Elisabeth Grosz: Att tänka det nya – om ännu otänkta framtider

98:
“Produktionen av det nya skulle kunna ersättas med begreppet revolution. Är revolutionsbegreppet då så nära knutet till en uppsättning slitna diskurser att det, på dessas villkor, endast kan betyda ‘förutsägbar transformation’, en transformation som följer en förutbestämd väg, förnyelse inom godkända parametrar, det vill säga en kontrollerad och reglerad metamorfos (vare sig det är fråga om proletariatets diktatur, jämlikhet mellan könen eller integration)? Eller kan det innefatta en mer oroande idé om oförutsägbar transformation, om mutation, omvälvning i riktningar och på arenor, med implikationer eller konsekvenser, som inte är kända i förväg?

Detta är en ytterst oroande och farlig tanke: alla verkar glädja sig åt idén om framsteg, utveckling och rörelse, men inom de politiska diskurser som förespråkar dem allra ivrigast (marxism, feminism, postkoloniala, antikoloniala och antirasistiska diskurser) förefaller det finnas en förskräckelse inför idén om en transformation som i någon bemärkelse är utom kontroll för revolutionärerna själva, ett slags ‘anarkisering’ av framtiden. /…/

Måste vi acceptera ett mer internt förhållande till marknadsekonomins och den globala rasismens strukturer, liksom till lokala politiska regleringar, det vill säga till de strukturer som dominerar samtiden, istället för den politiskt bekvämare positionen i extern opposition? Istället för att vända oss mot det nya borde vi kanske inrikta oss på att leva i, och förhandla oss fram genom, de komplexa och tvetydiga strukturer vi bebor (vilket en foucauldiansk pragmatism implicerar). Eller borde vi istället lägga större vikt och energi på att återerövra begreppet futuritet, att befria deet från de tröttsamma diskurser och ritualiserade praktiker som omger det, trots alla tänkbara bekymmer och ovissheter detta skulle innebära?”

99:
“Som David Hume insåg är antagandet att det förflutna förser oss med medel för att förstå samtiden – ett antagande som ligger till grund för nästan all historisk forskning – cirkulärt: det förutsätter vad man försöker bevisa (att nuet är som det förflutna, och framtiden som nuet). Det förflutna kan lära oss något, erbjuda oss medel att föregripa eller projicera rörliga bilder av det som ska komma, endast om vi antar att det har en grundläggande repetitiv karaktär, en cyklisk eller framåtskridande form, ett telos. /…/

De sätt på vilka vi anser att det förflutna fortlever genom och är kopplat till nuet/framtiden kommer att ha direkta implikationer för vilka uppfattningar om futuritet, nyhet, kreativitet, produktion eller uppkomst vi än önskar utveckla. /…/

Man är inte tvingad att bejaka felbeteckningen ‘fri vilja’ för att man söker en öppen framtid, men däremot att erkänna varje framtida utbrotts, händelser eller läsnings kapacitet att omskriva, ombeteckna och omforma nuet. Detta är att acceptera den roll som det tillfälliga, slumpen eller det obestämda spelar i tidens utvecklande. Det är denna öppenhet Derrida bekräftar i sin uppfattning av iterationens kraft, och som den samtida biologin har pekat ut med hjälp av begreppet emergens, som varken är fri eller determinerad, utan snarare både framtvingad och obestämbar.”

100:
“Frågan är om vi kan utveckla begreppsliga verktyg och resurser som kan få oss att förstå och utan panik godta det nyas oförutsägbarhet. Kan vi tänka i termer som skiljer sig helt och hållet från de som postuleras när man gör antaganden om kausalitet och upprepning, eller kontrollerar olika experiments omständigheter och resultat? /…/

Hur kan vi tänka riktning eller kurs utan att samtidigt förutsäga en destination?
Det är denna tanke – riktning utan destination, rörelse utan predestination – som är så fängslande i den aktuella forskningen om genetiska algoritmer, biologisk emergens, /…/ det som beskrivs med beteckningen ‘artificiellt liv’. /…/ Själva livets evolution, från de enklaste organiska formerna till komplexa kännande varelser, verkar utgöra en parallell till framtidens inneboende öppenhet, och rent av till själva materiens öppna struktur.
Mycket av den samtida fysiken rör sig allt närmare biologins intressen och antaganden, vilka också har förvandlats i processen: förmedlingen mellan dem är i stor utsträckning en funktion av det slumpartades och oförutsägbaras privilegium inom de båda diskurserna.”

