Stig Larsson (1979) om diskotek och dans

Stig Larsson: Det belysta diskoteket
Ur Kris extranummer, juli 1979. Här citerat ur Artiklar 1975-2004.

217: “Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är ungefär lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek.”

218: “Det är nödvändigt att studera diskoteket i sitt veckosammanhang. Om man kopplar loss, vad är det man kopplar loss ifrån? Alla har väl gjort tankeexperimentet att de föreställt sig människorna inne på diskoteket plötsligt utelämnade i blixtbelysning, hur deras underliga rörelser skulle framstå i hela sin underlighet. Att ensam dansa bugg på kontoret inför de förvånade arbetskamraterna. Reglerna för hur vi ska uppträda är alltså annorlunda. Men det är ju samtidigt inte så att det inte finns några regler på diskoteket. Det kan inte vara det att vi plötsligt vill vara oss själva, att vårt naturliga sätt att umgås på vore att i olika komplicerade turer hoppa omkring på ett golv. Vi väljer alltså att för ett ögonblick vara underkastade ett helt annorlunda regelsystem.”

218-219: “parlamentarismens och den offentliga debattens mest bärkraftiga suggestionsbild: den nivellerade människan. Men denna föreställing om allas likhet med varandra slås helt i likhet på diskoteket. Där är ingen lik den andra. Alla människor förhåller sig till varandra utifrån sina skillnader.”

220: “Diskoteket gör betydelsen av ens utseende så mycket tydligare, även om det samtidigt genom mörkret och röken gör själva utseendet suddigare.”

221: “Tjejen ska tvärtom vara ren, inte ha lämnat ut sig, inte ha åtrått någon annan. Hon vet att de flesta killarna gör allt för att få ligga med henne men samtidigt föraktar henne om de lyckas. I spänningen mellan dessa två perspektiv lever diskotekets riter och myter.
Därför blir tiden på diskoteket starkare upplevd i sig själv av tjejen. Dansen, spelet, samtalen på damtoaletten får ett egenvärde i en annan mening än tiden på diskoteket för killen. För honom är det en blind tid, en tom plats, där man helst ska vara ordentligt berusad. Det är ett öde utanför tiden. För killen blir upplevelserna omkring detta vakuum mer laddade av betydelse. Bilresan dit; redan då man satt hemma hos någon och söp timmarna före; kanske hela dagen sett som ett förspel.”

221: “Tjejerna dansar nästan alltid bättre än killarna. Alltså: deras kroppsrörelser följer en tätare rytmstruktur i musiken. (Denna differentiering av olika rytmstrukturer är ett verk av den senare diskomusiken. Den är knappast märkbar i sextiotalspopen.) /…/
En kille ska inte anstränga sig. Han ska vara slapp och oberörd.”

222: “Den utvecklingen har idag gått så långt att det har blivit ett problem för folkparkerna. Det är allt färre som kommer och dansar till dansbanden. Det beror inte bara på en ökad tillströmning till diskoteken. Dansbandsmusiken är ju betydligt enklare, simplare.”

222: “Och det som idag enar resterna av vänstern och sextiotalet är väl främst ett sätt att klä sig och faktiskt också – ett sätt att dansa. Då man medvetet bryter mot regler gör man det ofta för att eliminera regler överhuvudtaget. Enligt en av vänsterns tidiga ideologier skulle man klä sig som man ville, eftersom klädseln, ‘ytan’, inte spelade någon roll. /…/ Då man dansade ville man visa att man var fri. /…/ Så man hoppade upp och ner och rörde armarna så vilt som möjligt.”

222-223: “En människa som vill visa att hon är fri är naturligtvis inte fri. Det man missförstod, redan då man tog sina första yviga steg bort från de strikta reglerna, är att dans är behärskning. Dansens njutning är att låta kroppen genomfaras av en rytm som man avhåller sig ifrån eller bara bitvis, med sin egen kropp, uttrycker. Den frihet 1968 års vänster inbillade sig var den kitschiga motståndslösa friheten ovanför molnen. De trodde, och tror fortfarande, att dans är fullständig utlevelse. Men varje danssteg är en behärskning av den utlevelsen.”

223: “Det stökiga, kaotiska och organiska draget hos en fest kan aldrig ett diskotek frammana. Allt är för perfekt. Kvällen har sitt mönster.”

Heidegger till Jünger om nihilismen och “linjen” (1955)

Martin Heidegger: Om varafrågan (Über “Die Linie”), 1955
(Svar till Ernst Jünger: Över linjen.)

53:
“Den fullbordade nihilismens domän bildar gränsen mellan två världsåldrar. Den linje som betecknar denna domän är den kritiska linjen. Vid den avgörs om nihilismens rörelse ska mynna ut i det intiga intet, eller om den utgör övergången till en domän där en ‘ny vändning hos varat’ sker. Nihilismens rörelse måste därför innefatta flera möjligheter, och enligt sitt väsen vara flertydig.”

54:
“Ni vet att en bedömning av människans läge i förhållande till och inom nihilismens rörelse kräver en tillräckligt väsensbestämning. /…/ [Nihilismen] kallas den ‘kusligaste’ eller ‘hemlösaste’ (unheimlichste) eftersom han såsom den obetingade viljan till vilja vill hemlösheten som sådan. Därför räcker det inte att visa honom på dörren, då han redan går runt osynlig överallt i huset.”

54-55:
“Med avseende på nihilismens väsen finns det inga utsikter till och ingen meningsfull förhoppning om tillfrisknande. Likväl förblir er skrift i sin hållning en läkares, vilket redan antyds i indelningen i prognos, diagnos och terapi.”

55:
“Nihilismens väsen är varken möjligt eller omöjligt att hela. Det är det o-hel-bara, men som sådant likväl något som på ett unikt sätt visar hän mot ett helande.”

55:
“rationalismen och irrationalismen /…/ snärjer in sig i ett växelspel som de inte bara är oförmögna att hitta ut ur, utan som de inte ens vill hitta ut ur.”

57-58:
“nu tar ni inte längre del i den aktiva nihilismen, som redan i Der Arbeiter var tänkt i Nietzsches mening, i syfte att övervinnas. Att inte längre ta del betyder emellertid ingalunda att stå utanför nihilismen, framför allt om nihilismens väsen inte är något nihilistiskt och detta väsens historia är äldre och yngre än de historiskt fastställda faserna hos de olika formerna av nihilism.”

58:
“Å ena sidan har nihilismens rörelse i sin planetariska och allförtärande, månggestaltade rastslöhet blivit än mer uppenbar. Ingen insiktsfull människa kan idag förneka att nihilismen i de mest olikartade och dolda skepnader blivit till mänsklighetens ‘normaltillstånd’ (jfr Nietzsche, Wille zur Macht, nr 23). De bästa vittnesbörden om detta är de uteslutande re-aktiva försöken att motverka nihilismen, som istället för att inlåta sig på en uppgörelse med dess väsen sysslar med att restaurera det hittillsvarande. De söker räddningen genom att fly, fly bort från inblicken i det frågvärda i människans metafysiska position. Samma flykt sker också till den position där man till synes gett upp all metafysik och ersatt den med logistik, sociologi och psykologi. Den här frambrytande viljan att veta och dess styrbara totalorganisation tyder på en stegring av viljan till makt, som är an annan art än den som Nietzsche kännetecknade som aktiv nihilism.”

59:
“Nihilismens väsensmöjligheter kan bara betänkas om vi tänker tillbaka på dess väsen. Jag säger ’tillbaka’, eftersom nihilismens väsen föregår och därför i förväg bestämmer och underligger de enskilda nihilistiska företeelserna, och församlar dem i fullbordandet. Nihilismens fullbordan är emellertid ännu inte dess slut. Med nihilismens fullbordan börjar först dess slutfas. Dess zon är förmodligen osedvanligt stor, eftersom den behärskas av ett normaltillstånd och dess konsolidering. Därför är noll-linjen, där fullbordan blir till slut, ännu inte synlig vid sitt slut.”

60:
“Det vilande varat förblir för det grekiska tänkandet rent skilt (different) från det föränderligt varande.”

62:
“Transcendensen är å ena sidan den relation som utgår från det varande och övergår mot varat. Men transcendens är samtidigt den relation som leder från det föränderliga varandet till ett vilande varande. Till sist innebär transcendens, motsvarande användningen av uttrycket ‘excellens’, detta högsta varande självt, som också kallas ‘varat’, varur en sällsam sammanblandning med den först anförda betydelsen resulterar.”

63:
“det meta-fysiska i metafysiken, transcendensen, förvandlas, när människoväsendets gestalt framträder som källan till meningsgivande där denna åtskillnad äger rum. Transcendensen, fattad i denna mångtydighet, vänds om i den motsvarande rescendensen och försvinner i den.”

66:
“Heisenbergs osäkerhetsrelation låter sig förvisso aldrig direkt härledas ur Kants transcendentala utläggning av den fysikaliska naturkunskapen. Men lika lite kan denna relation någonsin föreställas, det vill säga tänkas, om inte detta föreställande går tillbaka till subjekt-objektrelationens transcendentala domän.”

66-67:
“Visserligen känner också den metafysiska föreställningen begrepp. Men dessa är inte bara med avseende på graden av allmängiltighet skilda från vetenskapliga begrepp. Den första som såg detta i full klarhet var Kant. De metafysiska begreppen är till sitt väsen av annan art, i den mån det som de begriper och själva begripandet i en ursprunglig mening är detsamma. Därför är det i den sfär som utgörs av tänkandets grundord ännu mindre likgiltigt om man glömmer dem, eller om man ståndaktigt fortsätter att använda dem utan prövning, framför allt när man använder dem i syfte att träda ut ur den zon där det av er nämnda ‘be-gripandet’ utgör måttstocken, den fullbordade nihilismens zon.”

68:
“Skall det språk som tillhör viljan till makt som metafysik, gestalten och värdet, räddas över den kritiska linjen? Kan det vara så att just metafysikens språk och metafysiken själv, må den handla om den levande eller den döde guden, såsom metafysik bildar den barriär som hindrar oss att gå över linjen, det vill säga övervinna nihilismen? Om detta är fallet, skulle inte då överskridandet av linjen med nödvändighet innebära en förvandling av sägandet, och kräva ett förvandlat förhållande till språkets väsen.”

69:
“Till dess nöjes jag mig med antagandet att vi bara kan besinna nihilismens väsen om vi först slår in på den väg som leder till en lägesbestämning av varats väsen. Det är bara på denna väg som frågan efter intet kan lägesbestämmas. Men frågan efter varats väsen dör ut om den inte ger upp metafysikens språk, eftersom den metafysiska föreställningen förvägrar oss att tänka frågan efter varats väsen. /…/
Men därför ska vi inte ringakta lägesbestämningen av nihilismens väsen, just av det skälet att det tillhör nihilismen att förställa sitt eget väsen, och därigenom undandra sig den avgörande uppgörelsen.

69-70:
“Ni skriver: ‘Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra.’ /…/
Förmodligen är tillvändningen själv, men på ett dolt sätt, det som vi förläget och på ett obestämt sätt kallar ‘varat’. Men sker inte denna tillvändning också på ett sällsamt sätt inom nihilismens herravälde, nämlige på så sätt att ‘varat’ vänder sig bort och drar sig undan i sin absens? Frånvändning och undandragande är emellertid inte intet. De råder närmast på ett än mer påträngande sätt för människan, så att de drar henne med sig, suger åt sig hennes göranden och låtanden och suger in henne i kölvattnet av det som är på väg att dra sig undan, på så sätt att människan kan mena att hon bara möter sig själv. I sanning är emellertid hennes själv inget annat än förbrukandet av hennes existens i herraväldet hos det som ni kännetecknar som den totala arbetskaraktären.”

70-71:
“Men allt verkar ordna sig på bästa sätt om vi inte utelämnar det som redan tänkts sedan länge: subjekt-objektrelationen. Den säger att till varje subjekt (människa) hör ett objekt (vara) och omvänt. /…/ Denna åtskillnad gäller sedan som absolut och ger inte tänkandet någon utväg. Ett fattande av varat som söker benämna ‘varat’ ur subjekt-objektrelationens perspektiv betänker inte vad den redan lämnar otänkt i det som är värt att utfråga. Så förblir talet om en ’tillvändning hos varat’ en nödlösning, och alltigenom problematiskt, eftersom varat beror på denna tillvändning, på så sätt att denna senare inte kan läggas till ‘varat’.”

