Sigmund Freud, “Sorg och melankoli” (1915)

Sorg är i regel en reaktion på förlusten av en älskad person eller någon abstraktion som satts i dennas ställe, som fosterland, frihet, ett ideal osv. Vid samma påverkan uppträder hos en del människor melankoli i stället för sorg, varför vi misstänker att de har en sjuklig disposition. /…/
Själsligt kännetecknas melankolin av en djupt smärtsam förstämning, förlust av intresse för yttervärlden och av förmågan att älska, hämning av all aktivitet och en nedsättning av självkänslan som yttrar sig i självförebråelser och bittert självklander och stegras till en ogrundad förväntan om straff.
/…/
Vari består nu det arbete som sorgen utför? /…/ Realitetsprövningen har visat att det älskade objektet inte längre finns till och fordrar nu att all libido skall dras tillbaka från sina bindningar till detta objekt. Detta krav väcker en begriplig motsträvighet – det är en allmän iakttagelse att människan inte gärna ger upp en libidoposition, inte ens då en ersättning redan skymtar. /…/ Det normala är att respekten för realiteten avgår med segern. Realitetens krav kan emellertid inte tillgodoses omedelbart. De uppfylls steg för steg under stort uppbåd av tid och laddningsenergi och under det att det förlorade objektet fortsätter att existera psykiskt.
/…/
också melankolin kan vara en reaktion på förlusten av ett älskad objekt; i andra sammanhang kan man se att förlusten är av mindre konkret natur. /…/
Melankolikern uppvisar ytterligare ett drag som bortfaller vid sorgen: en extrem minskning av jagkänslan, en oerhörd jagutarmning. Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt. Patienten beskriver sitt jag som ovärdigt, handlingsoförmöget och moraliskt förkastligt; han gör sig förebråelser, klandrar sig själv och förväntar sig utstötning och straff. /…/
Han är verkligen så utan intressen, så oförmögen att älska och åstadkomma något som han säger. Men detta är, som vi vet, sekundärt; det är följden av det inre arbete som förtär hans jag, ett arbete som vi inte känner, men som är jämförbart med sorgearbetet. I några andra självanklagelser förefaller han oss likaledes ha rätt och bara ha en skarpare blick för sanningen än andra som inte är melankoliska. /…/ Det råder nämligen inget tvivel om att den som fått en sådan uppfattning om sig själv och delger andra den – en uppfattning som prins Hamlet har till reds för både sig själv och alla andra – är sjuk, antingen han nu säger sanningen eller gör sig själv mer eller mindre orätt.
/…/
Låt oss /…/ dröja ett ögonblick vid den insyn melankolikerns störning ger oss i det mänskliga jagets konstitution. Hos honom ser vi hur en del av jaget ställs emot en annan del, bedömer den kritiskt och så att säga tar den till objekt. Vår misstanke att den kritiska instansen, som här avspjälkats från jaget, också skulle kunna visa sin självständighet under andra förhållanden kommer att bekräftas av alla fortsatta iakttagelser. Vi kommer verkligen att finna skäl att särskilja denna instans från resten av jaget. Vad vi här lär känna är den instans som vanligen kallas samvetet; tillsammans med medvetandecensuren och realitetsprövningen skall vi räkna den till de centrala jaginstitutionerna och på något sätt också finna bevisen för att den kan insjukna på egen hand.
/…/
Lyssnar man tålmodigt på melankolikerns många skiftande självanklagelser, så kan man till sist inte värja sig mot intrycket att de starkaste av dem ofta stämmer mycket illa på den egna personen, men med obetydliga modifikationer passar in på någon annan person som den sjuke älskar, har älskat eller borde älska. /…/ Man får således nyckeln till sjuksomsbilden, om man betraktar självförebråelserna som förebråelser mot ett kärleksobjekt, vilka på detta sätt vältrats över på det egna jaget. /…/
