Afformative, Strike

Werner Hamacher: “Afformative, Strike: Benjamin’s ‘Critique of Violence’
In Andrew E. Benjamin & Peter Osborne (edts): Walter Benjamin’s Philosophy: Destruction and Experience
Routledge, 1994

111: “This more powerful law is the law of historical change and internal structural transformation, dictated by the ambiguity of being both means and end. In connection with this ambiguity, Benjamin speaks of a ‘dialectic’ and its ‘law of oscillation’ (Schwankungsgesetz).”

114: “‘Upon the breaking of this cycle maintained by mythical legal forms’, Benjamin now writes, ‘upon the deposing [Entsetzung] of law with all the forces on which it depends as they depend on it, finally therefore upon the abolition of state forces, a new historical age is founded’.”

115: “Pure violence does not posit, it ‘deposes’; it is not performative, but afformative.”

116: “Deposing is thus not encompassed by any negation, is not directed toward anything determinate – and therefore is not direted. Deposing could not be the means to an end, yet it would be nothing but means. It would be violence, and pure violence, but therefore entirely non-violent.”

117: [Benjamin writes that] “pure means are never those of direct, but always those of mediated, solutions. They therefore never apply directly to the arbitration of interpersonal conflict, but do so only by way of things. the sphere of pure means unfolds in the most material human realm – conflicts relating to goods. For this reason technique [Technik] in the broadest sense of the word is its most proper domain.”

117: “Language in its mediality is pre-positional, preperformative – and, in this sense, afformative. Even before and even during its performative effects, language does not initially lay the foundation for anything outside itself”.

118: “Language is not a medium that can be measured against ‘an objective state of affairs’ – a standard verifiable independently of this medium and already available outside itself. Rather, language is the articulation of a mediacy prior to any distinction between ‘true’ and ‘false’ and is therefore not subject to that distinction. /…/ Mediacy is the field of afformation. Whoever speaks is afformed and afforms.”

119: “On Benjamin’s account, the technique of language as pure means (and thereby as pure violence), which enables peaceful agreements and ‘mutual understanding’ independently of any legal order, has its contemporary political ‘analogue’ in the strike, specifically in the proletarian general strike. /…/
Benjamin explicitly refers only to George Sorel’s /…/ distinction between the political and the proletarian general strike.”

120: “For whereas the political general strike is only concerne with inverting the relation of domination, and is still based on the preservation and strenghtening of state violence, the proletarian general strike aims at nothing less than the abolition of the state apparatus and the legal order maintained by it. /…/
the proletarian general strike is pure means, not means to an extortion that would affect modifications in the working conditions, in the distribution of power or the power structure and as such would be violent. Rather, it is a non-violent means of annihilation of legal as well as state violence. /…/
This strike, directed toward the annihilation of state violence by way of suspension of all positing violence – in other words, directed toward nothing – can be described as being without intention.”
120-121: “For Benjamin, the strike is the social, economic, and political event in which nothing happens, no work is done, nothing is produced, and nothing is planned or projected.”

125-126: “Unlike historical-transcendental pragmatics, which are oriented toward historical forms of linguistic and social action, Benjamin’s sketch of a politics of pure means is a theory not of positing, producing and presenting, not of forming and transforming action, but a theory of the abstention from action”.

128n12: “the use of afformative event is to contrast with the use of performative act – implying that afformatives are not a subcategory of performatives. Rather, afformative, or pure, violence is a ‘condition’ for any instrumental, performative violence and, at the same time, a condition which suspends its fulfilment in principle. /…/
The afformative is the allipsis which silently accompanies any act and which may silently interrupt any speech act.”

Georges Bataille: Method of meditation

The servile intelligence serves folly, but folly is sovereign: I can change nothing without it.

/…/

The idea of silence (the inaccessible) is disarming!
I am unable to speak of an absence of meaning without giving it a meaning it doesn’t have. /…/
In the end, being is offered to us as impossible!

/../

Every problem is in a certain sense a problem of the use of time.

/…/

Scientific work is more than servile, crippled. The needs to which it responds are foreign to knowledge. They are:
1. The curiosity of those who do crossword puzzles /…/
2. The needs of the collector (to accumulate and organize curiosities);
3. Love of work, intense output;
4. The taste for a rigorous honesty;
5. The worries of an academic (career, honour, money).
At its origin, often enough, a desire for sovereign knowledge, to go as far as one can go, a desire so quickly born, nullifies itself, by accepting subordinate tasks. /…/ Science is practiced by men in whom the desire to know is dead.

/…/

One must choose: one is unable to subordinate oneself to some ulterior result and “to be sovereignly” at the same time. (Because “to be sovereignly” means “not being able to wait”.)

/…/

If I lead being to the extreme limit of reflection, to its misunderstanding of itself, like the infinite, starry expanse of the night, I FALL ASLEEP.

/…/

Often enough, sufficient leisure is left for me to order my thought, in obedience to the rules. But today I express this movement: “Sleep invades me…”: It is more difficult! In other words, I arrive at the sovereign operation, wherein thought accepts no subordinate object and losing itself in a sovereign object, annihilates the demand for thought within itself.

/…/

When I am laughing or having an orgasm, the impossible is before me. I am happy but every thing is impossible.

The simple truth:
Servile activity is possible (on the condition of remaining enslaved, subordinate – to other men, to principles, or even to the necessity of production – human existence has a possibility in front of itself).

But sovereign existence is in no way, for even an instant, separated from the impossible; I will live sovereignly only at the heights of the impossible and what does this book mean if not:

LEAVE THE POSSIBLE TO THOSE WHO LOVE IT.

/…/

Part II
Decisive Position

Principles
1. If I wish it, to laugh is to think, but this is a sovereign moment.

/…/

Not only does the sovereign operation not subordinate itself to anything, it is indifferent to the effects that might result;

/…/

knowledge relating objects to the sovereign moment in the end risks being confounded with this moment itself.
This knowledge that one could call free (but that I prefer to call neutral) is the use of a function detached (free) from the servitude that is its principle: the function related the unknown to the known (to the solid), whereas dating it from the moment when it detaches itself, it relates the known to the unknown.

13. What I’ve just said seems to oppose itself to the fact that without a sketch, at least, of neutral knowledge, a sovereign operation could not be represented. /…/
The sovereign operation engages these developments: they are the residue of a trace left in the memory and of the subsistence of these functions, but, insofar as it takes place, it is indifferent to and mocks this residue.

/…/

16. In order to describe it better, I would like to situate it in an ensemble of apparently sovereign behaviors. Other than ecstacy, these are:
* intoxication;
* erotic effusion;
* laughter;
* sacrificial effusion;
* poetic effusion.

/…/

18. The behaviors I have just listed are effusive in that they demand muscular movements of little importance and consume energy without any other effect than a kind of interior illumination /…/

19. Previously, I designated the sovereign operation under the names of inner experience or the extreme of the possible. And now I designate it under the name meditation. Changing words signifies the boredom of using whatever word it should be (sovereign operation is, of all the names, the most fastidious: comic operation, in a sense, would be less misleading). I like meditation better despite its pioous appearence.

20. In laughter, sacrifice, or poetry, even partly in eroticism, effusion is obtained through a modification, willing or not, in the order of objects: poetry makes use of changes on the level of images; sacrifice, in general, destroys beings; laughter results from diverse changes.
In drunkenness, on the contrary, and willingly, the subject himself is modified: it is the same in meditation.

/…/

22. In meditation, the overwrought subject looks for himself.
He refuses himself the right to remain enclosed in the sphere of activity.
Still, he refuses exterior means: toxins, erotic partners, or alterations in objects (comic, sacrificial, poetic).

/…/

35. I am writing in order to nullify a game of subordinate operations (it is, when all is said and done, superflous).

36. The sovereign operation, whose authority results only from itself – expiates this authority at the same time. If it atoned for it, it would have some point of application, it would look for an empire, for duration. But authenticity refuses this: it is only powerlessness, absence of duration, hateful (or gay) destruction of itself, dissatisfaction.

/…/

In the end everyting puts me at risk, I remain suspended, stripped, in a definitive solitude: before the impenetrable simplicity of what is; and the depths of the world opened, what I see and what I know no longer has any meaning, any limits, and I will stop myself only after having advanced the furthest that I can.

/…/

But the smallest activity or the least project puts an end to the game – and I am, lacking play, brought back into the prison of useful objects, loaded with meaning.

.. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. this is still, the instant .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. . . . . . . . . . . this, presently, neither my absence nor me, neither death nor light – and my absence and me, death and light – a light laugh rises in me like the sea, fills the absence immensely. All that is – IS TOO MUCH.