71:
“Men varför nämner jag i ett brev om nihilismens väsen dessa omständliga och abstrakta sake? För det första för att antyda att det ingalunda är lättare att säga ‘varat’ än att tala om intet; för det andra för att ånyo visa att allt oundvikligen beror på det rätta sägandet”

72:
“Försvinner intet då nihilismen fullbordas, eller åtminstone då den övervinns? Förmodligen kommer vi till ett sådant övervinnande först då vi istället för det skenbara intiga intet kommer till det fordom med varat besläktade väsendet hos intet, och det förblir hos oss dödliga.
Varifrån kommer detta väsen? Var ska vi söka det? /…/ Det förefaller som om tänkandet rörde sig, eller drevs ruint, i en magisk cirkel runt om det Samma, utan att någonsin kunna närma sig detta Samma. Men kanske är cirkeln en dold spiral. Och kanske har den under tiden blivit trängre. Detta innebär: det sätt på vilket vi närmar oss nihilismen förändras. /…/ Men detta förblir en ringa vinst, då den är blott negativ, om vi lär oss beakta att inga upplysningar kan erhållas om intet, varat och nihilismen /…/
Om tillvändningen hör till ‘varat’ på så sätt att varat vilar i den, då upplöses ‘varat’ i tillvändningen.”

73:
“Tecknet för genomkorsningen kan enligt det sagda ingalunda vara ett blott negativt tecken för genomstrykning. Snarare visar det in i de fyra trakterna hos fyrheten och deras samling i genomkorsandets ort”

73:
“det tänkande människoväsendet hör till intet, och inte bara som ett tillägg. /…/ Därför befinner sig hela det mänskliga ‘beståndet’ inte någonstans hitom linjen, för att sedan gå över den och slå sig ned bortom den, hos varat. Människoväsendet hör självt till nihilismens väsen och alltså till fasen för dess fullbordan. /…/ Människan står inte bara i linjens kritiska zon. Hon är själv, men inte för sig och inte genom sig själv allena, denna zon och därmed linjen. Inte i något fall är linjen, tänkt som tecken för den fullbordade nihilismens zon, något som ligger framför människan som någon som kan överskridas.”

74:
“Viljan till makt är den vilja som vill sig själv. /…/ Den reduktion som kan fastställas inom det varande beror på varats produktion, nämligen på utvecklandet av viljan till makt i den obetingade viljan till vilja.”

75:
“På vad beror då övervinnandet (Überwindung) av nihilismen? På att man överkommer (Verwindung) metafysiken. /…/
Den kritiska linjen zon, det vill säga den fulländade nihilismens väsensort, skulle då stå att söka där metafysikens väsen utvecklat sina yttersta möjligheter och samlat sig i dem. Detta sker, där viljan till vilja bara vill allt närvarande i den genomgående och enformiga beställbarheten hos dess bestånd, det vill säga utmanar och ställer. /…/ I förlusten och reduktionen visar sig blirr det tidigare närvarande som inte gripits av viljan till vilja utan lämnats kvar i viljan till ande och dess totala självrörelse, i vilken Hegels tänkande rör sig.”

76:
“I den fullbordade nihilismens fas, ser det ut som om det inte skulle finnas något dylikt som det varandes vara, som om varat skulle vara intet (i bemärkelsen det intiga intet). /…/ På ett sådant döljande beror den grekiska erfarenheten av glömskans väsen. Till sist, det vill säga i sitt väsens begynnelse, är den inget negativt, utan såsom för-borgande förmodligen ett skyddande (Bergen), som ännu bevarar något ännu icke upplåtet. För en gängse föreställning ter sig glömskan lätt som en ren försummelse, en brist eller något negativt. /…/
Tvärtom kommer inte varaglömskan till varats väsen som något skilt från det. Den hör till varats egen sak, och råder som dess väsens skick. /…/
Att överkomma metafysiken är ett överkommande av varaglömskan.”

81:
“Nihilismens väsen, som ytterst fullbordas i herradömet hos viljan till vilja, beror på varaglömskan. Den verkar vi bäst motsvara när vi glömmer den, det vill säga: slår dövörat till. /…/ Om vi aktar på det, så erfar vi den häpnadsväckande nödvändigheten i att vi istället för att söka övervinna nihilismen, måste försöka vända in i dess väsen. Vändandet in i dess väsen är det första steget genom vilket vi lämnar nihilismen bakom oss. Detta vändande har karaktären av ett tillbakavändande. Det innebär förvisso inte att gå tillbaka till förgångna tider, i syfte att försöka friska upp dem på ett konstlat sätt. ‘Tillbaka’ innebär här riktningen mot den omgivning (varaglömskan) ur vilken metafysiken redan erhållit och bevarat sin härkomst.”

83:
“Det behövs inga profetiska gåvor och åtbörder för att inse att det planetariska byggandet står inför möten som ingen av de mötande, på någon av sidorna, är vuxna. Det gäller i lika hög grad för det europeiska som för det östasiatiska språket, och framför allt för området för en möjlig dialog. Ingen av dem förmår av sig själv öppna och stifta denna domän. /…/
Nietzsche hörde denna kallelse att besinna väsendet hos ett planetariskt herravälde. /…/ Kanske störtade han inte, utan nådde just så långt som hans tänkande förmådde.”

Hannah Arendt om arbete, tillverkning och handlande

[...three fundamental human activities: Labor, Work, and Action]

33:
Med vita activa avser jag tre fundamentala mänskliga verksamheter: arbete, tillverkning och handlande. De är fundamentala eftersom var och en av dem svarar mot ett av de grundläggande villkoren för mänskligt liv.
Arbete är den verksamhet som motsvarar de biologiska processerna i människokroppen, vars spontana tillväxt, metabolism och slutliga förfall hämtar näring från de naturföremål som arbetet skapar och bereder för att som livsnödvändigheter tillföra dem den levande organismen. Arbetets grundvillkor är livet självt.
Tillverkning är den verksamhet som svarar mot den icke naturliga karaktären av den mänskliga tillvaron, vilken inte kan infogas i artens eviga återkomst och vars individuella förgänglighet inte kompenseras av släktets potentiella oförgänglighet. Tillverkningen ger upphov till en “artificiell” värld av ting, vilka inte utan vidare sällar sig till naturföremålen utan skiljer sig från dessa genom att de till en viss grad motstår naturen och inte utan vidare slits ned av livsprocesserna. I denna tingvärld hör det mänskliga livet hemma, och den erbjuder människan en hembygd i den mån den består längre än mänskligt liv, motstår det och konfronteras med det såsom objektiv-föremålslig. Tillverkningens grundvillkor är världslighet, d.v.s. att mänsklig existens är hänvisad till föremålslighet och objektivitet.

33-34:
Handlandet är den enda verksamhet inom vita activa som utspelas direkt mellan människor utan något tings eller någon materias förmedling. Dess grundvillkor är pluralitet, d.v.s. att det är människor och inte Människan som lever på jorden och befolkar världen. Alla aspekter av människans betingning [Bedingtheit] är på något sätt relaterade till politiken, men just pluraliteten är villkoret för allt politiskt liv – inte bara dess conditio sine qua non utan dess conditio per quam.

34:
Med detta överensstämmer Bibeln i så motto att Gud enligt en version av skapelseberättelsen inte skapade människan utan människorna: “till man och kvinna skapade Han dem“. Denna i pluralis skapade människa skiljer sig principiellt från den Adam som Gud danade av “stoft från jorden”, för att därefter bygga honom en kvinna av hans revben. Här är pluraliteten inte något människorna ägde, utan deras mångfald blir ett resultat av mångfaldigande. Varje idé om “människan över huvud”, hur den än är utformad, uppfattar människans pluralitet som resultatet av en oändligt varierbar reproduktion av en urmodell och bestrider därmed implicit handlandets möjlighet. Handlandet erfordrar en pluralitet i vilken alla visserligen är detsamma, nämligen människor, men där ingen är det på samma sätt som någon annan människa som någonsin har levat, lever eller kommer att leva.

[NOT: I analysen av postklassiskt politiskt tänkande är det ofta belysande att se vilken av de båda bibliska versionerna av skapelseberättelsen som citeras. Det är exempelvis betecknande för skillnaden mellan Jesu och Pauli undervisning att Jesus åberopar sig på 1 Mos 1:27: "Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'" (Matt 19:4), medan Paulus vid ett liknande tillfälle insisterar på att "kvinnan är av mannen" och att hon därmed är till "för mannens skull" /.../ (1 Kor 11:8-12). Skillnaden indikerar mycket mer än olika uppfattningar om kvinnans roll. För Jesus ledde tron omedelbart ill handlande /.../; för Paulus var den primärt fråga om den individuella frälsningen.
Särskilt intressant i detta hänseende är Augustinus /.../ som inte bara helt och hållet ignorerar 1 Mos 1:27, utan dessutom menar att skillnaden mellan människa och djur består i att människan skapades unum ac singulum medan alla djur kallades till existens "flera samtidigt". /.../]

35: Alla tre verksamheterna och deras motsvarande villkor är vidare förankrade i de mest allmänna villkoren för mänskligt liv, nämligen att de kommer till världen genom födelse och försvinner ur den genom död. Vad mortaliteten anbelangar säkerställer arbetet individens överlevnad och artens fortbestånd. Tillverkningen skapar en artificiell värld som i viss mån är oberoende av invånarnas dödlighet och sålunda representerar beständighet och varaktighet gentemot deras flyktiga tillvaro. Handlandet slutligen skapar, såvida det rör grundandet och bibehållandet av politiska institutioner, betingelser för generationernas kontinuitet, för minne och därmed för historia.

ur Hanna Arendt: Människans villkor, 1958
Översättning: Joachim Retzlaff
Daidalos, 1998

Elisabeth Grosz: Att tänka det nya - om ännu otänkta framtider

98:
“Produktionen av det nya skulle kunna ersättas med begreppet revolution. Är revolutionsbegreppet då så nära knutet till en uppsättning slitna diskurser att det, på dessas villkor, endast kan betyda ‘förutsägbar transformation’, en transformation som följer en förutbestämd väg, förnyelse inom godkända parametrar, det vill säga en kontrollerad och reglerad metamorfos (vare sig det är fråga om proletariatets diktatur, jämlikhet mellan könen eller integration)? Eller kan det innefatta en mer oroande idé om oförutsägbar transformation, om mutation, omvälvning i riktningar och på arenor, med implikationer eller konsekvenser, som inte är kända i förväg?

Detta är en ytterst oroande och farlig tanke: alla verkar glädja sig åt idén om framsteg, utveckling och rörelse, men inom de politiska diskurser som förespråkar dem allra ivrigast (marxism, feminism, postkoloniala, antikoloniala och antirasistiska diskurser) förefaller det finnas en förskräckelse inför idén om en transformation som i någon bemärkelse är utom kontroll för revolutionärerna själva, ett slags ‘anarkisering’ av framtiden. /…/

Måste vi acceptera ett mer internt förhållande till marknadsekonomins och den globala rasismens strukturer, liksom till lokala politiska regleringar, det vill säga till de strukturer som dominerar samtiden, istället för den politiskt bekvämare positionen i extern opposition? Istället för att vända oss mot det nya borde vi kanske inrikta oss på att leva i, och förhandla oss fram genom, de komplexa och tvetydiga strukturer vi bebor (vilket en foucauldiansk pragmatism implicerar). Eller borde vi istället lägga större vikt och energi på att återerövra begreppet futuritet, att befria deet från de tröttsamma diskurser och ritualiserade praktiker som omger det, trots alla tänkbara bekymmer och ovissheter detta skulle innebära?”

99:
“Som David Hume insåg är antagandet att det förflutna förser oss med medel för att förstå samtiden – ett antagande som ligger till grund för nästan all historisk forskning – cirkulärt: det förutsätter vad man försöker bevisa (att nuet är som det förflutna, och framtiden som nuet). Det förflutna kan lära oss något, erbjuda oss medel att föregripa eller projicera rörliga bilder av det som ska komma, endast om vi antar att det har en grundläggande repetitiv karaktär, en cyklisk eller framåtskridande form, ett telos. /…/

De sätt på vilka vi anser att det förflutna fortlever genom och är kopplat till nuet/framtiden kommer att ha direkta implikationer för vilka uppfattningar om futuritet, nyhet, kreativitet, produktion eller uppkomst vi än önskar utveckla. /…/

Man är inte tvingad att bejaka felbeteckningen ‘fri vilja’ för att man söker en öppen framtid, men däremot att erkänna varje framtida utbrotts, händelser eller läsnings kapacitet att omskriva, ombeteckna och omforma nuet. Detta är att acceptera den roll som det tillfälliga, slumpen eller det obestämda spelar i tidens utvecklande. Det är denna öppenhet Derrida bekräftar i sin uppfattning av iterationens kraft, och som den samtida biologin har pekat ut med hjälp av begreppet emergens, som varken är fri eller determinerad, utan snarare både framtvingad och obestämbar.”

100:
“Frågan är om vi kan utveckla begreppsliga verktyg och resurser som kan få oss att förstå och utan panik godta det nyas oförutsägbarhet. Kan vi tänka i termer som skiljer sig helt och hållet från de som postuleras när man gör antaganden om kausalitet och upprepning, eller kontrollerar olika experiments omständigheter och resultat? /…/

Hur kan vi tänka riktning eller kurs utan att samtidigt förutsäga en destination?
Det är denna tanke – riktning utan destination, rörelse utan predestination – som är så fängslande i den aktuella forskningen om genetiska algoritmer, biologisk emergens, /…/ det som beskrivs med beteckningen ‘artificiellt liv’. /…/ Själva livets evolution, från de enklaste organiska formerna till komplexa kännande varelser, verkar utgöra en parallell till framtidens inneboende öppenhet, och rent av till själva materiens öppna struktur.
Mycket av den samtida fysiken rör sig allt närmare biologins intressen och antaganden, vilka också har förvandlats i processen: förmedlingen mellan dem är i stor utsträckning en funktion av det slumpartades och oförutsägbaras privilegium inom de båda diskurserna.”

