Carl-Henning Wijkmark: Den moderna döden (1978)

Baksidestext: “Ett behagligt konferenshotell vid Öresund. Ett mindre behagligt ämne för konferensen: hur ska vi få de alltfler improduktiva gamla att bli färre. Svenskarna slutar aldrig att leva. Den demografiska frågan måste få en lösning.
Den moderna döden publicerades första gången 1978.”

Moderator (fiktiv departementsdirektör Bert Persson):
38-40: “Det går i själva verket en våg av lydnad över världen. Och där ligger vi fint framme, där har vi traditioner. Det finns dom inom förvaltningen som daterar svenska folkets lättstyrdhet från Gustav Vasa, andra från krigstidsregleringarna. Det finns nog fog för båda teorierna. Men min historieskrivning börjar med du-reformen. Som verktyg för myndigheterna kan den helt enkelt inte överskattas.
Den är ett mönster för hur en reform ska drivas för att slå igenom i Sverige. Under sken av att komma underifrån, ur folkdjupen, initierades den svenska modellen av demokrati. Och den har underlättat styrningsarbetet ofantligt. Äntligen kunde vi krypa människorna in på livet med våra direktiv, ta oss in i hemmen och sängkamrarna och diktera våra önskemål. Verk och myndigheter som förr hade en blygsam serviceroll och på sin höjd kunde framföra hovsamma påstötningar genom brevlådan står nu i vardagsrummet och ger order. Tjänaren har blivit herre. Sveriges Radios insatser ska visst inte underskattas, men det repressiva duandet var pricket över i:t. Det har skapat en ny intimitet mellan makten och mänskorna som får de styrda att blanda ihop sina egna behov och önskemål med de styrandes. Jag ser det som 60–70-talens stora välfärdsreform /…/
Den nya närheten, den nya intimiteten gör att det liksom är folkviljan själv som talar. ‘Du!’ ropar det plötsligt genom alla media. ‘Kolla mönsterdjupet!’ Med detta uppnår man inte bara en trafiksäkerhetseffekt och en snabbt ökad omsättning av varor och tjänster i bilbranschen som kanske just behöver ett handtag. Man uppnår också att alla de som fortfarande inte vet att det rör sig om bilringar känner sig ertappade av samhället och hör upp ännu bättre nästa gång. Alla makar sig närmare högtalarna, närmare folkgemenskapen.”

Seth Carnemo (fiktiv teol.dr.)
95-97: “Men sedan eldbegängelsen slog igenom också bland de kristna grupperna har de här känslorna och traditionerna egentligen ingen grund kvar att stå på. /…/
Vi lutheraner och evangeliska kristna har aldrig trott på den kroppsliga uppståndelsen; kanske är det ett uttryck för vår traditionella fientlighet mot köttet. Katolikerna däremot har ju gärna tänkt sig att när dombasunen ljuder ska de döda hastigt leta rätt på sina benknoter och stiga upp ur sina gravar som skelett som vi kan se på medeltida bilder. Men inte ens de har kunnat göra en dogm av saken. Av ren pietet mot traditionen har Vatikanen ändå segt bekämpat eldbegängelsen och bara tillåtit den vid epidemier och större katastrofer. Men slutligen, 1964, avskaffades kremeringsförbudet av påven. /…/
Jordbegravningen härskade ganska oinskränkt i Europa fram till slutet av 1800-talet då eldbegängelsen gjorde stora inbrytningar, framför allt i England och Tyskland. Från början var motiveringen närmast hygienisk och miljöbetingad: man var rädd för epidemier i de växande storstäderna, man var rädd att grundvattnet och sjöarna skulle förgiftas. Ett annat viktigt motiv var det markvärdespolitiska. Särskilt kring de stora städerna ville man inte ha bälten av kyrkogårdar som hindrade expansionen.
I Sverige övervägde till en början dessa praktiska hänsyn, men med det nya seklet gick det ideologi i eldbegängelsen, en nationalromantisk kult kom in i bilden. Man knöt an till den germanska hedendomens ‘bålfärd’ och skapade en sorts götisk-rasistisk tempeltjänst kring kremeringen. Som allting annat på den linjen kulminerade den grenen av eldbegängelserörelsen på 30-talet; den hade förresten sitt centrum här i Helsingborg. Sen dess har krematorierna nödtorftigt kristnats och infogats i den kommunalpragmatiska samhällsverksamheten. På sitt sätt en parallell till det Rönning sa igår om rättspositivismen. De praktiska hänsynen överväger alltså på nytt, inte minst människornas stigande ovilja att besöka gravar.
Eldbegängelsen är ytterst ett uttryck för den oviljan, medan den i hedniska kulturer så att säga uttrycker det omvända: rädslan för att den döde ska gå igen och hemsöka de levande.”

