Suzanne Brøgger, “Fräls oss ifrån kärleken” (ur kapitel 1)

För det är något i tiden som inte riktigt går ihop, och även om det går ihop, så går det inte nödvändigtvis att stå ut med. /…/ Äktenskapsproblemet härstammar från den tidpunkt, då kärleken började tränga in i familjen, vilket ju inte alls var meningen. Därav misären…
/…/
saken är ju den att det inte längre är folk som plötsligt har blivit larviga, utan äktenskapet som har blivit larvigt i det ögonblick det inte längre konstitueras för Guds skull. När kungen inte längre är Guds representant på jorden, är det ingen mening med honom, och samma sak gäller äktenskapet – så fort det går och blir en privatsak efter vars och ens tycke och smak, så är det ingen mening med det längre, då är “trohet” ingenting annat än larv och plikt. Då är både kungadöme och äktenskap döda institutioner, även om de fortfarande har ett arkaiskt grepp om folk. Äktenskapet är den institution, som skulle uppväga den “oändliga, kvalitativa skillnaden mellan Gud och människor” och som sådan symbolisera den annars omöjliga föreningen med Gud – ett sånt larv! Därnäst är äktenskapet avsett att vara livet ut (i nöd såväl som i lust), och det gör det enligt skilsmässostatistikerna inte, så därför har det blivit likgiltigt. Och när livet väl har blivit likgiltigt, så kan folk lika gärna försöka uppfinna andra livsformer, vilket de för övrigt också tycks vara i full färd med, även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott.
/…/
Om vi inte längre lever ihop två och två för att det är “rätt” att göra det, utan för att “ha det bra”, så betyder det att det historiskt sett har introducerats en helt ny tankegång på samlivsarenan. Om den nya moralen är bra eller dålig, är jag inte den som kan avgöra – om den är ett uttryck för en sjuhelvetes nöjeslystnad eller om den är förutsättningen för att detta nya fenomen, som kärleken är, ska kunna låta sig allmänt realiseras, vet jag inte. Men den har i alla fall ingenting med äktenskapets mening att göra.
Som alla vet bygger äktenskapet inte på kärlek. Det är kärleken som har trängt in i familjen vid en tidpunkt, då den redan befann sig i upplösning. Kärleksäktenskapet daterar sig högst hundra år tillbaka i tiden, och det är först under det här århundradet som det har blivit utbrett i alla samhällslager. Om äktenskapet är en dödsdömd farkost att realisera kärlek ombord på, kan ingen med säkerhet veta något om. Det är kärleksäktenskapet för nytt för.
/…/
kärlek utan död och smärta är för européerna som yin utan yang för andra folk. Associationen död/kärlek är lika säker i vår kultur som amen i kyrkan /…/
Den västliga kärlekens språk och mekanik tycks ha uppstått i Provence i början av 1100-talet som ett led i en politisk, kättersk strid, /…/ Det sägs att mystik är sublimerad erotik. Men här var det precis tvärtom. Katharerna, de “rena”, kamouflerade sin tro på “Kärlekens Kyrka” som kärleken till en människa, nämligen en borg-fru (gift och ouppnåelig), och det kätterska budskapet spreds ut via trubadurernas guerillaverksamhet, dikten, från borg till borg, så att den romerska kyrkan inte skulle få nys om att det i själva verket var frågan om ett uppror mot the Establishment. Det är på det sättet den lidelsefulla kärleken invaderar psyket hos den europeiska eliten, som nätt och jämnt blivit omvänd till kristendomen och som lider under den nya äktenskapsdoktrinen.
Om Katharernas kyrka, “Kärlekskyrkan”, skriver Denis de Rougemont i klassikern “L’Amour et L’Occident”:

“Kärlekskyrkan alstrar otaliga mer eller mindre hemliga, mer eller mindre revolutionära sekter, vilkas drag vittnar om ett gemensamt ursprung, en envist kvarhållen tradition. Alla dessa sekter karaktäriseras av en opposition mot dogmen om treenigheten (i varje fall i sin ortodoxa form); av sin exalterade spiritualism; av sin doktrin om “strålande glädje”; av sitt förnekande av sakramentet och äktenskapet; av sitt absoluta fördömande av varje form av krigsdeltagande; av sin antiklerikalism; av sin förkärlek för fattigdom och askes (vegetarianism); och slutligen av sin jämlikhetsanda som ibland gick så långt som till total kommunism.”