101-102:
“Som en del av en gammal filosofisk tradition, ställs vitalism konventionellt i motsats till mekanism /…/
Den här motsättningen föregriper och undermineras till viss del av motsättningen och sammansmältningen mellan fysik (mekanismens begreppsliga arvtagare) och biologi (som kan sägas vara mer styrd av åtminstone vissa vitalistiska element.
Den motsättning som Bergson, Minkowski och andra vitalister förutsätter mellan det organiska och det oorganiska /…/ måste ifrågasättas och samtidigt tas på allvar.”

102:
“De erkänner och gläds åt nuflödets – den temporala kontinuitetens och utbrottens eller uppdykandets otämjda krafter – samt åt denna rörelses sammanfallande med den överraskning och öppenhet som livet självt erbjuder. Deras intresse i vitalismen, samt deras förståelse av nuflöde eller blivande som det levas och upplevdas priviligierade domän, förblir emellertid begränsade i åtminstone tre avseenden.

1. Genom oförmågan att se rumslighet som lika mottagligt för skillnadens rörelse som nuflödet. /…/

2. Genom att vitalismen vägrar tillskriva materien den obestämbarhet och öppenhet som den tillskriver livet. Det är inte längre tydligt var gränsen går mellan liv och icke-liv, mellan det organiska och det oorganiska, och kanske inte heller mellan det virtuella och det verkliga, kan dras. Vilken status har till exempel de RNA-strängar, som befinner sig halvvägs mellan det organiska och det oorganiska, och som vi kallar virus? Är virus självreproducerande mekanismer eller är de snarare biokemiska program? Spelar det i själva verket någon roll om de etableras i organiska molekyler eller i mjukvaruspråk? /…/ Virusinfektioner i såväl biologisk form som mjukvaruform är program (genetiska eller datalogiska) som injiceras i en större ‘cells’ kropp eller applikation. Därigenom infekteras cellen och konverteras till ett system för produktion av en mängd kopior eller kloner, och möjligen mutanter. /…/

3. Genom oförmågan att inse att det inte enbart är materia, organisk eller oorganisk, som blir och utvidgas i det att den drivs mot framtiden, utan också, på ett mer förbryllande och mindre direkt vis, information /…/ Det är materiens och informationens underliga överflyttning som tycks prägla den samtida biologins ‘materialistiska’ engagemang”

104-105:
“Enligt såväl Deleuze som Bergson kan det virtuella tvärtom inte ställas i motsats till det verkliga: det virtuella är verkligt. /…/

medan det möjliga betraktas som en form av föregripande likhet med det verkliga, liknar det virtuella aldrig det verkliga som det aktualiserar. /…/

Den här poängen är inte blott semantisk. Det handlar inte om att göra sig av med ordet ‘möjlig’ och ersätta det med ‘virtuell’, utan om att förstå begreppet på ett helt annat vis, att förstå produktions- och kreationsproceserna i termer av öppenhet mot det nya istället för [att] låta dem formeras av det förväntade.”

105:
“För att det virtuella ska bli aktuellt måste det skapa förutsättningar för aktualisering; på så vis liknar det aktuella på intet sätt det virtuella. Det aktuella produceras snarare genom en form av differentiering från det virtuella, en form av produktivt avvikande. Aktualiseringsprocessen inegriper en skapelse av heterogena termer. /…/ Denna rörelse består av en mångfald som emanerar från en virtuella enhet, av divergerande utvecklingsbanor i olika serier och riktningar. /…/

Detta är vad blivande av nödvändighet är – en rörelse av differentiering, divergens och självöverträdelse (Simondon har beskrivit det som att ‘komma i otakt med sig själv’), aktualisering av virtualiteter i ljuset av de tillfälligheter som tillkommer dem.”

106:
“Nuflödet framskrider inte genom kontinuerlig utvidgning, smidig utveckling eller tillväxt, utan genom delning, bifurkation, dissociation – genom skillnad – och genom plötslig och oväntad förändring eller eruption.”

Ur Glänta 1-2/2005, s. 97-108
Översättning från engelskan av Christina Kullberg
Ursprungligen i “Becomings: Explorations in Time, Memory and Futures”

Nietzsche: om åsikter m.m.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 13. Säga två gånger
Det är bra att från början uttrycka en sak på två olika sätt och ge den en höger- och en vänsterfot. På ett ben kan sanningen visserligen stå, men på två kommer den att kunna gå och vandra runt.

Mänskligt, alltförmänskligt I, nr 548: Vink till partiledare
Kan man få folk att offentligt uttala sig för något får man dem oftast också att ta ställning för det i sitt inre; de vill uppleva sig som konsekventa.

Mänskligt, alltförmänskligt I, nr 369: Taktik i samtal
Efter ett samtal med någon är man mest benägen att tala positivt om samtalspartnern om man fått tillfälle att visa upp sin snillrikhet, sin älskvärdhet i deras fulla glans. Det utnyttjar kloka personer som vill göra någon gynnsamt stämd, så att de i samtal med denne erbjuder honom de bästa möjligheter till fyndiga formuleringar och liknande. Man kan därför föreställa sig ett egendomligt samtal mellan två mycket kloka, som båda vill göra varandra gynnsamt stämda och därför bollar goda möjligheter fram och tillbaka mellan sig, utan att någondera griper dem: så att samtalet på det hela taget blir ointressant och andefattigt, eftersom var och en avstår möjligheterna till spiritualitet och älskvärdhet åt motparten.

Den glada vetenskapen: 190. Mot dem som berömmer
A: “Man får bara beröm av sina likar!”
B: “Ja! Och den som berömmer dig säger till dig: Du är min like!”

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 1, nr 338. Slutlig åsikt om åsikter
Antingen bör man dölja sina åsikter eller sig själv bakom sina åsikter. Den som beter sig annorlunda känner inte världen eller tillhör Den heliga dumdristighetens orden.

Zarathustra, Om diktarna
“Varför?” sade Zarathustra. “Du frågar varför? Jag hör icke till dem vilka man får fråga efter deras varför.

Är då min erfarenhet från i går? Det var länge sedan jag upplevde skälen för mina meningar.
Måste jag icke vara ett fat av minne om jag även ville hava mina skäl hos mig?
För mycket är det mig redan att behålla själva meningarna, och mången fågel flyger ifrån mig”

Mänskligt, alltförmänskligt I, 139.
Man har en gång för alla avstått från alla egen vilja, och det är lättare än att bara avstå någon gång: liksom det också är lättare att helt avsäga sig ett begär än att hålla måtta i det. Tänker vi på individens nuvarande förhållande till staten, så finner vi också där att ovillkorlig lydnad är enklare än villkorlig. Ett helgon underlättar alltså sitt liv genom en fullkomlig uppgivelse av sin personlighet, och man bedrar sig om man beundrar fenomenet som ett stort moraliskt hjältedåd.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 1, nr 78. Straffa och belöna
Ingen anklagar någon utan baktanke om straff och hämnd – inte ens när man anklagar sitt öde, ja sig själv. – All klagan är anklagelse, varje glädjeyttring lovsång: om vi hänger oss det ena eller andra, alltid gör vi någon ansvarig.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 82. Ett låtsasskäl när man tar farväl
Den som vill utträda ur en partibildning eller religion anser det då nödvändigt att vederlägga den. Men det är mycket högmodigt tänkt. Nödvändigt är bara att inse vilka krampor som hittills har hållit en fast vid partiet eller religionen och att de inte längre gör det, vilka avsikter som en gång drev en dit och att de nu driver en åt andra håll. Ingen har någonsin anslutit sig till ett parti eller en religion av verklig insikt: det bör man inte heller låtsas när man tar farväl av den.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 211. I föraktets mylla
Den som vill ta från människor en vanföreställning nöjer sig oftast inte med att vederlägga den och dra ut den mask av ologik som suttit dold i den, dessutom kastar han när masken väl är dödad hela frukten på sophögen, för att göra den oaptitlig och inge människor vämjelse vid den. Det tror han är ett säkert sätt att omöjliggöra den vad gäller vederlagda föreställningar så vanliga “återuppståndelsen på tredje dagen”. – Han tror fel, för just ur föraktets mull, mitt bland avfallet, börjar vanföreställningens kärna snart åter gro. – . Alltså: inte förhåna och besmutsa vad man slutgiltigt vill undanröja, utan försiktigt lägga det på is, om och om igen med tanke på att vanföreställningar är ytterst seglivade. Här får man få fram efter maximen: “En vederläggning är ingen vederläggning.”

Zarathustra, Den tystaste timman
Det är de tystaste orden som bringa stormen. Tankar som komma på duvofötter styra världen.

Zarathustra, Om stora händelser
‘Frihet’ bullrade ni helst; men jag har mist tron på ’stora händelser’ så snart de äro omgivna av mycket buller och rök.
Och tro mig, vän Helveteslarm! De största händelserna, det är icke våra högljuddaste utan våra tystaste stunder.
Icke kring uppfinnarna av nytt buller, kring uppfinnarna av nya värden vänder sig världen; ohörbart vänder den sig.

Den glada vetenskapen: 203. Behov
Behovet antas vara orsaken till att något uppstår; i verkligheten är det ofta bara en verkan av något som håller på att uppstå.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 1, nr 321. Pressen
Betänker man hur än idag alla stora politiska skeenden smyger in på scenen beslöjade och obemärkta, hur de skyms undan av betydelselösa händelser och vid sidan av dem verkar små, hur de först långt efter att de timat avslöjar sin djupverkan och producerar efterskalv – vilken betydelse kan då tillmätas tidningspressen, som sådan den nu är dagligen uppbådar sina lungors fulla kraft för att ropa ut, överrösta, uppröra, förskräcka, – är den något annat än ett ständigt pågående blint larm, som vänder våra öron och sinnen åt fel håll?

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 59. Vad är “obstinat”?
Den kortaste vägen är inte den rakast möjliga, utan den där de gynnsammaste vindarna fyller våra segel: så säger sjöfararnas erfarenhet. Att inte följa den är att vara obstinat: karaktärsstyrkan har då grumlats av dumhet.

Mänskligt, alltförmänskligt I, 587. Angripa eller ingripa
Vi gör ofta felet att häftigt vända oss emot en riktning /…/ därför att vi bara råkat få se dess utsida, dess förfall och de “dygder som är fel” /…/ Då vänder vi dem ryggen och ser oss om efter en annan riktning; men bättre vore kanske att se till de starka goda sidorna och odla upp dem hos sig själv. Det krävs starkare blick och mer god vilja för att främja det blivande och ofullkomliga än för att bli varse dess ofullkomlighet och ta avstånd från det.

Den glada vetenskapen: 39. Förändrad smak
Den allmänna smakens förändring är viktigare än åsikternas; åsikter med alla sina bevis, vederläggningar och hela den intellektuella maskeraden är bara symtom på den förändrade smaken och alldeles säkert inte just det som man så ofta tar dem för, dess orsaker. Hur förändrar sig den allmänna smaken? Därigenom att enskilda, mäktiga, inflytelserika personer utan skamkänsla uttalar och tyranniskt genomdriver /…/ omdömen dikterade av deras egna smak och äckelkänsla – de lägger därmed ett tvång på många människor som så småningom blir en vana för ännu fler och till sist ett behov hos alla. Att dessa enskilda personer emellertid känner och “känner smak” på ett annat sätt, det har vanligen sin grund i en säregenhet i deras livsföring, diet, matsmältning, kanske i ett mer eller mindre av anorganiska salter i deras blod och hjärna, kort sagt i deras fysis. Men de har modet att bekänna sig till sin fysis och hörsamma dess krav ända in i deras finaste nyanser

Den glada vetenskapen: 58. Bara som skapande
Detta har berett mig det allra största besvär och bereder mig fortfarande det allra största besvär: att inse att det är av oändligt mycket större betydelse vad tingen heter än vad de är. Rykte, namn och anseende, betydelse, sedvanliga mått- och viktegenskaper hos ett föremål /…/ – allt detta har genom att man trott på det och från generation till generation fortsatt att tro på det med tiden så att säga vuxit fast och vuxit in i föremålet och blivit ett med dess själva kropp; det som till en början varit skenbart blir till slut nästan alltid substantiellt och verkar också substantiellt! Vem skulle väl vara så narraktig att han hävdade att det vore tillräckligt att fästa uppmärksamheten på detta ursprung och denna dimridå av fiktioner för att undanröja den som substantiell betraktade världem, den så kallade verkligheten! Bara som skapande är vi i stånd att undanröja! – Men låt oss inte heller glömma en annan sak: det är tillräckligt att skapa nya namn och värderingar och sannolikheter för att på lång sikt skapa nya “föremål”.

