Heiner Müller (1975) om teatersituationen

Något som alldeles lite har satts i fråga, det är om realism – i teatersammanhang vill säga – är ett användbart begrepp. Realism på teatern är ju något helt annat än i filmen eller i en roman. Det är ju redan fullkomligt orealistiskt att människor ställer sig på en scen och gör något, medan andra sitter framför eller utanför. Det är en viktig faktor hos Beckett, kanske själva grunden för hans dramaturgi: det märkliga i det här förhållandet att folk spelar något på en scen för andra som sitter framför den och tittar på.

/…/

När jag skriver en pjäs och börjar tveka om någon scenanvisning, om huruvida den eller den bör stå på huvudet eller gå på händer eller på alla fyra, då vet jag, om det alltså blir en avgörande fråga, att det är något fel på texten. Så länge texten är so mden skall upplever jag sånt som ointressant; det får bli teaterns sak, eller regissörens, att avgöra om vederbörande ska stå på huvudet eller på händerna. Varje gång något sådant blir ett problem för mig är det något jag har misslyckats med att formulera. Det är min grundövertygelse att litteratur är till för att bjuda teatern motstånd. Det är bara när en text är omöjlig att sätta upp så som teatern nu är beskaffad, som den kan bli produktiv eller intressant för teatern.

/…/

För den enskilde rör den [historien] sig långsammare, i Europa, för oss kanske, subjektivt. Men objektivt går den ju allt fortare, och det blir allt mindre möjligt att ingripa och förändra något. Det leder också till att det egentligen inte längre finns tid för en diskursiv dramaturgi med en omständlig presentation av sakförhållanden. Eftersom man alltid när man börjar berätta en historia slungas in i en process som är snabbare än den kan berättas inom historiens ram, blir förhållandet mellan utförandet och det som berättas ofrånkomligen förryckt. Förryckt i positiv betydelse.

/…/

Jag har ett enda behov när jag skriver: att ösa upp så mycket att folk inte vet var de ska börja, och det tror jag också är det enda riktiga. Frågan är hur teatern ska nå dithän. Hur man upphäver det som t.o.m. Brecht uppfattade som en lag: att presentera en sak i sänder. Idag borde man presentera så många angreppspunkter som möjligt på samma gång, så att folk blir tvungna att välja. Det kan hända att man då blir ur stånd att välja, men man måste i alla fall ganska snabbt bestämma sig för var man ska börja. Det duger helt enkelt inte längre att först ge publiken en viss information och sen säga att nu är det emellertid också så här. Den ska bli översvämmad.

/…/

Brecht menade då att episk teater skulle bli möjlig först när det en gång var slut med den perversitet det är att göra lyx till ett yrke – att bygga en hel teaterform på klyftan mellan salong och scen. Först när den klyftan är överbryggad, åtminstone tendentiellt, blir det möjligt att göra teater med ett minimum av dramaturgi, dvs. nästan utan konventionell dramaturgi. Och det är det det gäller nu: att göra teater utan krampmoment. Jag märker själv när jag går på teater att det blir allt tråkigare att sitta och följa ett sammanhngande handlingsförlopp en hel föreställning igenom. Det intresserar mig egentligen inte längre. När det i stället är så att ett skeende dras igång i öppningsscenen, för att i den följande avlösas av ett helt annat och sen av ett tredje och ett fjärde, då känns det genast bättre och blir mer spännande, även om det då inte längre rör sig om en s.k. välgjord pjäs.

[Horst Laube] Just till det tycker jag att en biljardspelsdramaturgi vore mycket användbar: ett biljardklot rullar ut, stöter till ett annat och blir självt liggande efter att ha fortplantat sin rörelse till det. Det mönster som till slut uppstår är då det som skapats av deras rörelser.

/…/

Vad publiken egentligen längtar efter i teaterväg tycker den inte om. Precis som det för teatern själv finns en klar skillnad mellan framgång och verkan. Det tror jag nästan är en lag. Om det uppstår nån sorts kongruens här, då är det ett krissymptom.

“Litteratur är till för att bjuda teatern motstånd”. Ur Samlade misstag. Intervjuer 1975–1993.
Ursprungligen under titeln “Der Dramatiker und die Geschichte seiner Zeit” i Theater heute årsbok 1975.

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s