Georges Bataille on the summit and the decline (March 5, 1944)

I. (Fundamental proposition). It is a question of opposing not good to evil but the “moral summit”, which is different from the good, to the “decline”, which has nothing to do with evil and whose necessity determines, on the contrary, the modalities of the good.
The summit responds to excess, to the exuberance of forces. It takes tragic intensity to its limit. It relates to measureless expenditures of energy, to the violation of the integrity of beings. It is therefore closer to evil than to good.
Decline – responding to moments of exhaustion, of fatigue – grants all value to concerns for preserving and enriching the being. Rules of morality result from decline.

/…/

‘communication cannot take place from one full and intact being to another: communication wants being twith their being at stake, places at the limit of death, of nothingness; the moral summit is a moment of risk taking, of the suspension of being beyond itself, at the limit of nothingness.

II. In “communication”, in love, desire has nothingness as its object. It is like this with any “sacrifice”.

/…/

IV. Humans only “communicate” – live – outside of themselves and since they must “communicate”, they must want this evil, this deseceation which, putting the being within themselves at risk, renders them penetrable to one another . . . Thus: all “communication” partakes of suicide and crime . . . In this light, evil appears as a life source!

/…/

Communication, essentialy, wanting being to be overstepped: essentially, what is rejected in evil is concern for the future. /…/

In common judgment, the essence of a moral act is being servile to some utility, to return to the good of some being a movement in which the being aspires to surpass being. In this way, morality is no more than a negation or morality.

If i suppress consideration of the future, I am unable to resist temptation . . . To tell the truth, this state of happy openness is not humanly imaginable. Human nature as such cannot reject its concern for the future /…/

As long as we are animated by a youthful effervescence, we consent to dangerous squandering. But when these forces begin to fail us, . . . when we begin to decline, we become preoccupied . . . with accumulation . . . with enriching ourselves for difficulties yet to come. We act. And action, effort can only have an aquisition of forces as its goal.

/…/

X. We must go further. To formulate such criticism is already to decline. The act of “speaking” of a morality of the summit itself arises from a morality of decline.

/…/

XI. Like Kafka’s Castle, in the end, the summit is nothing but the inaccessible. It slips away from us, at least insofar as we don’t stop being human, speaking. Besides, we cannot oppose the summit to the decline like evil to good. The summit is not “what one must reach”, decline not “what one must abolish”. Just as the summit is, in the end, nothing but the inaccessible, decline is from the very beginning inevitable.
(”The summit is, in essence, the place at the limit where life is impossible.”)

XII. Through history the reasons that a human being might have for going to the summit (the good for the nation, justice, salvation, etc.) have developed. “But the difficulty is to go to the summit without a reason, without a pretext.”
“. . . Every gamle, every ascent, every sacrifice being, like sensual excess, a loss of strength, an expenditure, we must justify our expenditures every time with a promise of gain, be it illusory or not.” Even though a revolutionary action would establish the classless society – beyond which a historical action could no longer arise – it seems that, humanly speaking, the amount of energy produced is always greater than the amount necessary for its production. Hence this perpetual overfull seething og energy – which continually leads us to the summit – constituting the malefic share.

/…/

XIV. (Conclusion). Within hostile and silent nature, what becomes of human autonomy? “Maybe the desire to know has only one meaning: to serve as motive for the desire to question. No doubt knowledge is necessary for the autonomy of that action – by which it transformed the world – procures for humanity. But beyond the conditions of doing, knowledge finally appears as a decoy, when faced with the interrogation that commands it. When this interrogation fails, we laugh. The raptures of exstasy and the fires of Eros are so many questions – without responses – to which we submit nature and our nature. /…/ It is by leaving the interrogation open as an inner wound that I maintain chance, a possible access toward the summit . . .”

Aase Berg: Förord till en novellsamling av Gunnar Blå

Män gör vad som helst för att mörka sin allomfattande oförmåga. Men en sak är säker – potensen är alltid fejkad. Det har skett ett överslag i den manliga analogin mellan kuk och kraft, fallos och framgång. Att kuken står ibland betyder inte att mannan är oövervinnerlig. Tvärtom är han som svagast i sin högsta potens, nästan död faktiskt – enligt Gunnar Blå är erektion fossilisering.

Men normala snubbar paller inte riktigt med den här kunskapen, så istället för att acceptera sin egen sårbarhet har de mage att ha kastrationsångest! Som i sin tur självklart måste kompenseras med krampaktig handlingskraft. Som om kastrationen vore ett problem och inte ett mognadstecken?

Det är den falliska mannen som är monstret, det är han som förverkligar kastrationsförnekandet genom erövring, prostitution, porr och trafficking, krig, BNP, tillväxt och snabba cash, löjliga lyxbilar och meningslösa affärsresor med förpestande flygplan tvärs över jordklotet. Det otrevligaste draget i patriarkatet är just alla dessa monumentala och världsekonomiskt fatala försök att dölja impotensen. Såna manliga tics förväxlas till råga på allt med frihet. /…/

Torsken är det ynkligaste som finns, men i cirkelns ände knyts patetiken ihop med den manliga framåtandan, vilket förstås även förvandlar överläget till debil impotens. /…/

Kvinnan är visserligen också kringskuren, bland annat av rädslan för sin egen alluppkäknde råstyrka, men eftersom hon av hävd befinner sig i samhällsmässigt underläge blir situationen nästan den motsatta: kvinnan mörkar sin styrka av hänsyn till den i grunden miserabelt mesiga mannen. Patriarkatet har genom många långa år av indoktrinering lyckats väcka dåligt samvete över alla tänkbara jämställdhetssträvanden hos kvinnan. Så slår det heterosexuella frihetsprojektet knut på sig själv. /…/

Nuförtiden tycker jag i och för sig tanken på oförmågan är ganska upplivande. Välkomna hit, snubbar – vi kvinnor har redan suttit i rävsaxen i tusentals år. Moment 22 är andra sidan av kakan som inte längre går att både ha och äta upp. Ni har bränt det där ljuset i båda ändar, och nu är nöden uppfinningarnas moder! /…/

Gunnar försökte ju skriva vanlig porr först. Det gick inte så bra, för normalporren (där räknar jag alla konventionella perversioner också) kräver motsatsen till vad Gunnar har att erbjuda – trygghet enligt mallen. Än en gång alltså: manlighetens monotoni utklädd till upptäckarlusta. /…/ det ska uppnås orgasm, helst flera, och det är detta som är den storartat konventionella poängen. Alltid samma gamla aha-upplevelse, målet för den manliga utvecklingskurvan. Längre eller djupare än så kan en patriarkalt insyltad snubbe inte tänka. Men det kan Gunnar.

De tidiga novellerna är alltså ganska misslyckade. Porr är visserligen alltid tvångsmässig och överdriven, men detta faktum måste hållas genomskinligt. Gunnarmannens uttalat tvångsmässiga galenskap hotar därför redan i den taffliga början av karriären att sänka hela maskineriet. /…/

Sex är i grunden att visa sin sårbarhet, att tappa masken. Alla ser vi lika löjliga ut när vi knullar. Kolla på ett knull utifrån, stäng av inlevelsen, och vad ser du? Ett skitlöjligt ormande, som kravlande, grymtande daggmaskar. /…/

Och när män trots allt visar sårbarhet, det vill säga är romantiska (som det heter), så är det knappast gratis, då tycker de att de ska få betalt för det i form av oavkortad beundran och okritiskt impad kärlek. /…/

Gunnars bristande behov av att förneka bristen gör honom till en sann feminist. /…/

Folk med Aspergers syndrom (en form av autism där man har svårt att relatera socialt och skilja filk från föremål) har en väldokumenterad förmåga till sjukdomsinsikt. Det har inte psykopater. Asperger är en hög form av mognad i jämförelse, och den diagnosen är fullkomligt möjlig att uppnå för en Gunnarfigur som vill utvecklas. Asperger är en filosofisk sjukdom, som ifrågasätter den sociala ordningens grundvalar. /…/

Förhållandet till oförmågan, såväl filosofisk som fysisk, är Gunnarprojektets essens. Hör på här, snubbe: oförmågan är din utloppstarm i natten mot en empatisk och rimlig frihet, och Gunnar är din håglöst hoppfulla profet!