Caspar Storm (fiktiv företrädare för institutet för medicinsk etik
23: “I de ofrånkomliga krissituationer då personal och resurser inte räcker till vill man helst skjuta ifrån sig ett rationellt val och överlämna avgörandet åt föga rationella makter som slumpen, eller ödet eller gud om man är metafysiskt lagd. Men om man följer mitt förslag, det vill säga för undan mänskovärdet ur stridslinjen och ersätter det med samhällsvärdet i dess olika aspekter, alltså följer en nyttoetisk strategi, så undviker man detta dilemma. För hela idén om det absoluta mänskovärdet står och faller med en kristen livsåskådning. Den är baserad på den kristna läran om naturrätten. Men som jag nämnde i förbigående så är båda de kristna huvudkonfessionerna beredda att göra undantag i vissa fall från dogmen om mänskovärdet. Även där förekommer alltså ett köpslående om mänskovärdet med samhället och dess intressen.”

31: “Nämligen att om resurserna inte räcker till för att rädda alla som rent tekniskt kan räddas med modern behandling, då måste man antingen låta slumpen avgöra vilka som ska dö eller göra ett rationellt urval som innebär en jämförande värdering av människoliv. Någon tredje väg finns inte eftersom resurserna aldrig kommer att räcka till för alla ens i de rikaste samhällena, utan tvärtom minskar i stadig takt genom den depression som förvärras varje dag och som vi inte ser något slut på. Och ju längre regressen fortgår desto starkare skäl talar för det rationella urvalet i vård- och befolkningspolitik, desto klenare blir ursäkterna för att krypa bakom slumpen.”

Aksel Rönning (fiktiv dansk idéhistoriker och skriftställare)
56: “Jag vänder mig mot att det har drivits in absurdum. De tryggheter samhället bör ge är uppnådda för länge sen. Bakgrunden inger enbart respekt: illa behandlade grupper kämpade för likaberättigande och ett bättre liv. Men sen har trygghetstänkandet fortsatt av ren slentrian. Tryggheten har blivit en fetisch, en fälla för friheten. En tjugoåring som spekulerar i pensionsförmåner när han väljer yrke har redan gett upp sitt liv. Tryggheten är vår fångenskap hos byråkratin som parasiterar på den. Det är den svenska arbetarrörelsens tragedi och det svenska samhällets.”

69: “Men den stora katastrofen kom med Luther. Mer än någon annan före Hitler har han skadat det västerländska rättsmedvetandet. Den naturliga rätten med dess åtminstone principiellt erkända människovärde och frihet från förtryck blev av Luther förvisad till invärtes bruk. Den världsliga rätten lösgjordes från naturrättens band och fick fria händer i samhällslivet, där dess uppgift var att tukta och bestraffa de syndfulla människorna. Detta brutala, sadistiska drag hos Luther pekar rakt in i nazismen och den totalitära statskulten, och det har försenat framväxten av konkreta mänskliga rättigheter ur naturrättens abstrakta principer.”

77-78: “Men jag ska dröja ett ögonblick till vid den här uppsalafilosofiska traditionen. /…/ Men jag märkte än en gång här under kaffet hur svårt det är för svenska intellektuella – för att inte tala om ämbetsmän, jurister – hur svårt det är att förstå att den här värdenihilismen är livsfarlig i orätta händer. Det är som om det aldrig kunde finnas orätta händer i Sverige. Men herregud, säger man, tänk på Hägerström. En klassisk kammarlärd, fullständigt okunnig om den värld han levde i. Som inte alls var nihilist privat utan sjöng psalmer vid granen. Hans lärjungar var överlag progressiva och hyggliga positivister, kulturradikala och mot allt farligt i politiken. /…/ Detta är en naivitet utan like! /…/ Denna lära är värnlös mot diktatorer, måste löpa över till segraren. Realism till döds.”

80-81:
Storm Tänk på Brechts drama om Galilei. Kyrkan visste att han hade rätt men tvingade honom att avsvära sig sanningen för att inte göra människorna olyckliga genom att rubba deras tro på religionen. Likadant Kant, som postulerade en gud för att vi annars inte skulle ha någon motivering för att handla rätt här på jorden. Det här är ju en lösning som är omöjlig i vårt samhälle. Den kräver ett auktoritärt samhälle i den gamla dåliga stilen.

Rönning Jag håller med dig om Galilei, för där skulle människorna hållas i okunnighet om att det var en fiktion det rörde sig om. Bara en elit skulle sitta inne med sanningen. Men Kant var upplysningsman: de fiktioner som var nödvändiga för att bevara humaniteten skulle vara medvetna.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s