/…/

Utropstecken har blivit outhärdliga, som auktoritära gester genom vilka författaren utifrån försöker skapa ett eftertryck som fattas hos saken själv, /…/
Utropstecknen i expressionistiska texter påminner i dag om miljonsiffrorna på sedlar från den tyska inflationen.

/…/

Anföringstecken bör man bara använda där man anför något, vid citat, och möjligen där texten vill distansera sig från ett ord som den refererar till. Som medel för ironi är de förkastliga. De fritar nämligen författaren från den anda vars anspråk är ovillkorligen inneboende i ironin, och de förbryter sig mot ironins själva begrepp genom att skilja den från ämnet och framställa omdömet om detta som avgjort på förhand. De rikligt förekommande ironiska citattecknen hos Marx och Engels är skuggor som det totalitära förfarandet på förhand kastar över deras skrifter, vars avsikter var motsatsen: det frö ur vilket det Karl Kraus kallade Moskvavälska slutligen växte fram.

/…/

Testet på en författares sensibilitet ligger i sättet att hantera inskott. /…/
parenteser lyfter ut inskottet ur meningen helt och hållet, skapar liksom enklaver, medan inget som förekommer i god prosa borde vara umbärligt för helheten; genom att erkänna en sådan umbärlighet ger parentesen i det tysta upp anspråket på den språkliga formens integritet och kapitulerar inför den pedantiska obildningen. Tankstrecken däremot, som dämmer upp inskottet i meningsflödet utan att spärra in det i ett fängelse, bevarar såväl relationen som distansen.

Theodor W. Adorno: Skiljetecken
Ursprungligen publicerad som Satzzeichen, 1956.
Översättning av Jim Jakobsson publicerad i Med andra ord 74 (mars 2013)

Sånger från skogen: Nätkultur, autonom mytologi och Luther Blissett-projektet
F. P. Belletati 1999

