Hans Ruin: Vad menar Nietzsche med genealogi?

Ur Hans Ruin: “Hägerström, Nietzsche och den svenska nihilismen”. Tidskrift för politisk filosofi, nr 1/2000, s. 18:

“Vad lägger Nietzsche i begreppet genealogi? På vilket sätt skiljer sig enligt honom en moralens genealogi från en moralens historia? Jo, den sortens moralhistoria som han framför allt återfinner bland engelska författare (och som hos oss kunde exemplifieras av Westermarck) kännetecknas av att den saknar en genuin känsla för just det historiska. Med detta menar Nietzsche en förmåga att också se på vilket sätt de moraliska begreppen själva har en historia och en uppkomst, inte bara deras faktiska användning. Nietzsches berömda exempel i Moralens genealogi är tanken att värdeomdömet gott inte härrör från dem som bevisats godhet, utan tvärtom från dem som själva uppfattade sig som goda, det vill säga de mäktiga och högsinnade. Och hans fortsatta kritik inbegriper ju kritiken mot den pervertering som äger rum av sådana ursprungliga aristokratiska värden när de omtolkats av de kristna, som lyckats skapa en omvänd värdeskala genom att inympa skuld hos dessa naturliga värdebärare. Utan att behöva gå in på detta specifika argument och dess rimlighet så illustrerar det tydligt den genealogiska ansatsen enligt vilken också våra egna till synes neutrala moraliska begrepp måste ses i sin historicitet, det vill säga i sin historiska konstruerade karaktär, som effekter av en maktkamp som fortfarande lever kvar i deras användning. Ingen statisk begreppsanalys kan renodla deras innebörd och säkerställa deras mening. För som Nietzsche skriver: ‘att tala om rätt och orätt i och för sig är fullständigt meningslöst’. stället måste vi underkasta våra moralbegrepp en historisk-genealogisk analys. En sådan analys förutsätter att vi lämnar den dogmatiska filosofin och metafysiken bakom oss, vilket för Nietzsche också är att tänka ‘bortom gott och ont’. Det kanske starkaste uttrycket för detta slags analys, som också haft ett starkt genomslag för mer moderna filosofiska genealoger som Foucault och Deleuze är den andra delen av Moralens genealogi som behandlar samvetets uppkomst, som följden av en långsamt och med våld utövad uppfostran som gått hand i hand med skapandet av ett religiöst medvetande, där människan förinnerligat en yttre makt.”

Friedrich Nietzsche: Om sanning och lögn i utommoralisk mening [fulltext]

Friedrich Nietzsche:
Om sanning och lögn i utommoralisk mening (1873)

1.
I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i “världshistorien”: men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. – En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade; när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum. Det finns ingenting så eländigt och ringa i naturen att det inte, genom en liten fläkt av denna kunskapens styrka, genast skulle svälla upp som en slang; och liksom varje stadsbud vill ha sin beundrare, så tycker sig även den stoltaste människan, filosofen, från alla håll se världsalltets ögon teleskopiskt riktade mot det egna handlandet och tänkandet.

Det är märkligt att intellektet åstadkommer detta, intellektet som ju bara har givits till hjälpmedel åt det mest olyckliga, ömtåliga, förgängliga bland väsen, för att hålla det kvar en minut i tillvaron, ur vilken det annars, utan denna gåva, skulle ha allt skäl att fly lika snabbt som Lessings son. Detta högmod i förbund med kunskapen och känslan, som lägger förblindande dimma över människornas ögon och sinnen, bedrar dem alltså angående tillvarons värde genom att det inom sig bär på den mest smickrande värdering av själva kunskapen. Dess allmännaste verkan är illusion – men också de mest individuella verkningarna har någonting av samma karaktär över sig.

Intellektet utvecklar, som ett medel för individens bevarande, sina förnämsta krafter i förställningen; ty detta är medlet genom vilket de svagare, mindre robusta individerna hävdar sig, de som kommer till korta när det gäller att föra en kamp för tillvaron med näbbar och klor. Hos människan når denna förställningskonst sin höjdpunkt: här är illusionen, smickret, lögnen och sveket, bakdanteriet, låtsasleken, livet i lånad glans, maskeraden, den skylande konventionen, rollspelet inför andra och sig själv, kort och gott det ouppförliga fladdrandet runt den enda lågan fåfänga i så hög grad regel och lag, att nästan ingenting är obegripligare än att det bland människorna har kunnat uppkomma en ärlig och ren drift till sanning. De har dykt djupt ned i illusioner och drömbilder, deras blick glider bara över tingens yta och ser “former”, deras känsla leder ingenstans till sanningen, utan nöjer sig med att uppfånga impulser och liksom spela ett trevande spel på tingens rygg. Därtill låter sig människan om natten, livet igenom, vilseledas i drömmen, utan att hennes moraliska känsla någonsin har försökt hindra detta; medan det lär finnas människor som genom en stark vilja har slutat snarka. Vad vet människan egentligen om sig själv! Ja, skulle hon bara en enda gång kunna uppfatta sig själv fullständigt, liksom utsträckt i en upplyst glaslåda? Hemlighåller inte naturen det allra mesta för henne, till och med beträffande hennes kropp, för att – bortom tarmarnas vindlingar, blodströmmarnas snabba flöde, de invecklade fiberskälvningarna – fängsla och innesluta henne i ett stolt, bedrägligt medvetande! Den har kastat bort nyckeln: och ve den ödesdigra nyfikenhet, som en gång genom en springa skulle kunna se ut och ned ur medvetandets rum och nu anade, att människan vilar på det obarmhärtiga, det giriga, det omättliga, det mordiska, på sin ovetenskaps likgiltighet, och liksom hängande i drömmar över ryggen på en tiger. Varifrån i all världen kommer, vid denna konstellation, driften till sanning!

Om individen skall kunna hävda sig mot andra individer använder den i ett tingens naturliga tillstånd intellektet mestadels bara till förställning; men eftersom människan både av nödvändighet och av leda vill existera socialt och hjordvis, behöver hon ett fredsslut och strävar därför till att åtminstone det allra största bellum omnium contra omnes skall försvinna ur hennes värld. Detta fredsslut medför någonting, som ser ut som första steget till uppnående av denna gåtfulla sanningsdrift. Nu kommer nämligen det att fixeras som från och med detta ögonblick skall vara “sanning”, det vill säga, man uppfinner en allmängiltig och bindande beteckning på tingen, och lagstiftningen för språket ger också de första lagarna för sanningen: ty här uppstår för första gången kontrasten mellan sanning och lögn. Lögnaren använder de gällande beteckningarna, orden, för att få det overkliga att framstå som verkligt; han säger till exempel: “Jag är rik”, ehuru just “fattig” vore den rätta beteckningen för hans tillstånd. Han missbrukar de fasta konventionerna genom godtyckliga utbyten eller rent av omkastningar av namnen. Om han gör detta på ett egennyttigt och i övrigt skadligt sätt, så kommer samhället inte längre att ha förtroende för honom och sålunda utestänga honom. Människorna skyr då inte så mycket att bli bedragna som att skadas genom bedrägeri; de hatar, även på detta stadium, i grund och botten inte illusionen, utan de dåliga, ogynnsamma följderna av vissa slags illusioner. I en liknande inskränkt bemärkelse önskar människan också bara sanningen. Hon begär de angenäma, livsbevarande följderna av sanningen; mot den rena, konsekvenslösa kunskapen är hon likgiltig, mot de kanske skadliga och ödeläggande sanningarna till och med fientligt stämd. Och för övrigt: hur förhåller det sig med dessa språkets konventioner? Är de kanske produkter av kunskapen, sanningskärleken, täcker beteckningarna och tingen varandra? Är språket det adekvata uttrycket för alla realiteter?

Endast genom glömska kan människan någonsin inbilla sig att hon äger “sanning” av den nyss angivna graden. Om hon inte vill nöja sig med sanningen i tautologins form, det vill säga med tomma hylsor, så kommer hon evigt att ta illusioner för sanningar. Vad är ett ord? Avbildningen av en nervretning i ljud. Men att av nervretningen sluta sig vidare till en orsak utanför oss, är redan ett resultat av en felaktig och oberättigad användning av orsaksbegreppet. Hur skulle vi, om sanningen ensam hade varit avgörande vid språkets genesis, visshetens synpunkt ensam i fråga om beteckningarna, hur skulle vi våga säga: stenen är hård. Som om “hård” även i övrigt vore bekant för oss, inte bara som en helt subjektiv retning! Vi indelar tingen enligt genus, vi betecknar trädet som manligt, växten som kvinnlig: vilka godtyckliga tolkningar! Hur långt är de inte utflugna över visshetens kanon! Vi talar om en “orm”: beteckningen träffar endast slingrandet, skulle alltså även tillkomma masken. Vilka godtyckliga begränsningar, vilka ensidiga gynnanden av än den ena, än den andra egenskapen hos ett ting! De olika språken, ställda vid sidan av varandra, visar att det i fråga om orden aldrig kommer an på sanningen, aldrig på ett adekvat uttryck: ty annars skulle det inte finnas så många språk. “Tinget i sig” (detta skulle vara just den rena konsekvenslösa sanningen) är även för språkbildaren helt ofattbart och på intet vis eftersträvansvärt. Han betecknar endast tingens relationer till människorna och tar de djärvaste metaforer till hjälp för att uttrycka dessa. En nervretning, att börja med överförd till en bild! Första metaforen. Bilden åter formad till ett ljud! Andra metaforen. Och varje gång ett fullständigt överhoppande av sfären, rakt in i en helt annan och ny sfär. Man kan tänka sig en människa, som är helt döv och aldrig har någon erfarenhet av tonen och musiken: hur denna människa kanske med förvåning betraktar Chladnis klangfigurer i sanden, finner deras orsaker i strängens skälvning och svär på att hon nu måste veta vad människor kalla “tonen”; så går det för oss alla med språket. Vi tror oss veta någonting om tingen själva när vi talar om träd, färger, snö och blommor, och äger dock ingenting annat än tingens metaforer, som på intet sätt motsvarar deras ursprungliga väsen. Liksom tonen ter sig som sandfigur, så ter sig det gåtfulla hos tinget i sig först som nervretning, sedan som bild, till slut som ljud. Logiskt går det således i varje fall inte till vid språkets uppkomst, och hela det material, vari och varmed sedan sanningsmänniskan, forskaren, filosofen arbetar och bygger, härstammar om inte från något luftslott, så i varje fall inte från tingens väsen.

Låt oss särskilt tänka på bildandet av begreppen. Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall. Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säker har begreppet blad bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore “blad”, kanske en urform, efter vilken alla blad vore vävda, tecknade, mätta, färgade, krusade, målade, men av oskickliga händer, så att inget exemplar hade utfallit korrekt och tillförlitligt som trogen avbild av urformen. Vi kallar en människa “hederlig”. Varför handlade hon i dag så hederligt? frågar vi. Vårt svar brukar lyda: på grund av sin hederlighet. Hederligheten! Det heter å andra sidan: bladet är bladens orsak. Vi vet ju ingenting om en väsenskvalitet som skulle heta “hederligheten”, men väl om talrika individualiserade, följaktligen olika handlingar, som vi likställer genom att utelämna det olika och nu betecknar som hederliga handlingar; till sist formulerar vi av dem en qualitas occulta under namnet “hederligheten”.