Walter Benjamin: diverse fragment

Bensinmack
Livets konstruktion ligger för ögonblicket mycket mer i händerna på fakta än på övertygelser. Och därtill på sådana fakta som nästan aldrig eller någonstans tjänat som underlag för övertygelser. Under sådana omständigheter kan en verklig litterär aktivitet inte räkna med att hålla sig inom en litterär ram – snarare är detta det vanliga tecknet på att den är ofruktbar. Betydande litterär verksamhet kan bara åstadkommas i en sträng växelverkan mellan handlande och skrivande; den måste utveckla de oansenliga uttrycksmedel, som bättre jämnar vägen för dess inflytande i arbetande kollektiv än bokformens anspråksfulla universella gest, det vill säga flygblad, broschyrer, tidskriftsartiklar och plakat. Bara detta direkta språk visar sig vuxet ögonblickets krav. Åsikter är för samhällslivets väldiga apparat vad oljan är för maskinerna; man ställer sig inte framför en turbin och dränker den i maskinolja. Man sprutar in litet i fördolda nitar och fogar som man måste känna till på förhand.

Kineserier
Intrycket av en landsväg blir ett helt annat om man går till fots än om man flyger fram över den i flygplan. På samma sätt är också intrycket av en text ett annat om man bara läser den än om man skriver av den. Den som flyger ser bara hur landsvägen banar sig fram genom landskapet, för honom rullas den upp efter samma lagar som det kringliggande landskapet. Bara den som går vägen till fots upplever dess makt och hur den ur samma terräng, som för flygaren bara är slät mark som utbreder sig, kommenderar fram distanser, perspektiv, ängar, sköna vyer med varje krökning på sin bana, ungefär som befälhavarens rop kommenderar fram soldater ur en front. På samma sätt är det enbart den avskrivna texten som kan få dens själ i sin makt som är sysselsatt med den, under det att den som bara läser den aldrig får stifta bekantskap med de nya utblickar som finns i dess inre, och som texten likt en väg genom den inre urskog som ständigt sluter sig på nytt banar väg för: eftersom läsaren lystrar till sitt jags rörelser genom drömmeriets fria luftlager, men däremot avskrivaren förmår styra dem. Det kinesiska bokkopierandet var därför den ojämförliga garanten för litterär kultur och avskriften en nyckel till Kinas mysterier.

Kaiserpanorama
Resa genom den tyska inflationen
I det förråd av ordvändningar varmed den tyske borgarens av dumhet och feghet sammansvetsade livsstil dagligdags förråder sig är den om den förestående katastrofen – eftersom det ju “inte kan fortsätta så här” – särskilt tänkvärd. Den hjälplösa fixeringen vid de gångna decenniernas trygghets- och ägandeföreställningar hindrar genomsnittsmänniskan att uppfatta de högst beaktansvärda stabiliteter av helt nytt slag som ligger till grund för den nuvarande situationen. Då den relativa stabiliseringen under förkrigsåren gynnade henne, tror hon att varje tillstånd som berövar henne hennes egendom måste uppfattas som instabilt. Men stabila förhållanden behöver på intet sätt vara angenäma förhållanden, och redan före kriget fanns det grupper för vilka de stabiliserade förhållandena var detsamma som den stabiliserade misären. Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår med ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel. Folkgemenskaperna i Mellaneuropa lever som invånarna i en inringad stad för vilka livsmedel och krut börjar ta slut och som mänskligt att döma inte har någon räddning att vänta. Ett läge där kapitulation, kanske på nåd och onåd, borde allvarligt övervägas. Men den stumma, osynliga makt, som Mellaneuropa känner sig ställd inför, förhandlar inte. Så återstår ingenting annat än att under den ihållande väntan på det sista stormanloppet oavlåtligt gålla blicken riktad mot miraklet såsom den enda räddning som ännu är möjlig. Detta påtvingade tillstånd av spänd uppmärksamhet utan klagan skulle emellertid, eftersom vi står i hemlighetsfull kontakt med de makter som belägrar oss, kunna göra undret till verklighet. Däremot kommer förväntningarna om att det inte skulle kunna fortsätta så här en dag att vederläggas av insikten att det bara finns en gräns för de individuella och kollektiva lidandena, bortom vilken man inte kan fortsätta: förintelsen.

Se upp för trappstegen!
Arbetet på en god prosa har tre trappsteg: ett musikaliskt, där den komponeras, ett arkitektoniskt, där den konstrueras, och slutligen ett textilt, där den vävs.

Tretton teser mot snobbister
1.
Konstnären skapar ett verk.
Den primitive yttrar sig i dokument.

2.
Konstverket är bara sekundärt ett dokument.
Inget dokument är som sådant ett konstverk.

3.
Konstverket är ett mästerstycke.
Dokumentet tjänar som lärostycke.

4.
Med konstverkets hjälp lär sig konstnären yrket.
Med hjälp av dokument fostrar man en publik.

5.
Konstverk fjärmar sig från varandra genom graden av fulländning.
I det stoffliga kommunicerar alla dokument

6.
Innehåll och form är i konstverket ett och detsamma: substans.
I dokumenten är stoffet allenarådande.

7.
Substans är det beprövade.
Stoff är det drömda.

8.
I konstverket är stoffet en barlast, som betraktandet kastar överbord.
Ju djupare man försjunker i ett dokument, desto tätare: stoffet.

9.
I konstverket är formprincipen central.
I dokumentet hamnar bara fragment av former.

10.
Konstverket är syntetiskt: kraftcentral.
Dokumentets fruktbarhet vetter åt analysen.

11.
Vid förnyat betraktande undergår konstverket en stegring.
Dokumentet betvingar bara genom överraskning.

12.
Det manliga hos verken ligger i angreppet.
Dokumentet är garderat genom sin oskuld.

13.
Konstnären går ut för att erövra substanser.
Den primitiva människan förskansar sig bakom stoff av olika slag.

Kritikerns teknik i tretton teser
1. Kritikern är strategen i den litterära kampen.
2. Den som inte kan ta parti ska inte yttra sig.
3. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.
4. Kritik måste tala artisternas språk. Ty cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropet skalla.
5. “Sakligheten” måste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.
6. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så faller det inte tillbaka på hans konstförstånd utan på hans moral.
7. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.
8. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.
9. Polemik innebär att man förintar en bok i ett fåtal av dess satser. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.
10. Äkta polemik griper sig an med en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.
11. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.
12. Kritikerns konst i nuce: prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.
13. Publiken måste ständigt ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

* Den som respekterar umgängesformerna men förkastar lögnen liknar en som visserligen klär sig efter modet men inte har någon skjorta på kroppen.

Planetarium
Om man, som en gång Hillel den judiska läran, var tvungen att i all korthet, stående på ett ben, formuelra antikens lära, så måste den satsen lyda: “De och inga andra kommer att besitta jorden som lever i harmoni med de kosmiska krafterna.” Ingenting skiljer i så hög grad den antika människan från den moderna som hennes hängivna förtröstan på en kosmisk erfarenhet, som är så gott som okänd för oss sentida. Dess regress är påtaglig redan i astronomins uppsving i nya tidens början. Kepler, Kopernikus, Tycho Brahe drevs förvisso inte enbart av vetenskapliga impulser. Men icke desto mindre ligger i den uteslutande betoningen av en optisk samhörighet med universum, som astronomin mycket snart ledde fram till, ett förebud om vad som måste komma. Antikens umgänge med kosmos försiggick i andra former: i ruset. Ruset är ju ändå den erfarenhet som ensam tillförsäkrar oss det mest närliggande och det mest avlägsna, utan att någonsin skilja det ena från det andra. Det innebär emellertid att det endast är i gemenskap med andra som människan genom ruset kan kommunicera med kosmos. Det är en olycksbådande villfarelse hos den moderna människan att betrakta denna erfarenhet som betydelselös, som någonting som går att avskaffa och kanalisera i individuella svärmerier under vackra stjärnklara nätter. Nej, den kommer ständigt att inställa sig på nytt, och folk och generationer kommer att undslippa den lika litet som de kunde undslippa det senaste kriget, som var ett ohyggligt vittnesbörd om detta behov och ett försök till en ny, aldrig tidigare upplevd förmälning med de kosmiska makterna. Människomassor, gaser, elektriska energier släpptes lösa på det öppna fältet, högfrekvensströmmar genomkorsade landskapet, nya stjärnor steg upp på himlen, det brusade av propellrar i luftrummet och havsdjupen, och överallt grävde man ner offerskatter i den bördiga myllan. Detta stora giljande till kosmos försiggick för första gången i planetarisk skala, nämligen i teknikens tecken. Men eftersom den härskande klassens profithunger med dess hjälp sökte tillgodose sina egna intressen, svek tekniken mänskligheten och förvandlade brudlägret till ett hav av blod. Herravälde över naturen, så förkunnar imperialisterna, är all tekniks syfte. Men vem skulle hysa förtroende till en barnplågare som förklarade att uppfostrans syfte är de vuxnas herravälde över barnen? Är inte uppfostran först och främst den oumbärliga regleringen av förhållandet mellan generationerna och alltså, om man nu ska tala om herravälde, en fråga om herravälde över generationsmotsättningarna och inte över barnen? Och på samma sätt med tekniken: inte herravälde över naturen, utan herravälde över förhållandet mellan natur och mänsklighet. Människan som art står visserligen efter tiotusentals år vid slutet av sin utveckling; mänskligheten som art står emellertid bara i början av sin. I tekniken håller en ny fysis på att organiseras åt den, där dess kontakt med kosmos sker på ett nytt och annorlunda sätt än i folk och familjer. Det räcker med att erinra om erfarenheten av hastigheter med vars hjälp mänskligheten nu rustar sig för oöverskådliga färder in i tidens innandömen, för att där träffa på rytmer som kan ge sjuka nya krafter, ungefär som höga berg och sydliga hav tidigare förmått göra det. Nöjesfälten är ett förstadium till sanatorierna. Den äkta kosmiska erfarenhetens extas är inte bunden vid det lilla naturfragment som vi är vana att kalla “natur”. I det senaste krigets förintelsenätter skakades mänskligheten i märg och ben av en känsla som liknade epileptikerns lycka. Och de revolter som följde på det var det första försöket att få den nya kroppen under kontroll. Proletariatets makt är mätaren på dess tillfrisknande. Når dess disciplin inte ända in i märgen på den, så kan inget pacifistiskt resonerande rädda den. Förintelsens yrsel övervinner det levande bara i befruktningens rus.

Henning Lundkvist: MOUT OOTW

Scen 1 - Ingång

Jag upphör aldrig att fascineras av köpcentrets, bibliotekets, järnvägsstationens, flygplatsens, universitetets, polisstationens, kontorskomplexets, hotellets, postkontorets, museets snurrdörrar.

Scen 2 - Utgång

En snurrdörr för att justera flödet.

En enkelriktad sluss - dom på sportarenan - för att dirigera flöde åt ett håll endast åt ett
håll.

Arenans pöbelutsläpp - sektion för sektion för att inte vålla friktion.

Colloseum’s cavea - uppdelad i podium, maenianum primum, maenianum secundum (uppdelad i immum, summum, maeniaum secundum in legneis). Att ständigt bryta upp rummet, överallt, att göra denna uppbrytning naturlig och självklar. Colloseum var perfekt designat, och dom flesta moderna arenor delar många viktiga egenskaper med Colloseum. Rumsliga inskriptioner och inskriptioner av rum i kroppar. Sittavdelningen (cavea) var indelad i olika sektorer. Staden själv är byggd på ett sådant vis, att man kan bo där i flera år, och åka in och ut ur den dagligen utan att komma i kontakt med ett arbetarkvarter eller ens med arbetare - så länge man håller sig till affärer och söndagspromenader. Podiet, första våningens sittplatser, var reserverade för senatorerna, och kejsarens privata sektion fanns också på denna våning. Detta beror främst på det faktum att, genom omedvetna och underförstådda överenskommelser liksom genom utsagda och medvetena beslut, är arbetarkvarteren strikt separerade från de delar av stan som är reserverade för medelklassen. Över podiet fanns maenianum primim, för aristokrater som inte var med i senaten. Museer, liksom dårhus och fängelser, har avdelningar och celler - med andra ord, neutrala rum för utbytbart innehåll. Tredje våningen, maenianum secundum, var uppdelad i tre sektioner. Ett konstverk förlorar all laddning när det placeras i en konsthall, det blir ett flyttbart objekt eller yta, helt separerat från omvärlden - och en fånge kan placeras från cell till cell som betyder allt för honom men för vilka han betyder ingenting. Fjärde våningen, maenianum secundum, var uppdelad i tre sektioner. Rumslig spridning av kroppar - kroppslig spridning av rum. Den lägre delen (immum) var för välbärgade medborgare, medan den övre delen (summum) var för de fattiga. Ett abstrakt rum. En tredje sektion (maenianum secundum in legneis) i trä låg högst upp på byggnaden. Man kan tänka sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter tack vare sitt elektroniska kort som fick den ena eller den andra barriären att försvinna; men kortet kunde lika gärna vara indraget den dagen, eller vid den tidpunkten; det som räknas är inte barriären, utan datorn som lokaliserar varje individs position, tillåten eller otillåten, och som utövar en universell modulation. Där fanns bara ståplatser, och den var till för underklass-kvinnor. Utgångarna var konstruerade så Jag undrar, om det kommer fortsätta så här att endast en person släpptes ut åt gången om uppdelningen ökar och ökar som i en fålla och vad som isåfall händer för att det inte skulle bildas för stora folkmassor utanför arenan när uppdelningen blir total något som ju skulle kunna störa ordningen. när friktionen är helt raderad? Ta en familj boende i grottorna i Lille, placera densamma i egnahem som de i Mulhouse med tre skilda rum och allt kommer att falla på sin rätta plats. Planlösningarna skall utformas så att alla möjligheter till spontana möten hyresgästerna emellan motverkas. Först alla ting. Trapphus och trapphusplan skall, fullt dagsljusbelysta, betraktas som en förlängning av allmän gata, och varje form av korridorer och loftgångar måste till varje pris rigoröst förbjudas. Sedan personerna. Producerade och som produkt av rummet runt omkring dem blir de direkt underkastade detta rums lagar; symmetrier, samspel och funktioner, axlar och ytor, centra och periferier, och konkreta (tid-rumsliga) motsatser. Och slutligen också idéerna. Diagnosticerade som rumsliga kroppar.

