzieren Drucksachen darauf, neue Drucksachen zu triggern. Und gerade die Erfindung, daß Philosophien von 1800 als RAM (Random Access Memory) arbeiten, bewahrt sie vor der Gefahr aller Gefahren: dem Überflüssigwerden.”

212:
“Das Aufschreibesystem von 1800 kreist um die einzige Frage, wie auch dem bäurischsten oder natürlichsten oder sinnlichsten Bewußtsein Lesen und Schreiben nahezubringen sind. Wer nur spricht oder hört, wirt notwendig betrogen: von Schreibkundigen wie dem Bürger oder schalen Wahrheiten wie der Nacht. Also hilft nur der umgekehrten Betrug. Wer glauben lernt, daß Schreiben und Lesen unschuldig oder notwendig sind, hat schon den point of no retyrn überschritten und seinen ersten Schritt ins Reich Gottes getan.”

223:
“Die historischen Abenteuer des Sprechens sind kein Kontinuum und damit keine Geistesgeschichte. Es gibt Zäsuren, die ganze Aufschreibesysteme mit einem Schlag vergessen machen, und es gibt Plateaus, die das Vorrücken von Stunden, Heeren und Bombergeschwadern noch in Weltkriegswintern vergessen lassen. Was in den Sommern von Sils-Maria, diesen wenigen Sommern eines freien Schreibens, zu Ende ging, ist all das ‘Bildungsgemäßige, das Gebildete, Wissenschaftliche, das Familiäre und Gutmütige, das der deutschen Literatur im neunzehnten Jahrhundert vielfach eignete’ [Gottfried Benn] /…/
Wenn die eine Mutter von pluralen Frauen, der fleischgewordene Alphabetismus von technischen Medien und die Philosophie von psychophysischen oder psychoanalytischen Sprachzerlegungen abgelöst wird, zergeht auch die Dichtung. An ihre Stelle tritt, deutsch oder nicht, eine Artistik in der ganzen Spannweite dieses Nietzschewortes: vom Buchstabenzauber bis zum Medienhistrionismus.”
[histrionics: Theatrical arts or performances]

224-225:
“Nach einer vorsichtigen Schätzung waren in Mitteleuropa 1800 25%, 1830 40%, 1870 75% und 1900 schließlich 90% der Leute über sechs Jahren alphabetisiert. Doch dem Triumph folgt Ernüchterung. Hermeneutisches Lesen, vormals zu zwecken seiner Versüßung als Fertigkeit oder gar Gefühl gerühmt, erntet nur noch Spott und den Titel Lüge. Die allgemeine Alphabetisierung, nicht mehr aus der Innenperspektive ihrer Nutznießer, sondern ganz ohne Gefühle als diskursive Handgreiflichkeit beschrieben, wird Anleitung zum Selbstbetrug und insofern zum proliferierenden Künstlertum. Jene modernen Leser nämlich, die unter zwanzig Wörtern eine Zufallswahl von fünf treffen, um nur schnell Sinn divinieren zu können, tun das immer schon als Schreiber unf Weiterschreiber. (…)
Alphabetisiertes Lesen, das lieber weiterschreibt, statt Buchstaben wahrzunehmen, hat also ein Korrelat auf Produktionsseite: die Funktion Autorschaft. Vom selben Außen her, das seiner Ironie die Zufallswahlen unter zwanzig Wörtern enthüllt, spottet Nietzsche auch der neuzeitlichen Diskursregel, Titelblätter mit Namen zu schmücken.”

226:
“Im Rückblick ist das Aufschreibesystem von 1800 eine einzige Maschinerie zu dem einzigen Zweck, diskursive Effekte zu neutralisieren”