Blundandet för det individuella och verkliga ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen, under det att naturen inte känner några former och begrepp, alltså heller inga arter, utan endast ett för oss otillgängligt och oidentifierbart x. Ty även vår motsats mellan individ och art är antropomorfisk och härstammar inte från tingens väsen, även om vi inte vågar säga att den inte motsvarar det: det vore nämligen ett dogmatiskt påstående och som sådant lika omöjligt att bevisa som sin motsats.

Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det. Metaforer som har blivit slitna och kraftlösa, mynt som har förlorat sin bild och nu är att betrakta som metall, inte längre som mynt. Vi vet alltjämt inte varifrån driften till sanning härstammar; ty hittills har vi bara hört om det krav som samhället ställer för att kunna existera. Att tala sanning är att använda de brukliga metaforerna, alltså, moraliskt uttryckt: kravet att ljuga enligt en fastställd konvention, att ljuga hordvis i en för alla bindande stil. Nu glömmer människan visserligen att det förhåller sig så med henne: hon ljuger alltså omedvetet och efter hundraårig tillvänjning – och kommer just genom denna omedvetenhet, just genom denna glömska till känslan av sanning. Vid känslan att vara ålagd att betrakta ett ting som “rött”, ett annat som “kallt”, ett tredje som “stumt”, varknar en moralisk, till sanning relaterad impuls: genom motsatsen till lögnaren, som ingen litar på, som alla stänger ute, frammanar människan en bild av det vördnansvärda, tillförlitliga och nyttiga hos sanningen. Hon ställer nu sitt handlande som “förnuftigt” väsen under abstraktionernas herravälde; hon tål inte längre att ryckas med av de plötsliga intrycken, av föreställningarna, hon generaliserar alla dessa intryck till färglösare, kyligare begrepp och knyter sitt liv och handlande till dem. Allt som höjer människan över djuret beror av denna förmåga att förflyktiga de åskådliga metaforerna till ett schema, alltså att upplösa en bild till ett begrepp. Inom ramen för dessa schemata är nämligen något möjligt som aldrig skulle lyckas i samband med de åskådliga första intrycken: att bygga upp en pyramidal ordning i kaster och grader, att skapa en nyvärld av lagar, privilegier, underordningar, gränsbestämmelser, som nu står mot den andra, åskådliga världen, de första intryckens värld, som någonting fastare, allmännare, bekantare, mänskligare och därför reglerande och bindande. Medan varje åskådningsmetafor är individuell och unik och därför alltid kan undfly varje rubricering, visar det stora begreppsbygget den stela regelbundenheten hos ett romerskt kolumbarium och utandas i logiken den stränghet och kyla som kännetecknar matematiken. Den som utsätts för denna kyla kommer knappast att tro att även begreppet, hårt och åttkantigt som en tärning och flyttbart som denna, endast existerar som residuum av en metafor, och att illusionen av den konstnärliga överföringen av en nervretning till bilder är om inte mor, så mormor till varje begrepp. Men i detta begreppens tärningsspel betyder “sanning” att använda varje tärning så som den är betecknad, att noggrant räkna dess prickar, bilda rätta rubriker och aldrig bryta mot kastordningen och mot rangklassernas hierarki. Liksom romarna och etruskerna skar sönder himlen med stela matematiska linjer och förvisade gud till ett på så sätt begränsat rum, som till ett tempel, så har varje folk ovanför sig en sådan matematiskt sönderdelad begreppshimmel och uppfattar nu sanningens krav så att varje begreppsgud bara skall sökas i sin sfär. Man får väl här beundra människan som ett väldigt byggeni, som på rörliga fundament och liksom på rinnande vatten lyckas torna upp en oändligt komplicerad begreppsdôm. För att få fotfäste på sådana fundament måste bygget förvisso vara som av spindelväv, bräckligt nog för att bäras bort av vågen, stabilt nog för att inte blåsas sönder av varje vind. Som byggeni höjer sig människan på så sätt vida över biet: viet bygger av vax som det samlar i naturen, människan av begreppens mycket skörare stoff, som hon först måste tillverka utifrån sig själv. Hon är mycket beundransvärd i detta – men inte på grund av sin drift till sanning, till ren kunskap om tingen. Om någon gömmer en sak bakom en buske, söker och även finner den på samma ställe, så är detta sökande och finnande inte mycket att skryta med: men så förhåller det sig med sökandet och finnandet av “sanningen” på förnuftets område. Om jag gör en definition av däggdjuret och sedan, efter att ha granskat en kammel, förklarar: “Se, ett däggdjur”, så bringas visserligen en sanning i dagen, men den är av begränsat värde och innehåller inte en enda punkt som vore “sann i sig”, verklig och allmängiltig oavsett människan. Den som forskar efter sådana sanningar söker i grund och botten endast världens metamorfos i människorna, han strävar efter att förstå världen som någonting människoliknande och tillämpar sig i västa fall en känsla av assimilering. På liknande sätt som astrologen såg stjärnorna i människornas tjänst och i samband med deras lycka och olycka, betraktar en sådan forskare hela världen som knuten till människorna, som det oändligt brutna ekot av en urklang, människan, som den mångfaldigade bilden av den enda urbilden, människan. Hans metod är att se människan som alltings mått; varvid han emellertid utgår från misstaget att tro, att han har dessa ting omedelbart framför sig, som rena objekt. Han bortser alltså från de ursprungliga åskådningsmetaforerna och tar dem för själva tingen.

Endast genom att glömma denna primitiva metaforvärld, endast därför att ett ursprungligt, hett strömmande fluidum av den mänskliga fantasins urförmåga hårdnar och stelnar, endast genom att okuvligt tro att denna sol, detta fönster, detta bord är en sanning i sig, kort och gott endast genom att människan glömmer sig själv som subjekt, dessutom som konstnärligt skapande subjekt, lever hon med någon ro, säkerhet och konsekvens: om hon bara ett ögonblick kunde komma utanför denna tros fängelsemurar, så vore det genast förbi med hennes “självmedvetande”. Redan detta kostar henne möda, att för sig själv tillstå att insekten eller fågeln kan uppfatta en helt annan värld än människan och att frågan, vilken av de båda världsperceptionerna som är den riktigaste, är helt meningslös, eftersom man till detta behöver den riktiga perceptionens måttstock, det vill säga en måttstock som inte finns. Men jag anser över huvud taget att “den riktiga perceptionen” – det skulle innebära: det adekvata uttrycket för ett objekt i subjektet – är en motsägelsefull orimlighet. Ty mellan två absolut olika sfärer, som mellan subjekt och objekt, finns ingen kausalitet, ingen riktighet, inget uttryck, på sin höjd ett estetiskt förhållande, jag menar en antydande överföring, en stapplande översättning till ett helt främmande språk: till vilken det i varje fall behövs en fritt diktande och fritt uppfinnande mellansfär och mellankraft. Ordet “uppenbarelse” innehåller många förförelser, varför jag så vitt möjligt undviker det: ty det är inte sant att tingens väsen uppenbarar sig i den empiriska världen. En målare, som saknar händer och i sång vill uttrycka den målning som föresvävar honom, kommer alltjämt röja mer med detta utbyte av sfärer än den empiriska världen röker om tingens väsen. Själv förhållandet mellan en nervretning och den producerade bilden är i och för sig ingenting nödvändigt: men om samma bild produceras miljoner gånger och går i arv genom många generationer, ja till sist uppträder hos hela mänskligheten och alltid av samma anledning, så får den till slut samma betydelse som om den vore den enda nödvändiga bilden och som om denna ursprungliga nervretning i förhållande till den producerade bilden vore ett strängt kausalitetsförhållande; liksom en dröm, evigt upprepad, säkert skulle bli uppfattad och berömd som verklighet. Men att en metafor hårdnar och stelnar garanterar för ingen del denna metafors nödvändighet och ensamrätt.

Säkert har varje människa som är hemmastadd i sådana betraktelser känt en djup misstro mot all sådan idealism, så snart hon en gång riktigt klart har övertygat sig om naturlagarnas eviga konsekvens, allestädesnärvaro och ofelbarhet. Hon har dragit slutsatsen: här är allting, hur långt vi än tränger upp mot den teleskopiska världen och ned i den mikroskopiska världen, så säkert, så fulländat, ändlöst, lagbundet och utan luckor. Vetenskapen kommer evigt att med framgång kunna gräva i dessa schakt, och allt som hittas kommer att stämma överens och inte motsäga vartannat. Hur föga liknar inte detta en fantasiprodukt: ty om det vore en sådan, borde ju skenet och overkligheten avslöja sig någonstans. Däremot måste det en gång sägas: om vi dessutom, var och en för sig, hade en olikartad sinnesförnimmelse, om vi själva bara kunde percipiera än som fågel, än som mask, än som växt, eller om den ene av oss såg samma retning som röd, den andre som blå, en tredje rent av hörde den som ton, så skulle ingen tala om en sådan naturens lagbundenhet, utan endast uppfatta den som en högst subjektiv bild. Vad är då en naturlag för oss? Vi känner den inte som sådan, utan endast i dess verkningar, det vill säga i dess relationer med andra naturlagar, vilka vi i sin tur bara känner som summor av relationer. Alla dessa relationer hänvisar om och om igen bara till varandra och är till sitt väsen helt obegripliga för oss; endast det som vi utökar dem med, riden, rummet, alltså successionsförhållanden och tal, känner vi verkligen till. Men allting sällsamt, som vi förvånas över i naturlagarna, allt som kräver vår tolkning och skulle kunna förleda oss till att misstro idealismen, ligger ju blott och bart i tids- och rumsföreställningarnas matematiska stränghet och fasthet. Men desa producerar vi inom oss och ut ifrån oss med den nödvändighet varmed spindeln spinner. När vi är tvungna att begripa alla ting bara i dessa former, då är det inte längre så underligt att vi i alla ting egentligen bara begriper just dessa former: ty alla måste de bära lagarna om talet i sig, och just talet är det mest häpnadsväckande hos tingen. All lagbundenhet, som så imponerar på oss i stjärnornas bana och i den kemiska processen, sammanfaller i grund och botten med de egenskaper vi själva tillför tingen; med detta imponerar vi på oss själva. Därvid framgår det visserligen att den konstnärliga metaforbildning, med vilken hos oss varje känsla börjar, redan förutsätter dessa former, alltså fullbordas i dem; endast det hårda fasthållandet vid dessa urformer förklarar möjligheten att ett begreppsbygge efteråt åter har kunna organiseras av metaforerna som sådana. Detta är nämligen en efterbildning av tids-, rums- och talförhållanden på metaforernas mark.