Scen 3 - Diagnos

 

Man skulle nog kunna säga att det rör sig om ett fritt fall eller annan nedgående rörelse, ofta följd av en kollision med marken på grund av anhopning av hastighet genom vikt. Resultatet av att släppa någonting, hoppa, eller av en olycka i vilken en person eller ett objekt inte längre har något underlag, till exempel någonting som faller ner från ett bord, någon som tappar kontrollen över sin cykel eller sina ben.

 

Detta bör inte blandas ihop med ett fenomen som vid första anblicken kan framstå som liknande, närbesläktat; det ständiga, kontrollerade fallet, fallet utan friktion, vårt ständiga fall i en bottenlös brunn, ingen dödlig landning i botten - för vad är väl ett sådant nedslag i marken annat än en upplevelse av extrem friktion? Så för att undvika alla sammanstötningar faller vi i detta hål utan att någonsin stöta emot dess väggar, utan att någonsin slå ner mot marken – det totala avlägsnandet av den mest grundläggande maktrelationen av dom alla, av den ständiga kampen, av ständiga konflikter; friktion är den första, elementära formen av ”krig”. I ett ständigt fall är det tyngdkraften som utplånar känslan av tyngdkraft, och i ett ständigt krig är det kriget som byter ut sitt eget namn till “samhälle” och “system” - och får det som kallas “krig” att framstå som främmande. Genom att ständigt falla genom det bottenlösa tomrummet, försvinner skillnaden mellan hastighet och stillastående, liv och död.

Ballard har ju pratat om det där flera gånger. Havererade rymdraketer med sina döda astronauter i, som fastnat i omloppsbana runt jorden, som satelliter, som monument över sig själva. Jag skulle säga att det är dom vi dör i. Det är i dom vi snurrar runt jorden. Och det är i dom vi dör - vi i dom rikare länderna av tristess; vi i dom fattigare av hunger.

Jo, och det finns naturligtvis fler exempel. Vi kan statuera ett nu;

 

Ljus. Först klarar ögonen inte riktigt av det, kan inte se någonting annat än suddiga, ljusa skepnader, men efter en stund vänjer ni er och allt blir kristallklart, och tack vare spotlights är allt i olika färger, ingen är den andra lik. Stråkkvartetten börjar spela i bakgrunden, och ni vet alla att det är dags att lämna salongen. En efter en reser ni er från dom bekväma stolarna, småprat på väg mot garderoben, jackor tas på, stråkkvartetten fortsätter att ackompanjera med dom märkligt bekanta tongångarna i bakgrunden, konferencieren står vid dörren, säger adjö till alla gäster, hoppas att ni alla har haft en trevlig kväll, önskar er alla en behaglig hemresa; utanför, en och en, knuffas ni alla varsamt ner i ett hål i marken, ingen duns av landningar på botten…

Att ställa sig framför tåget får väl sägas vara motsatsen. Som en extrem form av friktion.

Jo, kanske. Men den friktionen kan vi väl återkomma till lite senare.

 

Flöden av varor, flöden av människor. Dom snurrdörrar, som ska kontrollera flödet av flock in till konsumtionens palats – eller, järnvägsstationen, massförflyttningens. Dom containrar som ska logistera flödet av varor – eller, koncentrationslägret, färskt varma döda kroppar. Endast ena färdriktningen var full och avstannad på väg ut från Katrinas New Orleans, den andra var kontrollerat tom fortfarande infart. 1956 års Highway Act, som ledde till utbyggnaden av motorvägar ut och in i dom amerikanska städerna, motiverades med nödvändigheten att snabbt kunna evakuera städerna vid kärnvapenattack. Charterflygens rutter som planering och ständig generalrepetition inför norra hemisfärens kommande naturkatastrof – och stadsjeepägares dröm om att köra i katastrof och krigs-landskap.

Att ställa sig framför tåget.

Att stoppa flödet med sin egen kropp. Att stoppa sin egen kropp med flödet.

Att stoppa in sin egen kropp i flödet och fortsätta flödet till kollisionen – låta flygplansprojektilen till slut nå sitt riktiga mål. Låta flygplans-projektilen kollidera med sitt riktiga mål och stoppa in det i ett hus – för att stoppa ett fortsatt flöde. Instoppade kroppar i flödet, instoppat flöde i varor. Låta kropparna i projektilen och målet brännas och smältas ihop till samvaro.

Ja. Det är egentligen bara den vita, streckade linjen mitt i vägen som hindrar bilarna från friktion kollision samvaro. Istället; ständig omloppsbana på vägarna, inga korsningar ens, där bilarna kan mötas, bara trafikplatser i flera nivåer, där bilarna slussas vidare till slungas ut i nästa omloppsbana. Motorvägskameran garanterar ett fortsatt flöde av varor och människor. Polishelikopterns TV-bilder visar brottslingens flyktväg.

Kameraansikte som logisterar flödet av bilder som varor.

TV-bilder på springande gråtande barn från brinnande krockade bilar – som napalmattacken i Vietnam. TV-helikopterns flygbilder på kolliderade tåg – som beskjuten militärkolon från apachehelikopterns kamerasikte. Jag hörde nån säga, att det kanske behövdes ett nytt krig för att ett nytt trafiksystem skulle uppfinnas.

Scen 4 - Agitation

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Och detta är inte allt. Föreställ er en arbetarstadsdel där de boende huvudsakligen består av ensamstående ogifta, där man enligt ett prospekt kommer att ha tillgång till en stor uppvärmd gemensam hall, avsedd som värmestuga under vintern, vilken också kommer att tjäna som möteslokal för arbetare i kvarteret som helhet. Skulle inte en sådan sak kunna föranleda vissa farhågor, kring att här kommer en grogrund för uppror och upplopp att utbildas, och detta i ännu högre grad eftersom de som träffas på dessa möten har alla möjligheter att umgås, att lyssna på varandra och sammansvärja sig innanför sin egen tröskel utan att polisen alls på något vis kan hindra dem?

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Från brottspreventiv synpunkt bör man så långt som möjligt försöka undvika koncentrationer i boendet av socialt- och ekonomiskt resurssvaga hushåll samt av socialt mariginaliserade hushåll. Sådana koncentrationer innebär i allmänhet också att det är svårare att mobilisera ett grannskap för aktivt deltagande i det brottsförebyggande arbetet.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Det kollektiva bostadshuset erbjuder i förhållande till det egna hemmet fördelen att vara billigare men det är å andra sidan skadligt för arbetaren ur materiell och moralisk synvinkel. Ett bostadshus där åtta till tio bostäder kommunicerar sinsemellan kan inte vara någonting annat än en grogrund för epidemier; samtidigt som det ur moralisk synvinkel innebär en risk för familjelivets inre upplösning. Det är är alldeles nödvändigt, vilken lösning som än tillgrips, att så mycket som möjligt begränsa de delar som är gemensamma för flera bostäder och att så mycket som möjligt hålla isär de olika entréerna.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Från en brottspreventiv utgångspunkt gäller det att de åtgärder som kan vara aktuella att pröva för att söka komma tillrätta med brottsproblemet bör skräddarsys för stadens olika miljöer.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Åtminstone från och med att Haussmann framför kartan över Paris utbrast ”Nu står striden mellan oss två!”, kom stadsritningar att vara åtgärder av ekonomiskt och militärt slag. Jag hörde nån säga, att det kanske behövdes ett nytt krig för att ett nytt trafiksystem skulle uppfinnas.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Låta flygplans-projektilen kollidera med sitt riktiga mål och stoppa in det i ett hus – för att stoppa ett fortsatt flöde.

Scen 5 - Dokumentation

Invånare i Ramadi, Irak, berättar att den amerikanska militären har rivit flera byggnader i närheten av regeringsbyggnaderna i centrum. Soldaterna har börjat jämna omkring en halv kilometer hus med marken. Övergivna byggnader i centrum har flera gånger använts av motståndsgrupper vid attacker mot regeringsbyggnaderna.

För att öka tryggheten och minska osäkerheten har vi vidtagit ett antal åtgärder, såsom trygghetsåtgärder i den fysiska miljön, bättre trafiksäkerhet och belysning, och sett till att det är lättare att överblicka platsen där man befinner sig. Som exempel på åtgärder kan nämnas:

* Beskärning - röjning utmed 32 kilometer gång- och cykelvägar, samt röjning i anslutning
till 57 stycken broar och tunnlar
* Lekplatser - röjning av bl.a. buskage i anslutning till 28 lekplatser
* Tunnlar - renovering av 55 stycken tunnlar
* Belysning - 200 st armaturbyten, 17 st nya belysningspunkter

(båda två unisont); För att kunna blicka ut över landskapet, krävs raderandet av ett tidigare rum, och produktionen av ett nytt. Som ett led i kriget mot terrorismen / otryggheten.

Urban krigsföring är modern krigsföring i urbana områden. Krigets och arkitekturens lyckliga förhållande går egentligen långt längre tillbaks än Haussmann. För att skilja ut den, så definieras krigsföring i beolkningscentra före 1900talet generellt som belägringskrigsföring. Viollet de luc och många fler av arkitekturens byggnadsingenjörer var främst fortifikationsteoretiker. Urban strid skiljer sig väldigt från strid i det öppna landskapet, både på ett operationellt och taktiskt plan. Att göra staden trygg, för dess invånare, är att öppna upp, att radera alla tänkbara gömställen och siktstörande element - att bygga upp det öppna fältet inne i staden igen. En försvårande faktor i urban krigsföring är närvaron av stora koncentrationer av civila, antingen som oskyldiga åskådare eller ibland som kombatanter skiftande från beväpnade miliser och gäng, till individer som försvarar sina hem. Att göra staden trygg, för dess invånare, är att vända arkitekturen emot dom, att omöjliggöra deras eventuella framtida motstånd - varje oskyldig åskådare är en potentiell framtida medlem av en urban gerilla. Taktiken kompliceras av en tredimensionell miljö, av begränsad sikt och av byggnader, av alla tänkbara gömställen och skydd för försvarare, underjordisk infrastruktur, och av att det är förhållandevis lätt att placera ut och gömma bomber och krypskyttar. Med en medlem i en urban gerilla menas någon som kämpar mot en regering eller en diktatur genom okonventionell krigsföring i en urban miljö. Arkitektur, eller som i Ramadi, raserandet av arkitektur, som krigshandling. De flesta har varit på vänsterkanten av det politiska spektrat (särskilt i Latinamerika), och har hävdat att de kämpat för “folkets frigörelse”; de senaste åren har urban gerillakrigsföring blivit vanlig i Mellanöstern, ofta utkämpad av islamistiska eller nationalistiska grupper. Den urbana gerillan är i hög grad ett fenomen som hänger samman med moderniteten och det industrialiserade samhället. En medlem i en urban gerilla är en person som kämpar mot den militära diktaturen med vapen, genom okonventionella metoder. Med “det irakiska upproret” menas det okonventionella krig som utkämpas både av irakiska och utländska medborgare i Irak. Den urbana gerillan är regimens oförsonlige fiende, och vållar systematiskt skada på myndigheterna och på dom som dominerar landet och utövar makt. Upprorstaktikerna, liksom målen, varierar mycket; upprorets jihadistiska element använder sig främst av bilbomber, kidnappningar, gisslantaganden, beskjutningar och andra typer att attacker mot irakiska “medlöpare” och amerikansk militär, i regel utan att ta eventuella civila offer i beaktning, medan andra grupper hävdar att dom uteslutande attackerar den amerikanska militären och undviker att skada civila. Den urbana gerillan måste ta initiativ, måste ha mobilitet, flexibiltet, och allsidighet och kontroll över varje situtation. Särskilt Initiativet är en oundgänglig kvalitet. I de flesta attacker opererar de irakiska gerrillorna i små grupper om fem till tio man, för att vara mobila och kunna unvika att bli upptäckta. Hans skyldighet är att agera, att finna adekvata lösningar på varje problem han ställs inför, och sen ta till reträtt. Det finns många strategier för att förebygga och motverka terrorism. Det är bättre att agera än att inte göra någonting alls för att man är rädd att göra ett misstag, för utan initiativ kan det inte finnas någon urban gerillakrigsföring. Ett viktigt led i förebyggandet är att bygga bort möjligheterna för en eventuell gerillas initiativ, att bygga om terrängen så att den inte kan gynna en gerilla, att minimera möjligheten att gömma sig i den urbana terrängen, till exempel.