Vad som främst av allt satte igång det hela var en löst sammanhållen strömmning inom italiensk marxism, kallad operaism (“arbetarism”), som absolut inte hade något att göra med kommunistpartiet.
I början av 1960-talet började operaisterna undersöka förändringar i arbetarklassens socialogiska sammansättning. Då var den unga massarbetaren i de fordist-tayloristiska fabrikerna fortfarande tungan på vågen, den viktigaste sektorn inom proletariatet. Operaisternas deltagande i klasskampen baserades på en deltagande observation av massarbetarens beteende. Massarbetaren tog uttryckligen avstånd från den äldre generationens arbetsetik och disciplin.
Denna XinsubordinationX var den främsta roten till konflikt på arbetsplatsen. Sabotage var inte längre något osynligt: vid sidan av tider av öppen kamp (strejker och demonstrationer) florerade en mängd mikro-taktiker syftande till att sakta ner eller stanna det löpande bandet.
Operaisterna gick in för att studera dessa beteenden och definiera dialektiken mellan klasskamp och kapitalismens utveckling som jag tänker summera i korta drag. Den kontinuerliga konfrontationen mellan kapital och levande arbete var orsaken tll alla teknologiska innovationer och förändringar i arbetsorganisationen, som i sin tur provocerade fram nya förändringar i klassammansättningen, vilket fick konflikten att fortsätta på en högre nivå.
Efter den så kallade “heta hösten” (1969), en årstid av generalstrejker och radikala kamper med miljoner av arbetare på gatorna, så ökade den proletära XinsubordinationX. Kampen blev mer och mer “autonom” (det adjektiv med vilket de vilt strejkande arbetarna beskrev sin XsysselsättningX: “assemblea autonoma”). 1973 så gav självupplösandet av den post-operaistiska gruppen Potere Operaio (“Arbetarmakt”) upphov till den scen som kom att kallas “autonomia operaia organizzata” (“organiserad arbetarautonomi”).
På 1970-talet började de autonomistiska teoretikerna i Italien (däribland Toni Negri) undersöka och definiera existensen av och det subversiva beteendet i “operaio sociale”.
Ett så ambitiöst kollektivt substantiv – knappt översättningsbart – användes för att beskriva både den yngsta generationen fabriksarbetare som hade brutit med arbetsetiken en gång för alla, och hela den kast av frustrerade servicearbetare, “proletariserade” studenter och tjänstemän, arbetslösa kvinnor och män och subkulturella ungdomar vars konflikt var klart “anti-dialektisk”.
“Anti-dialektisk” innebär att självorganisering, vilda strejker, ockupationer och sabotage inte ägde rum inom den förhandlande klasskampen, dessa bröt till och med med det traditionella dialektiska förhållandet mellan kamp och utveckling, och utmanade fackföreningarnas lugnande funktion och vänsterns politiska kontroll.
För att kunna trycka ner dessa okontrollerbara eruptioner och utbrott (framför allt 1977 års rörelse), tvingades den härskande klassen införa undantagstillstånd. Det blev ett blodbad. Vid decenniets slut, hade de flesta militanter antingen dödats, kastats i fängelse, flytt landet eller börjat skjuta upp heroin. Men det är en annan historia.
Som några har föreslagit, använder jag från och med nu termen “composizionismo” i stället för “(post-)operaismo”, eftersom den förra är mer precis och inte automatiskt syftar på ett särskilt segment av arbetarklassen (fabriksarbetarna). Den så kallade “tredje industriella revolutionen” gjorde det möjligt för kapitalet att XsupercedeX det fordist-tayloristiska paradigmet, och gjorde information till den viktigaste produktivkraften.
Med syftning på de passager i Grundrisse där Karl Marx använde uttrycket X”allmänt intellekt”X, började compositionisterna använda beskrivningar som “massintellektuella” och X”diffused intellectual”X för att referera till de XmultifariousX subjektiviteterna i den nya klassammansättningen.
“Massintellektuella” är kort sagt de människor vilkas levande arbete består i en XsubordinatedX XoutputX av “kreativitet” och social kommunikation (i compositionistisk jargong: “immateriellt arbete”). Detta segment av operaio sociale sträcker sig från datorprogrammerare till arbetare i toyotistiska fabriker, från grafiska designers till copywriters, från PR-folk till kulturarbetare, från lärare till socialarbetare och så vidare.
Framför allt Negris analys baserar sig på de “kommunismens förutsättningar” som finns inbyggda i den post-fordistiska kapitalismen. Med “kommunismens förutsättningar” menar NEgri de kollektiva former som skapas av tidigare kamp och ständigt omskapas av arbetarnas XtendenciesX, attityder och reaktioner till utsugningen. Några av dessa former blir till och med till institutioner (till exempel delar av välfärdsstaten) innan de går igenom en serie kriser: social konflikt skapade dem, social konflikt håller dem igång och med nödvändighet oavslutade. Dess kriver genljuder i hela samhället och får konflikten att fortsätta på en högre nivå.

Den viktigaste av kommunismens förutsättningar är den kollektiva dimensionen i det kapitalistiska produktionssättet, som skapar mer och mer socialt samarbete.
Tyngdpunkten måste här läggas på den mest strategiska formen av dagens levande arbete, som X”allmänt intellekt”X, immateriellt arbete, “kreativitet”, you name it. X”Allmänt intellekt”X (till skillnad från Taylors “scientific management”) är självaktiverat. Den massintellektuellas arbetskraft är inte organiserad av kapitalet, eftersom social kommunikation föregår entreprenörskap. Kapitalet kan bara återhämta sig och underkuva social kommunikation, kontrollera de massintellektuella från utsidan efter att ha erkänt och även stimulerat deras kreativitet och vittomfattande intelligens.
Konflikten fortsätter på sin högsta nivå: kapitalets “progressiva” eggelse är över, autonomi håller på att bli en XpremissX snarare än ett mål.