Deras klagomål är anklagelser /…/; de skäms inte och de döljer ingenting, eftersom allt nedsättande de säger om sig själva i grund och botten sägs om en annan.
/…/
Nu är det inte svårt att rekonstruera förloppet. Det hade funnits ett objektval, en bindning av libido till en särskild person; en reell kränkning från den älskade personens sida eller en besvikelse denna gav upphov till kom sedan att undergräva denna objektrelation. Resultatet blev inte det normala att libidon drogs tillbaka från detta objekt och försköts till ett nytt objekt, utan ett annat som tycks kräva flera betingelser för att komma till stånd. Objektladdningen visade sig föga resistenst och upphävdes, men den fria libidon försköts inte till ett annat objekt utan drogs tillbaka in i jaget. Där kom det emellertid inte till godtycklig användning utan tjänade till att etablera en identifikation mellan jaget och det uppgivna objektet. Objektets skugga föll sålunda på jaget, vilket nu av en särskild instans kunde betraktas som ett objekt, det övergivna objektet. På detta sätt hade objektförlusten omvandlats till en jagförlust och konflikten mellan jaget och den älskade personen till en klyvning mellan jagkritiken och det genom identifikationen förändrade jaget. /…/
Denna motsägelse tycks /…/ förutsätta objektvalet gjorts på narcissistisk grundval, så att objektladdningen, om den möter svårigheter, kan regridiera till narcissism. Den narcissistiska identifikationen med objektet blir då ett substitut för kärleksladdningen, vilket får till följd att kärleksrelationen, trots konflikten med den älskade personen, inte behöver uppges. /…/
Den slutsats teorin måste leda till, nämligen att dispositionen för att insjukna i melankoli helt eller delvis skulle ligga i en tendens till övervägande narcissistiska objektval, har tyvärr ännu inte bekräftats av forskningen.
/…/
Melankolin lånar alltså en del av sin karaktär från sorgen och en annan den från processen av regression från det narcissistiska objektvalet till narcissism. /…/ Melankolins utan tvivel njutningsfyllda självplågeri innebär, precis som motsvarande fenomen i tvångsneurosen, tillfredsställelse av sadistiska och hatiska tendenser som gäller ett objekt och på detta sätt vänts mot den egna personen. /…/
Först denna sadism ger oss lösningen på gåtan om den självmordsbenägenhet som gör melankolin så intressant och så – farlig. /…/ Nu visar analysen av melankolin att jaget bara kan döda sig självt, om det genom att dra tillbaka objektladdningen kan behandla sig självt som ett objekt, om det mot sig självt får rikta den fientlighet som gäller ett objekt och representerar jagets ursprungliga reaktion mot objekt i yttervärlden.
/…/
Den märkligaste egenskapen hos melankolin och den som det är mest angeläget att förklara är dess benägenhet att slå över i mani, vilket är dess symptomatiska motsats. /…/ Här handlar det om att något hänt som gör att ett stort, länge upprätthållet eller vanemässigt återupprättat psykiskt uppbåd äntligen blir överflödigt, så att den frigjorda energin kan användas och urladdas på en rad olika håll. /…/
Alkoholruset, som hör till samma typ av tillstånd, borde – i den mån sinnesstämningen är upprymd – kunna förklaras på samma sätt; det handlar antagligen om att energi som uppbådats för bortträngning frigörs på toxisk väg. Lekmän tror gärna att man i en sådan manisk författning finner så stor glädje i rörelser och aktiviteter, därför att man är på “gott humör”. Denna felaktiga hopkoppling måste naturligtvis korrigeras. Det är det nämnda ekonomiska villkoret i själslivet som uppfylles, och därför är man å ena sidan på så gott humör, å den andra så ohämmad i sitt handlande.
/…/
Ackumulationen av till en början bunden laddningsenergi, som frigörs när melankoliarbetet avslutats och möjliggör manin, måste hänga samman med libidons regression till narcissism.