101-102:
“Som en del av en gammal filosofisk tradition, ställs vitalism konventionellt i motsats till mekanism /…/
Den här motsättningen föregriper och undermineras till viss del av motsättningen och sammansmältningen mellan fysik (mekanismens begreppsliga arvtagare) och biologi (som kan sägas vara mer styrd av åtminstone vissa vitalistiska element.
Den motsättning som Bergson, Minkowski och andra vitalister förutsätter mellan det organiska och det oorganiska /…/ måste ifrågasättas och samtidigt tas på allvar.”

102:
“De erkänner och gläds åt nuflödets – den temporala kontinuitetens och utbrottens eller uppdykandets otämjda krafter – samt åt denna rörelses sammanfallande med den överraskning och öppenhet som livet självt erbjuder. Deras intresse i vitalismen, samt deras förståelse av nuflöde eller blivande som det levas och upplevdas priviligierade domän, förblir emellertid begränsade i åtminstone tre avseenden.

1. Genom oförmågan att se rumslighet som lika mottagligt för skillnadens rörelse som nuflödet. /…/

2. Genom att vitalismen vägrar tillskriva materien den obestämbarhet och öppenhet som den tillskriver livet. Det är inte längre tydligt var gränsen går mellan liv och icke-liv, mellan det organiska och det oorganiska, och kanske inte heller mellan det virtuella och det verkliga, kan dras. Vilken status har till exempel de RNA-strängar, som befinner sig halvvägs mellan det organiska och det oorganiska, och som vi kallar virus? Är virus självreproducerande mekanismer eller är de snarare biokemiska program? Spelar det i själva verket någon roll om de etableras i organiska molekyler eller i mjukvaruspråk? /…/ Virusinfektioner i såväl biologisk form som mjukvaruform är program (genetiska eller datalogiska) som injiceras i en större ‘cells’ kropp eller applikation. Därigenom infekteras cellen och konverteras till ett system för produktion av en mängd kopior eller kloner, och möjligen mutanter. /…/

3. Genom oförmågan att inse att det inte enbart är materia, organisk eller oorganisk, som blir och utvidgas i det att den drivs mot framtiden, utan också, på ett mer förbryllande och mindre direkt vis, information /…/ Det är materiens och informationens underliga överflyttning som tycks prägla den samtida biologins ‘materialistiska’ engagemang”

104-105:
“Enligt såväl Deleuze som Bergson kan det virtuella tvärtom inte ställas i motsats till det verkliga: det virtuella är verkligt. /…/

medan det möjliga betraktas som en form av föregripande likhet med det verkliga, liknar det virtuella aldrig det verkliga som det aktualiserar. /…/

Den här poängen är inte blott semantisk. Det handlar inte om att göra sig av med ordet ‘möjlig’ och ersätta det med ‘virtuell’, utan om att förstå begreppet på ett helt annat vis, att förstå produktions- och kreationsproceserna i termer av öppenhet mot det nya istället för [att] låta dem formeras av det förväntade.”

105:
“För att det virtuella ska bli aktuellt måste det skapa förutsättningar för aktualisering; på så vis liknar det aktuella på intet sätt det virtuella. Det aktuella produceras snarare genom en form av differentiering från det virtuella, en form av produktivt avvikande. Aktualiseringsprocessen inegriper en skapelse av heterogena termer. /…/ Denna rörelse består av en mångfald som emanerar från en virtuella enhet, av divergerande utvecklingsbanor i olika serier och riktningar. /…/

Detta är vad blivande av nödvändighet är – en rörelse av differentiering, divergens och självöverträdelse (Simondon har beskrivit det som att ‘komma i otakt med sig själv’), aktualisering av virtualiteter i ljuset av de tillfälligheter som tillkommer dem.”

106:
“Nuflödet framskrider inte genom kontinuerlig utvidgning, smidig utveckling eller tillväxt, utan genom delning, bifurkation, dissociation – genom skillnad – och genom plötslig och oväntad förändring eller eruption.”

Ur Glänta 1-2/2005, s. 97-108
Översättning från engelskan av Christina Kullberg
Ursprungligen i “Becomings: Explorations in Time, Memory and Futures”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s