The common being och nätet

Ett compositionistiskt förhållningssätt till datornätverk avslöjar att:
* Nätets horisontella och transnationella utveckling skapar ett potentiellt autonomt socialt samarbete.
* De flesta nätmedborgare faller inom de antropologiska, socialogiska och ekonomiska definitionerna av “massintellektuella”.
* Dagens nätlandskap är en syntes av många molekylära XinsubordinationsX och några viktiga avgörande segrar (till exempel “blue ribbon”-kampanjen mot xCDAx) och det omskapas kontinuerligt genom konflikt.
* Betraktat som en “institution”, genomgår nätet en tillväxtkris som reflekteras i hela samhället. I detta förlopp är krisen en drivkraft bakom konflikter.

Med andra ord, nätet tycks vara kommunismens förutsättning par excellence. Detta är ingen okritiskt utopisk syn på datornätverk, naturligtvis finns det ett stort gap mellen det potentiella och det verkliga, arbetskraften och arbetet, langue kontra parole, kapital kontra levande arbete, konsumism kontra social kommunikation. “The net is the OK Corral”. Det är paradoxalt att efter allt snack om “den molekylära revolutionen” går vi raka vägen mot X”a new molar impact”X.
Den globala anti-pedofili-mobiliseringen är det undantagstillstånd med vilket de styrande försöker lägga munkavle på nätmedborgarna. Återtagandet av kunskapen och de massintellektuellas självorganisering kräver försvaret av nätet mot baktalare och policerazzior. Vi måste behålla denna “institution” ofullbodad och öppen för alla möjligheter, förhindra kapitalets försök att fylla den ovan nämnda klyftan med censur och XcommodificationX. Det är inte bara ett liberalt slag för yttrandefrihet: det är ett klasskrig.
Men detta räcker inte. Vi måste skapa historia, inget mindre än det – fylla klyftan med autonomi och självorganisering. Vi behöver också myter, berättelser som sporrar de massintellektuella att agera. Varje historisk fas i klasskriget kräver mytologier fungerande som propellrar, och det är inget fel med det. Georges Sorel har alltför länge blivit baktalad och missförstådd. Som Luther Blissett uttrycker det:

…felet är inte myternas “falskhet”, utan det faktum att de överlever de historiska formerna av de behov och önskningar som de kanaliserade och omskapade. En gång ritualiserade och systematiserade, blir föreställningarna till spegelbilder av den rådande makten. Myterna om social förändring blir till grundarmyter i det falska samhälle som byggs och representeras av makten [...]
Myten om “Proletariatet” var också rutten: i stället för att bekämpa för självupplösningen av proletariatet som klass, hade den kommunistiska rörelsen mystiska XwanksX över allt som ansågs som “proletärt”, som arbetarnas “härdade händer”, deras “moral” [...]
proletärer definierades enligt sociologin och identifierades med fabriksarbetare i bästa fall, eller med de “fattiga” i Bibeln i värsta fall, eller till och med med båda dessa, medan Marx hade skrivit “Antingen är proletariatet revolutionärt, eller så är det inte alls”. De direkta konsekvenserna var Zdanovs socialrealism, puritanism, sexuellt förtryck mot “borgerlig dekadens” och liknande skit.
Hur som helst, [...] “förstörelsen av myterna” är meningslöst, vi måste koncentrera våra strävanden i en annan riktning: låt fantasin flöda, förhindra den från att kristalliseras, försök att förstå när och hur myter bör dekonstrueras och glömmas bort innan mångfalden av bilder reduceras till en annan absolut.”
(Mind Invaders: Come Fottere I Media, Rom 1995)

Vi behöver öppna, interaktiva … rhizomatiska mytologier. Men det är alltid ett XcommunityX som skapar, förändrar och återberättar mytologier. Vilket XcommunityX talar vi om här?
Låt oss starta på nytt från Xgeneral intellectX. “General” betyder “common”, literally “belonging to the genus”, till exempel mänskligheten, vår art.
I Om judefrågan och XEkonomisk-filosofiska manuskriptX (1844), använde Marx två viktiga koncept: Gemeinwesen (common being) och Gattungswesen (species-being). Klasskamp, proletariatets självupplösande som klass och slutligen revolution skulle överbrygga de mänskliga varelsernas alienering från deras egen Gemeinwesen och Gattungswesen, för att i stället bygga ett globalt mänskligt samhälle som sammanföll med mänskligheten själv, bortom raser och nationalstater, bortom medborgarskap. Vi kan inte förstå den compositionistiska teorin som härrör från Grundrisse om vi inte håller fast vid Marx humanistiska samhällssyn.

