László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (2); om tonsystemets tragiska historia

även om den allmänna övertygelsen var att han dragit sig tillbaka så plötsligt för att hans mångåriga undersökningar – ”i tonernas värld” – hade nått ett slutgiltigt och avgörande stadium, men det byggde helt uppenbart på ett missförstånd, ett felaktigt antagande som i och för sig inte var helt grundlöst, eftersom det – i hans fall – aldrig varit tal om musikaliska undersökningar, utan snarare om en unik antimusikalisk insikt, en kamp mot en enligt hans mening särskilt nedslående skamfläck man i många hundra år försökt skyla över, men som han nu ”med beslutsamhet skulle avslöja”. (121)

Sedan ungdomen hade han levt med den orubbliga övertygelsen att det musikaliska uttrycket, harmonierna och resonansen i det som för honom var en ojämförlig magi också var det enda medel med vilket människan oklanderligt och med snudd på minutiös perfektion kunde stå emot och svara mot yttervärldens ”fuktiga smuts”, /…/
Han mindes naturligtvis klart och tydligt sina egna ord i högskoleuppsatsen, att ”instrumenten i Europa sedan två- till trehundra år tillbaka spelas med en så kallad tempererad stämning”, men han hade aldrig fäst någon större betydelse vid detta, /…/ Och att försjunka i ämnet betydde, stod det snabbt klart, att försjunka i en smärtsam, befriande kamp mot självbedrägeriets sista frestelse, för när han var färdig med de avdammade böckerna i ämnet från hyllorna i korridoren var han också färdig med den slutgiltiga illusionen om ett ”musikaliskt motstånd” i sig själv, vars angripna värden han dittills försökt försvara, och precis som Frachberger ”drog ner en ren kvint lite”, så suddade han ut tankens hjältelika hägring och blottade en slutgiltigt förmörkad himmel. Genom att skala bort eller snarare anföra grundbegreppen, försökte han i första hand bestämma skillnaden mellan ton och musikalisk ton, där den senare skiljs ut av den rena symmetrin av övertoner i dess rent fysiska form, med andra ord av dess egenart, att den är unik, att det handlar om toner med hela serier av mindre svängningar i sig, så kallade periodiska vågor, vilka kan beskrivas i termer av heltal; han undersökte sedan de grundläggande förutsättningarna för två toners släktskap och deras harmoniska samklang, och slog fast att njutbarhet, det vill säga deras förbindelse uttryckt i musikaliska termer, uppstod ju fler övertoner som förenades och ju mindre den kritiska närheten var mellan de båda tonerna; och allt detta gjorde han för att slutgiltigt och utan minsta tvivel analysera tonsystemets begrepp och dess historias alltmer sorgliga anhalter, vilka han nu kom allt närmare med sin avgörande genomlysning. /…/ Han var tvungen att begripa Pythagoras taldemoner, då den av sina lärjungar så omhuldade grekiska mästaren utarbetade ett i sitt slag imponerande tonsystem grundat på en uppdelning av strängens längd, han var tvungen att förundras över Aristoxenos genialiska upptäckt när han med den verkliga antika musikerns erfarenhet och en instinktiv uppfinningsförmåga förlitade sig helt på örat – eftersom han kunde höra de rena tonernas universum – och därför ansåg att det bästa med tanke på övertonerna vore att stämma sitt instrument i enlighet med den berömda olympiska fyrsträngade lyran, med andra ord var han tvungen att inse och förundras över det anmärkningsvärda faktum att ”tänkaren som sökte världens universella grundlagar liksom det harmoniska uttryckets ödmjuka tjänare” med två helt olika typer av sensibilitet kom till förvånansvärt liknande slutsatser. Han var också tvungen att uppleva vad som skedde därefter i spåren av tonsystemets så kallade utveckling, där den naturliga skalan ansågs begränsande, i själva verket var det en tankens inskränkning, som berodde på att modulationen blev besvärlig och uteslöt ett användande av de högre skalorna, därefter blev det alltmer outhärdligt, ändå var han tvungen att följa den oundvikliga rörelsen där grundfrågan – det vill säga betydelsen av och skälet till inskränkningen – föll i glömska. Från Salinas från Salamanca och den kinesiske Tsai-Yun, via Stevin, Praetorius och Marsenne ledde vägen till orgelmästaren från Halberstadt som år 1691 inför sig själv och därmed en gång för alla löste det trängande dilemmat i sin ”Von musikalischen Temperatur”, men frågan hade nu reducerats till att bli en problematik gällande stämning av instrument, det vill säga hur man i den europeiska skalan med sina sju toner – trots allt! – skulle kunna spela fritt i alla tonarter och på instrument med fast tonhöjd. Genom att tillåta