Nietzsche: om åsikter m.m.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 13. Säga två gånger
Det är bra att från början uttrycka en sak på två olika sätt och ge den en höger- och en vänsterfot. På ett ben kan sanningen visserligen stå, men på två kommer den att kunna gå och vandra runt.

Mänskligt, alltförmänskligt I, nr 548: Vink till partiledare
Kan man få folk att offentligt uttala sig för något får man dem oftast också att ta ställning för det i sitt inre; de vill uppleva sig som konsekventa.

Mänskligt, alltförmänskligt I, nr 369: Taktik i samtal
Efter ett samtal med någon är man mest benägen att tala positivt om samtalspartnern om man fått tillfälle att visa upp sin snillrikhet, sin älskvärdhet i deras fulla glans. Det utnyttjar kloka personer som vill göra någon gynnsamt stämd, så att de i samtal med denne erbjuder honom de bästa möjligheter till fyndiga formuleringar och liknande. Man kan därför föreställa sig ett egendomligt samtal mellan två mycket kloka, som båda vill göra varandra gynnsamt stämda och därför bollar goda möjligheter fram och tillbaka mellan sig, utan att någondera griper dem: så att samtalet på det hela taget blir ointressant och andefattigt, eftersom var och en avstår möjligheterna till spiritualitet och älskvärdhet åt motparten.

Den glada vetenskapen: 190. Mot dem som berömmer
A: “Man får bara beröm av sina likar!”
B: “Ja! Och den som berömmer dig säger till dig: Du är min like!”

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 1, nr 338. Slutlig åsikt om åsikter
Antingen bör man dölja sina åsikter eller sig själv bakom sina åsikter. Den som beter sig annorlunda känner inte världen eller tillhör Den heliga dumdristighetens orden.

Zarathustra, Om diktarna
“Varför?” sade Zarathustra. “Du frågar varför? Jag hör icke till dem vilka man får fråga efter deras varför.

Är då min erfarenhet från i går? Det var länge sedan jag upplevde skälen för mina meningar.
Måste jag icke vara ett fat av minne om jag även ville hava mina skäl hos mig?
För mycket är det mig redan att behålla själva meningarna, och mången fågel flyger ifrån mig”

Mänskligt, alltförmänskligt I, 139.
Man har en gång för alla avstått från alla egen vilja, och det är lättare än att bara avstå någon gång: liksom det också är lättare att helt avsäga sig ett begär än att hålla måtta i det. Tänker vi på individens nuvarande förhållande till staten, så finner vi också där att ovillkorlig lydnad är enklare än villkorlig. Ett helgon underlättar alltså sitt liv genom en fullkomlig uppgivelse av sin personlighet, och man bedrar sig om man beundrar fenomenet som ett stort moraliskt hjältedåd.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 1, nr 78. Straffa och belöna
Ingen anklagar någon utan baktanke om straff och hämnd – inte ens när man anklagar sitt öde, ja sig själv. – All klagan är anklagelse, varje glädjeyttring lovsång: om vi hänger oss det ena eller andra, alltid gör vi någon ansvarig.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 82. Ett låtsasskäl när man tar farväl
Den som vill utträda ur en partibildning eller religion anser det då nödvändigt att vederlägga den. Men det är mycket högmodigt tänkt. Nödvändigt är bara att inse vilka krampor som hittills har hållit en fast vid partiet eller religionen och att de inte längre gör det, vilka avsikter som en gång drev en dit och att de nu driver en åt andra håll. Ingen har någonsin anslutit sig till ett parti eller en religion av verklig insikt: det bör man inte heller låtsas när man tar farväl av den.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 211. I föraktets mylla
Den som vill ta från människor en vanföreställning nöjer sig oftast inte med att vederlägga den och dra ut den mask av ologik som suttit dold i den, dessutom kastar han när masken väl är dödad hela frukten på sophögen, för att göra den oaptitlig och inge människor vämjelse vid den. Det tror han är ett säkert sätt att omöjliggöra den vad gäller vederlagda föreställningar så vanliga “återuppståndelsen på tredje dagen”. – Han tror fel, för just ur föraktets mull, mitt bland avfallet, börjar vanföreställningens kärna snart åter gro. – . Alltså: inte förhåna och besmutsa vad man slutgiltigt vill undanröja, utan försiktigt lägga det på is, om och om igen med tanke på att vanföreställningar är ytterst seglivade. Här får man få fram efter maximen: “En vederläggning är ingen vederläggning.”