Sigmund Freud, “Sorg och melankoli” (1915), ur Samlade skrifter IX: Metapsykologi

Leif Nylén, “Den hemlösa musiken” (1973)

[Att Nalen stängdes våren 1967] betydde också att popmusiken blev hemlös i Stockholm, som levande musik /…/
Marknaden strukturrationaliserades i lönsamhetens tecken. Det var diskotekens gyllene tid. Det var både billigare och enklare att bara spela skivor. Det var ett effektivt sätt att marknadsföra den internationella skivindustrins produkter. Och det var ett sätt att aktivt bidra till att bryta dom kollektivistiska och konsumtionsfientliga tendenser som faktiskt ingick i den första popgenerationens kulturmönster /…/
Eftersom den musik som spelades på diskoteken i princip var densamma överallt så blev på nytt förpackningarna avgörande: gimmickar, kläder, inredningsdetaljer, jargonger, snabbt och för det mesta lönsamt växlande moden. Och på nytt splittrades den kollektivt präglade generationsupplevelsen upp i hierarkiskt ordnade grupper och hierarkier. Dom kulturella uttrycken (musik, kläder, dans etc) användes på nytt främst för att markera status, skillnad, gränser.
/…/
1968: en helt ny tradition tar sin början. Då stod vi bl.a. och frös utanför St Eriksmässan i Stockholm. Vi skulle försöka stoppa Tonårsmässan. Vi: en massa löst allierade vänstergrupper. Det var första gången (hos oss) som popkulturen på allvar berövades sin politiska oskuldsfullhet och uppfattades i ett ideologiskt perspektiv. /…/
Vi startade “antimässorna”, rätt spontana och anspåkslösa arrangemang med musik, teater, utställningar, debatter, stormöten etc. /…/
Där på ‘antimässorna’ börjar den rörelse som får sin fortsättning i Gärdesfesterna /…/
Staten och kommunerna subventionerar kraftigt den traditionella konstmusiken, inklusive jazz och en del folkmusik. D.v.s. sådana uttrycksformer vars funktionssätt sedan länge är tryggt etablerade och inte längre innehåller någon riskabelt oförutsägbar social dynamik. Den kommersiella musikmarknaden präglades tidigare av en viss osäkerhet och nyfikenhet som också kunde komma progressiva tendenser till godo. Men nu är den marknaden hårt strukturrationaliserad i diskotekens och paketshowernas tidevarv.
I längden är det en ohållbar situation för den progressiva musiken. Dels därför att den är så konstlad. /…/ Dels finns det en inte obetydlig risk för att man skapar en ny sorts elit, ett tunt toppskikt som långsamt växer in i en traditionell musikerroll, alltmedan den ursprungliga basen vittrar sonder [sic!] i brist på resurser. /…/
Det här är bara några skäl till att det måste vara en musikpolitisk huvudfråga att arbeta för lokaler och organisatorisk [sic!] resurser som gör det möjligt för en levande och medvetandegörande musik att utvecklas och spridas.

ur första numret av Musikens Makt (1/1973)

Suzanne Brøgger, “Från kärnfamilj till kärnvapen” (ur kapitel 2)