Katharerna utrotades till sista man under ett av kyrkans korståg. Men den lidelsefulla kärleks-“doktrinen” bestod. Och består. Därför är det viktigt att framhålla att dess ursprung är oäktenskapligt, /…/ Den gängse uppfattningen av kärleken som en universell, evigt giltig, allmänmänsklig angelägenhet, en gåta, som vi människor en gång för alla måste leva med eller ge upp inför, beroende på om vi har talang för den eller ej, är ett fullkomligt missförstånd. Kärleken är bara en gåta så tillvida att vi har gjort den till en gåta av politiska orsaker.
/…/
Det har naturligtvis hänt att en icke-europé har gått och förälskat sig, men när något så vanvettigt trängt sig på i stammen eller släkten, har de amor-drabbade varit fördömda – och inte hjältar som i den europeiska traditionen. /…/ Inställningen europén som tillbringar sitt liv med att fråga: “Är jag verkligen förälskad eller är jag förälskad i förälskelsen eller är jag bara förälskad i mig själv?” – skulle av en kinesisk psykiater betraktas som ett vansinnessymptom. /…/
Européerna är av traditionen mer förälskade i denna fixa idé än i människor. Hemligheten med den europeiska lidelsen är längtan efter att bli utslagen och nerklubbad av Kärlekens trium – död vid första ögonkastet!
/…/
De senaste 800 åren av Europas intima historia består av motsatsförhållandet mellan kärlek och äktenskap och innebär att hälften av européernas olycka kan summeras i begreppet otrohet. /…/ Avsikten med familjen är att uppfostra barn och avsikten med äktenskapsdoktrinen är Guds. Försvinner de funktionerna, är institutionerna döda. Nu när alla traditionella kriterier för parning har bortfallit: rang, stånd, blod, jord, ägodelar och hemgift, står kärleken som ett helt nytt fenomen som kriterium för socialt beteende i alla samhällsklasser. Men den är fortfarande en negation av äktenskapet – och möjligen av tvåsamheten över huvud taget. Kärleken är för ny för att vi ska kunna säga särskilt mycket om den.

ur Suzanne Brøgger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), kapitel 1

Igor Kopytoff (1984) on singularization and commodification

In no system is everything so singular as to preclude even the hint of exchange. And in no system /…/ is everything a commodity and exchangeable for everything else within a unitary sphere of exchange. Such a construction of the world – in the first case as totally heterogenous in terms of valuation and, in the second, as totally homogenous – would be humanly and culturally impossible. But they are two extremes between which every real economy occupies its own peculiar place.
/…/
The counterdrive to this potential onrush of commodization is culture. /…/
In every society, there are things that are publicly precluded from being commoditized. Some of the prohibitions are cultural and upheld collectively.
/…/
Although the singular and the commodity are opposites, no thing ever quite reaches the ultimate commodity end of the continuum between them. There are no perfect commodities. On the other hand, the exchange function of every economy apears to have a built-in force that drives the exchange system toward the greatest degree of commoditization that the exchange technology permits. The counterforces are culture and the individual, with their drive to discriminate, classify, compare, and sacralize. This means a two-front battle for culture as for the individual – one against commoditization as a homogenizer of exchange values, the other against the utter singularization of things as they are in nature.

Excerpt from Igor Kopytoff (1984), “The cultural biography of things: commodization as process”.