sig rätten att tvivla löste Werckmeister problemet med ett slags Alexanderhugg, han mätte helt enkelt oktavernas exakta avstånd och delade upp de tolv halvtonernas universum – var fanns de himmelska sfärernas musik för honom?! – i tolv självständiga delar, vilket beseglade deras öde till tonsättarnas trots allt begripliga glädje, när väl deras osäkra förkärlek för de absolut rena intervallen slutligen förlorat all sin motståndskraft. Det slog Eszter hur upprörande, skakande, beklämmande det var att den underbara harmonien, dessa klangernas skönhet, som till i dag hållit honom fången i ett kletigt träsk av villfarelser, ”i grunden var falsk”, men att ett annat rike trots allt hade varit skönjbart i alla de mästerverk som skapats genom århundradena. Expertisen kunde inte hylla Mäster Andreas unika lösning nog, /…/ De hävdade att idén om tonsteg med identiska avstånd och dess spridning hade befriat de stackars tonsättarna från de tidigare blott nio skalornas fängelse, nu kunde de ge sig ut i dittills okända och oåtkomliga landskap, samtidigt hävdade de att den naturliga stämningen, som de satte hånfulla citattecken kring, oundvikligen ledde till allvarliga modulationssvårigheter, och inte minst vände de sig till känslorna, för vem kunde förneka den unika storheten i ”Beethovens, Mozarts och Brahms” livsverk, bara för att deras genialiska stycken skrivits för instrument med en stämning som avvek med några futtiga grader från den absoluta renheten. ”Vi ger oss inte för petitesser” – det enades de om, för även om några vacklade lite med huvudet bland molnen och vågade ropa om ”kompromiss” för att stävja tonen, så satte merparten även citattecken om detta med ett nedlåtande leende, och medan de lutade sig intill sina läsare och nästan viskade att den rena stämningen i sanning bara var ett bländverk, att det över huvud taget inte existerade rena ackord, och även om det hade funnits, vad skulle det tjäna till, vi klarar oss ju så bra utan dem… Eszter samlade alltså ihop och slängde ut alla mästerverk som bara var bevis på människans begränsning, /…/ Det var för honom otvivelaktigt att det inte längre handlade om teknik utan om ”filosofi i högsta grad”, vilket /…/ slutligen nådde fram till det oundvikliga skärskådandet av en trosfråga, och han måste ställa sig frågan om han /…/ kunde förklara hur han grundade sin övertygelse om att den harmoniska ordningen, som varje mästerverk i sin skenbara obestridlighet syftade mot, verkligen existerade. Senare, efter att de första bittra vågorna lagt sig och han någorlunda mer sansat kunde betrakta ”det han var förmögen att förstå”, började han förlika sig med och på samma gång lättas av insikten, för nu kunde han klart och tydligt se exakt vad som skett. Världen, slog Eszter fast, är inte mer än ”en likgiltig kraft” och ”dess plågsamma vändningar”, dess osammanhängande delar glider isär, oljudet är för stort, det skräller och skramlar, det enda vi har att vakna till är det eviga knogets klämtande klockklang. /…/
Tron, funderade Eszter, /…/ innebär inte att man tror på något, utan att man tror att världen så att säga inte är fallet, att musiken inte är ett bevis på vårt bättre jag eller en bättre värld, utan ett raffinerat sätt att dölja det faktum att vi är förlorade och att vår värld är en jämmerdal; bara ett läkemedel som inte läker, en alkohol som dövar. Men det hade funnits lyckligare tider, det framstod tydligt, exempelvis Pythagoras och Aristoxenos tidevarv, när det forna ”kamraterna i den jordiska tillvaron” inte förfäktade tvivel, men inte heller längtade ut ur skuggan av sin barndoms okränkbara självförtroende, och eftersom de visste att den gudomliga harmonin var gudarnas nöjde de sig med att till sångerna från sina instrument, som de stämde rent, blicka ut i den onåbara rymden. Senare förvandlades allt detta till intet, i takt med att människan frigjorde sig från de himmelska miraklen ville man inte längre ha något med dem att göra och steg i stället högmodigt ner i det rena kaoset; i stället för en skör dröm ville man nu se den sanna helheten, men under denna grova behandling föll allt i spillror och man började skapa helt efter eget huvud: allt lades i händerna på dem som utgick från tekniken, på sådana som Salinas och Werckmeister, som utan att skona sig själva gjorde natt till dag och det falska till sant, och vad fanns att invända, de löste det med sådan blixtrande uppfinningsrikedom, och för den tacksamma publiken har det sedan dess inte återstått annat än att tillfredsställt se på varandra och med en blinkning lyckligt konstatera att: ”Så ska det låta!” (122-127)