(monolog, uppläst mot publiken); Den urbana gerillans främsta allierade är terrängen, och på grund av det så måste han känna till den som sin egen handflata. Att ha terrängen som allierad innebär att veta hur man kan använda sig av dess ojämnheter, dess höga och låga punkter, dess svängar, dess irregulariteter, dess gömda passager, dess övergivna områden, dess buskage etc., och att utnyttja allt detta maximalt för att lyckas med beväpnade aktioner, flykter, reträtter, skydd och gömställen. Återvändsgränder och småutrymmen, trånga passager, gatuarbeten, polisposteringar, militära områden och avstängda gator, inoch utgångar till tunnlar, hörn kontrollerade och övervakade av polisen, trafikljus och signaler; allt detta måste kännas till och studeras noggrant för att undvika fatala misstag.

Problemet är att ta sig runt och veta var och hur man kan gömma sig, och att lämna fienden förvirrad i områden han inte känner till. Genom att känna till avenyerna, gatorna, gränderna, in- och utgångar, stadscentrats utkanter, dess övergivna tomter, dess underjordiska passager, dess gångar och genvägar, dess rör och kloaksystem, så kan den urbana gerillan säkert kryssa igenom en oregelbunden och svår terräng som är okänd för polisen, där polisen när som helst kan bli överumplad av ett dödligt bakhåll eller en fälla.

Eftersom dom känner till terrängen, kan den urbana gerillan passera genom den till fots, på cykel, i bil, jeep eller mindre lastbil, utan att bli fångad. Genom att agera i små grupper av bara ett par personer, kan gerillan mötas på vilket ställe som helst som bestämts i förväg, följa upp en tidigare attack med ytterligare gerillaoperationer, eller undgå polisavspärrningarna och disorientera fienden.

Det är svårt för polisen, i den urbana gerillans labyrintiska terräng, att ta fast någon dom inte kan se, och ringa in någon dom inte kan hitta.

Staden ska kännetecknas av en känsla av tillhörighet och synlighet. Tillhörighet innebär känslan av att tillhöra den stad och samhälle man är medborgare i, samt en vilja att försvara denna stad och detta samhälle mot element som kan tänkas hota det. Synligheten innebär i sin tur den informella kontroll människor utför genom att befinna sig på en plats eller genom att ha översikt över den. En ökad förekomst av antalet ”vakande ögon” i bostadsområdet har en brottsförebyggande effekt. All planering, om- och tillbyggnad av bostadsområden bör göras ur ett brottsförebyggande perspektiv. En boendestruktur präglad av synlighet, närhet och som inbjuder till boendeengagemang verkar brottsförebyggande i sig. En blandning av olika verksamheter, bostäder, affärer och annan service skapar levande miljöer med ökad förekomst av kapabla väktare. Väktaren behöver inte vara en polis eller en ordningsvakt utan kan vara vem som helst som kan avstyra eller förhindra att ett brott begås. Men man måste också, när den fysiska miljön utformas, tänka på att varje väktare också är ett potentiellt störande element, alltså att varje medborgare potentiellt kan vändas mot det samhälle han lever i. Och “levande” områden, där en blanding av verksamheter som sagt ökar förekomsten av väktare, är också områden där sociala möten lätt kan leda till social friktion. Därför är det viktigt att inte minst dessa områden är lätta att överblicka, så att friktion, eller potentiell friktion, lätt kan uppfattas och förebyggas, alternativt raderas. Detta är, skulle man kunna säga, något av vårt samhälles paradox, och kan endast med svårighet förklaras - att vårt samhälles medborgare är vårt samhälles största fiender; att samhällets viktigaste arbetsuppgift är att skydda sig från sina egna invånare. Det kan här vara lämpligt att ta upp exemplet Patty Hearst.

Scen 6 - Patty

Vid klockan 9 på kvällen den fjärde februari 1974, då hon tittade på TVserien “The Magician”, avsnittet “The Illusion of the queen’s gambit”, tillsammans med sin färstman, blev Patty Hearst kidnappad från sitt hem av Symbionese Liberation Army. Den mycket välordnade mångmiljonärsdottern Patty hölls sedan, enligt egen uppgift, bakbunden med förbundna ögon hos den urbana gerillagruppen i närmre två månader. Den 15e aprill 1974 rånade Symbionese Liberation Army Hibernia Bank i San Francisco, och Patty fotograferades, i allra högsta grad aktiv i rånet och hållandes ett automatvapen, av en av bankens övervakningskameror. Två dygn efter rånet skickades ett band till polisen, där Patty Hearst förklarar att “My gun was loaded, and at no time did any of my comrades intentionally point their guns at me” samt att “I am now a soldier of the people’s army”. Pattys slogan var nu; “Death to the fascist insect that preys upon the life of the people.” En månad senare dödades så gott som alla Symbionese Liberation Armys medlemmar i en strid med polisen. Polisen hade omringat ett hus där frihetsarméen uppehöll sig, och samtliga i huset gick under i striden. Striden sändes i direktsänd TV, och uppemot 10.000 personer samlades i kvarteren runt huset. Symbionese Liberation Army hoppades på upplopp och revolution i området, att folket skulle resa sig mot polisen och slåss tillsammans med sina frihetskämpar, men de tusentals personerna hade kommit som betraktare, med hopp om en TV-upplevelse utan skärm. Patty Hearst och två andra medlemmar i frihetsarmén, följde striden på TV i ett hotellrum. Patty greps i september 1975.

Samhället måste, detta förklarar ju exemplet Patty Hearst tydligt, vända sig även mot dess övre klasser, även mot dess mer välbärgade skikt, för man vet aldrig var och när störande element kan uppstå.

Jag vill gärna här än en gång flika in JG Ballard. Han har ju gång på gång berättat om medelklass gone wild, om hur medelklassens revolution börjar, om hur kirurger, försäkringsförsäljare och arkitekter bygger barrikader och välter sina bilar på sina egna välordnade gator, om utbrända volvos som står bredvid vägen, tillbakaflyttade till sin Carport av samma människor som vält dem.

(riktat mot publiken, om än inte för övertydligt); Ja, också ni är ju ett hot, om sanningen ska fram. Även er måste det vända sig mot. Även er vänder det sig mot.

Scen 7 - Sömn

Den urbana gerillan måste veta hur man lever bland människor, och måste vara försiktig så att han inte uppfattas som märklig eller annorlunda mot det vanliga stadslivet, varför han inte får klä sig annorlunda än hur andra människor klär sig. Faktum är att han inte heller på andra vis får vara annorlunda än de människor han kommer att leva med. Inte på något sätt skiljer sig terroristen från sina medmänniskor, tills dess att tiden är kommen, tills dess att han på kommando - någon annans eller sitt eget - vaknar upp, redo att med full kraft slå till mot den värld som hyst honom, den värld av vilken han är en produkt, den värld han då, uppvaknad, lever för att krossa och dör för att krossa. Och om detta kommando aldrig kommer, så ska terroristen ha fötts som sina medmänniskor, levt som sina medmänniskor, och dö och begravas som sina medmänniskor.

Scen 8 - Slummer

Det viktigaste är att förhindra detta terroristens uppvaknande, att förhindra varje medborgares potentiella, plötsliga förändring från sovande medborgare till fullfjädrad terrorist, från skötsam mor till självmordsbombare, från truckförare till krypskytt, från fastighetsmäklare till den som spränger de hus vars delar han själv sålt gång på gång. Det viktigaste är att förhindra denna extrema form av friktion, att förebygga den, att i slutändan göra den omöjlig, att radera möjligheten för friktion och gömställe, intention och tillfälle, genom att göra gränsen mellan liv och död så pass otydlig att den inte längre kan uppfattas, att den inte längre finns. Och detta inte genom att behålla den potentiella terroristcellen sovande, det skulle vara omöjligt, utan genom att införa det slumrande tillståndet som det normala, som det enda möjliga. En gräns som inte kan uppfattas kan endast med svårighet överskridas, kan endas med svårighet sprängas. Att radera skillnaden mellan hastighet och stillastående, liv och död.

malmö september 2006, info [at] inaktiv.net

Carl-Henning Wijkmark: Den moderna döden (1978)

Baksidestext: “Ett behagligt konferenshotell vid Öresund. Ett mindre behagligt ämne för konferensen: hur ska vi få de alltfler improduktiva gamla att bli färre. Svenskarna slutar aldrig att leva. Den demografiska frågan måste få en lösning.
Den moderna döden publicerades första gången 1978.”

Moderator (fiktiv departementsdirektör Bert Persson):
38-40: “Det går i själva verket en våg av lydnad över världen. Och där ligger vi fint framme, där har vi traditioner. Det finns dom inom förvaltningen som daterar svenska folkets lättstyrdhet från Gustav Vasa, andra från krigstidsregleringarna. Det finns nog fog för båda teorierna. Men min historieskrivning börjar med du-reformen. Som verktyg för myndigheterna kan den helt enkelt inte överskattas.
Den är ett mönster för hur en reform ska drivas för att slå igenom i Sverige. Under sken av att komma underifrån, ur folkdjupen, initierades den svenska modellen av demokrati. Och den har underlättat styrningsarbetet ofantligt. Äntligen kunde vi krypa människorna in på livet med våra direktiv, ta oss in i hemmen och sängkamrarna och diktera våra önskemål. Verk och myndigheter som förr hade en blygsam serviceroll och på sin höjd kunde framföra hovsamma påstötningar genom brevlådan står nu i vardagsrummet och ger order. Tjänaren har blivit herre. Sveriges Radios insatser ska visst inte underskattas, men det repressiva duandet var pricket över i:t. Det har skapat en ny intimitet mellan makten och mänskorna som får de styrda att blanda ihop sina egna behov och önskemål med de styrandes. Jag ser det som 60–70-talens stora välfärdsreform /…/
Den nya närheten, den nya intimiteten gör att det liksom är folkviljan själv som talar. ‘Du!’ ropar det plötsligt genom alla media. ‘Kolla mönsterdjupet!’ Med detta uppnår man inte bara en trafiksäkerhetseffekt och en snabbt ökad omsättning av varor och tjänster i bilbranschen som kanske just behöver ett handtag. Man uppnår också att alla de som fortfarande inte vet att det rör sig om bilringar känner sig ertappade av samhället och hör upp ännu bättre nästa gång. Alla makar sig närmare högtalarna, närmare folkgemenskapen.”

Seth Carnemo (fiktiv teol.dr.)
95-97: “Men sedan eldbegängelsen slog igenom också bland de kristna grupperna har de här känslorna och traditionerna egentligen ingen grund kvar att stå på. /…/
Vi lutheraner och evangeliska kristna har aldrig trott på den kroppsliga uppståndelsen; kanske är det ett uttryck för vår traditionella fientlighet mot köttet. Katolikerna däremot har ju gärna tänkt sig att när dombasunen ljuder ska de döda hastigt leta rätt på sina benknoter och stiga upp ur sina gravar som skelett som vi kan se på medeltida bilder. Men inte ens de har kunnat göra en dogm av saken. Av ren pietet mot traditionen har Vatikanen ändå segt bekämpat eldbegängelsen och bara tillåtit den vid epidemier och större katastrofer. Men slutligen, 1964, avskaffades kremeringsförbudet av påven. /…/
Jordbegravningen härskade ganska oinskränkt i Europa fram till slutet av 1800-talet då eldbegängelsen gjorde stora inbrytningar, framför allt i England och Tyskland. Från början var motiveringen närmast hygienisk och miljöbetingad: man var rädd för epidemier i de växande storstäderna, man var rädd att grundvattnet och sjöarna skulle förgiftas. Ett annat viktigt motiv var det markvärdespolitiska. Särskilt kring de stora städerna ville man inte ha bälten av kyrkogårdar som hindrade expansionen.
I Sverige övervägde till en början dessa praktiska hänsyn, men med det nya seklet gick det ideologi i eldbegängelsen, en nationalromantisk kult kom in i bilden. Man knöt an till den germanska hedendomens ‘bålfärd’ och skapade en sorts götisk-rasistisk tempeltjänst kring kremeringen. Som allting annat på den linjen kulminerade den grenen av eldbegängelserörelsen på 30-talet; den hade förresten sitt centrum här i Helsingborg. Sen dess har krematorierna nödtorftigt kristnats och infogats i den kommunalpragmatiska samhällsverksamheten. På sitt sätt en parallell till det Rönning sa igår om rättspositivismen. De praktiska hänsynen överväger alltså på nytt, inte minst människornas stigande ovilja att besöka gravar.
Eldbegängelsen är ytterst ett uttryck för den oviljan, medan den i hedniska kulturer så att säga uttrycker det omvända: rädslan för att den döde ska gå igen och hemsöka de levande.”

