Lars Hermansson om debatterna

Ögonblicken rasslade iväg som pärlor från ett trasigt halsband in under gardinfållar, mattkanter, omöjliga att hitta. Några franska filosofer förutspådde historiens slut, intellektuell förstämning rådde ett tag, men sedan tog börsen fart igen, man uppfann en ny pryl och allt var som vanligt, tills någon på nytt menade att tiden var utmätt. Så var det under antiken, så var det på 1400-talet, och så var det också nu. Vi var dystopiska och superoptimistiska om vartannat, utan någon större grund för någotdera. Debatterna avlöste varandra i ett allt snabbare tempo. Ibland var de över på ett par timmar. Någon sade något obetänkt i en mikrofon på morgonen, det twittrades och statusuppdaterades, efter lunch var debatten i full gång. Framåt eftermiddagen kom pudeln. Folk var osams utan att veta om vad. Man gick på magkänsla och positionering. Det viktigaste var att ha en åsikt, en profilerad sådan med gott om syra till övers för motståndarna. Den som inte hade motståndare var ingen.

ur Lars Hermansson, Slut (Bokförlaget Lejd, 2014).

Sjömakt

* Marin makt är beteckningen på de stater som inte har några uttalade vitala intressen till sjöss, men ändå vill använda sin marina styrka för att stärka statens makt.
* Maritim makt är beteckningen på de stater som i stort sett är beroende av havet för sin överlevnad eller välfärd. Dessa stater har i regel en omfattande örlogsflotta och handelsflotta.
/…/
Det är tydligt att sjömakt kan ha minst tre olika betydelser. Sjömakt kan vara en förmåga (maktresurser): på 1960-talet skapade Sovjetunionen en stark sjömakt. Sjömakt kan vara en handling (maktutövning): I Falklandskonflikten mellan Storbritannien och Argentina 1982 var den argentinska sjömakten i princip lamslagen efter den 2 maj 1982. Sjömakt har tidigare och kan kanskeäven idag sägas vara en motpol till begreppet kontinentalmakt typ: Storbritannien är en sjömakt men Ryssland är det inte. Sjömakt i denna betydelse blir dock mer precis om orden maritim makt används. Det som nu anses konstituera en sjömakt är ekonomi, teknisk kunskap, sociopolitisk kultur, geografisk position, beroendet av sjöfart, resurser samt regeringens politik.
/…/
En marin militärteoretiker från en stark sjönation (maritim makt) som exempelvis Storbritannien kan komma att ha diametralt motsatt uppfattning om vilka metoder som är viktiga jämfört med en marin militärteoretiker från en kontinentalmakt (marin makt) som Frankrike, Tyskland eller Ryssland. /…/ Många hade också påverkats av den tidens filosofer och intellektuella och omformat filosofens tankar för att passa den maritima arenan.
/…/
En av de vanligaste missuppfattningarna som finns om herravälde till sjöss, skriver Corbett, är att om staten A förlorar herraväldet, så går det med automatik över till staten B. Så är det inte. Det mest normala är att ingen har herravälde till sjöss, och att herraväldet till sjöss är omstritt.

Amfibieoperationer har som syfte att med marina medel, med global räckvidd, nå militära effekter i land. /…/
Geoffrey Till delar in amfibieoperationer i följande underenheter: amfibisk landstigning, för att mer långvarigt, på strategisk eller operativ nivå, kunna öppna en ny front, amfibisk raid, som är mer kortsiktig och ofta ligger på taktiska nivån och amfibisk urdragning. En fjärde är amfibiskt skenanfall eller vilseledning som fyller exakt samma syfte som diversion som beskrivs i avsnitt 4.8.3. “Bestrida motståndarens herravälde till sjöss”. Dessa amfibieoperationer kommer att möta väpnat motstånd från land. /…/
Amfibieoperationer är bland de svåraste operationer som kan genomföras. /…/
De kräver i allmänhet herravälde till sjöss och bör idag genomföras som gemensamma operationer och hållas mycket hemliga.

utdrag ur “Sjömakt: teori och praktik” av Christopher Werner (Försvarshögskolan 2010)

Birgitta Trotzig: I Moskva

Fråga Moskva om det Onda, om den iskalla världsormen. Om domen som skiljer
rötterna och maskarna åt

 

Om världsmörket. Om mörkret och snön, om dödsklockorna

 

Historiens ängel är mörk och upplöser. Fasta byggnader försvinner, sprickande
fundament, vattenträngda källarlokaler under regeringspalats polishögkvarter
tredje-avdelningar statsarkiv militärområdescentraler, allt förvandlas
oavlåtligt, allt blir nu till väldiga obestämda gråaktiga förorter, marginaler,
odefinierbara gränsområden, man kommer inte över gränsen, allt är nu gräns

 

Fråga Moskva om tiden, om samtiden. Om hur historien är: väntan

 

Fråga Moskva. Om vart de döda tar vägen.