The Waldganger’s Black Game
Luther Blissett-projektet startade medvetet om ett experiment i nätverk som mytskapande. “Luther Blissett” är ett mångfacetterat namn som vem som helst kan anta. Målet är en antropomorfisering av det Xgeneral intellectX: sedan 1994 har mängder av människor som inte ens känner varandra byggt på Luthers rykte som en “Homo Gemeinwesen”. Och samtidigt är det som Bifo uttrycker det: “Vi får nte övervärdera Luther Blissetts betydelse. Vi kan till och med säga att Luther Blissett inte spelar någon roll alls, vad som är betydelsefullt är det faktum att vi alla är Luther Blissett”.

Här är några sub-mytologier som har studerats och praktiserats av Luther Blissett:
1. Den nordiska myten om Der Waldganger, rebellen som “drar till skogs”. 1951 skrev den tyska reaktionära författaren Ernst Jünger en pamflett med titeln Der Waldgang. Jünger beskrev samhället som styrt av Xplebiscitary patternsX och panoptiska system för social kontroll. För att undkomma kontrollen, måste rebellen dra till skogs för att organisera motståndet. År nittonhundra-jävla-ett! Vad ska vi säga idag? Echelon, avlyssning, videoövervakning överallt, elektronisk registrering av våra banktransaktioner… Att dra till skogs är nödvändigare än någonsin.
Några hackers har jämfört “Luther Blissett” med Robin Hoos. Faktum är att denna dunkla myt har mycket att göra med Xmulti-use namesX. I 1200-talets England blev de saxiska bönderna illa behandlade av den normandiska härskarklassen och uttryckte sitt missnöje och vardagsmostånd genom att hänvisa en mängd anonyma aktioner (verkliga och påhittade) till en bandit ur vilken “Robin Hood” gradvis växte fram. Förnamnet antyder att denna folkhjälte (åtminstone till en början) bar en huva – han hade inget ansikte, representerade ingen. Det är så myten fungerar, även om den under medeltiden bara kunde ge tillfällig tröst för en ytterst begränsad gemeinschaft.

2. Några andra journalister beskriv Luther Blissett som en “pirat” eller “sjörövare”. Det är ett fel. OK, nätkultur och ortodox undergroundkultur är sprängfylld av sjöfartsmetaforer och, ja, “pirat” innebär också någon som illegalt kopierar upphovsskyddat material. Men Luther Blissett är en jordisk myt. Du andas inte bräckt luft i skogen. Havet är långt bort, möjligen en utopisk horisont mot vilken Xthe outlawX stegvis rör sig.
Om det finns ett utopiskt element i Luther Blissett-berättelsen, är det den kriminella klassens utopi: “fuck them over and taka the French leave”, som den melankoliskt frammanas i Gary Fleders Things to do in Denver when you’re dead, en gangsterfilm vilkas karaktärer hälsar till varandra genom att säga “Boat drinks!”. Detta är det glada slutet av alla filmer vilkas Xprotagonists manage to pull a fast one (a fraud, a robbery…)X. I den sista sekvensen ser du dem allihopa seglande runt Antillerna, tysta sippande på sina Daiquiris.
xxxxxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxxxxx

3. Den sista återkommande beskrivningen är “kulturterrorist”, vilket är mindre oacceptabelt men likväl inkorrekt, eftersom “terrorism” är en term som de härskande klasserna använder för att smutskasta allt och alla, och också för att “terrorism” och statens repression alltid speglar varandra (ETA vs. GAL, den beväpnade islamiska gruppen vs. den algeriska arméns “ninjas” etc.). Dialektiken mellan polisstat och “terrorism” baseras på emulering. Men trots det så kan statsapparaten bidra med några användningsbara bilder åt oss. Jag talar om X”intelligence”X och svart propaganda.
XMulti-usa name bearersX från Italien och andra länder nämner och citerar ofta en bok, Ellic Howes The Black Game: British Subversive Operations Against the Germans During the Second World War (Queen Ann Press, London, 1982). Under andra världskriget var Howe den hemliga Xpolitical warfare executive’sX specialist på att fabricera tryckta falserier. PWE:s uppdrag var att underminera de tyska soldaternas och civilas moral genom desinformation och psykologisk krigföring. Tack vare ett nätverk av agenter i länder ockuperade av fienden, kunde PWE ge ut falska cirkulärbrev med NSDAP som avsändare, om strider inom partiet, fingerade myndighetspåbud angående deserteringar, en skrämmande “pest-broschyr” med hälsoministeriet som påstådd avsndare och flygblad uppmanande kvinnlig armépersonal att inte ha sex med soldater på grund av könssjukdomar. PWE producerade också ett halvdussin utgåvopr av Der Zenit, ett fejkat astrologiskt magasin som avrådde sjömän från att lägga ankar på vissa “farliga” dagar (naturligtvis datum för viktiga sjöoperationer). PWE uppfann även Gustav Siegfried Eins, även känd som Der Chef, en icke-existerande tysk dissident som pratade i en påhittad underjordisk radiostation (faktum var att sändningarna skedde från brittisk mark), som underhöll sina lyssnare med invektiv mot nazistiska politiker och deltaljerat (om än falskt) skvaller som deras sexuella perversioner.
Från projektets födelse, har Luther Blissett spelat den sortens svarta spel. Detta är en annan XviableX mytologi för massintellektuella. MEd tanke på den nya XmolarX dimension i konflikten, är detta det molekylära vi kan hitta och arbeta med. Försök hitta alla dessa tricksters, impostors and transmaniacs som möts ute till skogs, spridande rykten och svart material, inympande dödliga virus i det globala elektroniska femte rikets territorier och sen … “boat drinks!”.

september 1998

Parallellen till subcomandante Marcos, ett fenomen som inte minst fått nytt liv bland de vita overallernas mytologi, är kanske onödig att påpeka (ö.a.)

If, in a capitalist mode of production, products take on the form of individual commodities, people take on the form of individual citizens; the exchange of commodities is paralleled by the exchange of citizens. A citizen, in turn, is every bit as “mysterious,” twofold, and in fact contradictory a reality as a commodity. An individual citizen, to begin with, is a qualitatively distinct, concrete subject with qualitatively distinct human needs or interests. /…/
At the same time, however, individual citizens are not only, and not immediately, subjects with needs but also and rather objects of exchange who exist in order to represent, and be represented by, other individual citizens. The existence of political exchange or representation thus requires that qualitatively distinct individuals with otherwise incommensurable interests enter into a formal relationship of equivalence with one another, i.e., that the qualitatively different subjects become what they are not: equal. This relationship of equivalence, in turn, is made possible by the law which, with the development of capitalism, becomes the universal political equivalent by means of which each individual is rendered equal to every other individual, so that any one individual can represent any other. The fully developed legal form thus entails a common form which is an abstraction from, and masking of, the qualitatively different contents of the needs of subjects as well as the qualitatively different activities and structures of social relationships in which they participate. Thus the legal form, in Marx’s words, “makes an abstraction of real men” which is perfectly homologous to the abstraction that the commodity form makes of “real products.” /…/

And, just as the commodity form “replaces” use-value and concrete labor with the abstractions of exchange-value and undifferentiated labor-power, the legal form “replaces” the multiplicity of concrete needs and interests with the abstractions of “will” and “rights,” and the socially differentiated individual with the abstraction of the juridical subject or the legal person. Pashukanis was perhaps the first Marxist after Marx to specify what might be called the common mode of substitution underlying both the commodity form and the legal form:

In the same way that the natural multiformity of the useful attributes of a product is in commodities merely a simple wrapper of the value, while the concrete species of human labor are dissolved in abstract labor as the creator of value – so the concrete multiplicity of the relationships of a man to a thing comes out as the abstract will of the owner, while all the specific peculiarities distinguishing one representative of the species homo sapiens from another are dissolved in the abstraction of man in general as a juridic subject.