Caspar Storm (fiktiv företrädare för institutet för medicinsk etik
23: “I de ofrånkomliga krissituationer då personal och resurser inte räcker till vill man helst skjuta ifrån sig ett rationellt val och överlämna avgörandet åt föga rationella makter som slumpen, eller ödet eller gud om man är metafysiskt lagd. Men om man följer mitt förslag, det vill säga för undan mänskovärdet ur stridslinjen och ersätter det med samhällsvärdet i dess olika aspekter, alltså följer en nyttoetisk strategi, så undviker man detta dilemma. För hela idén om det absoluta mänskovärdet står och faller med en kristen livsåskådning. Den är baserad på den kristna läran om naturrätten. Men som jag nämnde i förbigående så är båda de kristna huvudkonfessionerna beredda att göra undantag i vissa fall från dogmen om mänskovärdet. Även där förekommer alltså ett köpslående om mänskovärdet med samhället och dess intressen.”

31: “Nämligen att om resurserna inte räcker till för att rädda alla som rent tekniskt kan räddas med modern behandling, då måste man antingen låta slumpen avgöra vilka som ska dö eller göra ett rationellt urval som innebär en jämförande värdering av människoliv. Någon tredje väg finns inte eftersom resurserna aldrig kommer att räcka till för alla ens i de rikaste samhällena, utan tvärtom minskar i stadig takt genom den depression som förvärras varje dag och som vi inte ser något slut på. Och ju längre regressen fortgår desto starkare skäl talar för det rationella urvalet i vård- och befolkningspolitik, desto klenare blir ursäkterna för att krypa bakom slumpen.”

Aksel Rönning (fiktiv dansk idéhistoriker och skriftställare)
56: “Jag vänder mig mot att det har drivits in absurdum. De tryggheter samhället bör ge är uppnådda för länge sen. Bakgrunden inger enbart respekt: illa behandlade grupper kämpade för likaberättigande och ett bättre liv. Men sen har trygghetstänkandet fortsatt av ren slentrian. Tryggheten har blivit en fetisch, en fälla för friheten. En tjugoåring som spekulerar i pensionsförmåner när han väljer yrke har redan gett upp sitt liv. Tryggheten är vår fångenskap hos byråkratin som parasiterar på den. Det är den svenska arbetarrörelsens tragedi och det svenska samhällets.”

69: “Men den stora katastrofen kom med Luther. Mer än någon annan före Hitler har han skadat det västerländska rättsmedvetandet. Den naturliga rätten med dess åtminstone principiellt erkända människovärde och frihet från förtryck blev av Luther förvisad till invärtes bruk. Den världsliga rätten lösgjordes från naturrättens band och fick fria händer i samhällslivet, där dess uppgift var att tukta och bestraffa de syndfulla människorna. Detta brutala, sadistiska drag hos Luther pekar rakt in i nazismen och den totalitära statskulten, och det har försenat framväxten av konkreta mänskliga rättigheter ur naturrättens abstrakta principer.”

77-78: “Men jag ska dröja ett ögonblick till vid den här uppsalafilosofiska traditionen. /…/ Men jag märkte än en gång här under kaffet hur svårt det är för svenska intellektuella – för att inte tala om ämbetsmän, jurister – hur svårt det är att förstå att den här värdenihilismen är livsfarlig i orätta händer. Det är som om det aldrig kunde finnas orätta händer i Sverige. Men herregud, säger man, tänk på Hägerström. En klassisk kammarlärd, fullständigt okunnig om den värld han levde i. Som inte alls var nihilist privat utan sjöng psalmer vid granen. Hans lärjungar var överlag progressiva och hyggliga positivister, kulturradikala och mot allt farligt i politiken. /…/ Detta är en naivitet utan like! /…/ Denna lära är värnlös mot diktatorer, måste löpa över till segraren. Realism till döds.”

80-81:
“Storm Tänk på Brechts drama om Galilei. Kyrkan visste att han hade rätt men tvingade honom att avsvära sig sanningen för att inte göra människorna olyckliga genom att rubba deras tro på religionen. Likadant Kant, som postulerade en gud för att vi annars inte skulle ha någon motivering för att handla rätt här på jorden. Det här är ju en lösning som är omöjlig i vårt samhälle. Den kräver ett auktoritärt samhälle i den gamla dåliga stilen.

Rönning Jag håller med dig om Galilei, för där skulle människorna hållas i okunnighet om att det var en fiktion det rörde sig om. Bara en elit skulle sitta inne med sanningen. Men Kant var upplysningsman: de fiktioner som var nödvändiga för att bevara humaniteten skulle vara medvetna.”

Sven-Olov Wallenstein: Efterord till Hegels estetik

1. Estetikens plats i systemet

“‘Estetik’ är för Hegel inte så mycket namnet på en avgränsad filosofisk disciplin, som en fråga: kan konsten och den erfarenhet som ligger fördold i den ‘upphävas’ – i den dubbla betydelse som Aufhebung har hos Hegel, dels att sudda ut, utplåna, men också att lyfta upp och bevara på en högre nivå – i det filosofisk-begreppsliga vetandet?”

“Filosofins uppgift är att i skeendets virrvarr lyfta fram de väsentliga strukturer som gör att vi kan tala om en riktning och mening, eller en ‘förnuftets list’, som Hegel kallar det. De historiska aktörerna känner inte den yttersta meningen med sina handlingar, utan ‘anden’ eller ‘förnuftet’ agerar så att något annat sker bakom deras ryggar, det vill säga att en ny typ av intersubjektiv rationalitet träder fram, vilket är ett av de icke-teologiska sätt på vilket man kan tolka Hegels ‘ande’, Geist. Hegel ser historien i ett örnperspektiv, vilket också i viss mening förutsätter att den har tagit slut, eller åtminstone inträtt i sitt ’sista stadium’ (vilket för Hegel är fasen efter den franska revolutionen), det vill säga att dess mening kan bli gripbar för oss som ett avslutat helt först när vi kan ana vart den är på väg. Hegels eget system måste på så sätt framställas som den sista filosofin (och här öppnas en typ av eskatologisk historicitet i filosofin, som fått många historiska efterföljare, även om de flesta anser sig göra motstånd mot det hegelska upphävandet), den teori som kan förstå varför alla tidigare perspektiv var riktiga men otillräckliga i sin begränsning och därför måste infogas i det absoluta systemet som lika många partiella sanningar. Den dialektiska processen innebär att de olika motsatserna, begreppsliga såväl som historiskt framvuxna (individ-samhälle, historia-logik, form-innehåll etc), genomtränger varandra, att de bibehålls som motsatser men nu förmedlade som moment i en mer övergripande enhet – vilket som vi ska se också kommer att gälla konsten i dess förhållande till de andra formerna av ‘absolut ande’, det vill säga religionen och filosofin.”

“Anden såsom en mängd rena abstrakta tankebestämningar förytterligas, faller ner i naturen och återvänder stegvis tillbaka till sig själv i allt högre gestalter, först i form av en naturfilosofi, och sedan som en andens filosofi, där den går igenom allt mer komplexa nivåer av medvetenhet – ’subjektiv ande’ (antropologi, fenomenologi, psykologi), ‘objektiv ande’ (rätt, moralitet och sedlighet) och till sist ‘absolut ande’ (konst, religion och filosofi), som är de tre sätt på vilka det absoluta speglar sig självt i sinnlig (estetisk), symbolisk (religiös) och begreppslig (filosofisk) form.”

“Kant tar upp tråden från Baumgarten, och i Kritik av omdömeskraften (1790) ger han en omfattande utläggning av smakomdömets autonomi, det vill säga hur och i vilken grad det måste skilja sig från kognitiva och normativa omdömen /…/ Estetiken har därför för Kant också en systematisk funktion, i och med att den fungerar som en bro över den ‘oöverskådliga klyfta’ som finns mellan natur och frihet /…/
Det är denna dimension av försoning och syntetiskt överbryggande som Hegel tar fasta på, även om han menar att Kant förblev stående på halva vägen, framför allt för att han fastnade i en teori om det estetiska omdömet, som ständigt reproducerar skillnaden mellan det subjektiva och det objektiva.”

“För Hegel kan konsten och estetiken aldrig ta filosofins plats, utan steget eller ’språnget’ (Satz) bortom Kant /…/ måste tas så att säga med förnuftet i behåll, om det inte ska bli en salto mortale och störta oss ned i en indifferent avgrund. Denna kritik av romantikens försök att sätta konsten över filosofin, och den hierarkiska tredelning som redan Differensskriften upprättar mellan konst, religion och filosofi som tre nivåer av framställning av det absoluta, förblir ett ständigt tema hos Hegel”

2. Föreläsningarnas atruktur: idealet, konstformerna och de enskilda konstarternas system

“Konsten är för Hegel ett sken, men i en mycket speciell bemärkelse, nämligen som idéns sätt att skina fram i det sinnliga. Skenet, det fenomenella framträdandet, understryker han och vänder därmed upp och ned på den traderade platonska begreppsligheten, är en helt essentiell del av sanningens rörelse /…/ i Erscheinung fattad som negativt ’sken’ och positivt ‘framskinande’ i ett /…/ (Doch der Schein selbst ist dem Wesen wesentlich) /…/
Det sinnliga skenet är nu det första sättet på vilket det absoluta skiner fram, både historiskt och logiskt, och konsten är den grundläggande form i vilken idén blir sinnlig – den grundläggande och därmed också första och enklaste formen, som kommer att ersättas av andra på högre nivå, men icke desto mindre är absolut nödvändig och därför aldrig kommer att försvinna, utan bara inträda i ständigt nya konstellationer.”

“Om vi ser systemet i dess helhet som en encyklopedisk cirkelröresle, kan vi i en mening säga att anden faller ned i materien /…/ vilket skapar ett brott i verkligheten, och konstens funktion blir då att hela detta brott /…/ Konsten tillåter på så sätt idén, eller begreppet, att skina fram i en förkroppsligad form, och den inleder försoningen på den absoluta andens nivå.
I form av sinnligt sken blir idén till vad Hegel benämner ideal, och detta ideal kan anta tre väsentliga former, som är de tre typer av grundläggande relationer som kan råda mellan idén och dess sinnliga gestaltning: den symboliska, klassiska och romantiska konstformen, som på en gång är logiska bestämningar och en historisk succession.
I den symboliska formen möter vi idén då den fortfarande söker sin form /…/ och Hegel kan därför i anslutning till Kants definition av termen bestämma dess relation till sin materiella form som sublim, det vill säga att ingen form förmår innehålla eller återspegla den på ett adekvat sätt. Historiskt sett motsvarar denna fas för Hegel den konst som föregåt det antika Grekland – den indiska mytologin, poesin i Gamla testamentet, den babyloniska och egyptiska arkitekturen etc, där /…/ formen fortfarande är fångad i naturen. Den egyptiska sfinxen utgör ett paradexempel på detta: såsom hälften djur och hälften människa /…/ Att Egyptens konst är symbolisk, innebär att den endast pekar hän mot eller symboliserar skönheten på ett sätt som för den själv fortfarande är omedvetet. Symbolen kan därför ‘betraktas som en förkonst (Vorkunst) som i huvudsak tillhör morgonlandet”

“I den klassiska konstformen upphävs förvisso den symboliska diskrepansen mellan idé och gestaltning /…/ men i dess enkla och naiva form – därav känslan av harmoni /…/ Men samtidigt kan denna idealets enkelhet inte bestå, den är bara ett ögonblick av balans och symmetri mellan två obalanser och assymetrier, det symboliska och det romantiska. Därför understryker Hegel ofta att den klassiska harmonin är en illusion, om än en nödvändig sådan i andens utveckling /…/ Begreppets lyckliga enfald måste följas av ett uppror där det oändliga sluter sig loss från den sinnliga formen. Därför är den klassiska kosten dömd att gå under och bli till romantisk, kristen konst, men i denna fas är det religionen som är sanningen och inte konsten, eller snarare kan vi säga att religionen är sanningen om konsten, dess upphävande. /…/
Det konstnärliga utsträcks därmed också till livet som helhet och blir till ett slags existensens estetik /…/ som hotar att upplösa alla fasta band. Hegels kritik får här en tydligt moraliserande ton /…/
Den romantiska konstformen måste övergå till filosofi eller ständigt förbli i ett tillstånd av upplösning, vilket dock aldrig kan alstra ett positivt resultat.”