 

Fråga Moskva. Om tyngden, om stentyngden.

 

I Moskva. De oerhört fula ansiktena sammanpressade av ett tryck, ett samhälles
särskilda och obeskrivbara osmotiska tryck. Liksom tryckta ut i hörnen eller in
i rören, liksom formade, förlängda, utdragna eller förkrympta av oförutsebara
proportionsfelaktigheter, underliga förskjutningar

 

Fråga Moskva. Om när stenblocket lyfts och tyngden osynlig är kvar, tvingande,
kvävande, tryckande, pressande, formande – var är befriaren?

 

Fråga Moskva, om floden, om den vattensjuka grunden

ur Birgitta Trotzig, Sammanhang (1996)

Birgitta Trotzig: Grundbilderna

Intet-roten.

Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig. 

De ihåliga platserna. Ett svart ljus.

Hur fungerar minnet?

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen
igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

 
(Hur det i samhällen som en förkänsla om stora omvälvande händelser kan uppstå
ett formlöst, till vad som helst formbart tomrum – det kommer nu en tid av
fullkomlig sammanhangslöshet, inga ord svarar längre mot vad de förut
betecknade, tiden har öppnat sig som ett svalg, allt glider, allt är en mörkt
och oredigt flytande ström vars hastighet bara tilltar men utan mål, spilltror
och slittror virvlar fram över mörkret, vad mörkrets malström i verkligheten
innehåller kan ingen säga)

ur Birgitta Trotzig, Sammanhang (1996)

Birgitta Trotzig: Domen

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig
genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

De gamla råa stenarna på berget står som domare. 

Det enda ordet, den enda handlingen, det enda minnet. Livet förvandlas nu
alltigenom till dom, ett pågående verkställande av en dom. Varje ord reser sig,
varje handling, varje utebliven handling. Den lösa massan lögn sönderfaller i
tydliga beståndsdelar, tydliga ja och nej, ingenting går att utplåna, allt har
total betydelse.

ur Birgitta Trotzig, Sammanhang (1996)

Peter Wessel Zapffe om det tragiske (1941)

338:
Da nu det tragiske perspektiv fordrer baade en egenartet funktionel utfoldelse og en sammenfattende intelligens av relativt høi utvikling hos den som skal opleve det (enten det er ofret eller tilskueren), saa ligger det nær at tænke at man ikke vil finde det utformet paa et hvilketsomhelst kulturtrin, ialfald ikke som nogen avgrænset kategori. Det forutsætter jo blandt andet at den opfattende skal kunne skjelne mellem det faktiske og det principielle. Oplevelsen av det tragiske perspektiv synes da ogsaa at være en forholdsvis sen frugt av menneskelig aandsutvikling, et privilegium for en moderne, mere differentiert slegt. /…/
Primitive stammer har neppe nogen klar forestilling om en forskjel mellem elementær og kvalificeret undergang. Naar det sarte, fintfølende, fantasifulde eller dypttænkende individ bryter sammen under krigens og jagtens blodige vildskap, mens de enkle og stumpe naturer holder stand, saa er ofret sikkert alene om at føle sine egenskaper som andet en en sykelig svækkelse; kanske foragter han til og med sig selv. /…/ Først en senere tid, som deler ofrets idealer, kan opfatte det tragiske i hans lod. /…/ Et aller første skridt har man da ogsaa i den lære, at de som blir dræpt under jagt og kamp faar stoltere vilkaar efter døden end de sengedøde.

340-341:
Baade subjekt og tilskuer kan skifte sterkt. Subjektet kan rammes enten som individ eller som medlem av en gruppe (familie, laug, nation, race o.s.v.) eller som menneske i sin almindelighet, som artsrepræsentant. Gruppefællerne vil da opleve tragiken og rammes av dens principielle konsekvenser dersom det er gruppeinteressen som er engagert i forløpet. Vad utvidet betydning av ordet kan man se tragisk struktur i hele kulturbevægelsers forløp; rammet er da ikke de enkelte tilhængere, men selve bevægelsen, som man gjør til interessebærer ved en slags personifikation. Men i forgrunden staar den personlige tragik, hvor interessebæreren er et individ, der i tilfælde oplever den kollektive interesse som et personlig anliggende.