Zarathustra, Den tystaste timman
Det är de tystaste orden som bringa stormen. Tankar som komma på duvofötter styra världen.

Zarathustra, Om stora händelser
‘Frihet’ bullrade ni helst; men jag har mist tron på ‘stora händelser’ så snart de äro omgivna av mycket buller och rök.
Och tro mig, vän Helveteslarm! De största händelserna, det är icke våra högljuddaste utan våra tystaste stunder.
Icke kring uppfinnarna av nytt buller, kring uppfinnarna av nya värden vänder sig världen; ohörbart vänder den sig.

Den glada vetenskapen: 203. Behov
Behovet antas vara orsaken till att något uppstår; i verkligheten är det ofta bara en verkan av något som håller på att uppstå.

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 1, nr 321. Pressen
Betänker man hur än idag alla stora politiska skeenden smyger in på scenen beslöjade och obemärkta, hur de skyms undan av betydelselösa händelser och vid sidan av dem verkar små, hur de först långt efter att de timat avslöjar sin djupverkan och producerar efterskalv – vilken betydelse kan då tillmätas tidningspressen, som sådan den nu är dagligen uppbådar sina lungors fulla kraft för att ropa ut, överrösta, uppröra, förskräcka, – är den något annat än ett ständigt pågående blint larm, som vänder våra öron och sinnen åt fel håll?

Mänskligt, alltförmänskligt II, del 2, nr 59. Vad är “obstinat”?
Den kortaste vägen är inte den rakast möjliga, utan den där de gynnsammaste vindarna fyller våra segel: så säger sjöfararnas erfarenhet. Att inte följa den är att vara obstinat: karaktärsstyrkan har då grumlats av dumhet.

Mänskligt, alltförmänskligt I, 587. Angripa eller ingripa
Vi gör ofta felet att häftigt vända oss emot en riktning /…/ därför att vi bara råkat få se dess utsida, dess förfall och de “dygder som är fel” /…/ Då vänder vi dem ryggen och ser oss om efter en annan riktning; men bättre vore kanske att se till de starka goda sidorna och odla upp dem hos sig själv. Det krävs starkare blick och mer god vilja för att främja det blivande och ofullkomliga än för att bli varse dess ofullkomlighet och ta avstånd från det.

Den glada vetenskapen: 39. Förändrad smak
Den allmänna smakens förändring är viktigare än åsikternas; åsikter med alla sina bevis, vederläggningar och hela den intellektuella maskeraden är bara symtom på den förändrade smaken och alldeles säkert inte just det som man så ofta tar dem för, dess orsaker. Hur förändrar sig den allmänna smaken? Därigenom att enskilda, mäktiga, inflytelserika personer utan skamkänsla uttalar och tyranniskt genomdriver /…/ omdömen dikterade av deras egna smak och äckelkänsla – de lägger därmed ett tvång på många människor som så småningom blir en vana för ännu fler och till sist ett behov hos alla. Att dessa enskilda personer emellertid känner och “känner smak” på ett annat sätt, det har vanligen sin grund i en säregenhet i deras livsföring, diet, matsmältning, kanske i ett mer eller mindre av anorganiska salter i deras blod och hjärna, kort sagt i deras fysis. Men de har modet att bekänna sig till sin fysis och hörsamma dess krav ända in i deras finaste nyanser

Den glada vetenskapen: 58. Bara som skapande
Detta har berett mig det allra största besvär och bereder mig fortfarande det allra största besvär: att inse att det är av oändligt mycket större betydelse vad tingen heter än vad de är. Rykte, namn och anseende, betydelse, sedvanliga mått- och viktegenskaper hos ett föremål /…/ – allt detta har genom att man trott på det och från generation till generation fortsatt att tro på det med tiden så att säga vuxit fast och vuxit in i föremålet och blivit ett med dess själva kropp; det som till en början varit skenbart blir till slut nästan alltid substantiellt och verkar också substantiellt! Vem skulle väl vara så narraktig att han hävdade att det vore tillräckligt att fästa uppmärksamheten på detta ursprung och denna dimridå av fiktioner för att undanröja den som substantiell betraktade världem, den så kallade verkligheten! Bara som skapande är vi i stånd att undanröja! – Men låt oss inte heller glömma en annan sak: det är tillräckligt att skapa nya namn och värderingar och sannolikheter för att på lång sikt skapa nya “föremål”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s