2.
På begreppsbygget arbetar ursprungligen, som vi har sett, språket, i senare tider vetenskapen. Liksom biet samtidigt bygger på cellerna och fyller dem med honung, så arbetar vetenskapen oupphörligt på det stora begreppskolumbariet, åskådningarnas begravningsplats, bygger ständigt nya och högre våningar, stöder, rengör och förnyar de gamla cellerna, och anstränger sig framför allt att fylla ut detta till vidunderlighet upptornade korsvirkesbygge och ordna in hela den empiriska, det vill säga den antropomorfa världen i det. Den handlande människan binder sitt liv vid förnuftet och dess begrepp, för att inte sköljas undan och tappa bort sig, och forskaren bygger sin koja tätt intill vetenskapens tornbygge, för att kunna hjälpa till med det och själv finna skydd under det existerande bålverket. Och skydd behöver han: ty det finns fruktansvärda makter, som oupphörligt tränger sig på honom och som mot den vetenskapliga “sanningen” håller fram helt avvikande “sanningar” med de mest olikartade skyltar.

Denna drift till metaforbildning, denna människans fundamentaldrift, som man inte ett ögonblick kan bortse från, eftersom man därmed skulle bortse från människan själv, är sannerligen inte övervunnen och knappast tyglad av att en reguljär och stel ny värld byggs åt henne som en borg av dess upplösta produkter, begreppen. Den söker sig ett nytt verksamhetsområde och en annan flodfåra och finner dem i myten och över huvud taget i konsten. Oupphörligt trasslar den till begreppens rubriker och celler genom att framställa nya överföringar, metaforer, metonymier; oupphörligt visar den lusten att gestalta den vakna människans existerande värld lika brokigt oregelbunden, konsekvenslös, osammanhängande, tilldragande och evigt ny som drömmens värld. I och för sig är ju den vakna människan endast med hjälp av den stela och regelbundna begreppsvärlden på det klara med att hon är vaken, och tror just därför ibland att hon drömmer, när denna begreppsväv någon gång rivs sönder av konsten. Pascal har rätt när han hävdar att vi, om vi varje natt drömde samma dröm, skulle sysselsättas lika mycket av den som av de ting vi ser varje dag: “Om en hantverkare vore säker på att varje natt, tolv timmar igenom, drömma att han vore kung, så tror jag”, säger Pascal, “att han vore lika lycklig som en kung som alla nätter i tolv timmar har drömt att han är hantverkare.” Den vakna dagen är för ett mytiskt livfullt folk, exempelvis de gamla grekerna, genom det oupphörligt verkande undret, förmågan att ta till sig myten, i själva verket mer lik drömmen än den vetenskapligt tillnyktrade tänkarens dag. När varje träd kan tala som en nymf, eller en gud i en tjurs skepnad kan släpa bort jungfrur, när gudinnan Atena själv plötsligt blir dess, där hon med sitt härliga spann i sällskap med Peisistratos färdas genom Atens marknader – och detta trodde den hederlige atenaren – så är i varje ögonblick, liksom i drömmen, allting möjligt, och hela naturen omger människan, som om den vore en maskerad för gudarna, som bara roade sig med att i alla gestalter lura människan.

Människan själv har emellertid en oövervinnerlig benägenhet att låta sig luras och är liksom bortkollrad av lycka när rapsoden berättar episka sagor för henne som om de vore sanna, eller när skådespelaren i pjäsen spelar kungen ännu kungligare än han är i verkligheten. Intellektet, denna föreställningens mästare, är fritt och löst från sina verkliga slavtjänster så länge det kan lura utan att skada, och då firar det sina saturnalier. Aldrig är det överdådigare, rikare, stoltare, smidigare och djärvare: med skaparnöje kastar det om metaforerna och flyttar abstraktionernas gränsstenar, så att det till exempel betecknar floden som den rörliga väg som bär människan dit hon annars går. Nu har det kastat ifrån sig underdånighetens kännetecken: annars med dyster tjänstvillighet bemödande sig att visa vägen och verktygen för en stackars individ som är lysten på livet, och liksom en tjänare på jakt efter bye för sin herre, har intellektet nu blivit herre och får sudda ut minnen av ynkedom ur sitt ansikte. I jämförelse med dess tidigare handlande är allting nu, vad det än gör, präglat av föreställning, liksom det tidigare präglades av förvrängning. Intellektet kopierar människolivet, men uppfattar det som en god sak och tycks vara ganska till freds med det. Denna vidunderliga begreppsstomme, vid vilken den nödställda människan klamrar sig fast och på så sätt räddar livet, är för det frivorna intellektet endast en byggnadsställning och ett lekredskap för dess djärvaste konststycke: och när det slår sönder stommen, vräker den huller om buller och åter ironiskt fogar samman den, genom att para ihop det mest främmande och skilja på det närmaste, så visar det att det inte behöver dessa ynkedomens stöttor och att det nu leds inte av begrepp utan av intuitioner. Från dessa intutitioner leder ingen normal väg till de spöklika mönstrens, abstraktionernas land: för dem är ordet inte skapat. Människan förstummas när hon ser dem, eller talar i idel förbjudna metaforer och oerhörda begreppskonstruktioner, för att åtminstone genom att krossa och håna de gamla begreppskrankorna kreativt motsvara intrycket av en mäktig intuition.

Det finns tidsåldrar då den förnuftiga människan och den intuitiva människan står sida vid sida, den ena fruktande intuitionen, den andra hånande abstraktionen; den senare lika oförnuftig som den förra är okonstnärlig. Båda längtar efter att härska över livet: den ena genom att hon kan möta de huvudsakliga bristerna med förtänksamhet, klokhet, regelbundenhet, den andra genom att hon som en “överlycklig hjälte” inte ser dessa brister och bara uppfattar det till sken och skönhet förvrängda livet som verklighet. Där någon gång den intuitiva människan, som i det gamla Grekland, för sina vapen mäktigare och segerrikare än sin motpart, kan i gynnsamma fall en kultur gestaltas och konstens herravälde över livet etableras: denna förställning, detta förnekande av fattigdomen, denna de metaforiska åskådningarnas glans och över huvud denna illusionens omedelbarhet ledsagar alla yttringar av ett sådant liv. Varken huset eller gången, varken klädseln eller lerkrukan röjer att nödvändigheten uppfann dem: det verkar som om en upphöjd lycka och en olympisk molnfrihet och så att säga en lek med allvaret talade ur dem alla. Medan människan, ledd av begrepp och abstraktioner, med dessa endast avvärjer olyckan, utan att själv tilltvinga sig lycka ur abstraktionerna, medan hon eftersträvar så stor frihet som möjligt från smärtor, skördar den intuitiva människan, som står mitt i en kultur, redan i sina intuitioner, utom försvaret mot det onda, en oupphörligt inströmmande upplysning, klarhet, förlösning. Visserligen lider hon häftigare, när hon lider: ja hon lider också oftare, eftersom hon inte förstår att lära av erfarenheten utan gång på gång faller i samma grop som hon en gång har fallit i. I lidandet är hon sedan lika oförnuftig som i lyckan; hon ropar högt och ser ingen tröst. Hur annorlunda står inte den stoiska människan där under samma motgång, vis av erfarenhet, behärskande sig med begreppen! Hon, som annars bara söker uppriktighet, sanning, frihet från illusioner och skydd mot bakhåll, hon genomför nu, i olyckan, förställningens mästerstycke, liksom den andra i lyckan; hon visar inte ett skälvande och rörligt människoansikte, utan en mask med värdigt harmoniska drag, hon ropar inte och höjer inte ens rösten. När ett riktigt ovädersmoln utgjuter sig över henne, så höljer hon sig i sin kappa och vandrar med långsamma steg sin väg därifrån.

Översättning: Margaretha Holmqvist.
Ur Fridrich Nietzsche: Samlade skrifter band 2. Otidsenliga betraktelser I-IV / Efterlämnade skrifter 1872-1875 (Symposion, 2005)
Tidigare tryckt i Artes, 4/1984.

Den eviga återkomsten

lösa klipp ur Gilles Deleuze: Nietzsche och filosofin:

“Den eviga återkomsten är alltså ett svar på övergångens problem. Och i denna mening får den inte tolkas som återkomsten av något som är, som är ‘ett’ eller ‘detsamma’. Vi missförstår uttrycket ‘evig återkomst’ om vi förstår det som ‘återkomsten av detsamma’. Det är inte varat som återvänder, utan snarare själva återvändandet som konstituterar varat, i samma mån som det affirmeras om blivandet och om det som förflyter.”

“Den eviga återkomsten av reaktiva krafter och dessutom återkomsten av krafternas blivande-reaktiva. Zarathustra framställer inte bara den eviga återkomsten som mystisk och hemlighetsfull, utan också som något äcklande, något som är svårt att uthärda.”

“Som etisk tanke utgör den eviga återkomsten det nya sättet att formulera den praktiska syntesen: vad du än vill, må du vilja det på ett sådant sätt att du också vill dess eviga återkomst. /…/ En sak äcklar Nietzsche: de små kompensationerna, de små nöjena man tillåter sig ‘bara en gång’. /…/
En lathet som ville sin eviga återkomst, en dumhet, låghet, feghet eller ondsinthet som skulle vilja sin eviga återkomst: detta skulle inte längre vara samma lathet, detta skulle inte längre vara samma dumhet … Nu ser vi bättre hur den eviga återkomsten här genomför urvalet. Det är tanken på den eviga återkomsten som genomför urvalen. Den gör viljandet till en helhet. /…/
1. Varför kallas den eviga återkomsten ‘den yttersta formen av nihilism’? /…/ Bara den eviga återkomsten gör den nihilistiska viljan till en hel och fullständig vilja. 2. Detta beror på att viljan till intet, sådan vi studerat den hittills, alltid har framträtt för oss i kompensation med de reaktiva krafterna /…/ 3. Vad händer när vilja till intet träder i förhållande till den eviga återkomsten? Det är endast då som den bryter sin allians med de reaktiva krafterna. Bara den eviga återkomsten kan fullborda nihilismen, eftersom den gör negationen till en negation av de reaktiva krafterna själva. /…/
I den reaktiva processen – att vändas mot sig själv – blir den aktiva kraften reaktiv. I självförstörelsen förnekas de reaktiva krafterna själva och leds till intet. Det är av denna anledning självförstörelsen kallas en aktiv handling. /…/ 1). Det är den och bara den som uttrycker krafternas blivande-aktiva: krafter blir aktiva i den mån som de reaktiva krafterna negerar sig själva /…/ Den aktiva negationen, den aktiva förstörelsen, är tillståndet hos de starka andar som förstör det reaktiva inom sig: genom att underställa det den eviga återkomstens prövning /…/
‘affirmationen av utsläckandet och förstörelsen’, det som är avgörande för en dionysisk filosofi.’ /…/
Hur långt de reaktiva krafterna än går och hur djupgående deras blivande än är, så återkommer de ändå inte. Den lilla, småsinta, reaktiva människan återkommer inte. Genom den eviga återkomsten, inom den eviga återkomsten, omvandlas negationen som kvalitet hos viljan till makt och blir affirmativ; den blir till en affirmation av negationen själv /…/ ‘Nihilismens självövervinnelse’”

“Den eviga återkomsten betyder att vara är urval. Endast det återkommer som affirmerar eller affirmeras.”