Alla utopister är överens om att den institutionaliserade tvåsamheten – kärnfamiljen – inte skulle existera i utopia. I vardagslivet måste vi i alla fall konstatera en viss återhållsamhet gentemot utopia, i det att kärnfamiljen mycket sällan görs föremål för kritik utöver den man hittar i de gamla socialistiska skrifterna. Denna brist på kritik beror på:
1) att de flesta nu levande utopisterna är gifta eller lever i tvåsamhet och att deras hustrur/män blir sura, om de börjar kritisera familjen offentligt.
2) Utopister, som har skilt sig och som ger sig till att kritisera familjeinstitutionen, kan man inte räkna med, för de har ju bara haft dåliga erfarenheter.
3) Utopister, som aldrig har varit gifta, kan man inte räkna med alls, för antingen är de så dumma och fula att ingen har velat ha dem – och rönnbär är sura – eller också utmärker de sig genom en fullständig brist på “mänskliga” känslor.
/…/
“Människan” har i alla tider varit en bra ursäkt.
/…/
Det finns verkligen ljusa och lyckliga stunder, när man har det trevligt. De lyckliga stunderna är ofta resignationens ögonblick. För det passar sig inte – annat än för masochister – att säga: jag har ett skitjobb och en skitbild och en skithustru. Nej, jag har ett bra jobb, en härlig bil, ett fint hus och en skithustru. Och därmed börjar lyckokapplöpningen.
/…/
En av orsakerna till att man vet så lite om hur äkta makar har det med varandra är, att all intimitet är reserverad parterna inbördes. Det är också en av parets funktioner. /…/ Men intimiteten i tvåsamheten är komplicerad. För det jag säger till min man, berättar jag i förhållande till de reaktioner jag vet att han vill ha. På det viset bygger man upp ett kodspråk. Men det gör inte så mycket. Så länge äktenskapet erbjuder mig beskydd, är jag också inställd på att tänka och känna i koder. Resten kan jag säga till min psykiater. Parförhållandet isoleras och dör, bland annat för att man är exklusiv och serverar alla problem till den äkta maken i deformerat skick.
/…/
Jag tror att det är svårt att fatta tidens elände, utan att göra klart för sig missförhållandet mellan våra idéer och vårt beteende. Och klyftan är varken universell eller generell, utan tids- och geografiskt bestämd till löntagar-epoken i välfärdssamhällena. Den snabbtänkte säger att det bara är att slänga bort idéerna och leva i lugn och ro på ruinerna. Men vi har ju själva gjort idéerna. De är väl ett uttryck för några behov i den konkreta situation som vi lever i, och det är som bekant traumatiskt att slänga bort något av sig själv, även om många ihärdigt försöker göra det.
Naturligtvis finns det “harmoniska” äktenskap. Det är de, där det traditionella könsrollsmönstret följs till punkt och pricka. Det är enligt min mening det enda sättet man kan vara gift på.
/…/
Äktenskapet gick så länge parterna hade vissa bestämda funktioner, som inte gick att ta miste på – baserade på könet. /…/ Men den modellen är det nästan ingen som vill vara gift efter idag. Nu har man slängt bort reglerna och könen, och räknar i stället med att kunna ändra de äktenskapliga normerna inifrån. Men man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig – bortsett från att man bör vara “mänsklig”, och det är svårt, eftersom ingen vet vad det “mänskliga” innebär.
/…/
Det måste slås fast att den kärnfamilj vi har i dag, den har inga andra i historien haft, eftersom den är helt och hållet avhängig av förhållandena i ett högt industrialiserat löntagarsamhälle. Därför är det märkligt att se så många människor plåga sig själva och varandra i övertygelsen om att det är deras eget fel, att de inte kan leva upp till arrangemanget.
/…/
Men rent faktiskt har äktenskapet aldrig spelat en så stor roll och haft en så enorm betydelse för den enskilde som i dag. De gamla umgängesformerna håller på att upplösas och sammanhållningen i stadskvarteren har försvunnit. Den sista tillflyktsorten från produktionen är tvåsamheten, kärnfamiljen. De som tror att kärnfamiljen är döende tar fullständigt miste. Aldrig tidigare har man tagit den så högtidligt. Förr var tillgivenhetsspektrat mycket större, involverade många fler människor. I dag kräver och förväntar man ALLT av familjen: kamratskap, passion, kommunikation. Men inte nog med det. Ofta ska den ena också kunna uppfylla de barnsliga behov av en far eller en mor , som den andra går och bär på, och med den brist på metafysiskt fotfäste som de flesta omedvetet lider av, kräver man till på köpet att den älta hälften ska vara en andra Vår Herre eller Madonna. I dag är det så att de flesta människor betraktar sina LIV som lyckade, om deras äktenskap har lyckats.
