Aris Fioretos: Skallarna

Till skillnad från poesin, som fordrar ett maximum av spänning och täthet på minsta möjliga utrymme, kräver prosan rörelse, förskjutning, expansion. Det som håller ihop en roman är aldrig handlingen, vilket lättjan och konventionen kan få oss att tro, utan något betydligt sprödare: en ton. Denna ton tillhör varken författaren eller berättaren, och minst av allt någon av verkets karaktärer. Den uppstår i – eller snarare genom – berättandet självt.

/…/

“Söndags möda ger ingen gröda”, hette det förr. Vid uttrycket häftar ännu en lukt av gödsel och bondepraktika. Det hör hemma i en epok då dagen markerade den plats i veckan på vilken det var meningen att kroppen skulle ta igen sig och människans privata funderingar få utrymme att verka. I våra tiders informationssamhälle har söndagen tvärtom blivit den dag då tankarna går på sparlåga och kroppen får lära sig att den lever. Bara den som strövar genom sin grå substans vet alltså ännu vilken indolent lycka som veckans röda dygn kan skänka en. Men vem är denna figur? Den flanör som Baudelaire hyllade för ett och ett halvt sekel sedan, vars urbana konture tecknades av Benjamin och av vilken en och annan skribent ännu gör ett visst nummer är ingen roll som dagens skrivande varelse kan ikläda sig utan att munderingen får mer än en lovlig anstrykning av löjlighet. Därtill har samhällslivet blivit alltför brokigt. Vår kultur åberopar sig inte längre på ett styrande bildningsideal mot vilket flanörens utstuderade avvikelser skulle avtecknas med skärpa i profilen. Likväl krävs hans egg och mottaglighet, affekt och sinnlighet, självrannsakan och illusionslösa sorts berusning mer än någonsin i ett medieklimat där snart sagt allt låter sig sägas utan att mer än ögonbryn höjs.

/…/

Ty det som gör litteraturen angelägen är inte dess beredvillighet att låta sig identifieras med tidsandan, denna sjabbiga demon, utan det tålamod och den förslagenhet med vilka den lyckas värna sina egenheter genom åren. “Relevans” är ingen färskvara, utan ett sätt att mäta motståndskraft. På några famnars djup finner man detta tålmodigare stoff, infruset i kulturens cellvävnad, en sinnrikt anbragd farlighet som bara väntar på läsarens nyfikenhet för att åter träda i omlopp och infektera oss med sitt sätt att vara.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s