Paul Veyne: Olympia i antiken

Man kan knappast finna något gemensamt för våra olympiska spel och det antikens greker betecknade som olympisk tävlan. /…/
Av de många hundra andra tävlingsspelen i den övriga grekiska världen var det endast tre eller fyra som hade lika högt anseende och lika stor internationell prestige. Dessa bjöd ofta även på “musiska” framföranden: musik, sångteaterföreställningar, operaarior – för att nu använda en anakronistisk beteckning. En musikers strävan var inriktad på att utropas som segrare. Vid varje täcling fanns det bara en vinnare. Var man inte bäst hade man förlorat.
/…/
Var nu idrottsmän och musiker “amatörer” eller “professionella”? För denna tid, då beteckningen “fri man” egentligen bara stämde in på en person som levde på kapitalinkomster och alltså hade en ärvd förmögenhet, saknar denna fråga mening. Endast en förmögen man som inte arbetade för sitt uppehälle levde ett liv fullt av fritid som han kunde ägna åt någon ideell sysselsättning, som till exempel boxning vilken dåförtiden ansågs som en förnäm sport. Naturligtvis var kompromisser möjliga ifråga om idealet för de fritidssysselsättningar som var förbehållna de rika. Sålunda var många musiker tvungna att leva av frukterna av sin begåvning, det vill säga av de honorar som man lät komma dem till del för deras konserter på teatern. Trots detta förblev musikerns verksamhet en hedrande kulturell uppgift och själv ansågs han av detta skäl som ett slags “hedersförmögen” man – liksom till exempel arkitekten eller läkjaren. Han deltog i tävlingar för att uppnå en ryktbarhet som skulle förskaffa honom lönande sysselsättning på annat håll. Men själva tävlingen gav honom inga inkomster – på sin höjd en segerkrans eller… några äpplen.
/…/
Att göra karriär som idrottsman tycks alltså knappt ha varit möjligt utan personlig förmögenhet. De få lyckliga som till slut kunde vända hem med en olympisk segerkrans, hade visserligen om än inte i Olympia, så dock i den stolta polis de härstammade ifrån, materiella fördelar av det (de befriades nämligen från skatterna), men för sitt livsuppehälle måste de även i fortsättningen sörja själva. Det fanns alltså två slags karriärer: den ena för idrottsmän på mycket hög nivå och med internationell prestige, vilka tack vare sin personliga förmögenhet med kropp och själ kunde ägna sig åt det stora tävlandet som verkliga “amatörer” – och den andra och mindre ansedda för det stora antalet “professionella” utan fasta inkomster, vilka ställde upp överallt där det fanns något att vinna, som kunde ge ett tillfälligt gage för livsuppehället, alltså vid små tävlingar vars anseende inte räckte till för att locka seriösa motståndare.

*

Till elittänkande, etnocentrismen och den obundna fritidssysselsättningen som var privilegier för de rika kom så föreställningen om det vi idag kallar “sportsligt” i samband med tävlingar. En boxare sågs inte som en tekniker med särskilt kraftiga muskler, snabba reflexer och teknisk skicklighet utan som en ädel och modig man, vilken var beredd att se döden i vitögat och att vara uthållig nog att ta på sig de slag, strapatser och monotona träningsmånader som reglementet pålade alla tävlingsdeltagare. För grekerna innebar “mod” snarare uthållighet än brist på fruktan. Den antike idrottsmannen tog på sig alla kraftprov och umbäranden, han var en asket. Delar av den hedniska uppfattningen om askes hos dessa idrottsmän övertas av de kristna och blir förebild för martyrernas beredvillighet att lida.
Asketismens psykologi hade många sidor. Atleterna var övertygade om att sexuell avhållsamhet hörde till det nödvändiga under deras träningsmånader och rent allmänt till livsföringen hos en idrottsman som är medveten om sitt höga kall. Om därför sonen till en konsul bekände sig till boxningssporten, så var denna bekännelse helt jämförbar med senare tiders munklöfte. Den idrottslige asketen var ett slags krigare. De atletiska tävlingarna liknade snarare verkliga strider än våra idrottsgrenar. De var det i lika hög grad som senare tiders riddarspel eller boxnings- och brottningsmatcherna i England på Shakespeares tid. Rent allmänt förefaller spelet inom en fastställd ordning (game) vara en modern angelsachsisk uppfinning. Men vid de antika spelen försökte man efterhärma den brutala verkligheten istället för att underordna sig artificiella regler. Antikens boxare riskerade sitt liv. Dog han var det en lika ärofull död som på slagfältet. /…/

*

Sålunda kan man konstatera att de olympiska spelen inte var något idrottsarrangemang utan ett i dubbel måtto ädelt skådespel: Man känner en fläkt från den sanna grekiska kulturens värld och upplever samtidigt utomordentliga exempel på uthållighet och askes. /…/
Endast de som blev segrare räknades, men inte vidareutvecklingen av tekniken. I grenar där den exakta tidmätningen inte spelar någon roll skulle man säkert ha kunnat registrera allt högre topprestationer. Sålunda skulle det säkert ha varit möjligt att skriftligt fixera hur långa diskuskast man lyckats åstadkomma. Men mad brydde sig inte om rekord.

