Hegel: Estetiken

G.W.F. Hegel: Inledning till estetiken
Översättning av Sven-Olov Wallenstein
Daidalos, 2005

I. Avgränsning av estetiken och vederläggning av några invändningar mot konstens filosofi

“konstskönheten är den ur anden födda och återfödda skönheten /…/
hur mycket tal det än är om naturskönheter – mindre i antiken än hos oss – har väl ingen kommit på tanken att lyfta fram de naturliga tingen med avseende på deras skönhet och göra en vetenskap, en systematisk framställning, av dessa skönheter.”

“Konsten lyfter bort skenet och bedrägligheten hos denna dåliga och förgängliga värld från framträdelsernas sanna innehåll och ger dem en högre verklighet, född ur anden. Långt ifrån att vara blott sken, kan konstens framträdelser i förhållande till den vanliga verkligheten tillskrivas en högre realitet och en sannare tillvaro.”

“Ty just på grund av sin form är konsten också begränsad till ett bestämt innehåll. /…/
Den speciella karaktären hos konstproduktionen och dess verk uppfyller inte längre våra högsta behov; vi har gått vidare och kan inte längre förära och tillbe konstens verk som vore de gudomliga; det intryck de ger är av ett mer reflekterat slag”

“Den grekiska konstens sköna dagar, liksom senmedeltidens guldålder, är förbi. Vårt samtida livs reflektionsbildning gör det till ett krav att vi såväl vad gäller viljan som omdömet ska hålla fast vid allmänna synpunkter och enligt dem reglera det särskilda /…/ För konstintresset liksom för konstproduktionen fordrar vi däremot på det stora hela mer en livfullhet, i vilken det allmänna inte är förhanden som lag /…/ Därför är vår samtid i sitt allmänna tillstånd inte gynnsam för konsten.”

“I vår tid behöver vi därför mycket mer en vetenskap om konsten än under de tider då konsten för sig, som konst, redan gav full tillfredsställelse. Konsten inbjuder oss till tänkande betraktande, inte i syfte att åter frammana konst, utan för att få vetenskaplig kunskap om vad konst är.”

III. Det konstskönas begrepp

“Men om det sedelärande ändamålet behandlas så mycket som ändamål att det framställda föremålets allmänna natur direkt för sig framträder och explikeras som en abstrakt sats, /…/ då har /…/ det som först gör konstverket till konstverk blivit till en obehövlig bisak, en hylsa som sätts som enbart en hylsa, ett sken som uttryckligen sätts som sken. Därmed har emellertid konstverkets egen natur förvrängts. Ty vad ett konstverk ska bringa till åskådning är inte ett innehåll i dess allmänhet som sådant, utan denna allmänhet såsom helt och fullt individualiserad, såsom sinnlig enskildhet. Om konstverket inte framgår ur denna princip, utan lyfter fram allmänheten och syftar till en abstrakt lära, då är det bildliga och sinnliga bara en yttre och överflödig prydnad och konstverket något i sig själv sönderbrutet, i vilket form och innehåll inte längre framträder som sammanvuxna.”