/…/
Men även om tvåsamheten är en organiserad form av olevt liv, är det långtifrån alla som lider av den. Det finns till och med de som frodas. Men för att fatta mekaniken, ska man kasta en blick på motparten. Det slår nästan aldrig fel, att han eller hon är en skugga. Det är möjligt att det är en oundviklig naturlag att vi frodas på andra människors bekostnad, men jag tycker inte det är anständigt att cementera det förhållandet genom att rentav legitimera det genom äktenskapet.
/…/
Det finns vara en sak som är värre i äktenskapet än en kuvad kvinna. Det är hon som inte vill vara det längre. Det är hon som med knivar i ögonen kommenderar mannen att sätta ungen på pottan, när de har gäster, och som knullar med andra för principens skull. Men klyschan “kuvad” täcker den tvåsamhetslevande kvinnans situation dåligt. En kvinna som spelar kvinnorollen traditionellt med allt vad den innebär och som uppfyller alla de förväntningar som ställs på henne, hon är enligt min åsikt inte “kuvad”. Hon är bara en märklig ödla eller något annat exotiskt från en förgången tid. /…/ Det visar sig inte förrän alldeles för sent att klimatet har ändrat sig ödlemoderns välgångsönskningar, och att de objektiva villkoren för ödlornas närvaro på jorden inte längre förefinns. Den konforma kvinnan är inte kuvad, utan bara en förrädare mot släktets möjligheter att överleva.
/…/
Och vad är det för barn kärnfamiljen avlar? Ja, äpplet faller ju inte långt från stammen, även om det ska erkännas att barn i många fall är en smula mindre odugliga än vuxna. Det gäller i synnerhet barn som lever i grupper och i gäng utanför hemmet.
/…/
De flesta håller väl på kärnfamiljen i brist på bättre. Man vet hur den nuvarande misären är, men man vet inte hur en annan misär skulle kunna arta sig. Man har lärt sig att ingenting är fullkomligt. Dessutom är kärnfamiljen den enda plats i samhället, som tycks vara någorlunda kommunistiskt inrättad. Det är naturligtvis pseudo-kommunism, eftersom ingen verklig kommunism är möjlig inom ramen för en kapitalistisk ekonomi, men i kärnfamiljen gäller det trots allt att man “bidrar efter förmåga och förser sig efter behov”. /…/
Kärnfamiljens pseudo-kommunistiska gemensamhetsekonomi står i skarp kontrast till de ekonomiska lagar, som gör sig gällande i produktionen utanför.
/…/
borgerligheten som /…/ en aspiration, som delas av ett genomsnitt av befolkningen alltifrån det utdöende aristokratiet till arbetaren. De borgerliga, det är löntagarna, det är alla de som vill att deras barn ska gå i gymnasium och det är alla socialisterna, som går och bildar kärnfamilj.
/…/
Därför är det tankeväckande och gåtfullt att så många socialister, som vill ändra på samhällsnormerna, går raka vägen in i den cell, som bäst vidmakthåller dem. Det är inte envar beskärt att avskaffa kapitalismen. Men envar har rätt och möjlighet att avskaffa kärnfamiljen. /…/
Om de som kallar sig revolutionärer själva upplöste sina tvåsamheter och populariserade temat: gift er inte, skilj er! och bidrog till att accelerera en situation dithän att tusen och åter tusen människor skulle skicka in sina skilsmässoansökningar, skulle det få politiska och ekonomiska konsekvenser.
/…/
socialisterna är rädda för att popularisera en brännande fråga, eftersom de inte har några svar. Det med ekonomin är lätt nog, det är bara staten som ska ditt och arbetarna som ska datt. Men när det handlar om det väsentliga: hur män och kvinnor ska fortplanta släktet på ett mer ändamålsenligt och festligt sätt än det nuvarande, så blir de svaret skyldiga.
Men är det ens skyldighet att svara bara för att man frågar? Det är bara demagoger som frågar och svarar i samma andetag. Det har aldrig varit samma krafter som bröt ner och byggde upp, i så fall har det blivit till diktatur. Just nu räcker det alltså att konstatera och med konkreta exempel dokumentera att kärnfamiljen är av ondo och att vi inte vill se den innanför våra dörrar, för att den tar livet av oss.
/…/
Sedan renässansen /…/ har familjen blivit ett oberoende värde i sig självt.
Kapitalismen, tillväxten, ett oberoende värde i sig självt.
Den empiriska vetenskapen, ett oberoende värde i sig självt.
Familjen har monopoliserat vårt känsloliv.
Kapitalismen har monopoliserat vårt arbete.
Den empiriska vetenskapen har monopoliserat forskningen och samlat data.
Men till vad?
Från kärnfamiljen till kärnvapen . . . Det är kort uttryckt historien om den patriarkala kulturen.