Nietzsche om medkänslans genealogi

142. Medkänsla
För att förstå någon annan, det vill säga för att efterbilda hans känsla i vårt inre, går vi utan tvivel ofta tillbaka till anledningen till hans si eller så bestämda känsla och frågar till exempel: varför är han ledsen? – för att sedan själva bli ledsna av samma anledning; mer vanligt är emellertid att låta bli detta och istället i vårt inre återskapa känslan av de verkningar som den utövar och upppvisar på andra; vi efterbildar med vår kropp (åtminstone med en viss likhet i muskelrörelser och innervationer) uttrycket i hans ögon, hans röst, hans sätt att gå, hans attityd (eller till och med deras avbildningar i ord, måleri, musik). Därpå uppstår en liknande känsla hos oss till följd av en gammal association mellan rörelse och känsla, som har drillats i att röra sig fram- och tillbaka i båda riktningarna. I denna färdighet att förstå den andres känslor har vi nått mycket långt, och i närvaro av en annan människa är vi nästan alltid automatiskt sysselsatta med att öva denna färdighet: man bör i synnerhet iaktta linjespelet i kvinnors ansikten, hur de skälver och strålar i ett oupphörligt avbildande och återspeglande av allt som upplevs runtomkring dem. Men allra tydligast visar oss musiken vilka mästare vi är i att snabbt och subtilt kunna gissa känslor och vara medkännande: när musiken närmare bestämt är en efterbildning av känslornas efterbildning och ändå, trots detta avstånd och denna obestämdhet, tillräckligt ofta gör oss delaktiga av dessa känslor, så att vi blir sorgsna utan minsta anledning till sorg, likt fullständiga narrar, enbart för att vi hör toner och rytmer som på något sätt påminner om sörjande personers tonfall och rörelser, eller till och med om deras vanor. Det berättas om en dansk konung att han genom en trubadurs musik lät sig hänryckas till en sådan krigisk hänförelse att han flög upp och dödade fem personer i sin församlade hovstat: det rådde inte krig, inga fiender fanns, det var snarare raka motsatsen, men den kraft vars orsak stod att finna i känslan var tillräckligt stark för att överväldiga iakttagelseförmåga och förnuft. Men denna verkan har musiken nästan alltid (under förutsättning att den alls verkar –) och man behöver inte ta till sådana paradoxala exempel för att inse det: det känslotillstånd som musiken försätter oss i står nästan allltid i motsats till det uppenbara i vår faktiska situation och till förnuftet, som förstår den faktiska situationen och dess orsaker. – Om vi frågar hur vi har kunnat bli så skickliga i att efterbilda andras känslor, så blir vi inte svaret skyldiga: människan, som den ängsligaste av alla varelser på grund av sin fina och bräckliga natur, har i sin egen ängslighet haft sin läromästare i detta medkännande, i denna snabba uppfattningsförmåga av den andres känslor (också djurens). Under tusentals år såg hon en fara i allt som var främmande och livaktigt: vid dessåsyn efterbildade hon ögonblickligen uttrycken i anletsdrag och attityd och drog sina slutsatser om vad för slags onda avsikter som låg bakom anletsdragen och attityden. Denna uttydning av alla rörelser och linjer härledda ur avsikter har människan till och med använt på de själlösa tingens natur – under vanföreställningen att det inte finns något som är själlöst: jag tror att allt det som vi kallar känsla för naturen vid anblicken av himmel, fält, skog, åskväder, stjärnor, hav, landskap och vår har sitt ursprung i detta, – utan rädslans uråldriga träning att i allt detta se en annan, bakomliggande mening, skulle vi nu inte ha någon glädje i naturen, precis som vi inte skulle ha någon glädje i människa och djur uran denne förståelses läroomästare, rädslan. Glädje och angenäm förvåning, och slutligen känslan av löje, är nämligen senare födda barn till medkänslan och de betydligt yngre syskonen till rädslan, – Förmågan att snabbt förstå något – som följaktligen beror på förmågan att snabbt kunna förställa sig – avtar hos stolta och självgoda människor och folk, eftersom de hyser mindre fruktan: däremot är allt slags förståelse och föreställning hemmastadd bland ängliga folk; här är också den rätta hemorten för de efterbildande konsterna och den högre intelligensen. – Om jag utifrån en sådan teori om medkänslan – som den jag föreslår här – tänker på den just nu så omtyckta och heligförklarade teorin om en mystisk process enligt vilken medlidandet gör ett väsen av två och på så vis möjliggör att det ena omedelbart kan förstå det andra: om jag begrundar att ett så skarpt huvud som Schopenhauers fann glädje i sådan lättfärdig och föraktlig krimskrams och i sin tur överförde denna glädje till andra skarpa och inte lika skarpa huvuden: så vet jag ingen ände på min förvåning och mitt förbarmande. Hur stor lust måste vi inte känna för obegripligt nonsens! Hur lik en vansinnig är inte en frisk människa när hon lyssnar till sina hemliga intellektuella önskningar! – (För vad kände sig egentligen Schopenhauer så tacksam och så djupt förpliktigad gentemot Kant? Svaret får vi helt otvetydigt: någon hade talat om hur Kants kategoriska imperativ kunde befrias från sin qualitas occulta och göras begriplig. Om detta utbrister Schopenhauer i följande ordalag: “Det kategoriska imperativet begripligt! Vilken grundfalsk tanke! Egyptiskt mörker! Må himlen förbjuda att det någonsin blir begripligt! Ty just det att det finns något obegripligt, att detta elände hos förståndet och dess begrepp är begränsat, villkorligt, ändligt och bedrägligt; vissheten om detta är Kants stora gåva till oss.” – Man kan fråga sig om en som redan från början känner sig lycklig genom tron på det obegripliga i moraliska frågor verkligen har ett seriöst intresse av att få kunskap om dem! En som fortfarande tror uppriktigt på klarhet från ovan, på magi och andeuppenbarelser och sköldpaddans metafysiska fulhet!)

Ur Morgonrodnad.

Stig Larsson (1979) om diskotek och dans

Stig Larsson: Det belysta diskoteket
Ur Kris extranummer, juli 1979. Här citerat ur Artiklar 1975-2004.

217: “Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är ungefär lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek.”

218: “Det är nödvändigt att studera diskoteket i sitt veckosammanhang. Om man kopplar loss, vad är det man kopplar loss ifrån? Alla har väl gjort tankeexperimentet att de föreställt sig människorna inne på diskoteket plötsligt utelämnade i blixtbelysning, hur deras underliga rörelser skulle framstå i hela sin underlighet. Att ensam dansa bugg på kontoret inför de förvånade arbetskamraterna. Reglerna för hur vi ska uppträda är alltså annorlunda. Men det är ju samtidigt inte så att det inte finns några regler på diskoteket. Det kan inte vara det att vi plötsligt vill vara oss själva, att vårt naturliga sätt att umgås på vore att i olika komplicerade turer hoppa omkring på ett golv. Vi väljer alltså att för ett ögonblick vara underkastade ett helt annorlunda regelsystem.”

218-219: “parlamentarismens och den offentliga debattens mest bärkraftiga suggestionsbild: den nivellerade människan. Men denna föreställing om allas likhet med varandra slås helt i likhet på diskoteket. Där är ingen lik den andra. Alla människor förhåller sig till varandra utifrån sina skillnader.”

220: “Diskoteket gör betydelsen av ens utseende så mycket tydligare, även om det samtidigt genom mörkret och röken gör själva utseendet suddigare.”

221: “Tjejen ska tvärtom vara ren, inte ha lämnat ut sig, inte ha åtrått någon annan. Hon vet att de flesta killarna gör allt för att få ligga med henne men samtidigt föraktar henne om de lyckas. I spänningen mellan dessa två perspektiv lever diskotekets riter och myter.
Därför blir tiden på diskoteket starkare upplevd i sig själv av tjejen. Dansen, spelet, samtalen på damtoaletten får ett egenvärde i en annan mening än tiden på diskoteket för killen. För honom är det en blind tid, en tom plats, där man helst ska vara ordentligt berusad. Det är ett öde utanför tiden. För killen blir upplevelserna omkring detta vakuum mer laddade av betydelse. Bilresan dit; redan då man satt hemma hos någon och söp timmarna före; kanske hela dagen sett som ett förspel.”

221: “Tjejerna dansar nästan alltid bättre än killarna. Alltså: deras kroppsrörelser följer en tätare rytmstruktur i musiken. (Denna differentiering av olika rytmstrukturer är ett verk av den senare diskomusiken. Den är knappast märkbar i sextiotalspopen.) /…/
En kille ska inte anstränga sig. Han ska vara slapp och oberörd.”

222: “Den utvecklingen har idag gått så långt att det har blivit ett problem för folkparkerna. Det är allt färre som kommer och dansar till dansbanden. Det beror inte bara på en ökad tillströmning till diskoteken. Dansbandsmusiken är ju betydligt enklare, simplare.”

222: “Och det som idag enar resterna av vänstern och sextiotalet är väl främst ett sätt att klä sig och faktiskt också – ett sätt att dansa. Då man medvetet bryter mot regler gör man det ofta för att eliminera regler överhuvudtaget. Enligt en av vänsterns tidiga ideologier skulle man klä sig som man ville, eftersom klädseln, ‘ytan’, inte spelade någon roll. /…/ Då man dansade ville man visa att man var fri. /…/ Så man hoppade upp och ner och rörde armarna så vilt som möjligt.”

