Naiv nihilism, cynisk nihilism, affirmativ nihilism

Alexander Bard & Jan Söderqvist: Det globala imperiet – informationsålderns politiska filosofi.
Bonnier fakta, 2002
s. 71-79

Uppgiften att avslöja den huvudroll som nihilismen spelar i det kollektiva subjektets historia är, enligt Nietzsche själv, både otacksam och oundviklig: den tvingar honom dessutom att bli språkrör för vad han kallar viljan till makt, det vill säga: viljan att omvandla nihilismen till bränsle i den motor som driver den mänskliga kreativiteten och identitetsproduktionen. Därigenom blir Nietzsche den förste att affirmera nihilismen; han accepterar och förädlar den, i stället för att försöka dölja eller fördöma den som en deterministisk kraft som för människan med undergången. /…/
Genom att sammanföra Nietzsches och Freuds teorier inser vi att nihilismen är det kollektiva subjektets dödsdrift. Dock tar den sig olika uttryck i olika samhällen och vid olika tidpunkter. Nihilismen genomgår tre distinkta faser. De vara olika länge under olika förhållanden, men de är alla nödvändiga och följer alltid på varandra i samma ordning. Nihilismen finns inbyggd i varje stadium av civilisationsprocessen, men medvetandegörs helt först i ett samhälle dominerat av en interaktiv informationsteknologi. /…/
Den första fasen är den naiva nihilismen, som utmärks av att nihilismen ännu primärt opererar i det kollektivt undermedvetna. Den är här ännu omedveten om sin egen existens och om sitt inflytande över en hel värld av tankar och handlingar. Under denna fas anländer budet om Guds död, men /…/ [d]en förödande effekt som Guds död kommer att ha på värdeproduktionen i samhället är det däremot ännu ingen som har något grepp om. Däri ligger den naiva nihilismens naivitet.
Den naiva nihilismen utgör stommen i humanismen, modernismen och de moderna utopierna. Gud lever inte längre i det undermedvetna, men däremot i medvetandet som en internaliserad aspekt av jaget. Denne Gud, som den naive nihilisten ständigt samtalar med, är i själva verket det egna överjaget, och denna förväxling får honom att inbilla sig att alla andra är försedda med ett identiskt överjag och samma uppsättning värderingar som han själv. Detta gör att hans egna värderingar framstår som universella och besjälade av det sunda förnuftet. /…/
Den naiva nihilismen föddes med upplysningsfilosofins förnuftskult och religionskritik. Den blev en höggradigt aktiv social och politisk kraft under den franska revolutionen, och nådde sin höjdpunkt i samband med att bourgeoisien under 1800-talet befäste sin nyvunna maktställning /…/ de naiva nihilisterna hade ingen som helst blick för hur energiskt de själva fyllde sin egen världsbild med mängder av ideologiskt betingad metafysik som ersättning för det religiöst präglade tankegods som de lyfte ut. In kom idéer om det cartesianska subjektet, en svärmisk syn på naturen som den yttersta garanten för människans utvaldhet och särskilda rättigheter, och en irrationell tro på rationaliteten. /…/
Det blev inte som han hade tänkt sig, eftersom andra inte tänkte som de borde. /…/ Den desillusionsprocess som sätter igång efter det att ett mer eller mindre blodigt misslyckande är ett faktum, är svårhanterlig och alstrar inte sällan en enorm bitterhet. /…/
Den naiva nihilismen lever idag vidare i något urvattnad form som etatistisk liberalism, den politiska plattform på vilken den västerländska bourgeoisien alltjämt står kvar och vilken den slåss för att få behålla. Utmärkta exempel på naiva nihilister är de nationalstatliga ledare som dominerar den politiska arenan under åren kring millennieskiftet: Bill Clinton, Tony Blair, Gerhard Schröder, Jacques Chirac och så vidare. /…/ Dess attraktionskraft bör inte underskattas; den naiva liberalismen lever inte bara vidare hos de ortodoxa förvaltarna av den liberala läran, utan även i spillrorna av marxismen och bland de politiska enfrågerörelser som under humanistiska paroller värnar nationalstaten /…/