ur Suzanne Brøgger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), kapitel 2

Suzanne Brøgger, “Fräls oss ifrån kärleken” (ur kapitel 1)

För det är något i tiden som inte riktigt går ihop, och även om det går ihop, så går det inte nödvändigtvis att stå ut med. /…/ Äktenskapsproblemet härstammar från den tidpunkt, då kärleken började tränga in i familjen, vilket ju inte alls var meningen. Därav misären…
/…/
saken är ju den att det inte längre är folk som plötsligt har blivit larviga, utan äktenskapet som har blivit larvigt i det ögonblick det inte längre konstitueras för Guds skull. När kungen inte längre är Guds representant på jorden, är det ingen mening med honom, och samma sak gäller äktenskapet – så fort det går och blir en privatsak efter vars och ens tycke och smak, så är det ingen mening med det längre, då är “trohet” ingenting annat än larv och plikt. Då är både kungadöme och äktenskap döda institutioner, även om de fortfarande har ett arkaiskt grepp om folk. Äktenskapet är den institution, som skulle uppväga den “oändliga, kvalitativa skillnaden mellan Gud och människor” och som sådan symbolisera den annars omöjliga föreningen med Gud – ett sånt larv! Därnäst är äktenskapet avsett att vara livet ut (i nöd såväl som i lust), och det gör det enligt skilsmässostatistikerna inte, så därför har det blivit likgiltigt. Och när livet väl har blivit likgiltigt, så kan folk lika gärna försöka uppfinna andra livsformer, vilket de för övrigt också tycks vara i full färd med, även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott.
/…/
Om vi inte längre lever ihop två och två för att det är “rätt” att göra det, utan för att “ha det bra”, så betyder det att det historiskt sett har introducerats en helt ny tankegång på samlivsarenan. Om den nya moralen är bra eller dålig, är jag inte den som kan avgöra – om den är ett uttryck för en sjuhelvetes nöjeslystnad eller om den är förutsättningen för att detta nya fenomen, som kärleken är, ska kunna låta sig allmänt realiseras, vet jag inte. Men den har i alla fall ingenting med äktenskapets mening att göra.
Som alla vet bygger äktenskapet inte på kärlek. Det är kärleken som har trängt in i familjen vid en tidpunkt, då den redan befann sig i upplösning. Kärleksäktenskapet daterar sig högst hundra år tillbaka i tiden, och det är först under det här århundradet som det har blivit utbrett i alla samhällslager. Om äktenskapet är en dödsdömd farkost att realisera kärlek ombord på, kan ingen med säkerhet veta något om. Det är kärleksäktenskapet för nytt för.
/…/
kärlek utan död och smärta är för européerna som yin utan yang för andra folk. Associationen död/kärlek är lika säker i vår kultur som amen i kyrkan /…/
Den västliga kärlekens språk och mekanik tycks ha uppstått i Provence i början av 1100-talet som ett led i en politisk, kättersk strid, /…/ Det sägs att mystik är sublimerad erotik. Men här var det precis tvärtom. Katharerna, de “rena”, kamouflerade sin tro på “Kärlekens Kyrka” som kärleken till en människa, nämligen en borg-fru (gift och ouppnåelig), och det kätterska budskapet spreds ut via trubadurernas guerillaverksamhet, dikten, från borg till borg, så att den romerska kyrkan inte skulle få nys om att det i själva verket var frågan om ett uppror mot the Establishment. Det är på det sättet den lidelsefulla kärleken invaderar psyket hos den europeiska eliten, som nätt och jämnt blivit omvänd till kristendomen och som lider under den nya äktenskapsdoktrinen.
Om Katharernas kyrka, “Kärlekskyrkan”, skriver Denis de Rougemont i klassikern “L’Amour et L’Occident”:

“Kärlekskyrkan alstrar otaliga mer eller mindre hemliga, mer eller mindre revolutionära sekter, vilkas drag vittnar om ett gemensamt ursprung, en envist kvarhållen tradition. Alla dessa sekter karaktäriseras av en opposition mot dogmen om treenigheten (i varje fall i sin ortodoxa form); av sin exalterade spiritualism; av sin doktrin om “strålande glädje”; av sitt förnekande av sakramentet och äktenskapet; av sitt absoluta fördömande av varje form av krigsdeltagande; av sin antiklerikalism; av sin förkärlek för fattigdom och askes (vegetarianism); och slutligen av sin jämlikhetsanda som ibland gick så långt som till total kommunism.”

Katharerna utrotades till sista man under ett av kyrkans korståg. Men den lidelsefulla kärleks-“doktrinen” bestod. Och består. Därför är det viktigt att framhålla att dess ursprung är oäktenskapligt, /…/ Den gängse uppfattningen av kärleken som en universell, evigt giltig, allmänmänsklig angelägenhet, en gåta, som vi människor en gång för alla måste leva med eller ge upp inför, beroende på om vi har talang för den eller ej, är ett fullkomligt missförstånd. Kärleken är bara en gåta så tillvida att vi har gjort den till en gåta av politiska orsaker.
/…/
Det har naturligtvis hänt att en icke-europé har gått och förälskat sig, men när något så vanvettigt trängt sig på i stammen eller släkten, har de amor-drabbade varit fördömda – och inte hjältar som i den europeiska traditionen. /…/ Inställningen europén som tillbringar sitt liv med att fråga: “Är jag verkligen förälskad eller är jag förälskad i förälskelsen eller är jag bara förälskad i mig själv?” – skulle av en kinesisk psykiater betraktas som ett vansinnessymptom. /…/
Européerna är av traditionen mer förälskade i denna fixa idé än i människor. Hemligheten med den europeiska lidelsen är längtan efter att bli utslagen och nerklubbad av Kärlekens trium – död vid första ögonkastet!
/…/
De senaste 800 åren av Europas intima historia består av motsatsförhållandet mellan kärlek och äktenskap och innebär att hälften av européernas olycka kan summeras i begreppet otrohet. /…/ Avsikten med familjen är att uppfostra barn och avsikten med äktenskapsdoktrinen är Guds. Försvinner de funktionerna, är institutionerna döda. Nu när alla traditionella kriterier för parning har bortfallit: rang, stånd, blod, jord, ägodelar och hemgift, står kärleken som ett helt nytt fenomen som kriterium för socialt beteende i alla samhällsklasser. Men den är fortfarande en negation av äktenskapet – och möjligen av tvåsamheten över huvud taget. Kärleken är för ny för att vi ska kunna säga särskilt mycket om den.

ur Suzanne Brøgger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), kapitel 1

Igor Kopytoff (1984) on singularization and commodification

In no system is everything so singular as to preclude even the hint of exchange. And in no system /…/ is everything a commodity and exchangeable for everything else within a unitary sphere of exchange. Such a construction of the world – in the first case as totally heterogenous in terms of valuation and, in the second, as totally homogenous – would be humanly and culturally impossible. But they are two extremes between which every real economy occupies its own peculiar place.
/…/
The counterdrive to this potential onrush of commodization is culture. /…/
In every society, there are things that are publicly precluded from being commoditized. Some of the prohibitions are cultural and upheld collectively.
/…/
Although the singular and the commodity are opposites, no thing ever quite reaches the ultimate commodity end of the continuum between them. There are no perfect commodities. On the other hand, the exchange function of every economy apears to have a built-in force that drives the exchange system toward the greatest degree of commoditization that the exchange technology permits. The counterforces are culture and the individual, with their drive to discriminate, classify, compare, and sacralize. This means a two-front battle for culture as for the individual – one against commoditization as a homogenizer of exchange values, the other against the utter singularization of things as they are in nature.