342:
Muligheten for tragik er større, naar en enkelt interesse tydlig dominerer. Det eksklusive, saa at si aristokratiske ved den tragiske skæbne hænger sammen med en slik selektivitet i interesselivet. /…/
Denne selektivitet kan sees i forbindelse med det forhold, at det overveiende antal tragiske skikkelser i litteraturen er mænd. (Sætningen er grovt skematisk.)

343-344:
Begrepet kultur samler al menneskelig indsats som tar sigte paa centrale livsmaal, individuelle som kollektive. Man kan derfor si att det tragiske er knyttet til kulturelt relevante former for stræben; de irrelevante er for sterkt utsat for at bli bedømt som feilfiksation. Indenfor den samlede kulturelle stræben kan man nu gjenta sondringen mellem repræsentative individer og det store gjennemsnit. De første er kommet længer, de befinder sig, direkte eller indirekte, paa stadier som er gjennemsnittets maal i første eller anden omgang. Vi trænger et uttryck for denne repræsentative egenskap, som ju kan variere i det ubegrænsede. Den teoretiske tradition tilbyr betegnelsen storhet og jeg ser ingen grund til ikke at benytte den.
Storheten grænser nedad til det fuldværdige gjennemsnit; /…/ Opad har storheten ingen principiel grænse; den kan netop ha noget grænseløst ved sig, som hænger sammen med den menneskalige “uendelighetstrang”. Men faktisk er der en grænse: Vad visse arter av storhet sætter døden bom for en høiere utvikling: Legemet og “nerverne” er for svakt fundament for den vældige overbygning. Og i forhold til det tragiske gjør sig en eiendommelighet gjældende: Den overmenneskilige storhet har mindre at si mig end en storhet jeg lettere kan fatte, sætte mig ind i, tænke mig naa.

347-348:
§ 79. Storhet og katastrofer. Det tragiske forløp kan nu ogsaa beskrives som et forløp, hvor storhet fører til katastrofe. /…/
Opgaven blir derfor at gi en oversigt over varianterne; der er jo mange slags storhet, mange slags katastrofer og mange veie fra det ene til det andet.

348-349:
Paa fire forskjellige maater kan den farlige egenskap staa i funktionel forbindelse med storheten:
1. Den farlige egenskap ligger i storhetens forutsætninger: Den sjælelig sygdom fremkalder storhet of forbereder samtidig personlighetens undergang. Strukturen er her av psykisk-fysiologisk art; deatljerne er unddrat vor viden.
2. Storheten er identisk med den farlige egenskap: forskeraanden under kirkens inkvisition. En autotelisk værdi er fordærverlig i det specielle miljø, hvor den utfolder sig.
3. Storheten er forbundet med den farlige egenskap: Den geniale fører taaler ikke at andre kommer til; de undertrykte slutter sig sammen og styrter ham. /…/
4. Den farlige egenskap er en følge av storheten: En mand viser stor begavelse i et partikulært foretagende og blir feiret. Efter denne oplevelse kan han ikke mere finde sig tilrette i sit tidligere liv, forsømmer sit arbeide og gaar omsider til grunde.

349-350:
De forskjellige arter struktur vises bedst ved eksempler i tilknytning til de enkelte inddelingsgrundlag. /…/
A. Motmagten er knyttet til storhetens tilblivelse, utfoldelse eller resultat.
B. Storheten er av autotelisk eller heterotelisk karakter.
C. Storheten ligger i et fiksationsforhold eller et kapacitetsforhold.
D. Storheten gjør sig gjældende paa det biologiske, sociale eller metafysiske interessefelt. Den utfoldes i et fiendtlig (satanisk), indifferent eller sympatetisk miljø.
E. Storheten er knyttet til et realt eller irrealt engagement.
F. Katastrofen rammer (direkte eller indirekte) den interesse som er knyttet til storhetens realisation, eller den rammer en anden interesse.
G. Storheten er ensidig eller flersidig. Den fører til katastrofe gjennem konflikt eller uten konflikt. Interfrontal tragik.
H. Motmagten er ytre eller indre.
I. Den rammede bidrager til forløpet med eksistensskyld, fysiologisk skyld, funktionsskyld, psykologisk, etisk, juridisk eller metafysisk skuld.
K. Storheten skyldes “nødvendige” eller “tilfældige” forutsætninger. Katastrofen er adækvat eller inadækvat følge av storheten.
Et givet tragisk tilfælde vil kunne stilles ind i hvilkensomhelst av disse relationer