Houellebecq om litteraturen kontra musiken och bildkonsten

Ändå är det inte särskilt svårt att avgöra vad som är specifikt för litteraturen, denna högre konstart hos ett västerland som går mot sitt slut inför våra ögon. Musiken kan i lika hög grad som litteraturen ge uttryck för upprördhet, känslomässiga kast, yttersta sorg eller extas; konsten kan i lika hög grad som litteraturen väcka förundran och få människor att se världen med en ny blick. Men det är bara litteraturen som kan skänka kontakt med en annan mänsklig ande i dess helhet, i all dess ynkedom och storslagenhet, i all dess inskränkthet och småaktighet, med käpphästar och vidskepelser; med allt det som den rörs av, som intresserar, hetsar upp eller äcklar den.

ur Michel Houellebecq, Underkastelse (2015)

Josefine Klougart: Om mörker

Det runda i världen uttrycker de enklaste lagarna för rörelse. Lagarna för det som flyter. De strömmande cirklarna kring ett avlopp.
Också vi två.
När det strömmande försvinner, varje gång något går under sker det i cirklande rörelser.
Form är ett sätt att meddela sig på, förbinda sig, ett sätt att lyssna.
Från alla håll.

Det är sent, skuggorna är längre än träden som kastar dem.
Sådana räkenskaper.
Ett klent försvar för det att något går under och något blir kvar.

Ett försök att färglägga ett landskap och flytta omkring några delar av det.
Flytta några stenar och skrapa ut lite jord till sidan, till exempel.
Göra en ordning synlig för det mänskliga ögat, ändra den.
Rubbningens skillnad.
Några ord som går in i sakerna och förändrar dem inifrån.
In i människor, förändrar dem inifrån.
På det sättet måste man förstå tid.
Historiens medium är fragmentet.
Det att något flyttar på sig så att vi kan se.
Förändringar i form.
Olika platsers olika hastighet och rörelser i tid ut från ett geografiskt centrum.
Pärlor som rinner ut i en cirkel runt henne när hon tappar fatet.
Form är ett sätt att uppleva tid på.
Organisering av stoff som en förutsättning för att förstå någonting alls. Med andra ord, det är där allt börjar.
Oavsett sitt eget tillstånd är människan alltid på väg ut ur en form, ska vara det: i en form.
Och sedan en annan. För att känna av tiden.
Formens förändringar blir det avgörande.
Om man inte blivit rubbad i sin form fortsätter man att vara mycket ung;
hon är plötsligt äldre, nu när han inte längre finns.
Ögat gråter för att det hela tiden förlorar allt det det ser.

Smärta kan inte delas och därför inte förstås.
Det finns inget språk för den.
Av den anledningen är den gudomlig och samtidigt ett problem för musiken,
för konsten och människan på det hela taget.

Det starkaste i världen håller hela tiden på att bli något som inte höll.
Avveckling överallt.
Årstiderna som avveckling.
Den protest som också finns i naturen; att det är vår nu igen. Kroppens erinran av en rytm och en saknad efter ett tillstånd. Jag saknar upprepningen av dig, morgonen på en viss plats, alltid, ett sätt din kropp sov på, som var oroligt och medvetslöst på samma gång. Att stå bakom dig i badrummet, se min kropp bakom din i spegeln. Eller vridningen i din kropp när du la dig på sidan. Som om du växte fast när du låg för länge i en viss ställning. Jag föreställer mig att det tar slut, jag har redan börjat sakna det, och jag vet inte vad jag ska tänka om det.

utdrag ur Josefine Klougart, Om mörker (2015)