Medvetandegörandet av det kollektivt undermedvetna och uppdagandet av den naiva nihilismens påtagliga konsekvenser leder till en motreaktion som kallas den cyniska nihilismen. Insikten om den naiva nihilismens naivitet alstrar redan under 1800-talet en bitterhet som skulle komma att dominera 1900-talets filosofiska och ideologiska diskurs. Tillståndet utvecklade två olika symptom, dels ett handlingsförlamande ressentiment, dels en historieromantiserande eskapism. De bägge dominerande strömningarna i det sena 1900-talets filosofiska diskurs, postmodernismen och kulturrelativismen, är typiska produkter av denna cyniska nihilism. Varje koppling mellan den enskilda människan och den omgivande kulturen är per definition avklippt. Ingen kan egentligen förstå vad den andre menar, språket är ett system av godtyckligt valda tecken vilkas inbördes relationer är avgjort intressantare än någon eventuell relation till materiella företeelser utanför teckensystemet. Mediet är budskapet /…/
Den cyniske nihilisten är inte så mycket en teckentydare som en teckenspelare. Hans metafysik är utstuderat vardaglig och trivial. Men den ständigt närvarande ironin är samtidigt hans stora blinda fläck. /…/ Den döde guden är grundligt internaliserad. Monoteismen är ersatt av kulturrelativismens brokiga mångfald, men denna polyteism innebär bara en mångfald av masker, och bakom varje mask döljer sig fortfarande samme universalgud. /…/
Den cyniske nihilisten upprepar därigenom sin naive föregångares misstag att tro att drifterna kan besegras av intellektet. Han tror att hans fördomsfrihet och värdemässiga flexibilitet är lösningen på de allra svåraste problemen. Men han bedrar sig. /…/ Den cyniska nihilismens förnöjsamma handlingsförlamning gör att den förlorar all trovärdighet och avslöjas som föga mer än en smaklöst lyxbetonad tankelättja.

Därmed uppstår förutsättningarna för nästa utvecklingsfas: den affirmativa nihilismen. Detta tillstånd är det avståndstagande från cynismen som uppstår när det blir uppenbart att denna sammanhänger med en tvångsmässig bindning till en förlegad världsbild, och att cynismen kan överges genom en viljehandling som i sin tur är kopplad till den nya klarsynen. Cynismen vänds därigenom i sin motsats, nihilismen ses inte längre som en historiens hopplösa slutstation, utan istället som utgångspunkten för en ny värdeproduktion och en ny, kreativ estetik. /…/

En åskådlig illustration av skillnaderna mellan nihilismens tre olika faser får vi genom att jämföra deras relationer till den prenihilistiska värdegrunden, det vill säga: Gud. Den naive nihilisten tror sig tro på Gud – eller på det egna jaget, som då förutsätts besitta samma oproblematiska och absoluta status som Gud en gång hade – men har i sitt undermedvetna redan lämnat gudstron och tron på absoluta värden bakom sig. Hans tro är bokstavligen en läpparnas bekännelse /…/
Den naive nihilisten kännetecknas därför av att han säger sådant som han tycker låter bra, snarare än det som återspeglar vad han verkligen tänker. Han lever i förhoppningen att de vackra orden ska försköna även honom själv. /…/ Fraserna är den primära källan till hans sociala identitet. /…/
Historiskt sett är den naive nihilisten den exemplariske demokraten och den fullfjädrade borgaren; han är bärare av vad Hegel sarkastiskt kallar “den vackra själen”. Han är individualist och strävar efter självförverkligande, eftersom det är vad samhället och tidsandan påbjuder. Han prioriterar att framstå som lyckad framför att vara lycklig, eller han kan, rättare sagt, inte skilja det ena från det andra. Lyckan och att framstå som lyckad är samma sak, det handlar om att med framgång spela sin roll på den samhälleliga teatern. Enligt den naive nihilisten är hela iscensättningen förnuftigt ordnad, med tiden kommer alla besvärliga missförstånd att redas ut, vilket i praktiken innebär att alla avvikande åsikter kommer att korrigeras. /…/
Den naive nihilisten tycker alltid det rätta i de rätta sammanhangen, och detta tyckande vibrerar inte sällan av gripande känslosamhet. Detta fällande av ständigt fler och mer effektfulla krokodiltårar lämpar sig förstås utomordentligt väl för senkapitalismens elektroniska tabloidkultur. Tv:s debattprogram med sina korta, slagordsmässiga inlägg är den naive nihilistens allra mest fördelaktiga inramning.

Den cyniske nihilisten är däremot helt på det klara med sin egen ateism, och häcklar gärna den gudstro han betraktar som helt oförnuftig och ogrundad. /…/ Däremot ägnar han inte en tanke åt det tomrum Gud lämnar efter sig i samhällets värde- och makthierarki, och har följaktligen heller ingen uppfattning om den egna ateismens mer djupgående konsekvenser. /…/ Konceptet Gud fortsätter att röra sig genom hans tillvaro som en ogripbar och onämnbar vålnad, lika verksam som någonsin. /…/
Hans reaktion inför ödsligheten och kylan är att söka skydd och värme bland grupper av likasinnade. /…/ Den cyniske nihilisten bygger uteslutande sin identitet utifrån negativa definitioner: han vet vad han inte är och vad han inte tror på. /…/
Att lämna cynismen är den medvetna viljehandling som definierar den affirmative nihilisten

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s