Ernst Jünger: Över linjen

Tillägnad Heidegger på dennes 60-årsdag 1949

15: I början av Wille zur macht betecknar sig Nietzsche som “Europas första fullkomliga nihilist, som själv emellertid har levt ut denna nihilism inom sig och gjort slut på den – som har den bakom sig, under sig och utanför sig själv”. [...] Således betraktas inte nihilismen som ett slut, utan snarare som en fas i en omfattande andlig process, som inte bara kulturen i dess historiska förlopp utan också den enskilda i sin personliga existens är i stånd att övervinna och bära eller kanske få att läka till ett ärr.

16: Tjugo år tidigare hade Dostojevskij avslutat arbetet med Brott och straff, vilket han 1866 lät publicera [...] Undersökningens objekt är detsamma som i Der Wille zur Macht; däremot betraktas det hela ur ett annat perspektiv. Tyskens ögon riktar sig mot det andligt-konstruktiva och en känsla av dristighet och stort äventyr ledsagar hans blick. Ryssen däremot är sysselsatt med nihilismens moraliska och teologiska innehåll. [...] Bägge tillvägagångssätten kompletterar varandra [...] bägge författarna instämmer i prognosen. Också hos Dostojevskij är denna optimistisk; han betraktar inte nihilismen som en sista, dödlig fas. Han anser den snarare för möjlig att bota; genom smärtan.

17: Man får även här ett intryck av att nihilismen uppfattas som en nödvändig fas i en utveckling mot vissa bestämda mål. [...] Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas. [...] Dess tyngdpunkt finner man snarare i karaktären än i världen. En sådan solid optimism är mycket värd i sig [...] Pessimismen bör inte betraktas som en motsats till denna optimism. [...] Pessimismen kan, som hos Burckhardt, yttra sig som ett äckel inför det man ser i vardande – man vänder då blicken mot något vackrare, även om det är förgångna bilder. Så finns det omsvängningar mot optimismen [...] Slutligen finns det en pessimism som, fastän den vet att nivån har sjunkit, betraktar storhet, men i synnerhet kanske framhärdande, som möjligt också på denna nya nivå och som ger priset åt den som kan uthärda i den kopplösa kampens hållning. Däri ligger Spenglers förtjänst.

18: Optimismens motsats är snarare defaitismen, som idag är oerhört utbredd. [...] Fiendens ondskefullhet och det hemska i metoderna tycks stegras i samma takt, medan människans svaghet växer. Till sist är hon omsluten av terrorn som av ett naturelement. I en sådan situation krossas hon redan av det nihilistiska ryktet, som förbereder hennes undergång. [...] För alla makter som vill sprida skräck utgör det nihilistiska ryktet det största propagandamedlet. [...] proklamera den övermakt som samhället äger gentemot den enskilde. Det bör en gång för alla inskärpa moralen: “Folket är allt. Du är ingenting!”, och samtidigt finnas närvarande i medvetandet som ett fysiskt hot

20: En bra definition av nihilismen skulle kunna jämföras med att avslöja det som framkallar cancer [...] [Hos] Nietzsche [finner vi] åsikten att nihilismen är ett uttryck för de högsta värdenas sönderfall. Som tillstånd betecknar han det som normalt, som mellanstadium patologiskt [...] Nihilismen kan lika gärna vara ett tecken på styrka som svaghet. Den är ett uttryck för den andra världens gagnlöshet, men inte för världens och tillvarons gagnlöshet överhuvudtaget.

21: Hos Dostojevskij blir nihilismen verksam i den enskildes isolering, i hans utträde ut gemenskapen [...] Den leder till en tillväxt av psykisk och andlig makt på bekostnad av hälsan. Den kan mynna ut i ett kusligt borttynande, [...] Det kan också sluta i självmord [...] I bästa fall leder den till ett tillfrisknande, efter det att återinträdet i församlingen har ägt rum [...] Genom rening i inferno eller i Döda huset kan så ett högre stadium uppnås än vad som var möjligt före inträdet i nihilismen.

Man kan inte missta sig på att bägge konceptionerna är besläktade. De skrider framåt i samma tre faser: från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse. [...] Svårigheten att definiera nihilismen ligger i att anden omöjligen kan skapa sig en föreställning om intet. [...] Det är också därför som nihilismen endast upprättar en relation till intets utkanter, till dess förterräng och aldrig till själva huvudkraften. På ett liknande sätt kan man då kännedom om döendet, men inte om själva döden.

22: För att kunna vidmakthålla en föreställning om nihilismen gör man klokt i att snarast skala bort företeelser som uppträder i dess sällskap eller släptåg, och som man därför gärna sammanblandas med den. Det är också framför allt de som ger ordet dess polemiska innebörd. Till dessa räknas de tre stora områdena det sjuka, det onda och det kaotiska. [...] Med tiden har det visat sig att nihilismen väl kan leva i harmoni med ett utvecklat ordningssystem, ja att detta snarare är regel vid tillfällen då nihilismen blir aktiv och utvecklar makt. Ordning är för den en gynnsam grundval; den ombildar denna grundval för sina syften. Den enda förutsättningen är att denna ordning är abstrakt [...] Nära förbundet med detta händelseförlopp, i vilket staten blir till ett nihilistiskt objekt, är masspartiernas framträdande i storstäderna.

23: Särskilt lämplig för varje godtycklig övergång och underordning kommer den tekniska ordningen att vara [...] Detta gäller också de organisationer som häftar sig fast vid den – förbund, koncerner, sjukkassor, fackföreningar och andra. De är alla inriktade på att helt enkelt fungera; idealet känner man igen genom att man “bara behöver trycka på knappen” eller “slå av och på”. De kan därför också utan övergång anpassa sig till skenbart motstridiga krafter. Redan tidigt såg marxismen stora fördelar i kapitalismens utbyggnad av truster och monopol.

24: Kaos är således på sin höjd en konsekvens av nihilismen, och inte ens den sämsta. Det avgörande är hur mycket äkta anarki som finns dold i detta kaos, och därmed också en ännu oordnad fruktbarhet. [...] Skillnaden mellan kaos och anarki förstår vi här som den mellan oordning i det bebodda och i det levande. Öken och urskog skulle kunna vara dess former. I den meningen är kaos inte nödvändigt för nihilisten [...] Ännu mindre tycker han om anarkin. [...] Till och med på de platser där nihilismen visar upp sina allra mest ohyggliga sidor, som i de stora fysiska utrotningslägren, råder nykterhet, hygien och sträng ordning in i minsta detalj.

25: Likaså måste åsikten att nihilismen är en sjukdom bemötas med försiktighet. I något fall finner man snarare att den sammanhänger med fysisk hälsa – framför allt där den drivs kraftigt framåt. I den passiva nihilismen förhåller det sig annorlunda.

26: Viktigt i detta sammanhang är det speciella arbetssätt som man kallar sport. I sporten återfinner man inte bara strävan att göra en hög grad av fysisk hälsa till det normala, utan också att slå rekord som närmar sig gränserna för den mänskliga prestationsförmågan, ja som går utöver den. [...] Allt detta utspelar sig också i litteraturen, ja framför allt i litteraturen [...] Det stora temat sedan hundra år är nihilismen, sak samma om den blir framställd på ett aktivt eller passivt sätt.

28: Förvisso tilltar också sjukdomen. Det visar redan mängden av läkare. Det finns en nihilistisk medicin vars kännetecken ligger i att den inte vill bota utan eftersträvar andra syften, denna skola breder ut sig. Den tillmötesgår patienten som vill hålla fast vid sin sjukdom. Å andra sidan kan man omnämna ett speciellt slags sundhet, som hör hemma bland de nihilistiska fenomenen; en sundhet med propagandistisk friskhet som väcker ett starkt intryck av fysisk problemlöshet. [...] Nietzsche har rätt i att nihilismen är ett normalt tillstånd, patologisk är den bara om man jämför den med värden som inte längre gäller, eller ännu inte har börjat gälla.

Det onda behöver inte alls uppträda vid nihilism [...] Å andra sidan kan de nihilistiska aktionernas karaktär och program utmärka sig för goda avsikter och filantropi. Ofta följer de som en snabb motattack mot de första tecknen till oordning – med en räddande tendens – och fortsätter likväl den påbörjade processen och får den att spetsa till sig.

29: Där nihilismen har blivit det normala tillståndet återstår för den enskilde endast valet mellan olika slags oförätter. [...] Om nihilismen kunde betecknas som det specifikt onda skulle diagnosen bli gynnsammare. Mot det onda finns det säkra botemedel. Mer oroande är själva sammansmältandet, ja rent av ett fullkomligt utsuddande av gott och ont

29-30: Den nihilistiska världen är till sitt väsen en värld som reduceras mer och mer, vilket ju med nödvändighet överensstämmer med rörelsen mot nollpunkten. Den däri rådande grundkänslan är reduktion och att reduceras. [...] Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft. Vi ser detta framför allt i förenklingen av den vetenskapliga teorin. [...] Kännetecknande för det nihilistiska tänkandet är också benägenheten att finna en gemensam nämnare för alla de invecklade tendenser som finns i världen.

32: Den mest omfattande reduktionen är den som går tillbaka till den rena kausaliteten; till dess underavdelningar hör det ekonomiska betraktandet av den historiska och sociala världen. Undan för undan förs alla områden in under denna gemensamma nämnare, till och med ett sådant från kausaliteten avlägset residens som drömmen.

33: Vari grundar sig den misstämning [...] som på ett så betydande vis skiljer åren efter 1945 från dem efter 1918? Man kan förmoda att orsaken ligger i att vi under tiden inte bara har passerat nollpunkten ideologiskt, utan också med allt det som ligger till grund för ideologin. Det medför en ny riktning för anden och att vi uppfattar nya fenomen. [...] Överskridandet av linjen, passerandet av nollpunkten delar skådespelet; det antyder mitten men inte slutet. Säkerheten är fortfarande mycket avlägsen. [...] Därmed har vi visserligen ännu inte passerat verkstadsstilen, fastän en betydande skillnad kommer i dagen.

34: Ännu söker ögat efter scenografins förändringar, vilka kan åtskiljas från dem som rör framstegsvärlden och det kopernikanska medvetandet. [...] Ingen kan nu blunda för att nihilismen närmar sig sina sista mål i den faktiska världen. Vid inträdet i dess zon var huvudet redan i fara medan kroppen däremot var i säkerhet. Nu är det tvärtom. Huvudet är bortom linjen. [...] Det hjälper föga att man blundar inför detta. [...] Av makterna och medlens ofantlighet kan man sluta sig till att allt står på spel numera. Till detta hör också det gemensamma i stilen. Allting pekar hän mot världsstaten. Det handlar inte längre om nationalstatliga frågor [...] Det är en första blick av hopp. För första gången syns ett stadigt och sakligt mål mitt i det gränslösa fortskridandet och dess förändringar.