Alfred Jeremias (1913) über der altbabylonische Kalender und die Siebenerwoche

Siebtenes Kapitel
Der Kalender
1. Die verschiedenen Systemen

Da alle Einrichtungen des Staatslebens als Widerspieglungen himmlischer Erscheinungen gelten, so ist der Kalender, der die Einrichtungen des Lebens nach dem Umlauf der Gestirne reguliert, die wichtigste Staatsakte, Sache der Gesetzgebung. /…/ Denn der Grundsatz der orientalischen Zeitrechnung lautet: die großen und kleinen Zeiträume entsprechen einander und bilden je ein Universum: Tag = Monat = Jahr = Lustrum = Zyklus = Äon. Es fragt sich nur, welches System jeweilig praktisch Geltung hatte.
Die ältesten Kalender, die wir auf babylonischem Gebiete kennen, beginnen sowohl im Süden Babyloniens, im eigen Sumerer-Gabiet, wie im nordbabylonischen Lande Akkad mit der Wintersonnenwende.
/…/
2. Die Schaltungen
Das Jahr war in allen Fällen ein Mondjahr von 354 Tagen, das nach Ablauf mehrerer Jahre durch Einlegung von Schaltmonaten mit dem Sonnenjahre ausgeglichen wurde. /…/
In spätbabylonischer Zeit hat die 19-jährige Schaltung eine 8-jährige Schaltung abgelöst /…/
Eine andere Schaltungspraxis /…/ gleicht Sonnen- und Mondjahr durch 10 Ergänzungsmonate in 27-jährige Pariode aus. /…/
Eine banausische Renaissance des babylonischen Mondjahres ist Muhammeds Kalender, der Schalttage und Schaltmonate verbietet. Die islamischen Mondjahre laufen durch unser Sonnenjahr. /…/ Ungefähr aller 33 Jahre kommt Ramadan wieder in denselben Sonnenmonat; dann haben die Muhammedaner wieder ein Jahr gegen die Sonnenrechnung gewonnen.
/…/
3. Venusjahr. Romulusjahr.
Ein Venusjahr von 292 Tagen hat F. Bork für Elam nachgewiesen. Es umfaßt 8 Monate mot abwechselnd 32 und 33 Tagen und einem weiteren 32 tägigen Epagomenen-Monat
/…/
4. Die Woche
Die Woche ist nach dem ältesten uns bekannten System eine fünftägige gewesen. Sie ist in den Zahlungsdatierungen der barbarisch-semitisch geschriebenen hethitischen Texte aus der Zeit um 2500 bezeugt (sog. kappadokische Tafeln), stammt also siche wie der Kalender aus Babylonien. Der Name der fünftägigen Woche ist ḫamuštu. Es ist von Schuldzahlungen die Rede, die in einer bestimmten ḫamuštu erhoben oder nach so und soviel ḫamušâti zurückgezahlt werden sollen. Datiert sind die Zahlungen nicht nach Tag, Monat, Jahr, /…/
Die Rechnung erklärt sich durch Anwendung des Sexagesimalsystems auf die Monatsrechnung: 6 Fünferwochen = 1 Monat. /…/
Eine Wochenteilung ist innerhalb der Mond-Monate schwierig. Die Schwierigkeit hat in alter Zeit bereits zu der Einführung einer durchrollenden Woche geführt, deren Erfindung als große Geistestat einzuschätzen ist. Da in einem der alten semitosch-hethitischen Texte (um 2500) 70 Fünferwochen (ḫamuštu) vorausgesetzt werden, scheint schon damals eine durchrollende Woche eingeführt gewesen zu sein. /…/
Eine Siebenerwoche, deren Reihe mit jedem Monat neu einsetzt, ist in der Hemerologie IV R 32 bezeugt /…/ Wenn der Siebenerwoche irgendwo praktisch als Unterteilung des Mondlaufs eingeführt gewesen ist, so ist sie dem Monde wohl künstlich auf den Leib geschrieben. [Gegenüber der Ansicht der Pan-Arier, daß die einzige natürliche Mondlaufteilung 3×9 seit, sei auf Clem. Alex. verwiesen, wonach unter den wichtigen Siebenern neben 7 Planeten, 7 Sterne des großen Bären, die Siebenheit des Mondes genannt wird, der nach 7 Tagen seine Veränderung macht.] Der einzig natürliche Zusammenhang würde der mit den sieben Planeten sein. Die Siebenheit der Planeten halten wir für die älteste uns bekannte Zeit durch die Existenz der siebenstufigen Tempeltürme für erwiesen. Auch die Siebenerteilung bei der Sintflut hat doch wohl planetarischen Sinn. Aber der Zusammenhang der sieben mit der Woche ist in babylonischer Zeit bisher nicht nachweisbar. /…/