234:
“Das Aufschreibesystem von 1900 baut nach alledem nicht auf den drei Funktionen Produktion, Distribution, Konsumtion auf. So historisch variabel sind Diskursivitäten, daß auch elementare und scheinbar universale Konzepte [Roland Barthes: Essais critiques, 1963 (Literatur oder Geschichte, 1969)] in bestimmten Systemen ausfallen können. Als Überbauten under Intermengen einer Ökonomie wären Medien grundsätzlich überbestimmt.
Es gibt um 1900 keine Diskursproduktionsinstanz, die den unartikulierten Anfang von Artikulation macht. Es gibt nur ein unmenschliches Rauschen als das Andere aller Zeichen und Schriften. Es gibt keine Distribution, die Sprache als bloßen Kanal benutzt und darum immer schon weitere Schreiber und Leserinnen anwirbt. Wie jedes Medium ist der Diskurs ein irreduzibles Faktum, das nicht in philosophischen Bedeutungen und psychologischen Effekten aufgeht. Deshalb erlaubt er drittens auch keine Konsumtion, die Reden wieder in den Ursprung rückübersetzt.”

234:
“Den Anfang der Experimente macht eine Sprachtheorie, die Wahrheit und Lüge im aussermoralischen Sinne bestimmt. Sprache, von der Wahrsagerei moralischer, wenn nicht gar bildender Stimmen entkoppelt, ist nicht mehr Übersetztung vorsprachliger Bedeutungen, sondern ein Medium unter Medien. Medien aber gibt es nur als willkürliche Selektionen aus einem Rauschen”

235-237:
“Wie das Aufschreibesystem von 1800 ein Kontinuum gehabt hat, das vom unartikulierten Minimalsignifikat organisch oder augmentativ zu den Bedeutungen faktischer Sprachen führte, steht fortan ein Bruch. Die Sprache (das zeigt schon ihr Plural) ist nicht die Wahrheit und Wahrheit folglich überhaupt nicht. Wenn es aber gar keine Natur der Sprache gibt, die Philosophen hinter den kühnen Metaphern wieder auffinden könnten, tritt eine andere und physiologiscge Natur erst hervor. Wie Nietzsches Ästhetik geht auch seine Sprachtheorie von Nervenreizen aus. Optische und akustische Reizreaktionen, Bilder und Laute erzeugen die Sprache in ihren zwei Seiten, als Signifikant und Signifikat. Nur bleiben sie dabei voneinander genauso getrennt wie von der puren Stochastik, aud die sie reagieren. Den Bruch zwischen bildlichem Signifikat und lautlichem Signifikanten kann kein konstinuierliches Übersetzen, sondern nur die Metapher oder Transposition überspringen. Vor dem Hintergrund eines allgegenwärtigen Rauschens gehen einzelne Sinnesmedien in Differenz zueinander – als ‘ganz ndre und neue Sphären’. Statt Medien auf eine gemeinsame Wurzel vom Typ poetischer Einbildungskraft zurückzuführen, trennt Nietzsche Optik und Akustik wie ‘Schauwelt’ und ‘Hörwelt’.
Jedes der zwei Medien, das optische wie das akustische, wiederholt noch einmal ihrer aller Bezug auf einen Ursprung, der als Zufallsgenerator keiner ist. Nietzsche träumt von einer Musik, die ‘vor dem Anblick des blauen wollüstigen Meers und der mittelländischen Himmels-Helle nicht verklingt, vergilbt, verblasst’ wie alle deutsche Musik, sondern ‘noch vor den braunen Sonnen-Untergänge der Wüste Recht behält’. Nur eine Hörwelt, wo Klänge und Farben über Formen und Moralen triumphieren, bliebe bei aller Selektion ihrem unmenschlichen Hintergrund nahe, der (wie man weiß) auf den Götternamen Dionysos hört. Aber auch das optische Medium Apollons fungiert nicht anders. (…)
Nietzsches Schauwelt entsteht im Auge selber. Entoptische Visionen heilen u n d transponieren einen Augenschmerz, den in Umkehrung aller Tradition nicht das Sonnenblenden, sondern eine grausige Nacht macht. Dieser Grund, vor dem Farben und Formen nur Selektionen sind, wird zugleich (durch die Schmerzen) bewahrt und (durch Verkehrung von Dunkel zu Licht) metaphorisch verschleiert. So befolgt auch apollinische Kunst eine erst für Medien konstitutive und erstmals von der Photographie erfüllte ‘Forderung’: Die Wiedergabe ’solle nicht nur dem Gegenstand ähnlich sein, sondern die Garantie für die Ähnlichkeit dadurch geben, daß sie sozusagen ein Erzeugnis dieses Gegenstandes selbst, d.h. von ihm selbst mechanisch hervorgebragt sei’. Vor solchen technischen Forderungen kann keine Einbildungskraft bestehen; wo vormals psychologische Übersetzung hinreichte, werden materiale Transpositionen nötig.”