/…/

Similarly, the “individuality” established and protected by the legal form is illusory insofar as it is established in and through an abstraction from the concrete, social bases of individuality and is thus a “pure, blank individuality” (Marx, 1843:481) bereft of any qualitative determinations and differences. /…/
The only form of individuality common to all members of a capitalist society, moreover, is the individualism and egotism of commodity exchangers, which is in fact the real (and thus “false”) content of the formal individuality produced and guaranteed by the legal form. The indifference to qualitatively different needs “announced” in and through the abstractions of “will” and “rights” parallels, and is made possible through, a system of commodity exchange whose individual agents are necessarily indifferent to reach other’s reciprocal needs and are rather obliged to treat each other as a mere means to their own purely “private” ends. /…/
Thus the commitment of the legal form to individuality is ultimately illusory, because the individuality it recognizes and presupposes is in fact an alienated form of individuality – individualism.

/…/

Thus the legal form both produces and reinforces illusory, rather than genuine, forms of equality, individuality, and community. At the same time, as I have suggested, these illusory forms contribute significantly to the persistence of a capitalist system which necessarily precludes the realization of genuine equality, individuality, and community. For both reasons, the legal form is a specifically “bourgeois” form; those who would simultaneously uphold this form and condemn the capitalist mode of production which “perverts” it simply fail to grasp that part they uphold is inextricably tied to the very system they condemn /…/
To put it another way, the emergence of human need as the basis of social production and intercourse necessarily entails the transcendence of that form – the legal form – which, as we have seen, carries out a systematic, bloodless abstraction from human needs. /…/

C. “Legitimation”
The foregoing analysis has important implications for a theory of the “legitimation” and/or “delegitimation” of the legal form, and thus, of the capitalist state. Those who would argue that delegitimation can result from the failure of law to live up to its “promises” (i.e., from the gap between its promises and its performance) fail to understand that the legitimation of the legal order is not primarily a function of its ability to live up to its claims or “redeem its pledges” but rather of the fact that its claims or pledges are valued in the first place. /…/
Consider, for example, legal practices that systematically and obviously violate the principle of “equality before the law” /…/
Such practices may in fact delegitimate particular judges and particular court systems, but they will not delegitimate the legal order itself, insofar as the delegitimation of the former does not call into question, but rather is based on the affirmation of, a central criterion of the legal order, equal treatment irrespective of class position. /…/

D. The Fetishism of the Law
The legal form is normally not called into question, I would argue, because the form itself ordinarily precludes the possibility of performing this critical operation. The calling into question of the legal order presupposes individuals who conceive themselves as subjects evaluating an object which they have created and over which they have control. It is just this presupposition, however, which is nullified by the perverse logic of the legal form; this form creates a fetishized relationship between individuals and the Law in which individuals attribute subjectivity to the Law and conceive themselves as its objects or creations. Under these conditions, the calling into question and subsequent delegitimation of the legal order is literally “unthinkable.”
The fetishism of the Law of which I am speaking appears in many guises. /…/ The most frequent /…/ is the common refrain: “If we didn’t have the Law everyone would kill each other.” All these instances, and many others, are simply variations on the common theme of legal fetishism, in which individuals affirm that they owe their existence to the Law, rather than the reverse, inverting the real causal relationship between themselves and their product. /…/ When Society is held to be a result of the Law, rather than the Law to be a result of one particular kind of society, then the Law by definition is unproblematical.
/…/
Commodity fetishism and legal fetishism are thus two inseparably related aspects of an inverted, “topsy-turvy” existence under a capitalist mode of production in which humans are first reduced to abstractions, and then dominated by their own creations.