Wenn man die sieben Planeten in der Reihenfolge ihrer Umlaufzeit auf die Punkte des Haptagramms verteilt (Mond, dann die dreit sonnennahen Planeten, Merkur und Venus und die Sonne selbst, dann die drei übrigen), so erhält man die Reihe der Wochentage durch Verbindung der Punkte mit den Linien des Heptagramms.
Die Reihenfolge ist also mythisch-astrologisch. Übrigens gilt die Charakterisierung durch die Planeten nicht den Tagen, sondern (wie der Ausdruck Horoskop besagt) den Tagesstunden. /…/
Win indirektes Zeugnis für die Herkunft der sieben Planetentage aus Babylonien ergibt sich aus der jüdischen Engellehre, die nach der eigenen jüdischen Tradition aus Babylon stammt. Jeder der sieben Planeten ist hier durch einen Erzengel vertreten, der an einem der sieben Wochentage die Weltregierung besorgt: Raphael-Sonne, Gabriel-Mond, Chamael-Mars, Michael-Merkur, Zadkiel-Jupiter, Annael-Venus, Sabathiel oder Kephziel-Saturn, /…/
Ein indirektes Zeugnis bietet auch der altpersische Kalender, der im letzen Grunde wie die gesamte Theologie des Avesta auf Babylonien zurückgeht. /…/
An der schließlichen Herkunft der Planetenwoche aus dem babylonischen Kulturkreis wird nicht zu zweifeln sein. /…/ Ägypten ist in unzähligen Stücken die Brücke altorientalischer Weisheit für den Okzident. Der älteste datierbare Nachweis für die Aufzählung der Planetentage ist eine Wandinschrift aus Pompeji. /…/
Eine Neunerwoche ist aus einem Texte der Zeit Asurbanipals bezeugt, /…/ Der Text hebt den 15. Tag und den 9. Tag feierlich hervor und teilt offenbar die 27 Tage des siderischen Monats durch 3. /…/
Außerdem wird bei Angabe der Lebensmittelpreise für die einzelnen Monate unterschieden: /…/ Anfang des Monats / Mitte des Monats / Ende des Monats /…/
Eine Zehnerwoche (Dekade) findet sich bei den Ägyptern bereits in Inschriften der 3. Dynastie. Das Jahr wird dann in 36 Dekaden mit 5 Epagomenen geteilt.
/…/
5. Der Tag. Tageszeiten. Stunde
Der Tagesanfang soll nach Plinius und anderen Zeugnissen der Griechen bei den Babyloniern mit Sonnenaufgang gerechnet worden sein (inter duos solis exortis). /…/ Aber wie in alten Texten auch die umgekehrte Aufzählung vorkommt: Nacht und Tag, so herrschte zu gewissen Zeiten auch das andere System, das den Tag mit Anbruch der Nacht begann. /…/
Der Volltag wird nach dem Sexagesimalsystem in 6 Tagesabschnitte geteilt. Die Nachtzeit in 3 Nachtwachen /…/
Die entsprechende Teilung des Lichttages in drei Abteilungen ist urch einen strologischen Text bezeugt. /…/
Neben dieser Einteilung in “Wachen” wird der Volltag der Bebylonier in 12 KAS.GID, Doppelstunden, eingeteilt. Ein KAS.GID har 30 US (= 4 Minuten). Nach dem Gesetz der Entsprechung des Großen und Kleinen (Jahr = Tag) ist also der bebylonische Volltag ein kleines Jehr von 12 Stunden und 360 Minuten.
[Wir sagen 24 Stunden, aber unsre Uhr hat noch die babylonische Rechnung 12 Stunden, zweimal genommen! Die Einheit des Mikrojahres ist die Doppelminute, die der täglischen Vorwärtsbewegung der Sonne durch dir Ekliptik entspricht. Die Sonne läuft in den 12 Stunden ihrer täglichen oberweltlichen Bahn den 720. Teil des Kreislaufs. Der entsprechende Teil des Tages (Mikrojahres) ist eine Doppelminute.]
/…/
Zusatz.
Der israelitische Kalender