när Valuska hamnade i huset /…/ invigde han honom i den djupa desillusionens smärtsamma hemlighet, i det dagliga gisslets plågor. Han förklarade skalornas struktur, att de sju till synes fixerade tonerna i skalan inte bara var sjundedelar av oktavens helhet, att det inte handlade om ett mekaniskt system, utan att det var frågan om sju separata kvaliteter, likt sju stjärnor i en konstellation på himlen; han föreläste för sin elev om musikalisk klang, om de beaktansvärda gränserna för ”graderna av insikt”, med andra ord hur en melodi – just på grund av de sju avvikande kvaliteterna – inte kunde spelas med början var som helst i en oktav, eftersom ”en tonföljd inte var som ett slags regelbunden kyrktrappa, på vilken man kan springa upp och ner till Gud”; han introducerade tonsystemets tragiska historia för honom och förevisade honom ”de framstående teknokraternas sorgliga rövarband”, från den blinde i Burgos till den flamländske matematikern, och slösade inte bort en enda möjlighet att – som ett exempel på hur ett betydande verk kunde låta när det framfördes ”på en himmelsk klaviatur” – spela Johann Sebastian för sin skyddsling. (128-129)

”Bankrutt”, fortsatte Eszter medan han långsamt lät blicken svepa över salongen /…/ ”Det råder fullständig bankrutt för all handling, allt tänkande, alla föreställningar, liksom för vår tragiska strävan att ens försöka förstå varför det har blivit så här, /…/ Människorna /…/ talar om jordskalv och om domedagen för de vet inte att det varken blir tal om domedag eller jordskalv… och att allt är förgäves, för allt kommer att kollapsa av sig själv, först kollaps, sedan börjar allting om igen, och så kommer det att fortsätta, oavlåtligen, för uppenbarligen är det så”, han höjde blicken mot taket, ”precis som med vårt maktlösa snurrande i rymden: om det en gång har börjat, går det inte att stoppa. Jag lider av /…/ yrsel, och jag, Gud förlåte mig, är uttråkad, som vem som helst som lyckats frigöra sig från vanföreställningen att uppbyggnad och förstörelse, födelse och död i denna krampaktiga, gigantiska cirkulation skulle tyda på någon som helst bestämd plan, en målmedveten, gigantisk och underbar plan i stället för den bländande uppenbara iskalla mekaniken… Att det från början… en gång i tiden… fanns något slags tanke” (111-112)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).

Stefan Zweig: ”Ljus och skugga över Europa”

Aldrig har jag älskat vår gamla jord mer än under dessa sista år före första världskriget, aldrig hyst större förhoppningar om ett enat Europa, aldrig trott mer på dess framtid än under denna tid då vi tyckte oss se en ny morgonrodnad. Men det var i själva verket skenet av den annalkande världsbranden.