“Den andliga bildningen och det moderna förståndet frambringar denna motsats i människan, vilket gör henne till en amfibie genom att hon måste leva i två världar som motsäger varandra, på så sätt att medvetandet driver runt i denna motsägelse, och i och med att det kastas från den ena sidan till den andra är oförmöget att finna tillfredsställelse i någon av dem. Ty å ena sidan ser vi människan fångad i den vanliga verkliigheten och den jordiska tidsligheten, betryckt av behov och nöd, trängd av naturen, insnärjd i materien, de sinnliga syftena och den njutning de ger, behärskad och driven av naturdrifterna och lidelserna; å andra sidan höjer hon sig upp till eviga idéer, till ett tankens och frihetens rike, ger sig själv såsom vilja allmänna lagar och bestämningar, avkläder världen dess levande och blomstrande verklighet och upplöser den till abstraktioner /…/
Om den allmänna bildningen har råkat in i en dylik motsägelse, kommer det att vara filosofins uppgift att upphäva motsatserna, det vill säga att visa att varken den ena sidan i sin abstraktion eller den andra i sin liknande ensidighet besitter sanning, utan är det sig självt upplösande; sanningen ligger först i bådas försoning och förmedling /…/
Om vi fortsätter att tala om ett ändamål, så gäller det först att avvisa den missvisande föreställning som i frågan efter ett ändamål håller kvar bibetydelse av en fråga efter en nytta. /…/
Mot detta måste man hävda att konsten är kallad till att avtäcka sanningen i konstgestaltningens sinnliga form, att framställa denna försonande motsats, och därmed har sitt yttersta ändamål i sig, i själva denna framställning och detta avtäckande. /…/
det konstsköna erkänns som ett av de mellanled som upplöser motsatsen och motsägelsen mellan den i sig abstrakt vilande anden och naturen – såväl den natur som framträder i det yttre som den inre naturen i den subjektiva känslan och det subjektiva sinnet – och återför dem till enhet.”

1. Kant

“Men i det att Kant föll tillbaka i den fasta motsatsen mellan subjektivt tänkande och objektiva föremål, mellan viljans abstrakta allmänhet och dess sinnliga enskildhet, var det framför allt han som lyfte fram den tidigare berörda motsatsen inom moraliteten såsom det högsta”

[referat av Kants uppfattning om det estetiska omdömet]
“a) Detta välbehag ska emellertid för det första vara utan allt intresse, det vill säga utan relation till vår begärsförmåga. När vi har ett intresse som till exempel nyfikenhet, eller ett sinnligt intresse på grundval av ett sinnligt behov, är föremålen inte viktiga för oss för sin egen skull, utan på grund av vårt behov. /…/
Förhållandet till det sköna, hävdar Kant, är nu inte av detta slag. Det estetiska omdömet låter det yttre förhandenvarande bestå fritt för sig och framgår ur en lust som objektet av sig självt instämmer i, genom att den tillåter föremålet att ha sitt ändamål i sig självt. /…/
c) För det tredje ska det sköna ha formen av ändamålsenlighet /…/ I den ändliga ändamålsenligheten förblir mål och medel externa i förhållande till varandra /…/
Vad vi nu finner i alla dessa kantska satser, är att allt det som annars förutsätts i vårt medvetande som åtskilt här är oskiljaktigt. Denna åtskillnad upphävs i det sköna genom att det allmänna och det särskilda, mål och medel, begrepp och föremål, fullkomligt genomtränger varandra. Så ser Kant också det konstsköna som ett sammanstämmande /…/
Kants kritik utgör utgångspunkten för det sanna begripandet av det konstsköna, men likväl är det bara genom att övervinna dess tillkortakommanden som detta begripande kan göra sig gällande som ett högre fattande av densanna enheten av nödvändighet och frihet, särskilt och allmänt, sinnligt och förnuft.”

3. Ironin

“Herr Friedrich von Schlegel har uppfunnit denna ironi, och många andra har pladdrat om den i hans efterföljd, och gör det fortfarande.
Nästa form hos denna ironins negativitet är nu å ena sidan det fåfänga i allt sakligt, sedligt och i sig innehållsrikt, intigheten hos allt objektivt och i och för sig giltigt. Om jaget förblir vid denna ståndpunkt, framträder allt för det som intigt och fåfängt, med undantag för den egna subjektiviteten, som därigenom själv blir ihålig, tom och fåfäng.”

