Den Stora Hälsan

Översättningen nedan är bara preliminär. Här finns aforismen om Den stora hälsan i ny och bättre översättning.

382. Den stora hälsan.
– Vi de nyaste, namnlösaste, svårförståeligaste, vi för tidigt födda av en ännu osedd framtid – vi behöver för ett nytt ändamål också nya medel, närmare bestämt en ny hälsa, en starkare, smartare, segare, våghalsigare, gladare än vad alla hälsor hittills varit.
Den vars själ törstar efter att få uppleva de hittillsvarande värdena och önskvärdheterna i hela sitt omfång, som har kringseglat detta idealiska “Medelhavs” alla kuster, och som ur den egna erfarenhetens äventyr vill veta hur det känns att vara erövrare och upptäckare av ideal, likväl som en konstnär, ett helgon, en lagstiftare, en vis, en lärd, en from, en sanningssägare, en gudomligt avsides av gamla skolan: för den är för det allra första ett nödvändigt, den stora hälsan – en sådan som man inte bara har, utan också ständigt på nytt förvärvar och måste förvärva eftersom man ständigt säljer ut den och måste sälja ut den! … Och nu, efter att vi länge på detta sätt varit på väg, vi idealens argonauter, kanske modigare än kloka, och ofta skadat oss i skeppsbrott, men som sagt, sundare än man vill tillåta oss att vara, farligt sunda, fortfarande hälsosamma, – nu kommer det att framstå för oss som om vi, som en lön för mödan, står inför ännu ett oupptäckt land, vars gränser ännu ingen kan förutse, någonting bortom alla de hittillsvarande idealens länder och skrymslen, en värld så överrik på skönt, främmande, tvivelaktigt, fruktansvärt och gudomligt, att vår nyfikenhet likväl som vår hagirighet blir helt utom sig – ack, nu kan ingenting mätta oss!
Hur skulle vi, efter sådana utblickar och med en så brännande hunger i vårt samvete och vetande, kunna låta nöja oss med den mest nutida människan? Illa nog: men det är ooundvikligt att vi nu bara genom att kompromissa med vår egen hederlighet, om ens då, kan ta hans mest värdiga mål och förhoppningar på allvar.
Ett annat ideal löper framför oss, ett underligt, experimenterande, farofyllt ideal, vilket vi inte vill övertala någon till, eftersom vi inte inför någon lätterligen kan tillstå den rätt som ligger däri: idealet hos en ande som naivt, det vill säga oavsiktligt och i överflöd, leker med allt som tills nu gällde för heligt, gott, orörbart, gudomligt; för vilken det som folket på sitt billiga vis har värdesatt som sitt högsta skulle ha betytt fara, förfall, förnedring eller åtminstone innebära tillfrisknande, blindhet, tillfälligt självförnekande; idealet hos en mänsklig-övermänsklig väl-varo och välvilja, som ofta kommer framstå som nog så omänsklig, exempelvis när det ställs inför hela det hittillsvarande jord-allvaret, inför alla slags högtidliga åtbörder, ord, tonfall, blickar, moral och uppgifter som vore det den mest handgripligt ofrivilliga parodi – och med vilket trots allt kanske det stora allvaret först framträder, det egentliga frågetecknet först sätts, själens öde förändras, urvisaren slår en ny timme, tragedin börjar

Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, bok V. (Tidigare oöversatt.)

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s