362:
Man kan ogsaa tale om tragik som er karakteristisk for perioden, bestemt av dens kulturelle hovedtanker: forskeraandens tragik i religiøst-fanatiske tider (især naar religionen er virkelig truet – Sokrates, Bruno), politisk ærgjerrighets tragik (gamle Rom, renæssancen), militær magtstræben (oldtidens erobrertog, Wallenstein, Napoleon). Den framragende russiske arbeider avancerer til ansvarshavende, blir paalagt uløselige opgaver og straffet som sabotør. Selve perioden som værdibærer faar tragisk skjær i Oswald Spenglers appercaption: En central kulturtankes modning er varsel om dens forestaande undergang.

410:
§93. Tragik og livsanskuelse. Tragik er definert som ødelæggelse av den principielle kampmulighet; i det tragiske forløp ligger fordærvelsen i haabets vei. Ved forløpets begyndelse maa der altsaa være haab tilstede, og ved forløpets slut maa haabet være dræpt, – det tragiske har sin plads paa veien mellem haab og ikke-haab.
Av dette føljer, at to grupper subjekter er avskaaret fra at opleve et tragisk forløp. Den ene gruppen bestaar av dem, hvis haab er grundet paa ønsket og viljen alene og derfor er uavhængig av ethvert empirisk forløp. Hvorledes det end gaar med alle deres reale værdier, saa bevarer de sin hypotetiske centralværdi, fordi de ganske enkelt negter at den er rammet. Til denne gruppe hører alle “svorne” optimister of de fleste religiøst troende. For dem oplyser et tragisk forløp ingenting om det ene fornødne, vare om selvhævdelsens vildfarelser of kjødets skrøpelighet. I sidste instans redder de sig ved den rene fortolkningsakrobatik utan spor av skrupler. Denne holdning er kulturelt relevant i deres egne øine, men uanstændig i deres, som forlanger intellektuel redelighet.
Den anden gruppe bestaar av dem, som allerede fra begyndelsen av var utan haab, og som derfor ingenting hadde at tape. Slike mennesker maatte man søke blandt nihilister, buddhister og tilhængere av Schopenhauers filosofi. For dem er det tragiske forløp bare en unødvendig bekræftelse paa ting de allerede var paa det rene med.
Livsanskuelsen (i ordets videste betydning som omfattende baade ønske-, arbeids- of erfaringsbilledet) har paa dette vis betydning for muligheten av at opleve en skjæbne som tragisk i vor forstand. Men forholdet kan ogsaa være det omvendte. En tragisk skjæbne synes nødvendig at maatte øver en viss indflydelse paa baade den rammedes og tilskuerens opfatning av “livet”. Det tragiske er nemlig egnet til at opleves som et bevis; de elementære katastrofer forholder sig til den tragiske som forsøkene paa at tredele vinkelen med passer of linjar forholder sig til beviset for at det ikke gaar an. Det tragiske medfører derfor ifølge sin natur en pessimistisk opfatning av vilkaarene for den interesse, som var engagert i forløpet. Pessimisme betyr her: manglende tro paa muligheten av en interesses virkeliggjørelse. Hvert enkelt tilfælde av tragik vil medføre sin egen applikation av pessimismen, bestemt vad den rammede værdi og maaten den blev rammet paa.

411-412:
Allerede elementære katastrofer gir basis for en anklage mot “verdensordenen”[*], fordi den først har utstyrt os med de og de vitale interesser og derefter krænker disse intersser paa det skrækkeligste. /…/ Mens den elementære katastrofe viser hvad man risikerer ved at være menneske, fortæller den tragiske hvad det betyr at være menneske; den gir de ytterste omrids av vor “kosmiske situation”.
Og i tragikens lys er denne situation ikke til at bære. /…/
Menneskeformens ytterste mulighet realiseres, naar individet blir trofast mot de hellige og dødelige kim som løfter ham til guderangens høide og dermed aapner avgrunden for hans fot. /…/ I styrtningens øieblik staar den tragiske sjæl ansigt til ansigt med fienden som likeværdig motstander. Han er bærer av et i menneskeøine høiere princip end det som seirer, men nu vet han, at dette høiere princip ikke har livets ret.