222-223: “En människa som vill visa att hon är fri är naturligtvis inte fri. Det man missförstod, redan då man tog sina första yviga steg bort från de strikta reglerna, är att dans är behärskning. Dansens njutning är att låta kroppen genomfaras av en rytm som man avhåller sig ifrån eller bara bitvis, med sin egen kropp, uttrycker. Den frihet 1968 års vänster inbillade sig var den kitschiga motståndslösa friheten ovanför molnen. De trodde, och tror fortfarande, att dans är fullständig utlevelse. Men varje danssteg är en behärskning av den utlevelsen.”

223: “Det stökiga, kaotiska och organiska draget hos en fest kan aldrig ett diskotek frammana. Allt är för perfekt. Kvällen har sitt mönster.”

Anna-Lena Carlsson about Nietzsche and creativity

Anna-Lena Carlsson: “…Is it hunger or superabundance that has become creative?” Nietzsche on creativity in art & life
(Dissertation for the Degree of Doctor of Philosophy in aesthetics,
presented at Uppsala University, 2005)

246: “If we were to talk about Nietzsche’s aesthetics, it is aesthetics from the perspective of the creator. /…/
According to Nietzsche, human beings are fundamentally artistic, down to the level of the creation of language and the truths. He thereby uses the terms ‘art’ and ‘artistic’ both in a narrow and in a broader sense.”

71: “In ‘On Truth and Lying’, Nietzsche speaks of a broader sense of the artistic. He argues that human beings are artistically creative ['künstlerisch schaffend'] and regards an impulse to image-making as being fundamental to language and our existence in the world.”
73: “Nietzsche writes of a ‘mysterious x and indicates how we act as if we have access to the thing-in-itself when we designate objects. /…/ The thing-in-itself is incomprenhensible to human beings, according to Nietzsche. He has turned away from his early artistic metaphysics and he no longer argues in favour of a possibility of gaining access to the sphere of things-in-themselves.”
76: “To sustain a certain society, existence is ordered into a forgetfulness of our fundamental artistic creativity. /…/ this creativity is forgotten – and thereby denied – according to Nietzsche /…/ Nietzsche thereby expresses an order of rank among human creations in the essay; everything is not equally valued as artistically creative.”

83-84n55: “He continues [in Human, all too human] ‘for he who does not have two thirds of his day to himself is a slave, let him be what he may otherwise: statesman, businessman, official, scholar’. This is a defence of a certain kind of idleness [Müssiggehen] /…/ that means being true to oneself in a more profound way, not just in a simple suspension from external demands. /…/ Nietzsche’s notion of a ‘higher culture’ is related to ‘true leisure’. This is seen, for instance, when he writes that a higher culture can only come into existence where there are two different castes in society: The cast compelled to work and the cast that works if it wants to work. /…/ The notion of work and leisure is moreover related to the capacity of suffering and being sensible. /…/ Nietzsche writes: ‘In a better ordering of society the heavy work and exigencies of life will be apportioned to him who suffers least as a consequence of them, that is to say to the most insensible, and thus step by step up to him who is most sensitive to the most highly sublimated species of suffering and who therefore suffers even when life is alleviated to the greatest degree possible.’”

86: “To ‘create a comfortable life for as many as possible’ is then to be regarded as life-negating, because it does not affirm existence in its whole.”

85: “Morality is a means to preserve society; it wards off a destruction. To be moral is to act according to custom. /…/ We only suffer from new chains, Nietzsche writes, /…/ the fettered spirit does not take its position on grounds of reasons, but out of habit.”

87: “The fettered spirits and their culture are nevertheless triumphant, according to Nietzsche, and they hold out four things to be right: 1) that which possesses duration; 2) things that are not inconvenient; 3) everything that brings them advantage; 4) and all things for which they have made a sacrifice.”

105: “It is important to note that there is no fundamental distinction between the master and the slave of morality. Although Nietzsche writes of these two types as being two different historical types of existence; their powers are not opposites but are considered as being a difference in degree. Both want to increase their power, but the slave is hindered in his activity by a stronger force, and turns his attempt at increasing in power elsewhere.”

98: “The advocates of old values or those who destroy old values without creating new values belong to forms of lives that ought to be overcome.”
118-119: “To affirm life as the will to power is to affirm one’s own increase in strength. It is self-mastery, a creation of one’s own rules, one’s own path and existence in the world. /…/
A strong will excludes, selects and orders a multitude of forces into rank. /…/ It is in association with the will to power and life-affirmation that we must also consider the question of the eternal recurrence ['die ewige Wiederkehr'].”
121: “I interpret the eternal recurrence as Nietzsche’s attempt to express the pathos od a future type of existence; to express the pathos of the being that has overcome contemporary man and nihilism – the pathos of the overman.”

109: “When Nietzsche writes favourably about morals, he focuses on the individual and associates morals with an affirmation of life as hierarchical. There is an order of rank, he writes, between moralities and between human beings.”
246: “To affirm life is to affirm existence as creative, but also as destructive and hierarchical. /…/ In his early writings, this is described in metaphysical terms whereas in his later writings it is described in physiological terms.”
117: “If existence is affirmed as destructive and creative, one also affirms that equality is not the fundamental principle of society. /…/ Life itself is ‘essentially appropriation, injury, overpowering of the strange and weaker, suppresion, severity, imposition of one’s own forms, incorporation and, at the least and mildest, explosion’. The order of the world and life is hierarchical, because life (as the will to power) is hierarchical.”
192: “Nietzsche asks: ‘Is living not valuating, preferring, being unjust, being limited, wanting to be different?’ To want to live according to nature is to be an actor and self-deceiver.”

124: “Nietzsche writes of an active and a passive nihilism: ‘Nihilism. It is ambiguous: A. Nihilism as a sign of increased power of the spirit: as active nihilism. B. Nihilism as decline and ecession of the power of the spirit: as passive nihilism.”
125: “Vattimo underlines this difference between passive and active nihilism, where passive nihilism becomes a reactive response in its refusal to accept chaos and annihilation, while active nihilism remains open and affirmative concerning new values. Affirmation, however, is not a creation of active nihilism. Vattime writes:
‘/…/ this [reactive] nihilism has always taken an affirmative appearance since its very purpose is to conceal tha nothingness which lies at the base of all that which is believed to be true, to have value and to subsist as an objective structure.’”
125-126: “Nietzsche writes in a note from Nachlass dated 1887 that it is an exhausted nihilism which no longer fights – the most famous form is Buddhism.”

189: “Nietzsche writes that the overestimation of consciousness is absurd /…/ One can neither capture the qualities of great art by transforming the will to a form of consciousness, nor set out from consciousness and get a grip on the art. Consciousness and language are always related to a Yes-saying or No-saying to existence. /…/ Aesthetic judgements are then to be considered as a mode of existence. When a life-affirming event is given significance, the judgement made is not separated from the ‘judge’ /…/ There is nothing outside the self justifying this Yes-saying. The ’strong’ will affirms itself.”
190: “If a life-affirming utterance about art has an effect, it is not brought about by arguments or rules. It rather imposes itself on the other, if the other affirms life. /…/
To follow one’s own path is not to be confused with a desire to have one’s own path. A striving for originality has nothing to do with this privileged uniqueness. /…/ Magistrates in matters of a life-negating taste also utter their ‘Great art!, ‘Art!’ and ‘Non-art!’, but alienate themselves from their judgements. These ‘judges’ do not walk on their own paths, but rely on something external (arguments, rules, authority, desire for power et cetera) in forming their judgements. /…/ According to Nietzsche, great works of art have more in common with other life-affirming creations (in a broader sense), than with life-negating art, such as the creation of oneself.”

242: “Nietzsche thinks of life-negation as a beautification of life and the world that makes the life-negating type of lives bearable and attractive. This beautification keeps humans within bounds. The construction of an ego, the ‘I’ of thinking, is also taken as an example of a life-prohibiting image.”

211: “Both the ego and the self are creations, but the willing of the self is an affirmation of the whole of our physiological existence. The body, Nietzsche writes, possesses a greater reason than the ‘I’.”
205: “The truth gained through the ‘I’, excluding other forms of reason is only one part of the body. Behind the ‘I’ there is a ’self’ [das Selbst]. As we have also seen, there is a gap between the ‘I’ and the self. According to Nietzsche, we find that human beings should affirm a self, not their thinking. To affirm one’s self, is to affirm one’s own will: ‘Will a self‘, Nietzsche stresses”
206: “When Nietzsche speaks of an affirmation of the self, rather than the affirmation of the ‘I’, our physiological body is consequently also emphasised. The body, he writes, is a greater reason than the reason of the ‘I’. /…/
Zarathustra values that which human beings produce in an affirmation of their whole existence, not that which humans produce only with their thinking.
To emphasise being as becoming, the affirmation of one’s self is a state that threatens binary oppositions, such as that between a real and an apparent world. Along with the abolition of the subject, the real world is also abolished.”
207: “To create one’s own self is to become wiser than artists, Nietzsche writes in The Gay Science, because artists stop where art ends while ‘we want to be the poets of our life’. /…/ In this state of being, the need for traditional works of art passes away. If one has enough tragedy and comedy in one’s own company, one keeps away from the theatre.”
208: “Nietzsche’s emphasis on the perspective of creation and organisation also emphasise the possibility of works of art without an artist. /…/ about art as organisation /…/ A work of art without an artist represents a change in Nietzsche’s attitude from the metaphysical artist of the world, in The Birth if Tragedy, to the world as organisation and as a work of art giving birth to itself”

194: “Artistic creativity is crucial for both the life-negating and life-affirming type of existence. /…/ To stress human existence in the world as fundamentally creative, as Nietzsche does, is to stress the repudiations of all values, nihilism.”