Isaac Balbus: “Commodity Form and Legal Form: An Essay on the ‘Relative Autonomy’ of the Law” (1977)

This absence of a medieval notion of money has to be seen in conjunction with the absence not only of a specific economic sphere, but also of economic theses or theories. Historians who attribute an economic thought to scholastic theologians or to the mendicant orders, particularly the Fransiscans, are guilty of anachronism. As a general rule, in most areas of individual or collective existence, medieval people behaved in ways that make them alien to us and which mean that contemporary historians need to turn to anthropology to inform their interpretations. This medieval ‘exoticism’ is particularly visible in the sphere of money. We have to substitute, for the general idea we have of it today, the medieval existence of many moneys, the minting, use and circulation of which expanded considerably in this period. It is difficult for us to appreciate the scale of this in the absence of adequate numerical sources from before the fourteenth century, and we are often ignorant of whether the money indicated in a source is metal coin or money of account.

The rise of money, especially from the twelfth century, during what Marc Bloch called the second feudal age, also permeated the institutions and practices we call feudalism. To oppose money and feudalism is to defy historical reality. The growth of money went together with the development of the whole of medieval social life. Though it was associated with the towns, money also circulated widely in the countryside. It benefited from the growth of trade, which is one of the reasons for the importance of the Italians in this sphere, including in northern Europe. The increasing use of money in the Middle Ages was also associated with the formation of princely and royal administrations, whose need for funds led to the creation, with varying degrees of success, of a range of taxes paid in cash. The greater presence of money in the Middle Ages took the form of a proliferation of currencies and it was only at a late stage, from the fourteenth century, and to a limited degree, that the use of these currencies was replaced by other means of exchange and of payment, such as the bill of exchange or the annuity. Further, even if the practice seems to have been less common at the end of the Middle Ages, types of thesaurization persisted, not only in the form of ingots but also and predominantly in the form of treasure and gold and silver objects.

It is also clear that, in parallel with a certain social and spiritual promotion of the merchant, the management of money benefited from a shift in the ideas and practices of the Church which, it seems, wished to assist the people of the Middle Ages in their desire to safeguard both their money and their lives, that is, both their earthly wealth and their eternal salvation. Given that, even in the absence of specific conceptions, a sphere like that of the economy existed outside of any consciousness of it on the part of the clergy and the laity, or rather lack of consciousness of it, I remain inclined to locate the use of money in the Middle Ages within a gift economy, money sharing in the general subordination of human beings to the grace of God. Two conceptions seem to me to have dominated the use of money in the Middle Ages in earthly practice: the search for justice, most notably found in the theory of the just price, and the spiritual requirement expressed by caritas.

It may be true that the medieval Church, in the course of time, was induced to rehabilitate those who handled money, if only on certain conditions, and that in the late fourteenth and the fifteenth centuries, within a restricted elite consisting of those we call the pre-humanists, wealth – and particularly wealth in money – was restored to respectability. It remains the case that, though it may have ceased to be accursed and infernal, money remained suspect throughout the Middle Ages. Lastly, I feel I need to spell out, like many famous historians before me, that capitalism was not born in the Middle Ages, and that the Middle Ages was not even a pre-capitalist age: the shortage of precious metals and the fragmentation of markets prevented the necessary preconditions from being realized. It was only in the period between the sixteenth and the eighteenth centuries that there took place the ‘great revolution’ which Paolo Prodi wrongly situated, as I have tried to show, in the Middle Ages. In the Middle Ages, money, like economic power, had not liberated itself from the global value systems of Christian religion and society. The creativity of the Middle Ages lay elsewhere.

Jacques Le Goff: Money and the middle ages. An essay in historical anthropology (2012)
First published as Le Moyen Age et l’argent (2010).