35: Vad skall man göra i ett sådant läge? Många grubblar över denna fråga. Det är vår tids tema. Det fattas inte heller svar. Tvärtom är det snarare deras mångfald som verkar förvirrande. Hälsa uppstår inte genom att var och en blir läkare. [...] Däremot går det mycket väl att rekommendera förhållningssätt och praktiska råd om vad som rör sig på det nihilistiska fältet, ty när allt kommer omkring saknas inte erfarenheter.

36: Beträffande optiken kan ytterligare en omständiighet omnämnas, som måste verka störande, ja obegriplig för den som inte rör sig på dessa bredder. Den hänger samman med att de gamla siffrorna inte längre stämmer vid överskridandet av nollmeridianen och att en ny räkning måste påbörjas. [...] Den konservativa hållningen – deras företrädare är värda all aktning, ja ofta beundran – förmår inte längre fånga upp och hålla tillbaka denna utveckling, så som det tycktes möjligt ännu efter första världskriget. Den konservative måste ju sätta sin tillit till vissa delområden som ännu inte kommit i rullning, likt monarkin, adeln, armén eller landet. Där allt börjat glida försvinner emellertid utgångspunkten. Således kan man se hur de ungkonservativa går över från statiska till dynamiska teorier: de söker upp nihilismen ute på det öppna fältet. Det är ett tecken på att saker och ting har drivits till sin spets [...] Det råder inget tvivel om att vår tillvaro som helhet rör sig över den kritiska linjen. Därmed förändras farorna och säkerheten. Det är inte längre någon idé att grubbla över om man kan rädda ett hus eller en enskild egendom undan eldstormen. Här hjälper ingen list, ingen flykt. Tvärtom – vid det som räddats undan häftar någon absurt, i bästa fall något musealt.

37: Intelligensian delas mitt itu av en babylonisk förvirring vars tema är nollpunktens exakta position. Av detta kan man förvisso också få kännedom om det framtida koordinatsystemet [...] Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?

38: Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra. Det kan också grumliga ögon uppfatta. Nya fästpunkter tillkommer. Men hitom linjen går det inte att fälla några omdömen i saken. Man är kvar i en nihilistisk konfliktsituation, i vilken det utan tvekan inte bara är mer insiktsfullt utan också värdigare att ställa sig på kyrkans sida än på den andra sidan, som angriper kyrkan. [...] Ett ytterligare tillbakaträngande av kyrkorna offrar antingen fullständigt massorna åt det tekniska kollektivet och dess exploatering eller driver dem i armarna på dessa sekterister och scharlataner, som idag gör sig viktiga i vartenda gathörn.

40: Nederlaget är alltid beklagansvärt. Men det är ändå inte helt av ondo, inte alldels mörkt; det har också fördelar. Däribland finns en betydande moralisk fördel, såtillvida som det är undantaget aktionerna och därmed också medskyldigheten som är förbunden med dessa. På detta vis kan ett rättsmedvetande växa fram som är överlägset aktörernas.

40-41: Två olika slags ångest behärskar människorna när nihilismen kulminerar. Den ena bottnar i rädslan för det inre tomrummet och tvingar henne att manifestera sig utåt till varje pris – genom att utveckla makt, behärska rummet eller genom ökad hastighet, Det andra verkar utifrån och in som ett angrepp från en på samma gång demonisk och automatiskt mäktig värld.

41: Leviatans oövervinnerlighet i vår tid beror på detta dubbelspel, [...] Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmåget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem. [...] Förvånansvärt nyktert ser idag också mannen på gatan detta; när alllt kommer omkring har han betalat dyra lärpengar.

42: Ett av Leviatans schackdrag består i att förespegla ungdomen att hans uppbåd är identiskt med fosterlandets. På det viset inhöstar han sina allra finaste offer.

43-44: Men friheten bor inte i tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken [...] Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. [...] Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr, är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle kunna lämna denna fruktan bakom sig: det vore deras säkra fall.

47: Vi söker mutationer och möjligheter genom vilka livet i en ny tidsålder skall bli tänkbart, uthärdligt ja kanske också lyckligt. [...] Av det egenartade i vår situation kan man sluta sig till att dessa tankeakter tidsmässigt sett måste föregå det teologiska uppsättandet av normer, även om de syftar hän mot dessa – ja kanske inte bara de utan också vetenskapernas ström överhuvudtaget; som ett nät i vilket man fångar ett annat byte än det väntade. Att tänkandet, så som vi har fått ärva det, inte räcker till för detta ligger i öppen dag.

48: Förebråelsen för nihilism hör idag till de vanligaste, och var och en använder den gärna om sina motståndare. Det är troligt att alla har rätt. [...] Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla.

Översättning: Peter Handberg

Läs även hos Svartvit

Jacques Derrida: Spurs. Nietzsche’s styles.

75:
“Heidegger would have it that, according to Nietzsche, the old aesthetic has never been anything but an aesthetic of passive, receptive consumers. It must therefore be replaced by one of producers (erzeugenden, zeugenden, schaffenden).”

79:
“Heidegger remarks that, althought Nietzsche might seem, or perhaps even ought, to emply the method of Umdrehung, it is nonetheless apparent that he ‘is seeking something else’ (etwas anderes sucht).”

Jacques Derrida: Spurs. Nietzsche’s styles.
The University of Chicago Press, 1979.

Friedrich Kittler: Aufschreibesysteme 1800/1900

Aufschreibesysteme 1800

22:
“Im freien Übersetzen konspirieren poetischer und philosophischer Diskurs auf eine Weise, die fortan deutsche Klassik heißt. Schiller liest drei Jahre lang Kant, um selber ein Jahrhundert lang von Kant her gelesen zu werden. Hegel liest und interpretiert Dichtung so lange, bis seine Kunstphilosophie selber ‘mit der poetischen Phantasie in Verwandschaft’ tritt. Eine Oszillation zwischen Dichten und Denken, die schon darum nicht Zusammenschluß zur vollen Einheit wird, weil die zwei Diskurse nicht noch einmal aufschreiben können, wo sie einander kreuzen.”

44:
“(Anm.: Schreiben wäre unter diesem Gesichtspuncte betrachtet als eine Art von Komposition für das Mundinstrument)”
[zu Heinrich Stephani (1807): Beschreibung meiner einfachen Lesemethode für Mutter.]

46:
“Stephanis Methode für Mütter ist deren ‘Selbstausbildung als Lehrerinnen’ und gehört damit zum großen Programm einer Erziehung der Erzieher, sie es seit Lessing und Kant läuft. Selbstausbildung hat das alte bloß imitative Lernen abzulösen und den mütterlichen Lehrerinnen in methodischer Mundhöhlenergründung eine reine Aussprache zu verschaffen. Alle Lese- und Schreiblehrbüchen Stephanis erklären dem Kopiering empirischer und d.h. selber kopierender Vorbilder einen Krieg. (…)
Ein villendeter Muttermund am Ziel seiner Selbstausbildung arbeitet nicht mehr empirisch-dialektal, sondern als Sprachrohr eines ‘Urstimmlauts’, der alle anderen generiert.”

47:
“Die im transzendentalen Wissen tragende Unterscheidung von Kopie und Bildung, Nachahmung des bloß Nachgeamten unt methodisch gereinigter Produktion schlägt auch beim Reden zu. Wie aud anderen Wissensfeldern erscheint eine Norm, die die vielen regionalen Bräuche in Pathologien umschreibt und unterm Titel Hochsprache eine Parousie reiner Signifikate oder ‘Gedanken’ fordert.”

48:
“Mir der planvollen Normierung der Münder um 1800 beginnt ein Feldzug gegen Dialekte überhaupt.”

71:
“Die Produktion von Diskursproduktionsinstanzen wird Pflicht. Aus der biologischen Reproduktion, jener schlichten Wiederkehr des Gleichen, macht der Bildungsstaat kulturelle Produktion. Statt daß Menschen (mit Aristoteles) einfach Menschen zeugen, entstehen mehr und mehr Mütter, die mehr und mehr Mütter sind.
Das ist historisch eine neue ‘Bestimmung des Weibes’.”

78:
“Die Mutter und nur sie verwaltet frühkindliche Alphabetisierung. Die Mutter und nur sie erzieht Menschen, die einzig und gänzlich Menschen sind. Die Mutter ist Ursprung des pädagogischen Diskurses, der in ihr wieder verschwindet, um erziehungsbeamtet auszuerstehen.
Die Sozialgeschichte hat das Faktum, daß Frauen um 1800 mit einemmal nicht länger als Untergebene eines Hausvaters, sondern in polarer und komplementärer Beziehung zum anderen Geschlecht bestimmt werden, schon weil es im beamteten Bildungsbürgertum aufkam, aus der zunehmenden Bürokratisierung als deren Folge abgeleitet. Die makrosozialen Prozesse heißen Ursachen, die sexuellen Wirkungen, wie es der Vorstellung vom Primat großer Geschichte gemäß ist. Dagegen konnte Donzelot zeigen, daß diese gesamte Transformation ‘nicht ohne aktive Teilnahme von Frauen’ als dem ‘Hauptstützpunkt’ und Partner von Ärzte- und Lehrerschaft stattgehabt hat. Die Dinge waren also zugleich einfacher und komplexer: mitgekoppelte Schaltkreise und keine Monokausalitäten. Om universale Beamte zu generieren, wird Die Mutter generiert, die die universalen Beamten generiert, die ihrerseits usw. usw. Der Bildungsstaat ist jedenfalls nicht vom Himmel gefallen und ‘der Schaffer aus Nichts ein Unding’.”

78-79:
“Die Alma Mater Universität verliert erstens eines ihrer korporativen Rechte: den Studentenzugang informell und okkasionell (durch Aufnahmegespräche etwa) zu regeln. An die Stelle solcher Mündlichkeiten tritt ein schriftliches und verwaltetes Abitur, das Preußen 1788 in der erklärten Absicht einführt, Gymnasialabgang und Universitätszugang in einem Akt, einer Akte zu reglementieren.”

82:
“In einem System der polaren Geschlechterdifferenz gibt es keinen Ort, wo ihre zwei Seiten zugleich aufgeschrieben werden könnten. Sie bleiben getrennt durch den Abgrund, der Schrift und Stimme trennt. Beamte schreiben (nicht irgend etwas, sondern die Bestimmung des Menschen); die Mutter schreibt nicht, sondern macht sprechen. >u Papier kommt diese Doppelbestimmung des Menschen, weil sie sein Universale ist, nur um den Preis einer Universalisierungm also in der Philosophie. Sie formuliert das Diskursnetz der zwei Geschlechter, aber indem sie die Mutter zur Frau überhaupt und den Beamten zum Menschen überhaupt ernennt. Das führt zu dem notwendigen Wiederspruch, die Männer zweimal aufzuschreiben und die Bestimmung des Menschengeschlechts an zwei Adressen zu schreiben.”

