Walter Benjamin: diverse fragment

Bensinmack
Livets konstruktion ligger för ögonblicket mycket mer i händerna på fakta än på övertygelser. Och därtill på sådana fakta som nästan aldrig eller någonstans tjänat som underlag för övertygelser. Under sådana omständigheter kan en verklig litterär aktivitet inte räkna med att hålla sig inom en litterär ram – snarare är detta det vanliga tecknet på att den är ofruktbar. Betydande litterär verksamhet kan bara åstadkommas i en sträng växelverkan mellan handlande och skrivande; den måste utveckla de oansenliga uttrycksmedel, som bättre jämnar vägen för dess inflytande i arbetande kollektiv än bokformens anspråksfulla universella gest, det vill säga flygblad, broschyrer, tidskriftsartiklar och plakat. Bara detta direkta språk visar sig vuxet ögonblickets krav. Åsikter är för samhällslivets väldiga apparat vad oljan är för maskinerna; man ställer sig inte framför en turbin och dränker den i maskinolja. Man sprutar in litet i fördolda nitar och fogar som man måste känna till på förhand.

Kineserier
Intrycket av en landsväg blir ett helt annat om man går till fots än om man flyger fram över den i flygplan. På samma sätt är också intrycket av en text ett annat om man bara läser den än om man skriver av den. Den som flyger ser bara hur landsvägen banar sig fram genom landskapet, för honom rullas den upp efter samma lagar som det kringliggande landskapet. Bara den som går vägen till fots upplever dess makt och hur den ur samma terräng, som för flygaren bara är slät mark som utbreder sig, kommenderar fram distanser, perspektiv, ängar, sköna vyer med varje krökning på sin bana, ungefär som befälhavarens rop kommenderar fram soldater ur en front. På samma sätt är det enbart den avskrivna texten som kan få dens själ i sin makt som är sysselsatt med den, under det att den som bara läser den aldrig får stifta bekantskap med de nya utblickar som finns i dess inre, och som texten likt en väg genom den inre urskog som ständigt sluter sig på nytt banar väg för: eftersom läsaren lystrar till sitt jags rörelser genom drömmeriets fria luftlager, men däremot avskrivaren förmår styra dem. Det kinesiska bokkopierandet var därför den ojämförliga garanten för litterär kultur och avskriften en nyckel till Kinas mysterier.

Kaiserpanorama
Resa genom den tyska inflationen

I det förråd av ordvändningar varmed den tyske borgarens av dumhet och feghet sammansvetsade livsstil dagligdags förråder sig är den om den förestående katastrofen – eftersom det ju “inte kan fortsätta så här” – särskilt tänkvärd. Den hjälplösa fixeringen vid de gångna decenniernas trygghets- och ägandeföreställningar hindrar genomsnittsmänniskan att uppfatta de högst beaktansvärda stabiliteter av helt nytt slag som ligger till grund för den nuvarande situationen. Då den relativa stabiliseringen under förkrigsåren gynnade henne, tror hon att varje tillstånd som berövar henne hennes egendom måste uppfattas som instabilt. Men stabila förhållanden behöver på intet sätt vara angenäma förhållanden, och redan före kriget fanns det grupper för vilka de stabiliserade förhållandena var detsamma som den stabiliserade misären. Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår med ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel. Folkgemenskaperna i Mellaneuropa lever som invånarna i en inringad stad för vilka livsmedel och krut börjar ta slut och som mänskligt att döma inte har någon räddning att vänta. Ett läge där kapitulation, kanske på nåd och onåd, borde allvarligt övervägas. Men den stumma, osynliga makt, som Mellaneuropa känner sig ställd inför, förhandlar inte. Så återstår ingenting annat än att under den ihållande väntan på det sista stormanloppet oavlåtligt gålla blicken riktad mot miraklet såsom den enda räddning som ännu är möjlig. Detta påtvingade tillstånd av spänd uppmärksamhet utan klagan skulle emellertid, eftersom vi står i hemlighetsfull kontakt med de makter som belägrar oss, kunna göra undret till verklighet. Däremot kommer förväntningarna om att det inte skulle kunna fortsätta så här en dag att vederläggas av insikten att det bara finns en gräns för de individuella och kollektiva lidandena, bortom vilken man inte kan fortsätta: förintelsen.

Se upp för trappstegen!
Arbetet på en god prosa har tre trappsteg: ett musikaliskt, där den komponeras, ett arkitektoniskt, där den konstrueras, och slutligen ett textilt, där den vävs.

Tretton teser mot snobbister
1.
Konstnären skapar ett verk.
Den primitive yttrar sig i dokument.

2.
Konstverket är bara sekundärt ett dokument.
Inget dokument är som sådant ett konstverk.

3.
Konstverket är ett mästerstycke.
Dokumentet tjänar som lärostycke.

4.
Med konstverkets hjälp lär sig konstnären yrket.
Med hjälp av dokument fostrar man en publik.

5.
Konstverk fjärmar sig från varandra genom graden av fulländning.
I det stoffliga kommunicerar alla dokument

6.
Innehåll och form är i konstverket ett och detsamma: substans.
I dokumenten är stoffet allenarådande.

7.
Substans är det beprövade.
Stoff är det drömda.

8.
I konstverket är stoffet en barlast, som betraktandet kastar överbord.
Ju djupare man försjunker i ett dokument, desto tätare: stoffet.