“dock måste det komiska i all sin släktskap med det ironiska väsentligen skiljas från det. Ty det komiska måste inskränkas till att visa att allt som förintar sig självt är något i sig intigt /…/
Det förhåller sig på helt annat sätt när något i grund och botten sedligt och sant, ett i sig substantiellt innehåll överhuvudtaget, i en individ och genom honom visar sig som intigt. I sådana fall är individen till sin karaktär intig och föraktlig, och också denna svaghet och karaktärslöshet bringas till framställning. Denna skillnad mellan det komiska och det ironiska rör väsentligen innehållet i det som förstörs. /…/
Om nu ironin förs till framställniingens grundton, har därigenom det allra mest okonstnärliga gjorts till konstverkets sanna princip. /…/ det är en tröst att denna oredlighet och detta hyckleri inte faller flk i smaken, utan att de tvärtom vill ha fulla och sanna intressen lika mycket som karaktärer som förblir trogna sitt viktiga innehåll.”

[om Karl Wilhelm Friedrich Solger (1780-1819)]
“Här stötte han på idéns dialektiska moment, den punkt som jag kallar ‘oändlig absolut negativitet’, idéns verksamhet då den negerar sig som oändlig och allmän och blir ändlig och särskild, och därefter lika mycket upphäver denna negation för att återställa det allmänna och oändliga i det ändliga och särskilda. Solder höll fast vid denna negativitet, och förvisso är den ett moment i den spekulativa idén, men, fattat som denna blott dealektiska oro och upplösning av det oändliga liksom det ändliga, är den också bara ett moment och inte hela idén, som Solger tänkte sig. Tyvärr avbröts Solgers liv alltför tidigt för att han skulle kunna ha kommit till det konkreta utförandet av den filosofiska idén. Så förblev han stående vid den sida av negativiteten som är besläktad med det ironiska upplösandet av det bestämda liksom av det i sig substansiella, och i vilket han såg den konstnärliga verksamhetens princip.”

INLEDNING

“Om vi till exempel säger om Gud att han är det helt enkelt Ena, det högsta väsendet som sådant, har vi bara uttalat en död abstraktion hos det universella förståndet. /…/ Till skillnad från de kristna har judarna och turkarna inte kunnat framställa sin Gud, som inte ens är en förståndets abstraktion, på ett positivt sätt. Ty i kristendomen föreställs Gud i sin sanning och därför som i sig konkret, som person, som subjekt, och bestämd på närmaste sätt som ande. Vad han är som ande utvecklas för den religiösa uppfattningen som personernas trefald, vilken samtidigt än en. Här är väsen, allmänhet och särskillnad, samtidigt som deras försonande enhet, och först en sådan enhet äär det konkreta.”

“Ty innan anden har nått fram till det sanna begreppet om sitt absoluta väsen måste den gå igenom en serie nivåer vars grund ligger i detta begrepp, och detta innehållets förlopp som anden ger sig motsvarar ett omedelbart därmed sammanhängande förlopp av konstnärliga gestaltningar, i vars form anden såsom konstnärlig själv blir medveten om sig.”

“Så förblev till exempel kinesernas, indiernas och egyptiernas konstgestalter, gudabilder och avgudabilder formlösa, eller formen förblev svag och med en osann bestämning, och de kunde inte bemäktiga sig den sanna skönheten eftersom deras mytologiska föreställningar, innehållet och tanken i deras konstverk, fortfarande i sig var obestämda eller illa bestämda och inte utgjorde det i sig absoluta innehållet.”

“Konstformerna är därför inget annat än de olika förhållanden som råder mellan innehåll och gestalt /…/
Här ska vi betrakta tre förhållanden mellan idén ooch dess gestaltning.
1. För det första äger begynnelsen rum när idén, som fortfarande själv är obestämd och oklar eller illa och osant bestämd, görs till konstgestaltens innehåll. /…/ Den första konstformer är därför mer endast ett sökande efter förbildligande än en förmåga till sann framställning. /…/ Vi kan kalla denna form i allmänhet för den symboliska konstformen. /…/
så stegrar den nu naturgestalterna och verklighetens framträdelser själva till obestämdhet och måttlöshet; den tumlar runt bland dem, kokar och jäser i dem, våldför sig på dem, förvränger och tänjer dem på ett onaturligt sätt, och försöker genom formernas förvirring, omätlighet och prakt lyfta upp framträdelsen till idén. /…/
Dessa drag utgör den allmänna karaktären hos den första konstnärliga panteismen i österlandet /…/ – Denna kan ses som den första konstformen, den symboliska, med sin strävan, sin jäsning, sin gåtfulla och sublima karaktär.”