89:
“Das schreiben der Dichter im Aufschreibesystem von 1800 ist DISTRIBUTION VON DISKURSEN. Es stellt Reden einer maximalen Anzahl von Adressen zu. (…) Schreiben erhält buchstäblich universale und buchstäblich textuelle Funktionen: es webt einen Diskurs, der die Menschheit im ganzen erfaßt oder erzeugt. ‘Die schönen Künste sind das Band, das die Menschen zusammenhält.’ [Bergk, 1799]“

90: [Bedeutung als allgemeines Äquivalent]
“Einen Diskurs auf Signifikate bringen heißt aber: ihn übersetzbar machen. ‘Übersetzungen’ sind jene diskursive ‘Handelsmesse, wo uns der Entfernste seine Ware herbeybringt’ [Goethe]. Wer als Dichter seinen Tragödienhelden bibelübersetzend an die Schwelle des neuen Dichtertums führt, muß die Möglichkeit solchen Tuns ausdrücklich sicherstellen. Für Goethe verbürgt ein Primat von Gehalten über Signifikanteneffekte die Übersetzbarkeit aller Diskurse, auch der heiligsten und der formvollsten.”

138: [Autoren, Leser, Autoren]
“Die Historiker unterscheiden zwei Typen von Schriftkultur: eine der Schreiber, wo Schreibfähigkeit Privileg und damit Herrschaftsfunktion ist, und eine der Gebildeten, wo Schreiben und Lesen miteinander gekoppelt und damit universaliserbar werden. Das europäische Mittelalter kannte den Extremfall von Schreibern, die als reine Kopisten oder Kalligraphen nicht lesen können mußten, was sie auf manuellem Weg vervielfältigen: den Diskurs des Herrn. Es kannte umgekehrt den Extremfall von Lesern, die, auch und gerade weil sie Dichter hießen, ihre eigenen Kommentare oder Fortsetzungen von Texten als partielle Analphabeten nicht selber aufschreiben konnten; sie mußten sie einem Schreiber ‘dichten’ und d.h. diktieren.
Das Aufschreibesystem von 1800 ist das gerade Gegenteil: eine Kultur, sie Lesen und Schreiben automatisiert und koppelt.”

144-145:
“Dichtung genießt in den Ästhetiksystemen eine Sonderstellung. Andere Künste definiert jeweils ihr sinnliches Medium (Stein, Farbe, Baustoff, Klang); das Medium der Dichtung dagegen – Sprache oder Ton, Sprache als Ton, selbstredend keine Buchstaben – verschwindet unter ihrem Gehalt, damit wie im Fall Nostradamus/Faust der Geist direkt dem Geist erscheinen kann. Im Aufschreibesystem von 1800 wäre [Stefan] Georges Wort ‘kein ding sei wo das wort gebricht’ unmöglich oder sakrilegisch. Erstens sind faktische Sprachen ineinander übersetzbar, und zweitens ist Sprache überhaupt bloßer Kanal. Deshalb kann die Dichtung zwischen ‘Bedeutungen des Geistes’ (Signifikaten) und Welt (Inbegriff aller Referenz) einen Kurzschluß schalten, der das allgemeine Äquivalent und die universale Übersetzbarkeit von Sinnesmedien das- und sicherstellt. ‘Was nun die Gestaltungsweise der Poesie angeht, so zeigt sie sich (…) als die totale Kunst dadurch, daß sie, was in der Malerei und Musik nur relativ der Fall ist, in ihrem Felde die Darstellungsweise der übrigen Künste wiederholt.’ [Hegel]. Das kann die Poesie selbstredend nicht materialiter tun, aber darauf kommt es auch nicht an. Gerade die Übersetzung anderer Künste in ein unsinnliches und universales Medium macht Dichtung aus. Dieses Medium führt den Namen Phantasie oder Einbildungskraft. Einbildungskraft ist also (nicht anders als Schreiben in Schlegels Definition des Menschen und Mannes) zugleich generisches Definiens aller verschiedenen Künste und spezifisches einer höchsten Kunst. (…) Eine definitorische Verdopplung, die sicherstellt, daß Dichtung vom Wort oder Buchstaben oder Schriftzeichen her gar nich gadacht werden kann. Nur als Kunst der immateriellen Einbildungskraft bringt sie es fertig, das Gewimmel der Ereignisse und die Schönheiten der Erde in Bildungsgut zu verzaubern.”

Nietzsche

148:
“Aber es gibt um 1800 schlechterdings keine Maschinen, um Folgen von Geräuschen oder Gesichten in ihrer Singularität und Serialität festzuhalten. Die musikalischen Partituren speichern Daten zwar seriell, aber nicht in ihrer Singularität. (Weshalb das 19. Jahrhundert den dirigenten als Surrogat der unmöglichen Klangreproduzierbarkeit erfinden wird.) /…/
Das Aufschreibesystem von 1800 arbeitet ohne Phonographen, Grammophone und Kinematographen. Zur seriellen Speicherung/Reproduktion serieller Daten hat es nur Bücher, reproduzierbar schon seit Gutenberg, aber verstehbar und phantisierbar gemacht erst durch die fleischgewordene Alphabetisierung. Die Bücher, vordem nur reproduzierbare Buchstabenmengen, reproduzieren fortan selber. Aus dem gelehrtenrepublikanischen Kram in Fausts Studierzimmer ist eine psychedelische Droge für alle geworden.
Und solange das Speichermedium Buch ohne Konkurrenz bleibt, glauben die Leute seinem unmöglichen Versprechen. Erst Wagners Kunstwerk der Zukunft, diese monomane Vorwegnahme von Kino und Grammophon, wird das Saldo der ‘einsamen Dichtkunst’ aufmachen können und müssen”

205:
“Der Deutsche Idealismus, dessen sozialer Ort ‘Deutschlands höhere und hohe Schulen’ sind, har die Deutsche Dichtung universal und universitär gemacht. Es gibt um 1800 keinen medientechnischen Schnitt zwischen U- und E-litteratur (…)
Fichte schreibt einen der grundlegenden Aufsätze, sie mit ihrer Trennung zwischen allgemeinem Gedankengehalt und individueller Sprachform zur Kodifikation literarischer Urheberrechte führen. (…)
Hegel erbringt für sein Diktum con der absoluten philosophischen Tragödie den interpretatorischen Beweis. Im Aufschreibesystem von 1800 ist Philosophie die Titel gebende und Titel stiftende Legitimation von Dichtung. Das dankt in Goethes Trinkspruch.
Der absolute Geist führt den Pokal zur Lippe – und ‘aus dem Keiche diese Geisterreiches schäumt ihm seine Unendlichkeit’ [Hegel]. Ein Durst, der im Stilen noch zunimmt, ein Trunk, der im Verzehr noch unerschöpflicher wird –: an Deutscher Dichtung hat der Deutsche Idealismus Begehren und Erfüllung zugleich. Wenn Hegels wissen, endlich heimgekehrt in sein philosophisches Jenseits, auf all die phänomenalen Geistesgestalten zurückblick, die es heraufgeführt haben, erkennt es sie als ‘eine Gallerie von Bildern’ und das durchlaufene ‘Geisterreich’ mithin als ein ästhetisches.”

206-207:
“Eine Interpretation, die hinter jedwedem Wort den Geist oder Menschen sucht, ist keine Lektüre. Sie bleibt lesesuchttherapeutischen Wiederholungspflichten enthoben, um selber frei wie ihr Interpretandum zu werden. Fausts Übersetzungsstil steckt seine Erben an. Daran liegt es, daß die Systemfunktion der philosophischen ‘Er-Innerung’ (in ihrem abgründigen Unterscheid zu Gedächtnis) so übersehbar ist. Wenn es grundsätzlich keine Aufschreibesysteme ohne Speichereinrichtungen geben kann, so erfindet das System von 1800 ein Archiv, dessen Daten, statt wie in ROMs (Read Only Memories) nur mehr ausgelesen werden zu können, immer wiederumschreibbar sind. Durch dreifache Aufhebung im Wortsinn Hegels hören Bücher auf, reine gutenbergische Festwertspeicher zu sein –: Aufheben als Löschen, Aufheben als Speichern und schließlich Aufheben als spekulatives Interpretieren reduzieren Drucksachen darauf, neue Drucksachen zu triggern. Und gerade die Erfindung, daß Philosophien von 1800 als RAM (Random Access Memory) arbeiten, bewahrt sie vor der Gefahr aller Gefahren: dem Überflüssigwerden.”

212:
“Das Aufschreibesystem von 1800 kreist um die einzige Frage, wie auch dem bäurischsten oder natürlichsten oder sinnlichsten Bewußtsein Lesen und Schreiben nahezubringen sind. Wer nur spricht oder hört, wirt notwendig betrogen: von Schreibkundigen wie dem Bürger oder schalen Wahrheiten wie der Nacht. Also hilft nur der umgekehrten Betrug. Wer glauben lernt, daß Schreiben und Lesen unschuldig oder notwendig sind, hat schon den point of no retyrn überschritten und seinen ersten Schritt ins Reich Gottes getan.”

223:
“Die historischen Abenteuer des Sprechens sind kein Kontinuum und damit keine Geistesgeschichte. Es gibt Zäsuren, die ganze Aufschreibesysteme mit einem Schlag vergessen machen, und es gibt Plateaus, die das Vorrücken von Stunden, Heeren und Bombergeschwadern noch in Weltkriegswintern vergessen lassen. Was in den Sommern von Sils-Maria, diesen wenigen Sommern eines freien Schreibens, zu Ende ging, ist all das ‘Bildungsgemäßige, das Gebildete, Wissenschaftliche, das Familiäre und Gutmütige, das der deutschen Literatur im neunzehnten Jahrhundert vielfach eignete’ [Gottfried Benn] /…/
Wenn die eine Mutter von pluralen Frauen, der fleischgewordene Alphabetismus von technischen Medien und die Philosophie von psychophysischen oder psychoanalytischen Sprachzerlegungen abgelöst wird, zergeht auch die Dichtung. An ihre Stelle tritt, deutsch oder nicht, eine Artistik in der ganzen Spannweite dieses Nietzschewortes: vom Buchstabenzauber bis zum Medienhistrionismus.”
[histrionics: Theatrical arts or performances]

224-225:
“Nach einer vorsichtigen Schätzung waren in Mitteleuropa 1800 25%, 1830 40%, 1870 75% und 1900 schließlich 90% der Leute über sechs Jahren alphabetisiert. Doch dem Triumph folgt Ernüchterung. Hermeneutisches Lesen, vormals zu zwecken seiner Versüßung als Fertigkeit oder gar Gefühl gerühmt, erntet nur noch Spott und den Titel Lüge. Die allgemeine Alphabetisierung, nicht mehr aus der Innenperspektive ihrer Nutznießer, sondern ganz ohne Gefühle als diskursive Handgreiflichkeit beschrieben, wird Anleitung zum Selbstbetrug und insofern zum proliferierenden Künstlertum. Jene modernen Leser nämlich, die unter zwanzig Wörtern eine Zufallswahl von fünf treffen, um nur schnell Sinn divinieren zu können, tun das immer schon als Schreiber unf Weiterschreiber. (…)
Alphabetisiertes Lesen, das lieber weiterschreibt, statt Buchstaben wahrzunehmen, hat also ein Korrelat auf Produktionsseite: die Funktion Autorschaft. Vom selben Außen her, das seiner Ironie die Zufallswahlen unter zwanzig Wörtern enthüllt, spottet Nietzsche auch der neuzeitlichen Diskursregel, Titelblätter mit Namen zu schmücken.”

