Ernst Jünger (ur Eumeswil) om historikerns värv

Jag anser det vara dålig historisk stil att göra sig lustig över förfädernas misstag, utan att respektera den eros som en gång var förbunden med dessa. Vi är inte mindre hemfallna åt tidsandan; narraktigheten gå i arv, vi tar bara på oss en ny kåpa. /…/
Det är inte själva misstagen som retar mig utan det förbrukade, detta idisslande av fraser som en gång i tiden i egenskap av mäktiga ord satte världen i gungning.
Misstag kan lyfta den politiska världen från des gångjärn; men det är med misstag som med sjukdomar: I krisen kan de uträtta en hel del och rentav bota – – – i febern prövas hjärtana. Akut är det ett vattenfall med nya energier; kroniskt en dödlig sot, ett moras. Så rä det ställt i Eumeswil; vi tvinar bort, låt vara blott av brist på idéer, i övrigt har infamin lönat sig.
Bristen på idéer, eller enklare uttryckt på gudar, frammanar en oförklarlig misstämning, nästan som en dimma som solen inte förmår genomtränga. Världen blir färglös; ordet förlorar i substans, framför allt när det uttalas med pretentioner som går utöver det rena meddelandet.

/…/

Som historiker är jag övertygad om hur ofullkomlig, ja utsiktlös, varje ansträngning är. Jag medger att en sen tids övermättnad här kan spela in. Repertoaren av möjligheter tycks vara uttömd. De stora idéerna har genom upprepning slipats ner; med dem kan man inte längre lura ut någon ur den goa värmen. Såtillvida förhåller jag mig, inom min ram, likadant som vem som helst i Eumeswil. Här går man inte ut på gatorna för några idéers skull; det skulle i så fall vara att bröd- och vinpriset har stigit något öre, eller att det har blivit något bråk med tävlingsförarna.

Som historiker är jag skeptisk, som anark är jag på min vakt. Det gynnar mitt välbefinnande, och till och med min humor. Så håller jag ihop min egendom, låt vara inte för mig själv som om jag vore den ende. Min personliga frihet är en vinst vid sidan om. Därutöver står jag i beredskap för det stora sammanträffandet, det absolutas genombrott i tiden. Där tar historien och vetenskapen slut.

/…/

Historikerns ämbete är tragiskt; i sista hand har han med döden och evigheten att skaffa. Härav hans rotande i sopor, hans kretsande kring gravar, hans outsläckliga törst efter källor, hans ängsliga lyssnande till tidens hjärtslag.
Vad kan väl dölja sig bakom den här oron – det har jag ofta frågat mig. Hur förståelig är mig inte vildens ångest när han ser solen försvinna och fruktar att hon inte ska återvända. På en återkomst hoppades den som försvarade mumien i klippan, och vi berövar den dess bindlar för att bekräfta hans – nej våra – förhoppningar. När vi förlänar liv åt det förgångna, lyckas vi med en tidsövervinnande handling, samtidigt so men dödsbetvingande handling förebådar sin ankomst. Om den senare lyckas, är det också tänkbart att en Gud blåser sin andedräkt i oss.

/…/

jag är historiker, och som sådan vet jag vad som kan erbjudas när det gäller idéer, bilder, melodier, byggnader, karaktärer.

/…/

Jag tar alltså mina göromål på allvar inom ett helt, som jag avböjer som torftigt. Härvid är att märka att denna förnekelse avser just av det hela och inte blott röjer någon konservativ, reaktionär, liberal eller ironisk inställning eller vilken annan socialt definierbar inställning som helst. Man bör hålla sig fri från skiktväxlingen i inbördeskriget med dess allt hårdare slit.
Under den förutsättningen kan jag trots allt ta det på allvar som jag här ombesörjer. Jag vet att underlaget rör sig, ungefär som vid ett bergras eller en lavin, – och just för den skull förblir relationerna i detalj orubbade. Jag ligger skevt på en skev slätt. Avstånden mellan människorna förändras inte. Jag ser den rentav skarpare på det här bedrägliga underlaget. Deras läge så nära avgrundens rand manar fram min medkänsla.
Jag betraktar dem ibland som om jag ginge genom gatorn i Pompeii före Vesuvius’ utbrott. Sådant räknas till historikerns njutningar men ännu mer till hans smärta. När vi ser någon göra något för sista gången, om han så bara åt en bit bröd, fördjupas denna handling på ett underbart vis. Vi deltar då i det efemäras förvandling till det sakramentala. Vi anar de tider då denna syn tillhörde även vardagen.

Jag har alltså kommit därhän, att jag lever som om Eumeswil vore en dröm, en lek, eller också ett experiment. Det utesluter inte inre deltagande, så som vi känner det när vi blir gripna av ett skådespel.

/…/

Jag däremot vet ju, att jag inom en skev verklighet under alla förhållanden ligger skevt, och att just denna vetskap gör tänkandet nyktert. När jag handlar, handlar jag inte skevt utan på snedden, alltefter lägets beskaffenhet och utan självmedlidande. Det är en distinktion som man i Eumeswil inte längre kan ta för given.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s