239:
“Signifikantenlogik seit Nietzsche ist eine Technik der Verknappung und Vereinzelung. Nur ein Minimum in Umfang und Zahl der Zeichen kann das Maximum ihrer Energie freizetzen. An solche Kalküls reichten hermeneutische Stellenwerttheorien einfach nicht heran. Sie kannten nur organische Verhältnisse und zu ihrer Darstellung ein kontinuerliches, also psychologisches oder historisches Erzählen. Stellenwerte von Signifikanten dagegen sind mathematisch anzugeben; ihre Artikulation heißt Zählen.
Wörter zählen – das ist in romantischen Tagen bloß die lächerlich altmodische idée fixe eines Fixlein und seiner Bibelkabbala gewesen; im Medienzeitalter wird es eine erste und elementare Notwendigkeit. Mallarmé leitet Wort und Sache Literatur vom Faktum der vierundzwanzig Lettern ab. (…) Und was Nietzsche an Horaz rühmt, gilt auch vom ‘Telegrammstil’ seiner eigenen Aphorismenbücher. Aus schlicht ökonomischen Gründen fordern Telegramme jene Wortverknappung, die bei Nietzsche den physiologischen Grund vierzehn kurzsichtiger Dioptrien hat.
Überall also, wo der Einsiedler von Sils der alllgemeinen Alphabetisierung in Vorzeiten zu fliehen scheint, bereitet er die Herrschaft des rätselhaften Buchstabens im Aufschreibesystem von 1900 vor. Topologie und Ökonomik von Signifikanten sind eine Sache eher von Ingenieuren als Renaissancephilologen.”

240:
“Seitdem es einen Weltpostverein gibt, haben Signifikanten ihre standardisierten Preise, die aller Bedeutung spotten. Seitdem es Telegramm und Postkarte gibt, ist Stil nicht mehr Der Mensch, sondern eine Zeichenökonomie. (…) Diskurse, gut nietzscheanisch, als Selbststeigerung von Herrschaftsgebilden, wie sie unter Bedingungen standardisierter und massenproduzierter Nachrichten ja auch immer nötiger wird. Nur das Minimax an Zeichenenergie entgeht dem Los unabzählbarer Datenmengen, wie im inneren Bürgerkrieg Nietzsches einander auszulöschen. (…)
Der Wanderer und sein Schatten heißt demgemäß das Buch, darin Nietzsche zum erstenmal Telegrammstil probt. So krank und kurzsichtig werden die augen eines Konjekturalkritikers, daß jeder gelesene Buchstabe seinen Preis und Schmerz fordert.”

242:
“Die Logik von Chaos und Intervallen ist eine Technologie, die das Aufschreibesystem von 1900 auch implementiert: durch Erfindung der Schreibmachine.
Zu eben der Zeit, da seine Augen ein Ende mit aller Bücherwürmerei machen, schreibt Nietzsche, er wisse gar nicht, wie er geschriebener Sachem (Lettern und Noten) habhaft werden könne; die Anschaffung einer Schreibmaschine ginge ihm im Kopf herum, er sei in Kontakt mit ihrem Erfinder, einem Dänen aus Kopenhagen. (…)
Nietzsche als Schreibmaschinist – ein abgebrochenes Experiment eineger Wochen und dennoch eine Zäsur in den aufschreibesystemen. Kein anderer Philosoph wäre stoltz darauf gewesen, mechanisiert im Berliner Tageblatt aufzutauchen.”

243:
“Räumlich bezeichnete und diskrete Zeichen – das ist über alle Temposteigerung hinaus die Innovation der Schreibmaschine. ‘An die Stelle des Wortbildes (bein Handschrift) tritt die Vorstellung einer durch die räumliche Lage der Buchstabentasten gebildeten geometrischen Figur.’ Den Signifikanten definieren eben einzigartige Beziehungen zum Ort: Anders als alles Reale kann er an seinem Ort sein und auch nicht sein. Weshalb denn sogleich nach Serienreife der Schreibmaschine ‘eine mächtige Bewegung zu Gunsten der einführung eines Universal Keyboard entstand, die auf dem Kongress der Maschinenschreiber zu Toronto (Amerika) im Jahre 1888 zu einer Einigung über eine Normal-Tastatur’ führten.”