226:
“Im Rückblick ist das Aufschreibesystem von 1800 eine einzige Maschinerie zu dem einzigen Zweck, diskursive Effekte zu neutralisieren”

234:
“Das Aufschreibesystem von 1900 baut nach alledem nicht auf den drei Funktionen Produktion, Distribution, Konsumtion auf. So historisch variabel sind Diskursivitäten, daß auch elementare und scheinbar universale Konzepte [Roland Barthes: Essais critiques, 1963 (Literatur oder Geschichte, 1969)] in bestimmten Systemen ausfallen können. Als Überbauten under Intermengen einer Ökonomie wären Medien grundsätzlich überbestimmt.
Es gibt um 1900 keine Diskursproduktionsinstanz, die den unartikulierten Anfang von Artikulation macht. Es gibt nur ein unmenschliches Rauschen als das Andere aller Zeichen und Schriften. Es gibt keine Distribution, die Sprache als bloßen Kanal benutzt und darum immer schon weitere Schreiber und Leserinnen anwirbt. Wie jedes Medium ist der Diskurs ein irreduzibles Faktum, das nicht in philosophischen Bedeutungen und psychologischen Effekten aufgeht. Deshalb erlaubt er drittens auch keine Konsumtion, die Reden wieder in den Ursprung rückübersetzt.”

234:
“Den Anfang der Experimente macht eine Sprachtheorie, die Wahrheit und Lüge im aussermoralischen Sinne bestimmt. Sprache, von der Wahrsagerei moralischer, wenn nicht gar bildender Stimmen entkoppelt, ist nicht mehr Übersetztung vorsprachliger Bedeutungen, sondern ein Medium unter Medien. Medien aber gibt es nur als willkürliche Selektionen aus einem Rauschen”

235-237:
“Wie das Aufschreibesystem von 1800 ein Kontinuum gehabt hat, das vom unartikulierten Minimalsignifikat organisch oder augmentativ zu den Bedeutungen faktischer Sprachen führte, steht fortan ein Bruch. Die Sprache (das zeigt schon ihr Plural) ist nicht die Wahrheit und Wahrheit folglich überhaupt nicht. Wenn es aber gar keine Natur der Sprache gibt, die Philosophen hinter den kühnen Metaphern wieder auffinden könnten, tritt eine andere und physiologiscge Natur erst hervor. Wie Nietzsches Ästhetik geht auch seine Sprachtheorie von Nervenreizen aus. Optische und akustische Reizreaktionen, Bilder und Laute erzeugen die Sprache in ihren zwei Seiten, als Signifikant und Signifikat. Nur bleiben sie dabei voneinander genauso getrennt wie von der puren Stochastik, aud die sie reagieren. Den Bruch zwischen bildlichem Signifikat und lautlichem Signifikanten kann kein konstinuierliches Übersetzen, sondern nur die Metapher oder Transposition überspringen. Vor dem Hintergrund eines allgegenwärtigen Rauschens gehen einzelne Sinnesmedien in Differenz zueinander – als ‘ganz ndre und neue Sphären’. Statt Medien auf eine gemeinsame Wurzel vom Typ poetischer Einbildungskraft zurückzuführen, trennt Nietzsche Optik und Akustik wie ‘Schauwelt’ und ‘Hörwelt’.
Jedes der zwei Medien, das optische wie das akustische, wiederholt noch einmal ihrer aller Bezug auf einen Ursprung, der als Zufallsgenerator keiner ist. Nietzsche träumt von einer Musik, die ‘vor dem Anblick des blauen wollüstigen Meers und der mittelländischen Himmels-Helle nicht verklingt, vergilbt, verblasst’ wie alle deutsche Musik, sondern ‘noch vor den braunen Sonnen-Untergänge der Wüste Recht behält’. Nur eine Hörwelt, wo Klänge und Farben über Formen und Moralen triumphieren, bliebe bei aller Selektion ihrem unmenschlichen Hintergrund nahe, der (wie man weiß) auf den Götternamen Dionysos hört. Aber auch das optische Medium Apollons fungiert nicht anders. (…)
Nietzsches Schauwelt entsteht im Auge selber. Entoptische Visionen heilen u n d transponieren einen Augenschmerz, den in Umkehrung aller Tradition nicht das Sonnenblenden, sondern eine grausige Nacht macht. Dieser Grund, vor dem Farben und Formen nur Selektionen sind, wird zugleich (durch die Schmerzen) bewahrt und (durch Verkehrung von Dunkel zu Licht) metaphorisch verschleiert. So befolgt auch apollinische Kunst eine erst für Medien konstitutive und erstmals von der Photographie erfüllte ‘Forderung’: Die Wiedergabe ’solle nicht nur dem Gegenstand ähnlich sein, sondern die Garantie für die Ähnlichkeit dadurch geben, daß sie sozusagen ein Erzeugnis dieses Gegenstandes selbst, d.h. von ihm selbst mechanisch hervorgebragt sei’. Vor solchen technischen Forderungen kann keine Einbildungskraft bestehen; wo vormals psychologische Übersetzung hinreichte, werden materiale Transpositionen nötig.”

239:
“Signifikantenlogik seit Nietzsche ist eine Technik der Verknappung und Vereinzelung. Nur ein Minimum in Umfang und Zahl der Zeichen kann das Maximum ihrer Energie freizetzen. An solche Kalküls reichten hermeneutische Stellenwerttheorien einfach nicht heran. Sie kannten nur organische Verhältnisse und zu ihrer Darstellung ein kontinuerliches, also psychologisches oder historisches Erzählen. Stellenwerte von Signifikanten dagegen sind mathematisch anzugeben; ihre Artikulation heißt Zählen.
Wörter zählen – das ist in romantischen Tagen bloß die lächerlich altmodische idée fixe eines Fixlein und seiner Bibelkabbala gewesen; im Medienzeitalter wird es eine erste und elementare Notwendigkeit. Mallarmé leitet Wort und Sache Literatur vom Faktum der vierundzwanzig Lettern ab. (…) Und was Nietzsche an Horaz rühmt, gilt auch vom ‘Telegrammstil’ seiner eigenen Aphorismenbücher. Aus schlicht ökonomischen Gründen fordern Telegramme jene Wortverknappung, die bei Nietzsche den physiologischen Grund vierzehn kurzsichtiger Dioptrien hat.
Überall also, wo der Einsiedler von Sils der alllgemeinen Alphabetisierung in Vorzeiten zu fliehen scheint, bereitet er die Herrschaft des rätselhaften Buchstabens im Aufschreibesystem von 1900 vor. Topologie und Ökonomik von Signifikanten sind eine Sache eher von Ingenieuren als Renaissancephilologen.”

240:
“Seitdem es einen Weltpostverein gibt, haben Signifikanten ihre standardisierten Preise, die aller Bedeutung spotten. Seitdem es Telegramm und Postkarte gibt, ist Stil nicht mehr Der Mensch, sondern eine Zeichenökonomie. (…) Diskurse, gut nietzscheanisch, als Selbststeigerung von Herrschaftsgebilden, wie sie unter Bedingungen standardisierter und massenproduzierter Nachrichten ja auch immer nötiger wird. Nur das Minimax an Zeichenenergie entgeht dem Los unabzählbarer Datenmengen, wie im inneren Bürgerkrieg Nietzsches einander auszulöschen. (…)
Der Wanderer und sein Schatten heißt demgemäß das Buch, darin Nietzsche zum erstenmal Telegrammstil probt. So krank und kurzsichtig werden die augen eines Konjekturalkritikers, daß jeder gelesene Buchstabe seinen Preis und Schmerz fordert.”

242:
“Die Logik von Chaos und Intervallen ist eine Technologie, die das Aufschreibesystem von 1900 auch implementiert: durch Erfindung der Schreibmachine.
Zu eben der Zeit, da seine Augen ein Ende mit aller Bücherwürmerei machen, schreibt Nietzsche, er wisse gar nicht, wie er geschriebener Sachem (Lettern und Noten) habhaft werden könne; die Anschaffung einer Schreibmaschine ginge ihm im Kopf herum, er sei in Kontakt mit ihrem Erfinder, einem Dänen aus Kopenhagen. (…)
Nietzsche als Schreibmaschinist – ein abgebrochenes Experiment eineger Wochen und dennoch eine Zäsur in den aufschreibesystemen. Kein anderer Philosoph wäre stoltz darauf gewesen, mechanisiert im Berliner Tageblatt aufzutauchen.”

243:
“Räumlich bezeichnete und diskrete Zeichen – das ist über alle Temposteigerung hinaus die Innovation der Schreibmaschine. ‘An die Stelle des Wortbildes (bein Handschrift) tritt die Vorstellung einer durch die räumliche Lage der Buchstabentasten gebildeten geometrischen Figur.’ Den Signifikanten definieren eben einzigartige Beziehungen zum Ort: Anders als alles Reale kann er an seinem Ort sein und auch nicht sein. Weshalb denn sogleich nach Serienreife der Schreibmaschine ‘eine mächtige Bewegung zu Gunsten der einführung eines Universal Keyboard entstand, die auf dem Kongress der Maschinenschreiber zu Toronto (Amerika) im Jahre 1888 zu einer Einigung über eine Normal-Tastatur’ führten.”

247:
” ‘Unser Schreibzug arbeitet mit an unseren Gedanken’, hieß es in einem Maschinenbrief Nietzsches. Fünf Jahre später versammelt die Genealogie der Moral ein ganzes Arsenal von Martern, Opfern, Verstümmelungen, Pfändern und Bräuchen, denen Leute, sehr taktil, ihre Gedächtnisse verdanken.”

248:
“Diese Schrift aus Feuer und Schmerz, Malen und Wunden ist das ganze Gegenteil des fleischgewordenen Alphabetismus. Sie gehorcht keiner Stimme und verbietet darum auch den Sprung zu Signifikaten. Sie macht den Übergang von Natur zur Kultur nicht als Kontinuum, sondern im Choc von Ereignissen. Sie zielt so wenig auf Lesen und Verzehr, wie der zugefügte Schmerz nicht aufhört, nich aufzuhören. Der Signifikant, zufgrund seiner einzigartigen Beziehung zum Ort, wird Einschreibung am Körper. Verstehen und Auslegen scheitern an einer unbewußten Schriff, deren Entzifferung die Beschrifteten nicht leisten, sondern sind. Denn die mnemotechnische Einschreibung bleibt (ganz wie die maschinelle) im entscheidenden Moment unsichtbar.”