“2. I den andra konstformen, som vi ska kalla den klassiska, upphävs den symboliska konstformens dubbla brist. /…/ Därmed är det först den klassiska formen som producerar och åskådliggör det fulländade idealet, och framställer det som förverkligat. /…/
Det specifika med innehållet består tvärtom i det klassiska i att innehållet självt är konkret idé /…/ den mänskliga gestalten. /…/
Därför är anden här samtidigt bestämd som partikulär, som mänsklig, och inte som rätt och slätt absolut och evig /…/
Denna sista punkt blir i sin tur till den brist som får den klassiska konstformen att upplösas och kräver en övergång till en högre och tredje konstform, nämligen den romantiska.”

“3. Den romantiska konstformen upphäver återigen den fulländande enheten av idén och dess realitet, och den återgår, om än på ett högre sätt, till den skillnad och motsats mellan båda sidor som inte hade övervunnits i den symboliska konsten. Den klassiska konstformen har nämligen uppnått det högsta som konstens försinnligande förmår, och om den har en brist, så gäller den endast konsten själv och konstsfärens begränsning. Denna begränsning består i att konsten överhuvudtaget gör det i sitt begrepp oändliga och konkreta allmänna, anden, till sitt föremål i sinnlig konkret form /…/ I denna sammansmältning kommer emellertid anden inte till framställning i sitt sanna begrepp. /…/ Utifrån denna princip upphäver den romantiska konstformen återigen den klassiskas odelade enhet, eftersom den har vunnit ett innehåll som går bortom den klassiska konstformen och dess uttryckssätt. Detta innehåll – för att nu erinra om kända föreställningar – sammanfaller med det som kristendomen utsäger om Gud, till skillnad från den grekiska gudatron, som utgör det väsentliga och mest adekvata innehållet för den klassiska konsten.”

“På det analoga område som är religionen, med vilken konsten på sin högsta nivå har ett omedelbart sammanhang, fattar vi samma skillnad i det sätt på vilket det jordiska, naturliga livet å ena sidan för oss står i sin ändlighet, samtidigt som medvetandet å andra sidan gör Gud till sitt föremål, vari skillnaden mellan objektivitet och subjektivitet faller bort, tills vi för det tredje slutligen fortskrider från Gud som sådan till församlingens andakt, det vill säga till Gud som han lever och är närvarande i det subjektiva medvetandet. Dessa tre huvudskillnader framträder också i konstens värld i en självständig utveckling.”