Kanske är det svårt för dagens generation, som har vuxit upp under katastrofer, sammanbrott och kriser, med kriget som en ständig möjlighet och nästan dagligt hot, att förstå den optimism och världsförtröstan som sedan sekelskiftet besjälade oss unga. Fyrtio år av fred hade stärkt ländernas ekonomiska struktur, tekniken lättat upp livets puls, de vetenskapliga upptäckterna hade fyllt denna generation med stolthet. Ett uppsving, som var påtagligt i nästan alla europeiska länder, tog sin början. Städerna blev vackrare och folkrikare för varje år, /…/ Berlin, Wien, Milano, Paris, London, Amsterdam – när helst man återvände till dessa städer häpnade och hänfördes man. Gatorna hade blivit bredare och ståtliga, de offentliga byggnaderna mer imponerande, affärerna luxuösare och smakfullare. Överallt kände man hur rikedomen växte och bredde ut sig. Vi författare märkte det till och med på upplagorna, som under denna tioårsperiod trefaldigas, femfaldigades, tiofaldigades. Överallt uppstod nya teatrar, bibliotek, museer. Sådana bekvämligheter som badrum och telefon, vilka förut varit förunnat ett fåtal, nådde de småborgerliga kretsarna, och underifrån steg proletariatet som med förkortad arbetstid ville få sin del av livets små glädjeämnen och njutningar. Överallt gick det framåt. Den som vågade vann. Den som köpte ett hus, en sällsynt bok, en tavla, såg dem stiga i värde. Ju djärvare, ju mer storstilat man bedrev företagsamhet, desto säkrare var det att det skulle löna sig. En underbar sorglöshet hade gripit världen, för vad skulle väl kunna avbryta detta uppsving, dämpa denna élan, som av sin egen fart drog till sig ständigt nya krafter? Aldrig hade Europa varit starkare, rikare, skönare, aldrig känt en större övertygelse om en ännu bättre framtid. Inga, förutom några gamla kverulanter, talade med saknad om ”den gamla goda tiden”.

ur Stefan Zweig, ”Ljus och skugga över Europa”, i Världen av igår (Ersatz, 2011)

László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1)

Allt detta var nu ingenting man förvånades över eftersom de rådande omständigheterna påverkade allt, inte bara tågtrafiken: en ohejdbar oordning bredde ut sig som ifrågasatte de invanda mönstren och kastade omkull vardagens rutiner, vilket gjorde framtiden obehaglig, det förflutna beskrivbart och själva vardagen oberäknelig, den ledde till en resignation där ingenting var otänkbart längre, som att alla dörrar skulle gå i baklås eller att vetet skulle börja växa neråt i jorden, för av sönderfallets skadeverkningar syntes bara symptomen, själva orsaken förblev omätlig och ogripbar, och det i sin tur ledde till att man inte kunde göra ett enda dugg förutom att konsekvent klamra sig fast vid det man såg (9)

Det vore på samma gång klokt att nyktert försöka begripa vad som väntade, vilket i sanning inte var enkelt, för det var som om en genomgripande, ändå omärklig förändring plötsligt hade skett i luftens själva oföränderliga sammansättning, som om den obeskrivbara och oberörbara princip som hittills styrt friktionsfritt – den som får världen att snurra, som man säger, och vars enda spår är just denna värld – plötsligt tycktes ha förlorat sin kraft, och den omtumlande vetskapen om påtaglig fara gjorde den gemensamma känslan av att vad som helst snart kunde hända helt olidlig, och det var just detta ”vad som helst” – ett definitivt svaghetstecken – som skapade en större oro än alla personliga tillkortakommanden och som berövade människorna möjligheten till kylig besinning. Det gick helt enkelt inte att bli klok på alla de exceptionella händelser som de senaste månaderna bara blivit allt vanligare och mer skrämmande, eftersom nyheterna, skvallret, pratet och upplevelserna inte var möjliga att koppla samman (exempelvis kunde den alltför tidiga, bitande kylan som slog till redan i början av november, de mystiska familjetragedierna, frontalkollisionerna mellan tåg och de oroande ryktena från den fjärran huvudstaden om växande ungdomsgäng och skymning av minnesmärken inte sättas i förbindelse på något vettigt sätt), men det var också för att den här typen av nyheter tagna en och en inte betydde ett dugg, de liknande snarare förebud om en – som allt fler kallade det – ”kommande katastrof”. Fru Pflaum hade till och med hört att man börjat tala om märkliga förändringar i djurens beteenden, och även om dessa förvarningar om ett kommande tillstånd för tillfället bara tycktes vara ansvarslöst pladder, var så mycket säkert, att i motsats till dem som betraktade det oöverskådliga som ett slags kaos, så var fru Pflaums övertygelse i stället att det hela bara kom alltför lägligt, för där hederliga människor knappt vågade sätta foten utanför förre längre och där tåg av en händelse försvinner ”bara så där!”, där, spann hon vidare inom sig, ”är inget längre värt något”. (10-11)