176: “one of the beliefs protexting the life-negating artist and his art is that the artist has access to a ‘true truth’, a ‘real reality’ which is expressed in art. This is one of the consequences of elevating the artist as genious. In a life-negating culture, one believes that the work of art is able to convey such truths.”
177-178: “There is, however, also a positive aspect to art in Nietzsche’s time. Firstly, Nietzsche seems to mean that this art is better than no art at all. In Human, all too Human he says that we do not have leisure enough for art. /…/
‘Let us be grateful to it that is has consented to live as it does rather than flee away; but let us also admit to ourselves that an age which shall one day bring back true festivals of joy and freedom will have no use for our art.’
/…/ Art can restore these faded ideas and make different ages and old spirits return. Old emotions are, for a moment, aroused. This is a useful function of art, Nietzsche argues /…/ Without his knowledge, the artist’s task becomes that of making mankind ‘childlike’ and this is regarded both as a glory and a limitation.”

196: “The beautiful does not exist. /…/ That which is regarded as beautiful in a community, depends on what type of existence is triumphant in the world.”

2: “Some commentators associate current aestheticization processes with Nietzsche’s broadened sense of art and the artistic.”
3: “I soon came to believe, however, that the processes of aestheticisation spoken of today originated in an aesthetic paradigm that Nietzsche opposes. This is a paradigm that has come to associate aesthetics with the perspective of the receiver of art, while Nietzsche emphasizes the perspective of the creator.”

191: “In the aestheticism of Wilde, life itself becomes a work of art.
Nietzsche indeed also links art and life, although he does not link life to an already established notion of art. Instead, he criticises the aesthetic paradigm and emphasises artistic creativity in and outside the realm of art. This artistry is far from being disinterested and its prime concern is not beauty. Our aesthetics up to now, he writes, has been an aesthetics of the receivers of art; ‘the receivers of art have formulated their experience of “what is beautiful?” In all philosophy hitherto the artist is lacking.’ The last sentence is important: the artist is lacking in all philosophy so far.”
210: “Nietzsche’s suggestion of humans’ self-creation and the future overman has little to do with the aesthetic paradigm taken to its extreme in aestheticism, of the disinterestedness and beautification of life according to Oscar Wilde.”

243: “I believe that the processes of aestheticization spoken of today have their roots in an aesthetic paradigm that Nietzsche opposes. This is a paradigm that has come to associate aesthetics with sensory perception and the receiver of art (in a broader sense), while Nietzsche emphasises the perspective of the creator.”

4n: “Hegel writes that aesthetics ["Ästhetik"] designates the science of the senses [des Sinnes], of perception [des Empfindens]“

5: “My thesis is that there is a two-fold type of art and the artistic in Nietzsche’s writing. Nietzsche emphasises the perspective of production and asks: Has hunger or superabundance ["der Überfluss"] become creative? That is: Has life-affirmation or life-negation become creative?”
241: “Life-affirming art is made out of the artist’s own abundance; it is the result of an overflowing into a new creation. This art does not originate from the conscious intentions of the artist or from conformity to pre-established standards. /…/ The beholder of this art is physiologically stimulated; he is strengthened in his life.”

180: “Great art should be what we give away in an overflow, not something that is created and received because of a need for relief, security, and beauty. A conscious desire to create art is not favoured by Nietzsche, because the existence of great art does not have its origin in this desire. In Human, all too Human he writes: ‘I intend never again to read an author of whom it is apparent that he wanted to produce a book: but only those whose thoughts unintentionally became a book.’ /…/
Nietzsche says that creativity consists in the artists’ (or thinkers’) highly sharpened and practised power of judgement which rejects, selects and joins together.”
181: “The artist has practised and sharpened his power of judgement into a sharpness of the senses and a feeling of enhanced power when he chooses, discards, and creates new constellations. His art does not represent anything, it adds to the world of phenomena. In this creation he too, by necessity, destroys established images. /…/ Concerning art, Nietzsche emphasises the creative, organising process. This approach is in itself a critique of the existing aesthetic paradigm, of the emphasis on the receiver of art.”
185: “Great art in Nietzsche’s thinking, as we have seen, cannot serve as a standard for someone else to follow. What we can learn from the artist, he writes in The Gay Science, is their kind of creativity.”

11: “The concept ‘artist’ is sometimes used as a word of abuse, regarding someone who negates life. Sometimes it is the highest praise of someone who lives in life-affirmation. Another concept Nietzsche uses in a two-fold sense is ‘philosopher’.”
185-186: “Nietzsche argues [in HH]: ‘One man wants to enjoy his own nature by means of art, another wants with its aid to get above from his nature for a time. In accordance with both needs there exists a two-fold species of art and artist.’”
186: “there are two kinds of sufferers, those who suffer from an abundance of life and those who suffer from an impoverishment of life. The former kind wants Dionysian art, the latter seeks redemption from themselves through art. Life-denying art appeals to life-denying lives and liffe-affirming art corresponds to life-affirming beings. /…/
Art is created out of a surplus of life and it is only experienced by another ‘Yes-sayer’ to existence.”
35: “Life-affirmation is now regarded as an immanent justification of existence, in no need of any kind of external justification. Life-negation depends on something external for its justification of existence – such as God.”

187: “The superabundance of creativity is involved in both the perception and creation of an object. There are certain beings incapable of producing and responding to great art. /…/
judgements have nothing to do with understanding /…/
What happens when a life-denying existence is confronted with life-affirming art? Nietzsche answers that they ‘would interpret their own value feelings into it’.
In the correspondence between art and life, Nietzsche opposes the strict division between the artist, the beholder of art, and the work of art.”
188: “The physiological correspondence between the artist, the work, and the beholder of art levels out a hierarchy among them, which can be regarded as a critique of the cult of the geniusm of the autonomy of the work of art, and of the disinterested contemplative beholder of art. /…/ The beholder is therefore /…/ active in the participation of both the creative process and the work of art.”

224: “When [Wolfgang] Welsch writes that Nietzsche’s views on the aesthetic constitution of reality have become commonplace /…/ – he does not recognise the difference between a life-affirming and a life-negating structuring of reality. “
234: “Both Wolfgang Welsch and Richard Shusterman acknowledge an all-embracing notion of creativity, as did Nietzsche. Both of them refer to Nietzsche’s writings in their attempt to broaden the field of the aesthetic, but in contrast to Nietzsche they do not distinguish between a life-affirming and a life-negating type of artistic creativity. This is evident, for example, when Shusterman regards Oscar Wilde’s ‘life itself is an art’ as a ‘Nietzschean maxim’. /…/ Welsch and Shusterman do not acknowledge Nietzsche’s affirmation of an order of rank. Instead, they hold that this coexisting plurality of aesthetic phenomena is democratic.”
238: “An acknowledgement of the hierarchical character of life as the will to power, however, eliminates an interpretation of Nietzsche as a philosopher who affirms plurality without any order of rank.”

199: “Nietzsche asks: How does the subjective become an aesthetic phenomenon? He finds the answer in a certain ‘musical mood‘ which is prior to the actual act of creation. The ’subjective’ poet, as a Dionysian artist, first has to become united with the ‘primordial unity’, he then has to produce its image as music. /…/
Nietzsche writes that subject and object, as well as doer and deed, are constructions. This is expressed, for example, in a note from Nachlass dated 1888: ‘Subject, object, a doer added to the doing, the doing separated from that which it does: let us not forget that this is mere semiotics and nothing real.’”

40: “the Apollonian, this is characterised as an acknowledgment of human beings as artistically creative in their production of ‘beatutiful illusions’ /…/ a plastic energy forming a harmonious whole.”
41: “The Apollonian also forms individuality. /…/ Apollo is the image of principium individuationis“
43: “The Olympian world is produced through the Apollonian tendency, which made it possible for human beings to live with the terror and horror they knew from existence.”
45: “Apollonian culture indeed affirms life as artistically creative in its affirmation of illusions, but it attempts to exclude pain and contradictions within existence, inasmuch as pain and contradictions are hostile to individuality.”