“1. Den första av de särskilda konstarterna, som vi enligt denna grundbestämning måste börja med, är den sköna arkitekturen. Dess uppgift består i att omforma den yttre oorganiska naturen så att den blir till yttervärld i samklang med konsten och besläktad med anden. /…/ så kommer byggnadskonstens grundtyp att vara den symboliska konstformen. Ty arkitekturen är det som först banar väg för gudens adekvata verklighet, och i sin tjänst kämpar den med den objektiva naturen för att befria den från ändlighetens snårskog och tillfällighetens förvridna gestalt. Därigenom jämnar den till platsen för guden, formar hans yttre omgivning och bygger åt honom ett tempel /…/
2. Men så har genom arkitekturen den oorganiska världen renats, ordnats symmetriskt och gjorts besläktad med anden, och gudens tempel, hans församlings hus, står färdigt. I detta tempel inträder nu, för det andra, guden själv, i det att individualitetens blixt slår ned i den tröga massan och genomtränger den /…/ Detta är skulpturens uppgift /…/ den klassiska konstformen som sin grundtyp. /…/ Ty genom skulpturen ska anden stå i sin kroppsliga form, i omedelbar enhet, vilande och salig /…/ Detta är gestalten i sin abstrakta rumslighet. Den ande som skulpturen framställer är den i sig själv gedigna ande som inte splittrats upp på mångahanda sätt i tillfälligheternas och lidelsernas spel; därför släpper den inte heller det yttre löst i denna mångfald av framträdelser, utan fattar bara dennna ena sida, den abstrakta rumsligheten i dess totalitet av dimensioner.
3. Har nu arkitekturen uppfört templet och skulpturens hand placerat in gudens bildstod, så finner vi nu, för det tredje, gemenskapen /…/ Den gedigna enheten hos guden i skulpturen slås sönder i en flerfald innerligheter som blivit enskilda, och vilkas enhet inte är sinnlig, utan helt och fullt ideal. /…/ Därför är det högre innehållet nu det andliga, och det andliga som absolut; men genom denna splittring framträder det samtidigt som särskild andlighet, partikulärt sinne /…/ Enligt detta innehåll har nu också konstens sinnliga element i sig partikulariserats och försökt visa sig som adekvat för den subjektiva innerligheten. Ett sådant material erebjuds av färgen, tonen, och till sist tonen som blott en beteckning för inre åskkådningar och föreställningar, och som former för realisering av ett sådant innehåll i detta material erhåller vi måleriet, musikern och poesin. /…/
Då form och innehåll nu lyfts upp till idealitet i det att de lämnar den symboliska arkitekturen och skulpturens klassiska ideal, hämtar dessa konster sin typ från den romantiska konstformen”

“Den inre uppdelningen av denna tredje sfär av enskilda konstarter kan göras som följer.
a) Den första konsten, som följer efter skulpturen, är måleriet. /…/ Hela riket av särskildheter, från andens högsta halt ned till det mest enskilda naturföremål, får här sin plats. /…/
b) Den andra konstarten som förverkligas i det romantiska är, i kontrast till måleriet, musiken. Även om dess material fortfarande är sinnligt går det vidare mot en djupare subjektivitet och ett djupare särskiljande. /…/ den upphäver rummets inför varandra likgiltiga externa delar /…/ och den idealiserar dem i punktens ideala Ett. /…/ En sådan begynnande idealitet hos materien, som inte längre framträder som rumslig utan som tidslig idealitet, är tonen, det negativt satta sinnliga vars abstrakta synlighet har omvandlats till hörbarhet genom att tonen så att säga lösgör det ideala ur dess fångenskap i det materiella. /…/ Liksom skulpturen bildar ett centrum mellan arkitekturen och den romantiska subjektivitetens konstarter, bildar musiken mittpunkten för de romantiska konstarterna och utgör övergångspunkten mellan måleriets abstrakta rumsliga sinnlighet och poesins abstrakta andlighet. /…/
c) Till sist, vad gäller den tredje och mest andliga framställningen inom de romantiska konstarterna, så kan vi finna den i poesin. /…/ Ty tonen, poesins yttersta yttre material, är själv inte längre tonande förnimmelse, utan ett för sig betydelselöst tecken /…/ Tonen blir därför till ord, ett i sig artikulerat ljud, vars mening är att beteckna föreställningar och tankar /…/ Därför är det egentliga elementet för poetisk framställning den poetiska föreställningen och det andliga åskådliggörandet /…/ Diktkonsten är den allmänna konsten hos den ande som blivit fri i sig, som inte längre är bunden till att realiseras i det yttre sinnliga materialet, och som bara rör sig i föreställningarnas inre rum och inre tid.”

“Vi kan uppfatta detta som den artikulerade totaliteten av enskilda konstarter: arkitekturens yttre konst, skulpturens objektiva konst och måleriets, musikens och poesins subjektiva konst. /…/
Vad de enskilda konstformerna realiserar i enskilda konstverk är enligt begreppet bara de allmänna formerna hos skönhetens idé i dess utveckling. Såsom det yttre förverkligandet av denna idé reser sig konstens vida panteon, vars byggherre och byggmästare är det skönas ande som fattar sig själv, men som först kommer att fulländas av världshistorien i dess utveckling genom årtusendena.”

3 comments

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s