247:
” ‘Unser Schreibzug arbeitet mit an unseren Gedanken’, hieß es in einem Maschinenbrief Nietzsches. Fünf Jahre später versammelt die Genealogie der Moral ein ganzes Arsenal von Martern, Opfern, Verstümmelungen, Pfändern und Bräuchen, denen Leute, sehr taktil, ihre Gedächtnisse verdanken.”

248:
“Diese Schrift aus Feuer und Schmerz, Malen und Wunden ist das ganze Gegenteil des fleischgewordenen Alphabetismus. Sie gehorcht keiner Stimme und verbietet darum auch den Sprung zu Signifikaten. Sie macht den Übergang von Natur zur Kultur nicht als Kontinuum, sondern im Choc von Ereignissen. Sie zielt so wenig auf Lesen und Verzehr, wie der zugefügte Schmerz nicht aufhört, nich aufzuhören. Der Signifikant, zufgrund seiner einzigartigen Beziehung zum Ort, wird Einschreibung am Körper. Verstehen und Auslegen scheitern an einer unbewußten Schriff, deren Entzifferung die Beschrifteten nicht leisten, sondern sind. Denn die mnemotechnische Einschreibung bleibt (ganz wie die maschinelle) im entscheidenden Moment unsichtbar.”

250-251:
“Die Enthüllung, ‘w i e f r e m d sich Mann und Weib sind’, räumt auf mit der Möglichkeit, die zwei Geschlechter polar oder komplementär auf ein Aufschreibesystem zu verteilen. Fortan gibt es keine diskursive Stellvertretung des einen durch das andere mehr, wie Schlegel sie vorausgesetzt und praktiziert hat. (…)
Das Ende aller Frauenklagen basiert auf dem historischen Ereignis, daß Schrift, statt weiter Übersetzung aus einem Muttermund zu sein, zum irreduziblen Medium unter Medien, zur Schreibmaschine geworden ist. Dise Desexualiseriering erlaubt es, Frauen zum Schreiben zuzulassen. Buchstäblich und übertragen gilt vom Aufschreibesystem 1900 der Satz, daß ‘die Schreibmaschine dem weiblichen Geschlecht den Einzug in die Schreibstuben geöffnet hat’. Nietzsches Ariadne ist kein Mythos.”

1900

288: [Technische Medien]
“Ein Medium ist ein Medium ist ein Medium. Das Wort sagt es schon: zwischen okkulten und technischen Medien besteht kein Unterschied. (…)
Im Aufschreibesystem von 1900 laufen die psychophysischen Experimente als ebensoviele Zufallsgeneratoren, die Diskurse ohne sinn noch Gedanken auswerfen. Der übliche Sprachwerwendungszweck – sogenannte Kommunikation mit anderen – scheidet damit aus.”

289:
“Weniger offenkundig ist, daß auch das Grammophon in Zeitintervallen unterhalb menschenmöglischer Schreibgeschwindigkeit arbeiten muß. Vor der mathematischen Schwingungsanalyse eines Fourier und der physiologischen Akustik eines Helmholtz wäre es – darin irrten Zeitgenossen – unerfindlich gewesen. Ingenieursbüros, diese größte Erfindung des Vielfacherfinders Edison, verkehren und vollenden also nur, was die psychophysischen Labors gestartet haben; erst experimentelle Zerlegungen der Wahrnehmung machen ihre analoge Synthese oder Simulation möglich. Film und Phonograph als technische Synthesen optischer und akostischer Abläufe beruhen auf Analysen, die die elektrische Laufzeit von Nervenreizen grundsätzlich unterbieten. Sonst könnten sie, nach Helmholtz’ Einsicht, die Nerven ja nicht täuschen. (…)
Die technische Aufzeichenbarkeit von Sinnesdaten verschiebt um 1900 das gesamte Aufscheibesystem. Zum wahrhaft ersten Mal hört Schreiben auf, mit serieller Datenspeischerung synonym zu sein. Das Buchmonopol zerbricht und gibt auf seinen TrÃ¥ummern Speichersysteme im Plural frei. Zur symbolischen Fizierung von Symbolischen tritt die technische Aufzeichnung von Realem in Konkurrenz. Was läuft, muß, um zu sein, nicht mehr immer erst in Elemente einer abzählbaren Zeichenmenge (Buchstaben, Ziffern, Noten) transponiert werden; Analogmedien erlauben jeder Sequenz reeller Zahllen, sich als solche einzuschreiben.”