[*] “Verdensordenen” er et uttryck man svært ofte støter paa, særlig i tysk tragisk teori. Nogen oplysning om hvad ordet betyr i hvert enkelt tilfælde, finder man sjelden eller aldrig. /…/ Vi siger verdensorden, men vi mener bare en økonomisk detalj; ingen av os har noget at utsætte paa maanens faser o.s.v. Misbruket tør ha sin grund i en slags religiøs projektion, i forestillingen om en verdens-ordner, som man kan rette sin klage mot.

Peter Wessel Zapffe, Om det tragiske (1941)

Peter Wessel Zapffe om “det objektivt tragiske”, t.eks. hur epletræet blir tragisk

Det objektivt tragiske /…/ er saaledes ødeleggelse av den principielle kampmulighet. /…/ En mere utførlig definition kunde lyde: Det tragiske forløp blir til paa den maaten, at en menneske søker at realisere en repræsentativ livsform med repræsentative midler, og derved opnaar et veto som bryter hans livstro ned.
Et vurderingselement blander sig her med et rent funktionelt element. Der kunde da sættes merke ved uttrycket objektivt tragisk: bestemmelsen indeholder jo subjektive bestanddele. Uttrykket er valgt for at skape motsætning til det “poetisk-tragiske”; det betegner de tildragelser i omverdenen som eventuelt kunde avgi raastoffet til “tragisk digtning” /…/
§ 76. Kommentar. Ser vi tilbake paa frugttræet, som brækker fordi det bærer for rikt, er der straks kommentarer at gjøre. Træet maa antropomorfoseres, skal det rykkes ind i et tragisk aspekt. Man kan anta at træet ikke har nogen bevisst trang til at bryte ut av gjentagelsen og skape en “høiere” livsform, en rikere, mere fuldkommen manifestation av frugttræets “idé” – d.v.s. funktionstype. Selv om træet var bevisst, vilde sandsynligvis dets formkræfter, dets tilgrundliggende substrater, uten rest være utfoldet of virkeliggjort i og med den blotte fortsættelse, opretholdelsen av den standard som en gang er naadd, og dens overførsel til nye individer. Det er fra epletræsynspunkt (d.v.s. ut fra menneskets opfatning av epletræet) intet utilfredsstillende ved dette, hvert aar at bære det samme respektable antal passelig store epler – med periodiske svingninger om et gjennemsnit. /…/ Et træ som blev dødelig riktbærende vilde av sine artsfæller bli set paa som blot og bart sykt (hypertrofisk) /…/
Helt anderledes, dersom træet eller med-træerne forbunder en værdi med den indtrufne vekst, og derfor føler tilskyndelse eller finder grund til at efterstræbe den, eller til at anerkjende den og være stolt av den, naat den indfinder sig av sig selv. Men alarmerende blir situationen først, naar den nya værdi træder i konkurrens med fortsættelseshensynet: I frambringelsen av flere og stadig større epler ser træet nu den eneste mening med sin tilværelse. Ethvert stadium, som én gang er prøvet, har uttømt sine muligheter for individets historie, slik at gjentagelse eller forbliven paa samme stadium er unødvendig, øde, bortkastet, ikke-liv. Man kan forestille sig at den nye værdi, den nye stolthet og den nye fare, stigningen i livsspænding, den økede ekstase jo mere bristningen nærmer sig – at alt dette er sprunget som en differentierende mutation frem av den gamle sleft, som bare kjendte gjentagelsen med dens farer og dens værdier. Med den nye værdi kommer der en ny katastrofe og et nyt perspektiv: Nu rammes jag ikke som før, uten at ha bidraget med andet end min mottagelighet for ulykke, men jag rammes, forde jag repræsenterer, og vil repreæsentere, et plus i forhold til de gamle livsmaal. Træet blir tragisk ved at mennesket lægger ind i det sin egen bekræftelsetrang, sin fuldkommenhetsdrift, sin uendelighetslængsel, sin “grænseoverskridende tendens” (E. Berggrav).
For hos mennesket har de kritiske mutationer fundet sted, hos mennesket er der sprunget frem et kim, som kræver at bli utfoldet gjennem skjønhet, styrke, mod, følsomhet, kjærlighet, indsigt . . . ut over hvilkensomhelst grænse som dikteres av hensynet til liv og avl. Frugterne av dette “hellige dødskim” finder man i de høieste kulturelle frembringelser.

Från sida 336–337 i Om det tragiske (1941) av Peter Wessel Zapffe.