46: “In the Dionysian emption, ‘everything subjective vanishes into complete self-forgetfulness [Selbstvergessenheit]‘ This ’self-forgetfullness’ is to be understood in relation to the Apollonian ‘know thyself’.”
47: “Although Dionysian music touches the essence of things, it is significant to note that Nietzsche does not consider music as the will in itself. /…/ Music precedes other formations and creations – such as words and concepts – because it is more closely related to the universal ‘primal unity’ ['das Ur-Eine'].”

189: “a kind of music which has forgotten the world and speaks to itself, of itself, while disregarding the hearers’ and listeners’ effects and failures. He regards it as ‘innocent, as opposed to ‘guilty’ music in need of justification and explanation. Nietzsche generally dislikes verbal explanations of great art.”

62: “There is a difference between Schopenhauer and Nietzsche regarding their respective views on what constitutes the veil of illusion. Nietzsche makes a distinction between the artistic Apollonian and the inartistic theoretical, or Socratic, world of illusion. Nietzsche uses the word ‘artistic’ as an indication of something highly values and ‘inartistic’ as a sign of something of low value. The inartistic veil of illusion is indeed artistically produced, as we shall see later, although it denies itself as such a creation.”

49: “We may now say that the Dionysian brings a fuller view of existence into Apollonian culture and art. The Dionysian affirms the whole of existence. I regard this as an artistic life-affirming alternative in The Birth of Tragedy, in the sense that the Apollonian-formed Dionysian state affirms the whole of existence.
One might also say that the Apollonian relieves existence of the suffering associated with the Dionysian.”

53: “We have three types of culture: a dominant theoretical culture, an artistic one and a tragic culture. Although Nietzsche seems to distinguish between an Apollonian artistic culture and a Dionysian tragic one here, we must keep in mind that the Dionysian tragic culture must always be Apollonian formed and hence artistic as well as tragic.”

Hannah Arendt om arbete, tillverkning och handlande

[...three fundamental human activities: Labor, Work, and Action]

33:
Med vita activa avser jag tre fundamentala mänskliga verksamheter: arbete, tillverkning och handlande. De är fundamentala eftersom var och en av dem svarar mot ett av de grundläggande villkoren för mänskligt liv.
Arbete är den verksamhet som motsvarar de biologiska processerna i människokroppen, vars spontana tillväxt, metabolism och slutliga förfall hämtar näring från de naturföremål som arbetet skapar och bereder för att som livsnödvändigheter tillföra dem den levande organismen. Arbetets grundvillkor är livet självt.
Tillverkning är den verksamhet som svarar mot den icke naturliga karaktären av den mänskliga tillvaron, vilken inte kan infogas i artens eviga återkomst och vars individuella förgänglighet inte kompenseras av släktets potentiella oförgänglighet. Tillverkningen ger upphov till en “artificiell” värld av ting, vilka inte utan vidare sällar sig till naturföremålen utan skiljer sig från dessa genom att de till en viss grad motstår naturen och inte utan vidare slits ned av livsprocesserna. I denna tingvärld hör det mänskliga livet hemma, och den erbjuder människan en hembygd i den mån den består längre än mänskligt liv, motstår det och konfronteras med det såsom objektiv-föremålslig. Tillverkningens grundvillkor är världslighet, d.v.s. att mänsklig existens är hänvisad till föremålslighet och objektivitet.

33-34:
Handlandet är den enda verksamhet inom vita activa som utspelas direkt mellan människor utan något tings eller någon materias förmedling. Dess grundvillkor är pluralitet, d.v.s. att det är människor och inte Människan som lever på jorden och befolkar världen. Alla aspekter av människans betingning [Bedingtheit] är på något sätt relaterade till politiken, men just pluraliteten är villkoret för allt politiskt liv – inte bara dess conditio sine qua non utan dess conditio per quam.

34:
Med detta överensstämmer Bibeln i så motto att Gud enligt en version av skapelseberättelsen inte skapade människan utan människorna: “till man och kvinna skapade Han dem“. Denna i pluralis skapade människa skiljer sig principiellt från den Adam som Gud danade av “stoft från jorden”, för att därefter bygga honom en kvinna av hans revben. Här är pluraliteten inte något människorna ägde, utan deras mångfald blir ett resultat av mångfaldigande. Varje idé om “människan över huvud”, hur den än är utformad, uppfattar människans pluralitet som resultatet av en oändligt varierbar reproduktion av en urmodell och bestrider därmed implicit handlandets möjlighet. Handlandet erfordrar en pluralitet i vilken alla visserligen är detsamma, nämligen människor, men där ingen är det på samma sätt som någon annan människa som någonsin har levat, lever eller kommer att leva.

[NOT: I analysen av postklassiskt politiskt tänkande är det ofta belysande att se vilken av de båda bibliska versionerna av skapelseberättelsen som citeras. Det är exempelvis betecknande för skillnaden mellan Jesu och Pauli undervisning att Jesus åberopar sig på 1 Mos 1:27: "Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'" (Matt 19:4), medan Paulus vid ett liknande tillfälle insisterar på att "kvinnan är av mannen" och att hon därmed är till "för mannens skull" /.../ (1 Kor 11:8-12). Skillnaden indikerar mycket mer än olika uppfattningar om kvinnans roll. För Jesus ledde tron omedelbart ill handlande /.../; för Paulus var den primärt fråga om den individuella frälsningen.
Särskilt intressant i detta hänseende är Augustinus /.../ som inte bara helt och hållet ignorerar 1 Mos 1:27, utan dessutom menar att skillnaden mellan människa och djur består i att människan skapades unum ac singulum medan alla djur kallades till existens "flera samtidigt". /.../]

35: Alla tre verksamheterna och deras motsvarande villkor är vidare förankrade i de mest allmänna villkoren för mänskligt liv, nämligen att de kommer till världen genom födelse och försvinner ur den genom död. Vad mortaliteten anbelangar säkerställer arbetet individens överlevnad och artens fortbestånd. Tillverkningen skapar en artificiell värld som i viss mån är oberoende av invånarnas dödlighet och sålunda representerar beständighet och varaktighet gentemot deras flyktiga tillvaro. Handlandet slutligen skapar, såvida det rör grundandet och bibehållandet av politiska institutioner, betingelser för generationernas kontinuitet, för minne och därmed för historia.

ur Hanna Arendt: Människans villkor, 1958
Översättning: Joachim Retzlaff
Daidalos, 1998

Hans Magnus Enzensberger: Constituents of a Theory of the Media (1970)

Originally printed in the New Left Review, no. 64, 1970, pp. 13-36.

Potentialities of communication media
“For the first time in history, the media are making possible mass participiation in a social and socialized productive process, the practical means of which are in the hands of the masses themselves. Such a use of them would bring the communications media, which up to now have not deserved the name, into their own. In its present form, equipment like television or film does not server communication but prevents it. It allows no reciprocal action between transmitter and receiver /…/
This state of affairs, however, cannot be justified technically. On the contrary. Electronic techniques recognize no contradiction in principle between transmitter and receiver. Every transistor radio is, by the matters of its construction, at the same time a potential transmitter; it can interact with other receivers by circuit reversal. The development from a mere distribution medium to a communications medium is technically not a problem. It is consciously prevented for understandable political reasons. The technical distinction between receivers and transmitters reflects the social division of labor into producers and consumers.”

“The radio wars of the 1950s demonstrated that in the realm of communications, national sovereignty is condemned to wither away. The further development of satellites will deal it the coup the grâce. Quarantine regulations for information, such as were promulgated by Fascism and Stalinism, are only possible today at the cost of deliberate industrial regression.
Example. The Soviet bueraucracy, that is to sat the most widespread and complicated bueraucracy in the world, has to deny itself almost entirely an elementary piece of organizational equipment, the duplicating machine, because this instrument potentially makes everyone a printer. /…/ It is clear that Soviet society has to pay an immense price for the suppression of its own productive resources – clumsy procedures, misinformations, faux frais.”

Against unionist interpretations of media
“There is the danger of underestimating growing conflicts in the media field, of neutralizing them, of interpreting them merely in terms of trade unionism or liberalism, on the lines of traditional labor struggles or as the clash of special interests /…/ An appreciation of this kind does not go far enough and remains bogged down in tactical arguments.”

Contradiction
“the contradiction between the present constitution of the media and their revolutionary potential /…/ leads, subjectively, to a split between a puritanical view of political action and the area of private ‘leisure’; objectively, it leads to a split between politically active groups and subcultural groups.”

Manipulation?
“The New Left of the 1960s has reduced the development of the media to a single concept – that of manipulation. /…/ it now threatens to degenerate into a mere slogan which conceals more than it is able to illuminate /…/
The liberal superstition that in political and social questions there is such a thing as pure, unmanipulated truth seems to enjoy remarkable currency among the socialist Left. It is the unspoken basic premise of the manipulation thesis. /…/
The electronic media do away with cleanliness; they are by their nature ‘dirty’. That is part of their productive power. In terms of structure, they are antisecterian – a further reason why the Left /…/ has little idea what to do with them. The desire for a cleanly defined ‘line’ and for the suppression of ‘deviations’ is anachronistic and now serves only one’s own need for security. /…/
It often seems as if it were precisely because of their progressive potential that the media are felt to be an immense threatening power, because for the first time they present a basic challenge to bourgeois culture”

“At the very beginning of the student revolt, during the Free Speech Movement at Berkeley, the computer was a favorite target for aggression.”