i djupet av de avvärjande argumenten /…/ kunde fru Eszter lätt sätta fingret på kärnan i deras uppenbara motstånd, nämligen att deras sjukliga handlingsförlamning och ömkliga undergivenhet berodde på en irrationell rädsla, som för deras egen del i och för sig var befogad, eftersom den bottnade i att de såg en allmän försämring i den allmänna förändring som pågick, och att de i den obetvingliga viljan till nyordning såg de illavarslande tecknen på ett obetvingligt kaos och – mycket riktigt – en kraft som i stället för att omhulda det gamla utan urskiljning skulle slå att det i spillror som var oåterkalleligt dött och som skulle byta ut den platta tristessen som uppstått där själviskheten fått härska mot ”det gemensamma verkets transcendenta lidelse”. Hon kunde inte förneka att hon troligtvis var ensam om denna personliga tolkning av de ovanliga och tygellösa händelserna nyligen /…/ – men ändå gjorde det henne på intet sätt avskräckt, inte heller i sitt sätt att resonera, för något sa henne att ”segern som ska skipa rättvisa” inte var långt borta. (44-45)

Och visst fanns det något att lyfta sig till, nog fanns det något att beundra: medan kylan välgörande genomströmmade varje cell, och hon alltmer befriat pressade sin egen massiva betydelsefullhet, lika lätt som vore hon en fågelkropp, längs med den spikraka gatan kunde hon belåtet konstatera att ödeläggelsens, söndringens och upplösningens oåterkalleliga processer fortsatte enligt sin egen strikta logik, och för varje dag krympte den cirkel inom vilken ”saker och ting” fortfarande ägde livskraft eller ens fungerade, ja, hon såg hur husen alltmer hade lämnats åt sitt öde, att deras slut skulle komma, /…/ Hon såg allt detta, liksom hon såg de rostande järnjalusierna som sedan veckor tillbaka varit neddragna för butiksfönstren, hon såg de blinda gatlyktornas hängande grenar, hon betraktade bilarna och bussarna som övergetts med tomma bensintankar… och hon kände en plötslig, behaglig kittling längs ryggraden, för denna suggestiva förstörelse ledde inte till ett desillusionerat slut, utan till vad som denna värld, mogen att kollapsa, skulle lämna plats åt i sitt ställe, det var alltså ingen slutpunkt utan en startpunkt, det var råmaterialet tyllen ny ordning som ”i stället för den sjukliga lögnaktigheten skulle bygga på den oundvikliga sanningen” och i vilken det allra viktigaste var ”en vältränad kropp och den styrka och skönhet som handlingskraften bar med sig”. Hon betraktade redan staden med den framtida härskarens och den djärva arvtagarens blick, och hennes övertygelse om att ”en ny, löftesfylld epok som sopade bort allt gammalt” stod för dörren, underbyggdes inte bara av dessa alldagliga tecken på det gamlas sönderfall överallt, utan också av en rad – för varje dag fler – oförklarliga och i sin sällsynthet oerhörda fenomen som entydigt visade på att den oundvikliga nyordningen, alldeles oavsett ”den mänskliga kampviljan”, i slutändan skulle tvingas fram av Humlens gåtfulla, oändliga makter. (51-52)

även Valuska hade, trots att ingen kanske lagt märke till det, hört hur alla omkring honom talade om ett slags ”upplösning”; en upplösning som det inte längre, och det betonade man, gick att stoppa. Alla talade de om ”ett kaos som obehindrat bredde ut sig”, om ”vardagens oberäknelighet” och om ”en annalkande katastrof” utan att egentligen vara på det klara med tyngden av de skrämmande orden, och han såg att rädslan som spred sig likt en farsot inte hade sitt ursprung i en för varje dag alltmer verklig serie motgångar, utan att det var en förtärande sjukdom som genererade de skrämmande föreställningarna, vilket i slutändan verkligen skulle leda till deras fördärv; men det var en falsk känsla, ett slags inre upplösning som tog dem alla i besittning och fick dem att i sin självupptagenhet förlora de uråldriga lagarna ur sikte, och därmed förlorade de alltmer herraväldet över den värld de skapat till sin avbild… (104)