Einen spezifisch israelitischen Kalender gibt es nicht. Man kann höchstens von einem bestimmten der in vielen Varianten vorhandenen Kalender sprechen, der von den Israeliten übernommen, d.h. zum praktischen Gebrauche eingeführt, anerkannt worden ist. Wir würden dann diesen Kalender “israelitisch” nennen, wie wir etwa den julianischen Kalender als russischen bezeichnen könnten.
Als israelitische Eigentümlichkeit erscheint uns nach dem bisher zugänglichen Material die Durchführung der durchrollenden siebentägigen Woche. Israelitische Erfindung ist sie auf keinen fall. /…/ Es ist, wie gesagt, für die altorientalische Kulturwelt keine Zeit denkbar, in der man bei Siebenzählung nicht an die 7 Planeten gedacht haben sollte.
/…/
Was die Jahresrechnung anlangt, so ist zunächtst erwiesen, daßman das Sonnenjahr von 365 Tagen gekannt hat. Die Sahl der Lebensjahre Henochs (365) soll zweifellos Sonnenzahl sein.

aus Alfred Jeremias, Handbuch der altorientalischen Geisteskultur (Leipzig, 1913), S. s. 153–168

Psykoanalys och negativitet

när psykoanalysen är som bäst utgör den /…/ en negativ intervention. I dessa fall fungerar den psykoanalytiska läsningen som ett förståelsens verktyg som syftar till att lyfta fram det (ännu) icke tänkta hos ett ämne, det som finns inneboende i ämnet men som är mer än ämnet självt. Det är en form av läsning som söker stimulera och utvidga förståelsen inifrån objektet självt som visar på förutsatta förutsättningar och misskända sanningar. Negativiteten visar sig genom undvikandet att presentera det positivt bestämda, det vill säga konkreta alternativ till det förhandenvarande. I stället framvisas det redan befintliga, avskalat den förgivettagenhet som fördunklar. Det är en process som driven tillräckligt långt riskerar att omintetgöra meningsfullheten hos det vi analyserar, och som kan leda till ett tillstånd av kris, men samtidigt fungerar processen som en stimulering av vår egen självreflektion och föreställningsförmåga. På detta vis ger psykoanalysen som negativ gest uttryck för den permanenta revolutionens rörelse.

Det framstår med all tydlighet att Johansson inte använder psykoanalysen på detta sätt, framför allt i texterna om Strindberg och de som berör konstnärskapet. Johanssons psykoanalytiska kunskap lämnas intakt vid mötet med humanioran och framstår som ett raster som läggs på materialet snarare än att fungera som en stimulering inifrån materialet självt. Korsbefruktningen uteblir. En sant dialektisk negativ gest innebär nämligen alltid att också gesten förändras, att den antar en annan, och kanske även en ny betydelse. Vi tvingas konstatera att det genomgående saknas uttryck för genuina möten mellan Johanssons psykoanalytiska förståelse och de objekt han ämnar analysera. Måhända är det också här som problemet ligger, det vill säga att vad vi ständigt ser är just objekt och ingenting mer. Kan det vara så att vi står inför ett användande av psykoanalysen såsom en approprieringens teknik vilken under skenet av den inkännande förståelsen subtilt söker underställa sitt analysobjekt den psykoanalytiska läsningens herravälde? Det är onekligen en allvarlig anklagelse /…/

Det ideala fallet vore härmed en psykoanalytisk intervention som griper in i ett område i en öppenhet inför den återverkande rörelse som gör det möjligt för psykoanalysen att drivas mot ett immanent överskridande av sina egna begränsningar.