293:
“Laut Ellen Key heißt Jahrhundert des Kindes: Schluß mit schulischem ‘Seelenmord’. Statt pädagogisch zu normieren, was aus Kindermund zurückkommen soll, werden alle Sprachspiele freigegeben. Variable Standards liquidieren die eine Norm. Diese Standards aber sind (Kindesjahrhundertorakeln zum Trotz) immer schon technisch. (…)
Die technisch möglichen Handgreiflichkeiten gegenüber Diskursen bestimmen, was faktisch Diskurs wird. Phonograph und Grammophon erlauben Zeitlupenstudien einzelner Laute, die weit unter der Wahrnehmungsschwelle auchidealer Stephani-Mütter liegen.”

297:
“Der Phonograph dagegen, wenn er Verborgnes zu reden zwingt, stellt Sprechern eine Falle. Sie sind identifiziert, nicht im Symbolischen wie durch den Namen, nicht im Imaginären wie durch romantische Held-Leser-Wiedererkennungen, sondern im Realen. Und das ist kein Kinderspiel.”

298:
“Tod des Menschen und Spurensicherung der Körper sind eins. In einem brillianten Essay hat Ginzburg gezeigt, wie um 1900 ein Paradigma von Wissen zur Macht kommt, das nur mit unfälschbaren, weil unbewußten und sinnlosen Details arbeitet – in der Ästhetik wie in Psychoanalyse und Kriminalistik.”

301:
Die Rede kennt nur mehr Tautologie und Kontradiktion, die zwei informationslosen Extreme von Wahrheitswerten. [vgl. Wittgenstein 1921] Was Benjamin, um die neue Kunstepoche technischer Reproduzierbarkeit mit dem Film zu identifizieren, der Kinoleinwand vorbehalten hat – daß sie das Fixieren con Einzelbildern verunmöglicht und mithin Zerstreuung statt bürgerlicher Konzentration herstellt –, gilt sehr viel allgemeiner und strenger. Unter den Medien, die Literatur und Kunst revolutionieren, hat der Film keinen Vorrang.”

310:
“Die technischen Medien Grammophon und Film speichern akustische und optische Daten seriell und mot übermenschlicher Zeitachsen-Präzision. Zur selben Zeit und von denselben Ingenieuren erfunden, attackieren sie an zwei Fronten zugleich ein Monopol, das die allgemeine Alphabetisierung, aber auch erst sie dem Buch zugespielt hat: das Monopol auf Speicherung serieller Daten. Um 1900 wird die Ersatzsinnlichkeit Dichtung ersetzbar, natürlich nicht durch irgeneine Natur, sondern durch Techniken. Das Grammophon entleert die Wörter, indem es ihr Imaginäres (Signifikate) auf Reales (Stimmphysiologie) hin unterläuft. (…) Der Film entwertet die Wörter, indem er igre Referenten, diesen notwendigen, jenseitigen und wohl absurden Bezugspunkt von Diskursem, einfach vor Augen stellt. (…)
Gesetzt nämlich, daß Lacans methodische Unterscheidung symbolisch-real-imaginär etwas trifft, dann sind um 1900 zwei von drei Funktionen, die Informationssysteme ausmachen, vom Medium Schrift ablösbar geworden. Was am Sprachen das Reale ist, fällt dem Grammophon zu; was das im Sprechen oder Schreiben produzierte Imaginäre ist, dem Spielfilm.”