han skulle få skåda hur födelse och död bara var två darrande ögonblick i ett evigt uppvaknande, han skulle när han begrep allt detta skåda med den hänförda blickens strålkraft; han skulle då känna /…/ bergens, skogarnas, flodernas och dalarnas slocknande värme, han skulle upptäcka människolivets gåtfulla utsträckning, han skulle till slut förstå att den obrukbara kedja som band honom till världen inte var någon boja eller ett straff, utan erfara den outplånliga känslan av att detta var hans hem; han skulle också uppleva deltagandets storslagna lycka, att han var delaktig i och omfamnade allt: regnet, vinden, solen och snön, en fågels flykt, smaken av en frukt, doften från en äng; han skulle då också ana att bitterhetens och anspänningens tyngd och barlast bara var levande rötter ut hans förflutna och framtidens möjligheter ombord på en stigande luftfarkost, liksom han snart skulle få insikt i /…/ hur varje minut av våra liv är en rörelse framåt genom den snurrande Jordens gryningar och nätter, genom dess återkommande vintrar och somrar där bland planeterna och stjärnorna. (106)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).

Aase Berg: Kvinnofällan

En man lämnar aldrig sin bekvämlighet. Hela hans väsen utgår från medhavda rättigheter. En man förväntar sig: världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde skaffar han själv, i rivalitet med andra män. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna.
Män sviker alltid. På ett eller annat sätt kommer de att svika.
På ett eller annat sätt kommer vi, kvinnor, att hamna i kvinnofällan. Vi går in med samma värde, men vi slutar maktlösa.
Min fråga är: varför?
Mitt krav är: aldrig mer.

/…/

Madonnan kan aldrig bli anark. Det funkar inte med dåligt självförtroende. Narcissisten och anarken är den perfekta stormen, men var är reservhjulet? I hovvård av hästar sägs det vara hjärtat. Fyra hovar pumpar blod, och hjärtat är ett femte hjärta.
/…/
Narcissisten behöver rutiner. Precis som ett barn, en liten kristdemokrat. Mammas viskande röst och en filt.

ur Aase Bergs kommande roman Kvinnofällan, ur vilken ett utdrag publicerades i 10tal #20.

Pierre Bourdieu & Roger Chartier on false problems of sociology & history

ROGER CHARTIER: It seems to me that the social sciences – sociology, history, anthropology – are currently all occupied with the attempt to resolve a dilemma (which is perhaps a false problem anyway) between what dominated them in the 1960s, that is, approaches in terms of structures, hierarchies, objective positions, and, on the other hand, all of those attempts which /…/ desire to restore the actions, strategies and representations of individuals /…/ It is clear that in history, after the dominance of a social history aiming at exhibiting the objective hierarchies of a society, /…/ we are now geared to approaches that seek to conceie the roles of subjects. Hence the return to biography, the return to intentionality, /…/
I believe that this tension exists not only in history, but also in sociology. In the last book that you published, Choses dites, there is an interview that takes up this opposition – between structuralist approaches and all those others that have something in common with phenomenology, whether they are called interactionism, ethnomethodology or whatever – but only to declare it false or ineffective. It seems to me that for you /…/ these oppositions are largely false problems, but are non the less essential because they allow people readily to stand out and present an easy image of originality and innovation, while others, who remain loyal to structures, are dismissed as traditional or archaic. /…/

PIERRE BOURDIEU: /…/ if these false sociological problems, false scientific problems, persist, this is because they are often based on real social problems or on real social interests. For example, as you suggested, I believe that the majority of these oppositions between macro and micro, objective and subjective, and today, among historians, between economic analysis and political analysis, and so on, are false oppositions that do not resist three seconds of theoretical analysis, but that they are extremely important because they fulfil social functions for those who use them. For example, the scientific field unfortunately obeys laws of change that are completely similar to that of haute couture or that of the religious field. In other words, young people, new arrivals, start revolutions, create heresies, either real or pretend, and say: “Look, the oldies have all bored us in thirty years with economic history in the style of Labrousse and Braudel /…/” That’s exactly the same as dresses that are longer one year and shorter the year after…
/…/
Now, why are those problems false problems? /…/ First of all, there is Durkheim’s idea that sociology is difficult because we all see ourselves as sociologists. /…/ one of the obstacles to understanding is this illusion of immediate comprehension. One of the ways to break with it is to objectivize it. So we get that famous sentence thich was like a thunderclap in the world of science: “Social facts must be treated as things.”