Jag tänker på vad barnen sjöng i kyrkan:
I denna ljuva sommartid. Det gick
en timme. Sen kom vintertidens snålblåst
och slet det spö som trollat fram miraklen
ur våra köpmäns plötsligt styva händer.
Förr sålde de så bra att överskottet
gav gratis sjukhusvård åt hela folket
och företaget landsortsfilialer,
nu vägrar de att sälja ens en mutter,
om inte staten först ger muttern sjukpeng,
och investerar bara utomlands.
Affärsmännen förslöas ännu mer
av penningsvärdets fall som i ett slag
förvandlat lån till dygd och sparande
till last. En pipeline suger folkets förr
räntabla banktillgodohavanden
till lånemarknaden och aktiebörsen,
där de omhändertas av nya troll-
konstnärer reavinstexperterna,
eller immunbehandlas och kläs ut
till nakna kullr inom glas och ram.
Vår svenska luftballong har tagit mark
och marken är som is: kompakt och hal.
Det spirar ingenting ur frusen mull,
men det går bra att åka kana på den!
Förr uppfann teknikerna nya redskap
som hjälpte människor att arbeta,
i dag är deras skaparkraft begränsad
till nya stoffer, former och fodral
åt gamla don – eller åt nya don
som bara hjälper folk att sluta jobba.
Numeriska maskiner, automater
och bildskärmar behöver aldrig köa
för att få jobb i industrin. De jävla
utlänningar som knycker svenskars jobb
är robotar av stål från Japan. Förr
blev ingen rik som inte sparad
privat och i sin företagsamhet,
nu är det klipp med ränteavdragsrätt
som skapar miljonärer. Lättjan rår,
för vem vill inte tjäna pengar gratis?
Man sitter i ett stenhus skuldsatt upp
till skorstenen med armarna i kors
och låter kåkens marknadsvärde stiga.
Sen låtsas man behöva kompensera
den inflation man redan tjänat på
genom att kraftigt höja hyrorna.
Så får man sjuka pengar att placera
i nya fastigheter som man skriver
på hustrun för att slippa skatt, belånar
de nya husen, köper ännu fler
i barnens fräscha namn, och snart har man
så höga räntor att dra av att man
kan deklarera noll i skatt och köpa
sig slott i Schweiz på samma gång. De går
med vinst att vara rik i Sverige! Utom
för Sverige självt vars kassakista töms.
Så blev det. Så drog sommaren förbi.

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984)

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984)

[*]
Vår utlandsskuld år 1914
upptog en större del av BNP
än brassarnas rekordskuld gör i dag.

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984)

En sprutlackerad maning STÖRTA NUET
ter sig mot denna bakgrund högst befogad
men är dess värre svår att efterleva.
Vi lever ju i nuet vare sig
vi vill det eller inte, varför det
finns skäl att göra det beboeligt
i stället, hur förbistrad tiden än
kan te sig, så jag spikar hellre upp
en mindre krigisk tes: FÖRDJUPA NUET.

Gräv fram dess underrede, visa upp
dess släp av dold historia, bortglömd kunskap,
försnillad mening, avklippt sammanhang,
nedisat ursprung och ge nuet djup,
så att de som försörjer sig på att
manipulera folk i bästa fall
krisar ihop och tvingas byta jobb.
Att bila sig till frihet kostar pengar,
att läsa sig till frihet kostar möda,
och fast en läsare och en bilist
ser ut att stitta lika stilla när
de färdas är det bara läsaren
som satt sig så i rörelse att han
har chans att göra framtiden till sin.
Ge nuet djup, sätt er i rörelse!
Med dessa ord förklarar jag min nya
grundfolkhögskola invigd. Ni som läst
min text till och med denna sida är
direktkvalificerad som elev,
så ni kan genast börja vinterkursen.

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984), s. 27–28

Eric Schlosser: Snabbmatslandet, s. 133-141

Jorge Luis Borges: De två kungerna och de två labyrinterna
Översättning: Ingegerd Wiking