“Manipulation – ethymologically, ‘handling’ – means technical treatment of a given material with a particular goal in mind. /…/
Thus every use of the media presupposes manipulation. /…/ There is no such thing as unmanipulated writing, filming or broadcasting. /…/ A revolutionary plan should not require the manipulators to disappear; on the contrary, it must make everyone a manipulator.”

“An all-too-widely disseminated thesis maintains that present-day capitalism lives by the exploitation of unreal needs. /…/ A socialist movement ought not to denounce these needs, but take then seriously, investigate them, and make them politically productive. /…/
These desires are not – or are not primarily – internalized rules of the game as played by the capitalist system. They have physiological roots and can no longer be suppressed. Consumption as spectacle is – in parody form – the anticipation of a utopian situation. /…/
‘Open spaces’ and ‘free time’ are concepts which corral and neutralize the urgent wishes of the masses.”

“Intellectual property”, producers and consumers
“The new media are oriented toward action, not contemplation; /…/ Their attitude to time is completely opposed to that of bourgeois culture, which aspires to possession, that is, to extension in time, best of all, to eternity. The media produce no objects that can be hoarded and auctioned. They do away completely with ‘intellectual property’ /…/
It is wrong to regard media equipment as mere means of consumption. It is always, in principle, also means of production /…/
The contradiction between producers and consumers is not inherent in the electronic media; on the contrary, it has to be artificially reinforced by economic and administrative measures. /…/
– the prevailing laws for control of the air are anachronistic. They recall the time when the operation of a printing pres was depentent on an imperial license.”

“It has long been clear from apparatus like miniature and 8 mm movie cameras, as well as the tape recorder, which are in actual fact already in the hands of the masses, that the individual, so long as he remains isolated, can become with their help at best an amateur but not a producer. Even so potent a means of production as the shortwave transmitter has been tamed in this way and reduced to a harmless and inconsequential hobby in the hands of scattered radio hams. /…/
Any socialist strategy for the media must, on the contrary, strive to end the isolation of the individual participants from the social learning and production process. /…/ Anyone who expects to be emancipated by technological hardware, or by a system of hardware however structured, is the victim of an obscure belief in progress.”

Georg Lukács as example of a reactionary position
“‘Anything that culture produces’ can, according to Lukács, ‘have real value only if it is in itself valuable, if the creation of each individual product is from the standpoint of its maker and a single, finite proces. It must, however, be a proces conditioned by the human potentialities and capabilities of the creator. The most typical example of such a process is the work of art, where the entire genesis of the work is exklusively the result of the artist’s labor /…/ In highly developed mechanical industry, on the other hand, any connection between the product and the creator is abolished. The human being serves the machine, he adapts to it.’ /…/
These nostalgic backward glances at the landscape of the last century, these reactionary ideals, are already the forerunners of socialist realism, which mercilessy galvanized and then buried those very ‘cultural values’ which Lukács rode out to rescue.”

On the N.Y. avantgarde and McLuhan
“From the Cabaret Voltaire to Andy Warhol’s Factory, /…/ the apolitical have made much more radical progress in dealing with the media than any grouping of the Left. /…/ Today this apolitical avant-garde has found its ventriloquist and prophet in Marshall McLuhan, an author who admittedly lacks any analytical categories for the understanding of social processes, but whose confused books serve as a quarry of undigested observations for the media industry. /…/
This charlatan’s most famous saying – ‘the medium is the message’ – perhaps deserves more attention. In spite of its provocative idiocy, it betrays more than its author knows. /…/
The complementary mistake consists in the widespread illusion that media are neutral instruments by which any ‘messages’ one pleases can be transmitted without regard for their structure or for the structure of the medium. In the East European countries the television newsreaders read fifteen-minute long conference communiqués and Central Committee resolutions which are not even suitable for printing in a newspaper, clearly under the delusion that they might fascinate a public of millions.
The sentence, ‘the medium is the message’, transmits yet another mesage, however, and a much more important one. It tells us that the bourgeoisie does indeed have all possible means at its disposal to communicate something to is, but that it has nothing more to say. /…/ It wants the media as such and to no purpose.
This wish has been shared for decades and given symbolical expression by an artistic avant-garde whose program logically admits only the alternative of negative signals and amorphous noise. Example: the already outdated ‘literature of silence’, Warhol’s films in which every thing can happen at once or nothing at all, and John Cage’s forty-five-minute-long Lecture on Nothing (1959).”

Writing and talking
“Written literature has, historically speaking, played a dominant role for only a few centuries. /…/ Now it is being succeeded by the age of the electronic media, which tend once more to make people speak. /…/
The formalization of written language permits and encourages the repression of opposition. In speech, unresolved contradictions betray themselves by pauses, hesitations, slips of the tongue, repetitions, anacoluthons, quite apart from phrasing, mimicry, gesticulation, pace, and volume. The aesthetic of written literature scorns such involuntary factors as ‘misdirections’. It demands, explicitly or implicitly, the smoothing out of contradictions, rationalization, regularization of the spoken form irrespective of content. /…/
Structurally, the printed book is a medium that operates as a monologue, isolating producer and reader. /…/
None of the characteristics that distinguish written and printed literature apply to the electronic media. Microphone and camera abolish the class character of the mode of production (not of the production itself). /…/
As at present constituted, radio, film, and television are burdened to excess with authoritarian characteristics, the characteristics of the monologue, which they have inherited from older methods of production – and that is no accident. These outworn elements in today’s media aesthetics are demanded by the social relations. They do not follow from the structure of the media. On the contrary, they go against it, for the structure demands interaction.”

Original and reproduction, document and fiction
“In the productions of the consciousness industry, the difference between the ‘genuine’ original and the reproduction disappears /…/ Strictly speaking, it has shrunk to its legal dimensions. A document is something the ‘forging’ – that is, the reproduction – of which is punishable by imprisonment. This definition naturally has no theoretical meaning. The reason is that a reproduction, to the extent that its technical quality is good enough, cannot be distinguished in any way from the original, irrespective of whether it is a painting, a passport, or a blank note. The legal concept of the documentary record is only pragmatically useful, it serves only to protext economic interests.
The productions of the electronic media, by their nature, evade such distinctions as those between documentary and feature films. They are in every case explicitely determined by the given situation. The producer can never pretend, like the traditional novelist, ‘to stand above things’. He is therefore partisan from the start. This fact finds formal expression in his techniques. Cutting, editing, dubbing – these are techniques for conscious manipulation without which the use of the new media is inconceivable. /…/ The material, whether ‘documentary’ or ‘fiction’, is in each case only a prototype, a half-finished article, and the more closely one examines its origins, the more blurred the difference becomes. (Develop more precisely. The reality in which a camera turns up is always faked, e.g. the moon landing.)”

Walter Benjamin: diverse fragment

Bensinmack
Livets konstruktion ligger för ögonblicket mycket mer i händerna på fakta än på övertygelser. Och därtill på sådana fakta som nästan aldrig eller någonstans tjänat som underlag för övertygelser. Under sådana omständigheter kan en verklig litterär aktivitet inte räkna med att hålla sig inom en litterär ram – snarare är detta det vanliga tecknet på att den är ofruktbar. Betydande litterär verksamhet kan bara åstadkommas i en sträng växelverkan mellan handlande och skrivande; den måste utveckla de oansenliga uttrycksmedel, som bättre jämnar vägen för dess inflytande i arbetande kollektiv än bokformens anspråksfulla universella gest, det vill säga flygblad, broschyrer, tidskriftsartiklar och plakat. Bara detta direkta språk visar sig vuxet ögonblickets krav. Åsikter är för samhällslivets väldiga apparat vad oljan är för maskinerna; man ställer sig inte framför en turbin och dränker den i maskinolja. Man sprutar in litet i fördolda nitar och fogar som man måste känna till på förhand.