Excerpt from Pierre Bourdieu & Roger Chartier, The sociologist & the historian (Polity 2015)

Lars Hermansson om debatterna

Ögonblicken rasslade iväg som pärlor från ett trasigt halsband in under gardinfållar, mattkanter, omöjliga att hitta. Några franska filosofer förutspådde historiens slut, intellektuell förstämning rådde ett tag, men sedan tog börsen fart igen, man uppfann en ny pryl och allt var som vanligt, tills någon på nytt menade att tiden var utmätt. Så var det under antiken, så var det på 1400-talet, och så var det också nu. Vi var dystopiska och superoptimistiska om vartannat, utan någon större grund för någotdera. Debatterna avlöste varandra i ett allt snabbare tempo. Ibland var de över på ett par timmar. Någon sade något obetänkt i en mikrofon på morgonen, det twittrades och statusuppdaterades, efter lunch var debatten i full gång. Framåt eftermiddagen kom pudeln. Folk var osams utan att veta om vad. Man gick på magkänsla och positionering. Det viktigaste var att ha en åsikt, en profilerad sådan med gott om syra till övers för motståndarna. Den som inte hade motståndare var ingen.

ur Lars Hermansson, Slut (Bokförlaget Lejd, 2014).

Sjömakt

* Marin makt är beteckningen på de stater som inte har några uttalade vitala intressen till sjöss, men ändå vill använda sin marina styrka för att stärka statens makt.
* Maritim makt är beteckningen på de stater som i stort sett är beroende av havet för sin överlevnad eller välfärd. Dessa stater har i regel en omfattande örlogsflotta och handelsflotta.
/…/
Det är tydligt att sjömakt kan ha minst tre olika betydelser. Sjömakt kan vara en förmåga (maktresurser): på 1960-talet skapade Sovjetunionen en stark sjömakt. Sjömakt kan vara en handling (maktutövning): I Falklandskonflikten mellan Storbritannien och Argentina 1982 var den argentinska sjömakten i princip lamslagen efter den 2 maj 1982. Sjömakt har tidigare och kan kanskeäven idag sägas vara en motpol till begreppet kontinentalmakt typ: Storbritannien är en sjömakt men Ryssland är det inte. Sjömakt i denna betydelse blir dock mer precis om orden maritim makt används. Det som nu anses konstituera en sjömakt är ekonomi, teknisk kunskap, sociopolitisk kultur, geografisk position, beroendet av sjöfart, resurser samt regeringens politik.
/…/
En marin militärteoretiker från en stark sjönation (maritim makt) som exempelvis Storbritannien kan komma att ha diametralt motsatt uppfattning om vilka metoder som är viktiga jämfört med en marin militärteoretiker från en kontinentalmakt (marin makt) som Frankrike, Tyskland eller Ryssland. /…/ Många hade också påverkats av den tidens filosofer och intellektuella och omformat filosofens tankar för att passa den maritima arenan.
/…/
En av de vanligaste missuppfattningarna som finns om herravälde till sjöss, skriver Corbett, är att om staten A förlorar herraväldet, så går det med automatik över till staten B. Så är det inte. Det mest normala är att ingen har herravälde till sjöss, och att herraväldet till sjöss är omstritt.

Amfibieoperationer har som syfte att med marina medel, med global räckvidd, nå militära effekter i land. /…/
Geoffrey Till delar in amfibieoperationer i följande underenheter: amfibisk landstigning, för att mer långvarigt, på strategisk eller operativ nivå, kunna öppna en ny front, amfibisk raid, som är mer kortsiktig och ofta ligger på taktiska nivån och amfibisk urdragning. En fjärde är amfibiskt skenanfall eller vilseledning som fyller exakt samma syfte som diversion som beskrivs i avsnitt 4.8.3. “Bestrida motståndarens herravälde till sjöss”. Dessa amfibieoperationer kommer att möta väpnat motstånd från land. /…/
Amfibieoperationer är bland de svåraste operationer som kan genomföras. /…/
De kräver i allmänhet herravälde till sjöss och bör idag genomföras som gemensamma operationer och hållas mycket hemliga.

utdrag ur “Sjömakt: teori och praktik” av Christopher Werner (Försvarshögskolan 2010)