315:
“Um 1900 führen Film und Grammphon (Radio wird es erst fünfundzwanzig Jahre später geben) ganz im Gegenteil dazu, das Wort auch theoretisch zu isolieren und seine einstigen Effekte auf Einbildungskraft den Medien zu überlassen.”

335:
“Ein Medium ist ein Medium ist ein Medium. Es kann also nicht übersetzt werden: Botschaften von Medium zu Medium tragen heißt immer schon: sie anderen Standards und Materialitäten unterstellen.”

379:
“Der Kurzschluß zwischen Maschinenspeichern und Einzelfällen liquidiert ein Grundkonzept von 1800: das Eigentum an diskursen. (…) Maschinenspeicher sind viel zu akkurat, um die klassischen Unterscheidungen von Meinen und Zitieren, selbsttätigem Denken und bloßem Nachsprechen zu machen. Sie registreieren diskursive Ereignisse ohne Ansehung sogenannter Personen.”

451:
“‘Was will das Weib?’ Im Aufschreibesystem von 1900 heißt die Alternative nicht mehr Mutterschaft oder Hysterie, sondern Maschine oder Zerstörung.”

468:
“Und weil unter hochtechnischen Bedingungen Diskurse nebensächlich sind, muß nicht einmal mehr ausgesprochen werden, was an die Stelle von Liebe und Seufzern getreten ist. Signifikanten sind unzweideutig und dumm. Die lacht, heißt Lust.”

Nachwort 1987

520:
“Die Hermeneutik behandelte keine Buchstäblichkeiten, sondern Werke und Überlieferungen, weil erst sie geschichtlich und geschichtsmächtig hießen. Die gängige Literatursoziologie, gerade umgekehrt, las Texte als Wiederspiegelungen von Produktionsverhältnissen, deren Paradigma Arbeit oder Energie und nicht Information ist. Dampfmaschinen und Webstühle (auch bei Goethe) wurden Thema, aber keine Schreibmaschinen.
Diskursanalysen dagegen haven auch nach Standards der zeiten industriellen Revolution materialistisch zu sein. Elementares Darum ist, daß Literatur (was immer sie sonst noch in Lesekreisen bedeuten mag) Daten verarbeitet, speichert, überträgt. (…)
Zu unterscheiden bleiben folglich nicht Gefühlschlagen, sondern Systeme. Erst im Kontrast zueinander werden Nachrichtennetze beschreibbar. Quelle, Sender, Kanal, Empfänger und Senke von Datenströmen, also Shannons fünf Funktionen, können von unterschiedlichen Instanzen besetzt oder auch offengelassen sein: von Männern oder Frauen, Rhetoren oder Dichtern, Philosophen oder Psychoanalytikern, Universitäten oder Technischen Hochschulen. Wo die Interpratation mit Konstanten arbeitet, führet der Systemvergleich Variabeln ein. Und wenn er historische Absichten vervolgt, werden ‘mindestens zwei Abgrenzungsereignisse unerläßlich’ [Luhmann], für die als Kandidaten entweder Systemdifferenzierung oder Kommunikationstechnik in Betracht kommen.
Genau solche Zäsuren bilden die allgemeine Alphabetisierung um 1800 und die technische Datenspeicherung um 1900, schol weil beide in Zeiträumen von +/- 15 Jahren hinreichend zu belegen sind.”

Nachwort 1995

523:
“Das Aufschreibesystem von 1800 wäre ohne seinen nichspeicherbaren Fluchtpunkt, die optische Telegraphie Napoleons, zu immanent und d.h. zu literarisch beschrieben.”

524:
“Um zu wissen, was Augen heute sehen und Ohren heute hören, müßte schon geklärt sein, was Helmholtz in Chicago dazu gebracht hat, vor allen anderen Kollegen Edisons Hand zu schütteln.
Zweitens kann keine Anekdote über Muybridge oder Edison herleiten, was Ingenieure bewogen har, analoge eingangsdaten, wie brutal auch immer, zu digitalisieren. Das Aufschreibesystem von 1900, wenn es denn zur Schließung kommet, wird ohne Peano, Hilbert, Turing nicht beschreibbar gewesen sein.
Aufschreibesysteme 2000 sind daher eine andere Geschichte.”

« Newer Posts