9.
I konstverket är formprincipen central.
I dokumentet hamnar bara fragment av former.

10.
Konstverket är syntetiskt: kraftcentral.
Dokumentets fruktbarhet vetter åt analysen.

11.
Vid förnyat betraktande undergår konstverket en stegring.
Dokumentet betvingar bara genom överraskning.

12.
Det manliga hos verken ligger i angreppet.
Dokumentet är garderat genom sin oskuld.

13.
Konstnären går ut för att erövra substanser.
Den primitiva människan förskansar sig bakom stoff av olika slag.

Kritikerns teknik i tretton teser
1. Kritikern är strategen i den litterära kampen.
2. Den som inte kan ta parti ska inte yttra sig.
3. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.
4. Kritik måste tala artisternas språk. Ty cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropet skalla.
5. “Sakligheten” måste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.
6. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så faller det inte tillbaka på hans konstförstånd utan på hans moral.
7. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.
8. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.
9. Polemik innebär att man förintar en bok i ett fåtal av dess satser. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.
10. Äkta polemik griper sig an med en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.
11. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.
12. Kritikerns konst i nuce: prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.
13. Publiken måste ständigt ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

* Den som respekterar umgängesformerna men förkastar lögnen liknar en som visserligen klär sig efter modet men inte har någon skjorta på kroppen.

Planetarium
Om man, som en gång Hillel den judiska läran, var tvungen att i all korthet, stående på ett ben, formuelra antikens lära, så måste den satsen lyda: “De och inga andra kommer att besitta jorden som lever i harmoni med de kosmiska krafterna.” Ingenting skiljer i så hög grad den antika människan från den moderna som hennes hängivna förtröstan på en kosmisk erfarenhet, som är så gott som okänd för oss sentida. Dess regress är påtaglig redan i astronomins uppsving i nya tidens början. Kepler, Kopernikus, Tycho Brahe drevs förvisso inte enbart av vetenskapliga impulser. Men icke desto mindre ligger i den uteslutande betoningen av en optisk samhörighet med universum, som astronomin mycket snart ledde fram till, ett förebud om vad som måste komma. Antikens umgänge med kosmos försiggick i andra former: i ruset. Ruset är ju ändå den erfarenhet som ensam tillförsäkrar oss det mest närliggande och det mest avlägsna, utan att någonsin skilja det ena från det andra. Det innebär emellertid att det endast är i gemenskap med andra som människan genom ruset kan kommunicera med kosmos. Det är en olycksbådande villfarelse hos den moderna människan att betrakta denna erfarenhet som betydelselös, som någonting som går att avskaffa och kanalisera i individuella svärmerier under vackra stjärnklara nätter. Nej, den kommer ständigt att inställa sig på nytt, och folk och generationer kommer att undslippa den lika litet som de kunde undslippa det senaste kriget, som var ett ohyggligt vittnesbörd om detta behov och ett försök till en ny, aldrig tidigare upplevd förmälning med de kosmiska makterna. Människomassor, gaser, elektriska energier släpptes lösa på det öppna fältet, högfrekvensströmmar genomkorsade landskapet, nya stjärnor steg upp på himlen, det brusade av propellrar i luftrummet och havsdjupen, och överallt grävde man ner offerskatter i den bördiga myllan. Detta stora giljande till kosmos försiggick för första gången i planetarisk skala, nämligen i teknikens tecken. Men eftersom den härskande klassens profithunger med dess hjälp sökte tillgodose sina egna intressen, svek tekniken mänskligheten och förvandlade brudlägret till ett hav av blod. Herravälde över naturen, så förkunnar imperialisterna, är all tekniks syfte. Men vem skulle hysa förtroende till en barnplågare som förklarade att uppfostrans syfte är de vuxnas herravälde över barnen? Är inte uppfostran först och främst den oumbärliga regleringen av förhållandet mellan generationerna och alltså, om man nu ska tala om herravälde, en fråga om herravälde över generationsmotsättningarna och inte över barnen? Och på samma sätt med tekniken: inte herravälde över naturen, utan herravälde över förhållandet mellan natur och mänsklighet. Människan som art står visserligen efter tiotusentals år vid slutet av sin utveckling; mänskligheten som art står emellertid bara i början av sin. I tekniken håller en ny fysis på att organiseras åt den, där dess kontakt med kosmos sker på ett nytt och annorlunda sätt än i folk och familjer. Det räcker med att erinra om erfarenheten av hastigheter med vars hjälp mänskligheten nu rustar sig för oöverskådliga färder in i tidens innandömen, för att där träffa på rytmer som kan ge sjuka nya krafter, ungefär som höga berg och sydliga hav tidigare förmått göra det. Nöjesfälten är ett förstadium till sanatorierna. Den äkta kosmiska erfarenhetens extas är inte bunden vid det lilla naturfragment som vi är vana att kalla “natur”. I det senaste krigets förintelsenätter skakades mänskligheten i märg och ben av en känsla som liknade epileptikerns lycka. Och de revolter som följde på det var det första försöket att få den nya kroppen under kontroll. Proletariatets makt är mätaren på dess tillfrisknande. Når dess disciplin inte ända in i märgen på den, så kan inget pacifistiskt resonerande rädda den. Förintelsens yrsel övervinner det levande bara i befruktningens rus.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s