Katarina Frostensson: Skallarna

Ett par dagar senare sitter jag på bussen. En man talar för sig själv, det är inget särskilt med det, det gör ju många nu för tiden. De talar om var de är; de är på bussen. Vad de ska göra på lördag. Vad de har ätit. Ibland säger de att de “älskar dig” rakt ut i luften. Man tvingas lyssna till det. Ibland blir man hatisk, mordlysten av att tvingas höra de där rösterna, de tvingar sig på en, flåsar, talar för högt, mal i ens nacke. Ja, jag vill kväva, tysta ner dem, mosa sönder stämbanden –

De talar för högt, de har ingen känsla för luften omkring sig, för omvärldens nakna och utsatta öronhål. Här finns en skillnad. Kommer den att bestå? Mellan dem som hör och upplever ljuden och de som inte överhuvudtaget tycks märka dem. Det här intresserar mig.

Mannen bakom mig härmar just en sådan samtalande röst. Han säger “jaa, neej, vad säger du”, men det är något med hans röst som inte låter som andra. “Det har blivit svårare att leva i Sverige”, säger han. Jaa. Neej. Han härmar ett mobilsamtal och ödsligheten i stämman blir nästan outhärdlig, svårare att utstå än när någon i ren galenskap talar för sig själv. Rösten ger en bild, jag ser ett ensamt, uttorkat snigelspår draget över en stenig väg.

Vad händer med de här rösterna? De är som fjärilar i staden, jag vill fånga dem. Jag tycker om att lyssna till andras röster men har ett fullkomligt grundmurat motstånd mot att göra mig till någons talesman. Som att skriva en dikt om den mannen, det vore otänkbart. En poet ska inte vara en peeping-tom. Men hans röst kan fara förbi och jag kan ge en känsla av dramat. /…/ Jag undrar hur mycket man kan förstå av “sin tid” (hemska uttryck) bara genom att lyssna till den.
Jag tycker inte ens om att ta det där uttrycket “vår tid” i min mun. Det andas beskäftighet. Man gör sig till talesman.

Från hålan skrek Dostojevskikjs källarman att tala, ropa, skrik, var emot, men säg aldrig vi, tala aldrig i någon annans namn. Tadeusz Kantor talade om det “ovärdiga i att representeras”, en skådespelare skall inte försöka föreställa en verklig människa, han är något annat; skåde-spelare. Bara detta att försöka härma en annans röst. föreställa sig hur den låter. Försöka ta sig in i den. Inlevelse är ju i själva verket ett slags våldtänkt.

Nej, försök inte att representera tiden. Tala inte ens om vår tid. Men lyssna – det går att registrera rösten, bevara tonen, skriva in den i väven som är en stad. Skapa en klang som ger en känsla av tillståndet –

/…/

Jag skrev en gång i ett brev till en tonsättarvän: “Hoppas att du hör ljud mellan raderna.” /…/
Vad jag menade var att han skulle höra om det fanns musik i fogningarna, i mellanrummen och under orden, och i så fall framkalla den och göra den hörd. Som ord ska: framkalla musik, inte “tonsättas”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s