Friedrich Nietzsche: Den stora hälsan

382. Den stora hälsan.
– Vi nya, namnlösa, svårförståeliga, vi tidigt födda från en ännu obevisad framtid – vi behöver för ett nytt ändamål också ett nytt medel, nämligen en ny hälsa, en som är starkare slugare segare djärvare muntrare än alla tidigare former av hälsa. Den vars själ törstar efter att ha upplevt de hittills gällande värdena och önskvärdheterna i hela deras omfång och kringseglat alla kuster på detta ideala “medelhav”, den som utifrån den egnaste erfarenhetens äventyr vill veta hur en idealets erövrare och upptäckare känner sig till mods, likaså en konstnär, ett helgon, en lagstiftare, en vis man, en lärd, en from, en spåman, en gudomligt-accikande i den gamla stilen: han behöver först av allt en sak, den stora hälsan – en hälsa som man inte bara har utan ständigt också förvärvar och måste förvärva, därför att man alltid åter prisger den, måste prisge den! … Och nu, efter det att vi länge på detta sätt varit på väg, vi idealets argonauter, modigare kanske än vad som är klokt, och ofta nog skeppsbrutna och komna till skada, men som sagt friskare än man ville tillåta oss, farligt-friska, ständigt på nytt friska, – nu vill det förefalla oss som om vi, som lön för mödan, har ett ännu oupptäckt land framför oss vars gränser ännu ingen överblickat, ett land bortom alla idealets hittills kända länder och breddgrader, en värld så överrik på skönhet, sällsamhet, tvetydighet, hemskhet och gudomlighet att vår nyfikenhet lika mycket som vårt ägandebegär har tappat all besinning – ack att ingenting längre kan mätta oss! Efter sådana utblickar och med en så glupande samvetshunger och vetgirighet, hur skulle vi kunna nöja oss med den samtida människan? Illa nog: men det är ofrånkomligt att vi bara med ett mödosamt bevarat allvar kan betrakta och kanske inte ens betrakta hennes värdigaste målsättningar och förhoppningar. Ett annat ideal hägrar framför oss, ett förunderligt, förföriskt, farofyllt ideal, som vi inte vill övertala någon att eftersträva eftersom vi inte i första taget tillerkänner någon rätten till det: idealet för en ande som naivt, det vill säga ofrivilligt och av överströmmande fullhet och mäktighet leker med allt som hittills kallats heligt, gott, oantastligt, gudomligt; för vilken det högsta värdet, enligt den för folket naturliga måttstocken, redan skulle betyda blott och bart fara, förfall, förnedring eller i bästa fall avkoppling, blindhet, tillfällig självförglömmelse; idealet av ett mänskligt-övermänskligt välbefinnande och välvilja som ofta nog kommer att synas omänskligt, till exempel när det ställs vid sidan av hela det tidigare jordiska allvaret, vid sidan av allt slags högstämdhet i åtbörder, ord, klanger, blickar, moral och uppgifter som en livslevande ofrivillig parodi på allt detta – det ideal som trots allt kanske inleder det stora allvaret, sätter upp det egentliga frågetecknet, blir en vändpunkt i själens öde, ruckar visaren, låter tragedin börja

Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, bok V. (Översättning av Carl-Henning Wijkmark.)

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s