Kineserier
Intrycket av en landsväg blir ett helt annat om man går till fots än om man flyger fram över den i flygplan. På samma sätt är också intrycket av en text ett annat om man bara läser den än om man skriver av den. Den som flyger ser bara hur landsvägen banar sig fram genom landskapet, för honom rullas den upp efter samma lagar som det kringliggande landskapet. Bara den som går vägen till fots upplever dess makt och hur den ur samma terräng, som för flygaren bara är slät mark som utbreder sig, kommenderar fram distanser, perspektiv, ängar, sköna vyer med varje krökning på sin bana, ungefär som befälhavarens rop kommenderar fram soldater ur en front. På samma sätt är det enbart den avskrivna texten som kan få dens själ i sin makt som är sysselsatt med den, under det att den som bara läser den aldrig får stifta bekantskap med de nya utblickar som finns i dess inre, och som texten likt en väg genom den inre urskog som ständigt sluter sig på nytt banar väg för: eftersom läsaren lystrar till sitt jags rörelser genom drömmeriets fria luftlager, men däremot avskrivaren förmår styra dem. Det kinesiska bokkopierandet var därför den ojämförliga garanten för litterär kultur och avskriften en nyckel till Kinas mysterier.

Kaiserpanorama
Resa genom den tyska inflationen
I det förråd av ordvändningar varmed den tyske borgarens av dumhet och feghet sammansvetsade livsstil dagligdags förråder sig är den om den förestående katastrofen – eftersom det ju “inte kan fortsätta så här” – särskilt tänkvärd. Den hjälplösa fixeringen vid de gångna decenniernas trygghets- och ägandeföreställningar hindrar genomsnittsmänniskan att uppfatta de högst beaktansvärda stabiliteter av helt nytt slag som ligger till grund för den nuvarande situationen. Då den relativa stabiliseringen under förkrigsåren gynnade henne, tror hon att varje tillstånd som berövar henne hennes egendom måste uppfattas som instabilt. Men stabila förhållanden behöver på intet sätt vara angenäma förhållanden, och redan före kriget fanns det grupper för vilka de stabiliserade förhållandena var detsamma som den stabiliserade misären. Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår med ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel. Folkgemenskaperna i Mellaneuropa lever som invånarna i en inringad stad för vilka livsmedel och krut börjar ta slut och som mänskligt att döma inte har någon räddning att vänta. Ett läge där kapitulation, kanske på nåd och onåd, borde allvarligt övervägas. Men den stumma, osynliga makt, som Mellaneuropa känner sig ställd inför, förhandlar inte. Så återstår ingenting annat än att under den ihållande väntan på det sista stormanloppet oavlåtligt gålla blicken riktad mot miraklet såsom den enda räddning som ännu är möjlig. Detta påtvingade tillstånd av spänd uppmärksamhet utan klagan skulle emellertid, eftersom vi står i hemlighetsfull kontakt med de makter som belägrar oss, kunna göra undret till verklighet. Däremot kommer förväntningarna om att det inte skulle kunna fortsätta så här en dag att vederläggas av insikten att det bara finns en gräns för de individuella och kollektiva lidandena, bortom vilken man inte kan fortsätta: förintelsen.

Se upp för trappstegen!
Arbetet på en god prosa har tre trappsteg: ett musikaliskt, där den komponeras, ett arkitektoniskt, där den konstrueras, och slutligen ett textilt, där den vävs.

Tretton teser mot snobbister
1.
Konstnären skapar ett verk.
Den primitive yttrar sig i dokument.

2.
Konstverket är bara sekundärt ett dokument.
Inget dokument är som sådant ett konstverk.

3.
Konstverket är ett mästerstycke.
Dokumentet tjänar som lärostycke.

4.
Med konstverkets hjälp lär sig konstnären yrket.
Med hjälp av dokument fostrar man en publik.

5.
Konstverk fjärmar sig från varandra genom graden av fulländning.
I det stoffliga kommunicerar alla dokument

6.
Innehåll och form är i konstverket ett och detsamma: substans.
I dokumenten är stoffet allenarådande.

7.
Substans är det beprövade.
Stoff är det drömda.

8.
I konstverket är stoffet en barlast, som betraktandet kastar överbord.
Ju djupare man försjunker i ett dokument, desto tätare: stoffet.

9.
I konstverket är formprincipen central.
I dokumentet hamnar bara fragment av former.

10.
Konstverket är syntetiskt: kraftcentral.
Dokumentets fruktbarhet vetter åt analysen.

11.
Vid förnyat betraktande undergår konstverket en stegring.
Dokumentet betvingar bara genom överraskning.

12.
Det manliga hos verken ligger i angreppet.
Dokumentet är garderat genom sin oskuld.

13.
Konstnären går ut för att erövra substanser.
Den primitiva människan förskansar sig bakom stoff av olika slag.

Kritikerns teknik i tretton teser
1. Kritikern är strategen i den litterära kampen.
2. Den som inte kan ta parti ska inte yttra sig.
3. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.
4. Kritik måste tala artisternas språk. Ty cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropet skalla.
5. “Sakligheten” måste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.
6. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så faller det inte tillbaka på hans konstförstånd utan på hans moral.
7. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.
8. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.
9. Polemik innebär att man förintar en bok i ett fåtal av dess satser. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.
10. Äkta polemik griper sig an med en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.
11. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.
12. Kritikerns konst i nuce: prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.
13. Publiken måste ständigt ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

* Den som respekterar umgängesformerna men förkastar lögnen liknar en som visserligen klär sig efter modet men inte har någon skjorta på kroppen.

Planetarium
Om man, som en gång Hillel den judiska läran, var tvungen att i all korthet, stående på ett ben, formuelra antikens lära, så måste den satsen lyda: “De och inga andra kommer att besitta jorden som lever i harmoni med de kosmiska krafterna.” Ingenting skiljer i så hög grad den antika människan från den moderna som hennes hängivna förtröstan på en kosmisk erfarenhet, som är så gott som okänd för oss sentida. Dess regress är påtaglig redan i astronomins uppsving i nya tidens början. Kepler, Kopernikus, Tycho Brahe drevs förvisso inte enbart av vetenskapliga impulser. Men icke desto mindre ligger i den uteslutande betoningen av en optisk samhörighet med universum, som astronomin mycket snart ledde fram till, ett förebud om vad som måste komma. Antikens umgänge med kosmos försiggick i andra former: i ruset. Ruset är ju ändå den erfarenhet som ensam tillförsäkrar oss det mest närliggande och det mest avlägsna, utan att någonsin skilja det ena från det andra. Det innebär emellertid att det endast är i gemenskap med andra som människan genom ruset kan kommunicera med kosmos. Det är en olycksbådande villfarelse hos den moderna människan att betrakta denna erfarenhet som betydelselös, som någonting som går att avskaffa och kanalisera i individuella svärmerier under vackra stjärnklara nätter. Nej, den kommer ständigt att inställa sig på nytt, och folk och generationer kommer att undslippa den lika litet som de kunde undslippa det senaste kriget, som var ett ohyggligt vittnesbörd om detta behov och ett försök till en ny, aldrig tidigare upplevd förmälning med de kosmiska makterna. Människomassor, gaser, elektriska energier släpptes lösa på det öppna fältet, högfrekvensströmmar genomkorsade landskapet, nya stjärnor steg upp på himlen, det brusade av propellrar i luftrummet och havsdjupen, och överallt grävde man ner offerskatter i den bördiga myllan. Detta stora giljande till kosmos försiggick för första gången i planetarisk skala, nämligen i teknikens tecken. Men eftersom den härskande klassens profithunger med dess hjälp sökte tillgodose sina egna intressen, svek tekniken mänskligheten och förvandlade brudlägret till ett hav av blod. Herravälde över naturen, så förkunnar imperialisterna, är all tekniks syfte. Men vem skulle hysa förtroende till en barnplågare som förklarade att uppfostrans syfte är de vuxnas herravälde över barnen? Är inte uppfostran först och främst den oumbärliga regleringen av förhållandet mellan generationerna och alltså, om man nu ska tala om herravälde, en fråga om herravälde över generationsmotsättningarna och inte över barnen? Och på samma sätt med tekniken: inte herravälde över naturen, utan herravälde över förhållandet mellan natur och mänsklighet. Människan som art står visserligen efter tiotusentals år vid slutet av sin utveckling; mänskligheten som art står emellertid bara i början av sin. I tekniken håller en ny fysis på att organiseras åt den, där dess kontakt med kosmos sker på ett nytt och annorlunda sätt än i folk och familjer. Det räcker med att erinra om erfarenheten av hastigheter med vars hjälp mänskligheten nu rustar sig för oöverskådliga färder in i tidens innandömen, för att där träffa på rytmer som kan ge sjuka nya krafter, ungefär som höga berg och sydliga hav tidigare förmått göra det. Nöjesfälten är ett förstadium till sanatorierna. Den äkta kosmiska erfarenhetens extas är inte bunden vid det lilla naturfragment som vi är vana att kalla “natur”. I det senaste krigets förintelsenätter skakades mänskligheten i märg och ben av en känsla som liknade epileptikerns lycka. Och de revolter som följde på det var det första försöket att få den nya kroppen under kontroll. Proletariatets makt är mätaren på dess tillfrisknande. Når dess disciplin inte ända in i märgen på den, så kan inget pacifistiskt resonerande rädda den. Förintelsens yrsel övervinner det levande bara i befruktningens rus.