“Först har vi beskrivit de tre konstformerna, den symboliska, den klassiska och den romantiska, men därefter inträder en ytterligare succession som utgör Estetikens tredje del, nämligen de enskilda konstarternas materiella existens.
De fem sköna konsterna (arkitektur, skulptur, måleri, musik och poesi) genomlöper var och en dessa faser, samtidigt som också de bildar en hierarki inom vilken de ‘upphäver’ varandra. /…/
Varje konstart förstås därför med utgångspunkt i sitt medium (stenen, marmorn, färgen, ljudet, språket), de materiella bärare som har vissa kontingenta egenskaper samtidigt som de kommer att bilda en meningsfull hierarki ända upp till poesin, som i princip helt suddar ut sin bärare eller åtminstone ger den status av rent medel.
Den första konstarten är alltså arkitekturen, som är bunden till jordens materialitet och har sitt väsentliga ändamål utanför sig själv /…/ Den egyptiska pyramiden utgör en av prototyperna för arkitekturverkets första form, men Hegel ger också flera successiva versioner av begynnelsen: Babels torn, indiska falliska pelare, pagoder, obelisker, underjordiska gravkammare etc, och här kan vi se att konstens första fas inte har en skarp gräns, utan förgrenar sig ut i en oöverskådlig mångfald av försök att gestalta rummet och ta det i besittning.”

“I måleriet såsom den tredje av de enskilda konstarterna träder detta uttryck för det subjektiva fram, och färgen är ett väsentligt nytt element, men därefter också ansiktet, blicken och individualiteten, till sist också centralperspektivet som dematerialiserar bildplanet och öppnar en inre imaginär rymd. /…/
Den fjärde formen är musiken, som övervinner rummets exterioritet och tar steget in i tiden som en form för interioritet: klangen är vibration och tidslig passage, musiken förblir inte kvar likt ett yttre objekt, utan upphävs i medvetandet och minnet. I musiken överskrider vi så för första gången de plastiska konsternas fysiska realitet till förmån för en temporal idealitet /…/
Högst i hierarkin återfinner vi till sist poesin, som förenar musikens idealitet med en semantisk nivå som saknas i musiken. Poesin blir på så sätt till den mest generella av konstarterna, samtidigt som den genom sin språklighet står närmast filosofin /…/
Att bli filosof innebär därför i viss mening för Hegel inget annat än att tänka poesin i dess begrepp och därmed upphäva den i dess ideala form”

3. Konstens slut och arvet efter Hegels estetik

“Konsten är alltså ett nödvändigt första steg i denna cirkulära hemresa, och därför kommer dess väsen att bestå i att ha blivit tänkt av filosofin, vilket kan te sig som en gåtfull temporal vridning. Wesen ist was gewesen ist, säger Hegel ibland: väsendet består i att ha passerat eller övergått, i att något har gått in i sitt väsen. Om konstens sanning eller väsen ligger i religionen, om religionens sanning eller väsen ligger i filosofin, så är det först när vi nått fram till modernitetens filosofiskt bestämda epok som vi kan blicka tillbaka och förstå varför konsten och religionen var nödvändiga, men inte längre är det.”

“Med estetikens inträde överskrids konsten på ett fundamentalt sätt, och även om konst kommer att göras i fortsättningen, så sker denna produktion nu utanför sanningens dimension, eftersom sanningen för oss moderna tillhör filosofin /…/
En annan läsning som kontextualiserar Hegels tes på ett mer produktivt sätt har presenterats av Eva Geulen i hennes systematiska utläggning av den filosofiska tropen ‘konstens slut’, som haft en lång karriär efter Hegel, även bland sådana som sett sig som anti-hegelianer. Hon föreslår att vi i Hegel mindre ska se den sista klassicisten än ‘den förste teoretikern för en modernitet som inte är tänkbar utan museet, oavsett om den inrättas i det som en byggnad, endast fyller det med nya saker eller revolterar mot det’. Hegels Estetikföreläsningar är samtidiga med färdigställandet av Schinkels Altes Museum i Berlin och de bildar ett teoretisk[t] korrelat till den nya institutionen”

“Men samtidigt är det också denna rationalism, tron på att allt i konstverken kan upplösas till tankar tänkta inom filosofin, som obönhörligt förefaller leda till tesen om konsten som något förgånget – och i denna mening vore det systematiska anspråket också själva svagheten i den hegelska ansatsen. För Hegel förefaller den romantiska konstformen gå mot sitt slut, och den ironiska och reflekterande inställningen kommer till slut att spränga Verkets enhet och låta den filosofiska reflektionen ta över – ‘tanken och reflektionen har överflyglat den sköna konsten’; för den efterhegelianska moderniteten och det som senare skulle bli en av de centrala linjerna i modernismen, där tron på systemet faller samman och konstarterna vandrar åt olika håll, och nya genrer, tekniker och material kommer att ge upphov till problemställningar av helt annat slag än tidigare, föreföll Hegels verk snarare som en gräns som måste överskridas, på samma sätt som Kants estetik hade tett sig för de unga poeterna och filosoferna fyra decennier tidigare.”

Hegel: Estetiken

G.W.F. Hegel: Inledning till estetiken
Översättning av Sven-Olov Wallenstein
Daidalos, 2005

I. Avgränsning av estetiken och vederläggning av några invändningar mot konstens filosofi

“konstskönheten är den ur anden födda och återfödda skönheten /…/
hur mycket tal det än är om naturskönheter – mindre i antiken än hos oss – har väl ingen kommit på tanken att lyfta fram de naturliga tingen med avseende på deras skönhet och göra en vetenskap, en systematisk framställning, av dessa skönheter.”

“Konsten lyfter bort skenet och bedrägligheten hos denna dåliga och förgängliga värld från framträdelsernas sanna innehåll och ger dem en högre verklighet, född ur anden. Långt ifrån att vara blott sken, kan konstens framträdelser i förhållande till den vanliga verkligheten tillskrivas en högre realitet och en sannare tillvaro.”

“Ty just på grund av sin form är konsten också begränsad till ett bestämt innehåll. /…/
Den speciella karaktären hos konstproduktionen och dess verk uppfyller inte längre våra högsta behov; vi har gått vidare och kan inte längre förära och tillbe konstens verk som vore de gudomliga; det intryck de ger är av ett mer reflekterat slag”

“Den grekiska konstens sköna dagar, liksom senmedeltidens guldålder, är förbi. Vårt samtida livs reflektionsbildning gör det till ett krav att vi såväl vad gäller viljan som omdömet ska hålla fast vid allmänna synpunkter och enligt dem reglera det särskilda /…/ För konstintresset liksom för konstproduktionen fordrar vi däremot på det stora hela mer en livfullhet, i vilken det allmänna inte är förhanden som lag /…/ Därför är vår samtid i sitt allmänna tillstånd inte gynnsam för konsten.”

“I vår tid behöver vi därför mycket mer en vetenskap om konsten än under de tider då konsten för sig, som konst, redan gav full tillfredsställelse. Konsten inbjuder oss till tänkande betraktande, inte i syfte att åter frammana konst, utan för att få vetenskaplig kunskap om vad konst är.”

III. Det konstskönas begrepp

“Men om det sedelärande ändamålet behandlas så mycket som ändamål att det framställda föremålets allmänna natur direkt för sig framträder och explikeras som en abstrakt sats, /…/ då har /…/ det som först gör konstverket till konstverk blivit till en obehövlig bisak, en hylsa som sätts som enbart en hylsa, ett sken som uttryckligen sätts som sken. Därmed har emellertid konstverkets egen natur förvrängts. Ty vad ett konstverk ska bringa till åskådning är inte ett innehåll i dess allmänhet som sådant, utan denna allmänhet såsom helt och fullt individualiserad, såsom sinnlig enskildhet. Om konstverket inte framgår ur denna princip, utan lyfter fram allmänheten och syftar till en abstrakt lära, då är det bildliga och sinnliga bara en yttre och överflödig prydnad och konstverket något i sig själv sönderbrutet, i vilket form och innehåll inte längre framträder som sammanvuxna.”

“Den andliga bildningen och det moderna förståndet frambringar denna motsats i människan, vilket gör henne till en amfibie genom att hon måste leva i två världar som motsäger varandra, på så sätt att medvetandet driver runt i denna motsägelse, och i och med att det kastas från den ena sidan till den andra är oförmöget att finna tillfredsställelse i någon av dem. Ty å ena sidan ser vi människan fångad i den vanliga verkliigheten och den jordiska tidsligheten, betryckt av behov och nöd, trängd av naturen, insnärjd i materien, de sinnliga syftena och den njutning de ger, behärskad och driven av naturdrifterna och lidelserna; å andra sidan höjer hon sig upp till eviga idéer, till ett tankens och frihetens rike, ger sig själv såsom vilja allmänna lagar och bestämningar, avkläder världen dess levande och blomstrande verklighet och upplöser den till abstraktioner /…/
Om den allmänna bildningen har råkat in i en dylik motsägelse, kommer det att vara filosofins uppgift att upphäva motsatserna, det vill säga att visa att varken den ena sidan i sin abstraktion eller den andra i sin liknande ensidighet besitter sanning, utan är det sig självt upplösande; sanningen ligger först i bådas försoning och förmedling /…/
Om vi fortsätter att tala om ett ändamål, så gäller det först att avvisa den missvisande föreställning som i frågan efter ett ändamål håller kvar bibetydelse av en fråga efter en nytta. /…/
Mot detta måste man hävda att konsten är kallad till att avtäcka sanningen i konstgestaltningens sinnliga form, att framställa denna försonande motsats, och därmed har sitt yttersta ändamål i sig, i själva denna framställning och detta avtäckande. /…/
det konstsköna erkänns som ett av de mellanled som upplöser motsatsen och motsägelsen mellan den i sig abstrakt vilande anden och naturen – såväl den natur som framträder i det yttre som den inre naturen i den subjektiva känslan och det subjektiva sinnet – och återför dem till enhet.”

1. Kant

“Men i det att Kant föll tillbaka i den fasta motsatsen mellan subjektivt tänkande och objektiva föremål, mellan viljans abstrakta allmänhet och dess sinnliga enskildhet, var det framför allt han som lyfte fram den tidigare berörda motsatsen inom moraliteten såsom det högsta”

[referat av Kants uppfattning om det estetiska omdömet]
“a) Detta välbehag ska emellertid för det första vara utan allt intresse, det vill säga utan relation till vår begärsförmåga. När vi har ett intresse som till exempel nyfikenhet, eller ett sinnligt intresse på grundval av ett sinnligt behov, är föremålen inte viktiga för oss för sin egen skull, utan på grund av vårt behov. /…/
Förhållandet till det sköna, hävdar Kant, är nu inte av detta slag. Det estetiska omdömet låter det yttre förhandenvarande bestå fritt för sig och framgår ur en lust som objektet av sig självt instämmer i, genom att den tillåter föremålet att ha sitt ändamål i sig självt. /…/
c) För det tredje ska det sköna ha formen av ändamålsenlighet /…/ I den ändliga ändamålsenligheten förblir mål och medel externa i förhållande till varandra /…/
Vad vi nu finner i alla dessa kantska satser, är att allt det som annars förutsätts i vårt medvetande som åtskilt här är oskiljaktigt. Denna åtskillnad upphävs i det sköna genom att det allmänna och det särskilda, mål och medel, begrepp och föremål, fullkomligt genomtränger varandra. Så ser Kant också det konstsköna som ett sammanstämmande /…/
Kants kritik utgör utgångspunkten för det sanna begripandet av det konstsköna, men likväl är det bara genom att övervinna dess tillkortakommanden som detta begripande kan göra sig gällande som ett högre fattande av densanna enheten av nödvändighet och frihet, särskilt och allmänt, sinnligt och förnuft.”

3. Ironin

“Herr Friedrich von Schlegel har uppfunnit denna ironi, och många andra har pladdrat om den i hans efterföljd, och gör det fortfarande.
Nästa form hos denna ironins negativitet är nu å ena sidan det fåfänga i allt sakligt, sedligt och i sig innehållsrikt, intigheten hos allt objektivt och i och för sig giltigt. Om jaget förblir vid denna ståndpunkt, framträder allt för det som intigt och fåfängt, med undantag för den egna subjektiviteten, som därigenom själv blir ihålig, tom och fåfäng.”

“dock måste det komiska i all sin släktskap med det ironiska väsentligen skiljas från det. Ty det komiska måste inskränkas till att visa att allt som förintar sig självt är något i sig intigt /…/
Det förhåller sig på helt annat sätt när något i grund och botten sedligt och sant, ett i sig substantiellt innehåll överhuvudtaget, i en individ och genom honom visar sig som intigt. I sådana fall är individen till sin karaktär intig och föraktlig, och också denna svaghet och karaktärslöshet bringas till framställning. Denna skillnad mellan det komiska och det ironiska rör väsentligen innehållet i det som förstörs. /…/
Om nu ironin förs till framställniingens grundton, har därigenom det allra mest okonstnärliga gjorts till konstverkets sanna princip. /…/ det är en tröst att denna oredlighet och detta hyckleri inte faller flk i smaken, utan att de tvärtom vill ha fulla och sanna intressen lika mycket som karaktärer som förblir trogna sitt viktiga innehåll.”

[om Karl Wilhelm Friedrich Solger (1780-1819)]
“Här stötte han på idén