Utdrag ur Lennart E.H. Räterlinck, “Alltjämnt väntandes på metaformosen”, Divan 1–2/2015 (recension av Per Magnus Johansson, Psykoanalys och humaniora, 2014).

Karl Abraham, “Contributions to the theory of the anal character” (1921)

In his first description of the anal character Freud has said that certain neurotics present three particularly pronounced character-traits, namely, a love or orderliness which often develops into pedantry, a parsimony which easily turns to miserliness, and an obstinacy which may become an angry defiance. He established the fact that the primary pleasure in emptying the bowels and in its products was particularly emphasized in these persons, and also that after successful repression their coprophilia either becomes sublimated into pleasure in painting, modelling, and similar activities, or proceeds along the path of reaction-formation to a special love of cleanliness. Finally he pointed out the unconscious equivalence of fæces and money or other valuables. Among other observations Sadger has remarked that persons with a pronounced anal character are usually convinced that they can do everything better than other people. He also speaks of a contradiction in their character, namely, great perseverance side by side with the tendency to put off doing everything till the last moment.
/…/
We come across similar behaviour in some neurotics regarding defæcation, which they only allow to take place in refracta dosi. One special tendency these men and women have is to distribute food in portions according as they think best, and this habit occasionally assumes grotesque forms. For instance, there was a case of a stingy old man who fed his goat by giving it each blade of grass separately. Such people like to arouse desire and expectation in others and then to give then gratification in small and insufficient amounts.
/…/
Neurotics who wish to introduce their own system into everything are inclined to be exaggerated in their criticism of others, and this easily degenerates into mere carping. /…/ The original anal characteristic of self-will can, however, develop in two different directions, /…/
The opposite type has received very little consideration in psycho-analytical literature. There are certain neurotics who avoid taking any kind of initiative. /…/ They would like to lie quite still and let the physician do all the analytical work, or to be questioned by him.
/…/
The social behaviour of these persons is accordingly strongly bound up with money. They like to make presents of money or its equivalent, and tend to become patrons of the arts or benefactors of some kind. /…/
their perseverance is largely used in unproductive ways. They expend it, for instance, in the pedantic observance of fixed forms, so that in unfavourable cases their preoccupation with the external form outweighs their interst in the reality of the thing. /…/ postponing every action. /…/ a tendency to interrupt every activity that has been begun; /…/
More rarely I have found the reverse conduct. For instance, one of my patients was prevented from writing his doctor’s thesis through a long-standing resistance. /…/ he declared that he shrank from beginning his work because when he had once begun he could not leave off again. We are reminded of the behaviour of certain neurotics in regard to their excretions. They retain the contents of the bowel or bloadder as long as they possibly can. /…/ a double pleasure, that of holding back the execreta, and that of evacuating it. The essential difference between the two forms of pleasure lies in the protracted nature of the process in the one case, and in its rapid course in the other.
/…/
Time, it may be remembered, is likened to money in a familiar saying. Many neurotics are continually worrying over waste of time. It is only the time they spend alone or at their work that seems to them well employed. /…/ These are the people who tend to exhibit the “Sunday neuroses” described by Ferenczi, i.e. who cannot endure an interruption of their work./…/
Such patients frequently undertake two occupations at once in order to save time. They like, for example, to learn, read, or accomplish other tasks during defæcation.
/…/
Pleasure in indexing and classifying, in compiling lists and statistical summaries, in drawing up programmes and regulating work by time-sheets, is well known to be an expression of the anal character.

Excerpts from Karl Abraham, “Contributions to the theory of the anal character” (1921), in Selected papers on psycho-analysis