Excerpt from Igor Kopytoff (1984), “The cultural biography of things: commodization as process”.

Houellebecq om litteraturen kontra musiken och bildkonsten

Ändå är det inte särskilt svårt att avgöra vad som är specifikt för litteraturen, denna högre konstart hos ett västerland som går mot sitt slut inför våra ögon. Musiken kan i lika hög grad som litteraturen ge uttryck för upprördhet, känslomässiga kast, yttersta sorg eller extas; konsten kan i lika hög grad som litteraturen väcka förundran och få människor att se världen med en ny blick. Men det är bara litteraturen som kan skänka kontakt med en annan mänsklig ande i dess helhet, i all dess ynkedom och storslagenhet, i all dess inskränkthet och småaktighet, med käpphästar och vidskepelser; med allt det som den rörs av, som intresserar, hetsar upp eller äcklar den.

ur Michel Houellebecq, Underkastelse (2015)

Josefine Klougart: Om mörker

Det runda i världen uttrycker de enklaste lagarna för rörelse. Lagarna för det som flyter. De strömmande cirklarna kring ett avlopp.
Också vi två.
När det strömmande försvinner, varje gång något går under sker det i cirklande rörelser.
Form är ett sätt att meddela sig på, förbinda sig, ett sätt att lyssna.
Från alla håll.

Det är sent, skuggorna är längre än träden som kastar dem.
Sådana räkenskaper.
Ett klent försvar för det att något går under och något blir kvar.

Ett försök att färglägga ett landskap och flytta omkring några delar av det.
Flytta några stenar och skrapa ut lite jord till sidan, till exempel.
Göra en ordning synlig för det mänskliga ögat, ändra den.
Rubbningens skillnad.
Några ord som går in i sakerna och förändrar dem inifrån.
In i människor, förändrar dem inifrån.
På det sättet måste man förstå tid.
Historiens medium är fragmentet.
Det att något flyttar på sig så att vi kan se.
Förändringar i form.
Olika platsers olika hastighet och rörelser i tid ut från ett geografiskt centrum.
Pärlor som rinner ut i en cirkel runt henne när hon tappar fatet.
Form är ett sätt att uppleva tid på.
Organisering av stoff som en förutsättning för att förstå någonting alls. Med andra ord, det är där allt börjar.
Oavsett sitt eget tillstånd är människan alltid på väg ut ur en form, ska vara det: i en form.
Och sedan en annan. För att känna av tiden.
Formens förändringar blir det avgörande.
Om man inte blivit rubbad i sin form fortsätter man att vara mycket ung;
hon är plötsligt äldre, nu när han inte längre finns.
Ögat gråter för att det hela tiden förlorar allt det det ser.

Smärta kan inte delas och därför inte förstås.
Det finns inget språk för den.
Av den anledningen är den gudomlig och samtidigt ett problem för musiken,
för konsten och människan på det hela taget.

Det starkaste i världen håller hela tiden på att bli något som inte höll.
Avveckling överallt.
Årstiderna som avveckling.
Den protest som också finns i naturen; att det är vår nu igen. Kroppens erinran av en rytm och en saknad efter ett tillstånd. Jag saknar upprepningen av dig, morgonen på en viss plats, alltid, ett sätt din kropp sov på, som var oroligt och medvetslöst på samma gång. Att stå bakom dig i badrummet, se min kropp bakom din i spegeln. Eller vridningen i din kropp när du la dig på sidan. Som om du växte fast när du låg för länge i en viss ställning. Jag föreställer mig att det tar slut, jag har redan börjat sakna det, och jag vet inte vad jag ska tänka om det.

utdrag ur Josefine Klougart, Om mörker (2015)