250-251:
“Die Enthüllung, ‘w i e f r e m d sich Mann und Weib sind’, räumt auf mit der Möglichkeit, die zwei Geschlechter polar oder komplementär auf ein Aufschreibesystem zu verteilen. Fortan gibt es keine diskursive Stellvertretung des einen durch das andere mehr, wie Schlegel sie vorausgesetzt und praktiziert hat. (…)
Das Ende aller Frauenklagen basiert auf dem historischen Ereignis, daß Schrift, statt weiter Übersetzung aus einem Muttermund zu sein, zum irreduziblen Medium unter Medien, zur Schreibmaschine geworden ist. Dise Desexualiseriering erlaubt es, Frauen zum Schreiben zuzulassen. Buchstäblich und übertragen gilt vom Aufschreibesystem 1900 der Satz, daß ‘die Schreibmaschine dem weiblichen Geschlecht den Einzug in die Schreibstuben geöffnet hat’. Nietzsches Ariadne ist kein Mythos.”

1900

288: [Technische Medien]
“Ein Medium ist ein Medium ist ein Medium. Das Wort sagt es schon: zwischen okkulten und technischen Medien besteht kein Unterschied. (…)
Im Aufschreibesystem von 1900 laufen die psychophysischen Experimente als ebensoviele Zufallsgeneratoren, die Diskurse ohne sinn noch Gedanken auswerfen. Der übliche Sprachwerwendungszweck – sogenannte Kommunikation mit anderen – scheidet damit aus.”

289:
“Weniger offenkundig ist, daß auch das Grammophon in Zeitintervallen unterhalb menschenmöglischer Schreibgeschwindigkeit arbeiten muß. Vor der mathematischen Schwingungsanalyse eines Fourier und der physiologischen Akustik eines Helmholtz wäre es – darin irrten Zeitgenossen – unerfindlich gewesen. Ingenieursbüros, diese größte Erfindung des Vielfacherfinders Edison, verkehren und vollenden also nur, was die psychophysischen Labors gestartet haben; erst experimentelle Zerlegungen der Wahrnehmung machen ihre analoge Synthese oder Simulation möglich. Film und Phonograph als technische Synthesen optischer und akostischer Abläufe beruhen auf Analysen, die die elektrische Laufzeit von Nervenreizen grundsätzlich unterbieten. Sonst könnten sie, nach Helmholtz’ Einsicht, die Nerven ja nicht täuschen. (…)
Die technische Aufzeichenbarkeit von Sinnesdaten verschiebt um 1900 das gesamte Aufscheibesystem. Zum wahrhaft ersten Mal hört Schreiben auf, mit serieller Datenspeischerung synonym zu sein. Das Buchmonopol zerbricht und gibt auf seinen Tråummern Speichersysteme im Plural frei. Zur symbolischen Fizierung von Symbolischen tritt die technische Aufzeichnung von Realem in Konkurrenz. Was läuft, muß, um zu sein, nicht mehr immer erst in Elemente einer abzählbaren Zeichenmenge (Buchstaben, Ziffern, Noten) transponiert werden; Analogmedien erlauben jeder Sequenz reeller Zahllen, sich als solche einzuschreiben.”

293:
“Laut Ellen Key heißt Jahrhundert des Kindes: Schluß mit schulischem ‘Seelenmord’. Statt pädagogisch zu normieren, was aus Kindermund zurückkommen soll, werden alle Sprachspiele freigegeben. Variable Standards liquidieren die eine Norm. Diese Standards aber sind (Kindesjahrhundertorakeln zum Trotz) immer schon technisch. (…)
Die technisch möglichen Handgreiflichkeiten gegenüber Diskursen bestimmen, was faktisch Diskurs wird. Phonograph und Grammophon erlauben Zeitlupenstudien einzelner Laute, die weit unter der Wahrnehmungsschwelle auchidealer Stephani-Mütter liegen.”

297:
“Der Phonograph dagegen, wenn er Verborgnes zu reden zwingt, stellt Sprechern eine Falle. Sie sind identifiziert, nicht im Symbolischen wie durch den Namen, nicht im Imaginären wie durch romantische Held-Leser-Wiedererkennungen, sondern im Realen. Und das ist kein Kinderspiel.”

298:
“Tod des Menschen und Spurensicherung der Körper sind eins. In einem brillianten Essay hat Ginzburg gezeigt, wie um 1900 ein Paradigma von Wissen zur Macht kommt, das nur mit unfälschbaren, weil unbewußten und sinnlosen Details arbeitet – in der Ästhetik wie in Psychoanalyse und Kriminalistik.”

301:
Die Rede kennt nur mehr Tautologie und Kontradiktion, die zwei informationslosen Extreme von Wahrheitswerten. [vgl. Wittgenstein 1921] Was Benjamin, um die neue Kunstepoche technischer Reproduzierbarkeit mit dem Film zu identifizieren, der Kinoleinwand vorbehalten hat – daß sie das Fixieren con Einzelbildern verunmöglicht und mithin Zerstreuung statt bürgerlicher Konzentration herstellt –, gilt sehr viel allgemeiner und strenger. Unter den Medien, die Literatur und Kunst revolutionieren, hat der Film keinen Vorrang.”

310:
“Die technischen Medien Grammophon und Film speichern akustische und optische Daten seriell und mot übermenschlicher Zeitachsen-Präzision. Zur selben Zeit und von denselben Ingenieuren erfunden, attackieren sie an zwei Fronten zugleich ein Monopol, das die allgemeine Alphabetisierung, aber auch erst sie dem Buch zugespielt hat: das Monopol auf Speicherung serieller Daten. Um 1900 wird die Ersatzsinnlichkeit Dichtung ersetzbar, natürlich nicht durch irgeneine Natur, sondern durch Techniken. Das Grammophon entleert die Wörter, indem es ihr Imaginäres (Signifikate) auf Reales (Stimmphysiologie) hin unterläuft. (…) Der Film entwertet die Wörter, indem er igre Referenten, diesen notwendigen, jenseitigen und wohl absurden Bezugspunkt von Diskursem, einfach vor Augen stellt. (…)
Gesetzt nämlich, daß Lacans methodische Unterscheidung symbolisch-real-imaginär etwas trifft, dann sind um 1900 zwei von drei Funktionen, die Informationssysteme ausmachen, vom Medium Schrift ablösbar geworden. Was am Sprachen das Reale ist, fällt dem Grammophon zu; was das im Sprechen oder Schreiben produzierte Imaginäre ist, dem Spielfilm.”

315:
“Um 1900 führen Film und Grammphon (Radio wird es erst fünfundzwanzig Jahre später geben) ganz im Gegenteil dazu, das Wort auch theoretisch zu isolieren und seine einstigen Effekte auf Einbildungskraft den Medien zu überlassen.”

335:
“Ein Medium ist ein Medium ist ein Medium. Es kann also nicht übersetzt werden: Botschaften von Medium zu Medium tragen heißt immer schon: sie anderen Standards und Materialitäten unterstellen.”

379:
“Der Kurzschluß zwischen Maschinenspeichern und Einzelfällen liquidiert ein Grundkonzept von 1800: das Eigentum an diskursen. (…) Maschinenspeicher sind viel zu akkurat, um die klassischen Unterscheidungen von Meinen und Zitieren, selbsttätigem Denken und bloßem Nachsprechen zu machen. Sie registreieren diskursive Ereignisse ohne Ansehung sogenannter Personen.”

451:
“‘Was will das Weib?’ Im Aufschreibesystem von 1900 heißt die Alternative nicht mehr Mutterschaft oder Hysterie, sondern Maschine oder Zerstörung.”

468:
“Und weil unter hochtechnischen Bedingungen Diskurse nebensächlich sind, muß nicht einmal mehr ausgesprochen werden, was an die Stelle von Liebe und Seufzern getreten ist. Signifikanten sind unzweideutig und dumm. Die lacht, heißt Lust.”

Nachwort 1987

520:
“Die Hermeneutik behandelte keine Buchstäblichkeiten, sondern Werke und Überlieferungen, weil erst sie geschichtlich und geschichtsmächtig hießen. Die gängige Literatursoziologie, gerade umgekehrt, las Texte als Wiederspiegelungen von Produktionsverhältnissen, deren Paradigma Arbeit oder Energie und nicht Information ist. Dampfmaschinen und Webstühle (auch bei Goethe) wurden Thema, aber keine Schreibmaschinen.
Diskursanalysen dagegen haven auch nach Standards der zeiten industriellen Revolution materialistisch zu sein. Elementares Darum ist, daß Literatur (was immer sie sonst noch in Lesekreisen bedeuten mag) Daten verarbeitet, speichert, überträgt. (…)
Zu unterscheiden bleiben folglich nicht Gefühlschlagen, sondern Systeme. Erst im Kontrast zueinander werden Nachrichtennetze beschreibbar. Quelle, Sender, Kanal, Empfänger und Senke von Datenströmen, also Shannons fünf Funktionen, können von unterschiedlichen Instanzen besetzt oder auch offengelassen sein: von Männern oder Frauen, Rhetoren oder Dichtern, Philosophen oder Psychoanalytikern, Universitäten oder Technischen Hochschulen. Wo die Interpratation mit Konstanten arbeitet, führet der Systemvergleich Variabeln ein. Und wenn er historische Absichten vervolgt, werden ‘mindestens zwei Abgrenzungsereignisse unerläßlich’ [Luhmann], für die als Kandidaten entweder Systemdifferenzierung oder Kommunikationstechnik in Betracht kommen.
Genau solche Zäsuren bilden die allgemeine Alphabetisierung um 1800 und die technische Datenspeicherung um 1900, schol weil beide in Zeiträumen von +/- 15 Jahren hinreichend zu belegen sind.”

Nachwort 1995

523:
“Das Aufschreibesystem von 1800 wäre ohne seinen nichspeicherbaren Fluchtpunkt, die optische Telegraphie Napoleons, zu immanent und d.h. zu literarisch beschrieben.”

524:
“Um zu wissen, was Augen heute sehen und Ohren heute hören, müßte schon geklärt sein, was Helmholtz in Chicago dazu gebracht hat, vor allen anderen Kollegen Edisons Hand zu schütteln.
Zweitens kann keine Anekdote über Muybridge oder Edison herleiten, was Ingenieure bewogen har, analoge eingangsdaten, wie brutal auch immer, zu digitalisieren. Das Aufschreibesystem von 1900, wenn es denn zur Schließung kommet, wird ohne Peano, Hilbert, Turing nicht beschreibbar gewesen sein.
Aufschreibesysteme 2000 sind daher eine andere Geschichte.”