Nietzsche om medkänslans genealogi

142. Medkänsla
För att förstå någon annan, det vill säga för att efterbilda hans känsla i vårt inre, går vi utan tvivel ofta tillbaka till anledningen till hans si eller så bestämda känsla och frågar till exempel: varför är han ledsen? – för att sedan själva bli ledsna av samma anledning; mer vanligt är emellertid att låta bli detta och istället i vårt inre återskapa känslan av de verkningar som den utövar och upppvisar på andra; vi efterbildar med vår kropp (åtminstone med en viss likhet i muskelrörelser och innervationer) uttrycket i hans ögon, hans röst, hans sätt att gå, hans attityd (eller till och med deras avbildningar i ord, måleri, musik). Därpå uppstår en liknande känsla hos oss till följd av en gammal association mellan rörelse och känsla, som har drillats i att röra sig fram- och tillbaka i båda riktningarna. I denna färdighet att förstå den andres känslor har vi nått mycket långt, och i närvaro av en annan människa är vi nästan alltid automatiskt sysselsatta med att öva denna färdighet: man bör i synnerhet iaktta linjespelet i kvinnors ansikten, hur de skälver och strålar i ett oupphörligt avbildande och återspeglande av allt som upplevs runtomkring dem. Men allra tydligast visar oss musiken vilka mästare vi är i att snabbt och subtilt kunna gissa känslor och vara medkännande: när musiken närmare bestämt är en efterbildning av känslornas efterbildning och ändå, trots detta avstånd och denna obestämdhet, tillräckligt ofta gör oss delaktiga av dessa känslor, så att vi blir sorgsna utan minsta anledning till sorg, likt fullständiga narrar, enbart för att vi hör toner och rytmer som på något sätt påminner om sörjande personers tonfall och rörelser, eller till och med om deras vanor. Det berättas om en dansk konung att han genom en trubadurs musik lät sig hänryckas till en sådan krigisk hänförelse att han flög upp och dödade fem personer i sin församlade hovstat: det rådde inte krig, inga fiender fanns, det var snarare raka motsatsen, men den kraft vars orsak stod att finna i känslan var tillräckligt stark för att överväldiga iakttagelseförmåga och förnuft. Men denna verkan har musiken nästan alltid (under förutsättning att den alls verkar –) och man behöver inte ta till sådana paradoxala exempel för att inse det: det känslotillstånd som musiken försätter oss i står nästan allltid i motsats till det uppenbara i vår faktiska situation och till förnuftet, som förstår den faktiska situationen och dess orsaker. – Om vi frågar hur vi har kunnat bli så skickliga i att efterbilda andras känslor, så blir vi inte svaret skyldiga: människan, som den ängsligaste av alla varelser på grund av sin fina och bräckliga natur, har i sin egen ängslighet haft sin läromästare i detta medkännande, i denna snabba uppfattningsförmåga av den andres känslor (också djurens). Under tusentals år såg hon en fara i allt som var främmande och livaktigt: vid dessåsyn efterbildade hon ögonblickligen uttrycken i anletsdrag och attityd och drog sina slutsatser om vad för slags onda avsikter som låg bakom anletsdragen och attityden. Denna uttydning av alla rörelser och linjer härledda ur avsikter har människan till och med använt på de själlösa tingens natur – under vanföreställningen att det inte finns något som är själlöst: jag tror att allt det som vi kallar känsla för naturen vid anblicken av himmel, fält, skog, åskväder, stjärnor, hav, landskap och vår har sitt ursprung i detta, – utan rädslans uråldriga träning att i allt detta se en annan, bakomliggande mening, skulle vi nu inte ha någon glädje i naturen, precis som vi inte skulle ha någon glädje i människa och djur uran denne förståelses läroomästare, rädslan. Glädje och angenäm förvåning, och slutligen känslan av löje, är nämligen senare födda barn till medkänslan och de betydligt yngre syskonen till rädslan, – Förmågan att snabbt förstå något – som följaktligen beror på förmågan att snabbt kunna förställa sig – avtar hos stolta och självgoda människor och folk, eftersom de hyser mindre fruktan: däremot är allt slags förståelse och föreställning hemmastadd bland ängliga folk; här är också den rätta hemorten för de efterbildande konsterna och den högre intelligensen. – Om jag utifrån en sådan teori om medkänslan – som den jag föreslår här – tänker på den just nu så omtyckta och heligförklarade teorin om en mystisk process enligt vilken medlidandet gör ett väsen av två och på så vis möjliggör att det ena omedelbart kan förstå det andra: om jag begrundar att ett så skarpt huvud som Schopenhauers fann glädje i sådan lättfärdig och föraktlig krimskrams och i sin tur överförde denna glädje till andra skarpa och inte lika skarpa huvuden: så vet jag ingen ände på min förvåning och mitt förbarmande. Hur stor lust måste vi inte känna för obegripligt nonsens! Hur lik en vansinnig är inte en frisk människa när hon lyssnar till sina hemliga intellektuella önskningar! – (För vad kände sig egentligen Schopenhauer så tacksam och så djupt förpliktigad gentemot Kant? Svaret får vi helt otvetydigt: någon hade talat om hur Kants kategoriska imperativ kunde befrias från sin qualitas occulta och göras begriplig. Om detta utbrister Schopenhauer i följande ordalag: “Det kategoriska imperativet begripligt! Vilken grundfalsk tanke! Egyptiskt mörker! Må himlen förbjuda att det någonsin blir begripligt! Ty just det att det finns något obegripligt, att detta elände hos förståndet och dess begrepp är begränsat, villkorligt, ändligt och bedrägligt; vissheten om detta är Kants stora gåva till oss.” – Man kan fråga sig om en som redan från början känner sig lycklig genom tron på det obegripliga i moraliska frågor verkligen har ett seriöst intresse av att få kunskap om dem! En som fortfarande tror uppriktigt på klarhet från ovan, på magi och andeuppenbarelser och sköldpaddans metafysiska fulhet!)

Ur Morgonrodnad.

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s