/…/

De grekiska festerna var animistiska, de var varken folkliga, religiösa eller nationalistiska. Inte heller tjänade de till att avpolitisera folket. I motsats därtill kan man omöjligen påstå att de romerska panem et circenses-spelen ständigt förblev opolitiska. Vid de grekiska festerna härskade ett slags patricisk demokrati, var alla greker lika mycket värda. Det fanns inte någon hög statlig ämbetsman som ledde skådespelet och som behandlade de fria åskådarna som plebs, vilka nedlåtande skulle bli unnade en förlustelse. Tävlingarna var ingen förströelse för folket och ännu mindre någon del av en folklig kultur, som eliten skulle ha bemött avvisande. De var inte heller någon nöjsam avkoppling från tillvarons arbetstyngda och allvarliga sidor. Motsatser som folklighet/upphöjdet, arbetstid/fritid var inte relevanta här. Tävlingarna var ett socialt evenemang av samma dignitet som de påkostade, mondäna fester hos högborgerliga eller adliga familjer omkring år 1900 som exempelvis Proust beskriver.
De kan alltså jämföras med en religiös praktik som vilken Nietzsche säger att den förvirrar de moderna människorna, som inte vet vad de ska ta sig till med religionen eftersom den varken är ett arbete eller ett nöje. Man kan likväl inte förklara de grekiska tävlingsspelen med att de är “något religiöst”, ty vad än den moderne betraktaren kan komma att tänka på i sammanhanget är han likväl alltför starkt sekulariserad för att kunna föreställa sig skillnader i förhållande till sin egen kultur enbart som en differens som man ska söka i religiositeten. /…/

*

Begreppet “religion” är alltför allmänt och berör problem som vi inte kan gå närmare in på här. När Martin P:son Nilsson skriver: “Av alla den grekiska religionens fester var de olympiska tävlingarna den viktigaste, men den var också den fest vars rent religiösa element hade blivit mest urvattnat”, så kan det nog stämma men var för sig var även de andra, mindre sekulariserade festernas psykologi komplicerad. Var antiken så from som det påstås? Alla som idag avvisar den moderna världens sekularisering och nykterhet kommer ofta fram till ett alltför idealiserat omdöme om det förflutna. Men det räcker att läsa Chaucer för att förstå den mångfasetterade psykologin bakom festerna eller pilgrimsfärderna. Den stod därvidlag inte långt tillbaka för de komplicerade mekanismerna bakom korstågen. Från pilgrim till pilgrim varierade andelen fromhet, rent turistintresse och den av religiositet eller leda föranledda önskan att bryta med gamla vanor. Likväl ansågs man ha begått en from handling redan genom att delta i en religiös fest eller en pilgrimsfärd. Men huruvida något som endast delvis företagits av fromhet rent reologiskt sett kan värderas som förtjänstfullt, är en fråga som biktfäder måhända ställer sig. Sociologer och historiker är inga domare och bör inte lösa detta problem utifrån etiska synpunkter. Ur denna aspekt är nämligen fromhet ett lika reellt motiv för att handla som andra, varken mera djupgående eller mera autentiskt.
Ur historisk synpunkt kvarstår emellertid frågan om en dos fromhet, som ingår i olika motiv och kombinationer, förändrar den avslutande syntesen och låter en egendomlig känsla uppstå i en specifik blandform, en känsla vars egendomliga förtrollning gått förlorad i den moderna världen. Frågan måste besvaras med nej.

/…/

De grekiska tävlingsspelen skiljer sig inte heller ifråga om sin animism från fester förbundna med religionen. Rousseau och Wagner är långt borta, och deras tänkande förefaller grovt när vi jämför med det antika Grekland. Grekerna var individualistiska snobbar. /…/

*

Det var inte kristendomen utan en förändrad smak som gjorde slut på tävlingsspelens tidsålder. I den grekiska Orienten trängdes de tillbaka av de kappkörningar och gladiatorstrider mot rovdjur, som arrangerades på cirkus enligt romerskt mönster. Dessa fyrspann och vilda djur kom senare det kristna kejsarriket i Bysans att glömma de atletiska tävlingarna. Om kappkörningen vid de grekiska tävlingarna bara var en gren bland många och dessutom föga utbredd, så trängde den småningom undan de andra atletiska grenarna, vilka på 300-talet efter Kristus, vid samma tid som tävlingarna, helt försvann. Mellan körsvennarnas konkurrens och en grekisk tävling i Olympia, liksom cirkuskörningen i Rom fanns det tungt vägande skillnader. I tävlingarna ställde individuella kämpar upp för att tävla med varandra, och de kämpade för sitt personliga anseende; vid kappkörningarna på cirkus däremot tävlade olika lag, vilka ständigt ställdes upp på nytt eller varierades i sin sammansättning. De skildes åt genom sin “färg”: gröna och blåa kämpade om segern. Som vid en modern internationell match tog åskådaren från och med nu parti i enlighet med sitt temperament eller sin sociala härkomst och blev till en trogen anhängare av de gröna eller de blåa. Därmed tog det hellenska elittänkandet slut. Atleten måste vika för en annan hjälte, körsvennen, som folket visserligen uppskattade högt och som lagen av olika färg kappades om att värva, men som inte längre åtnjöt samma allmänna anseende byggt på mänsklig överlägsenhet som den hedniske atleten. Trollkonster, kristen askes och krigiskt försvar för den kristna tron förvisade honom till historiens skräpkammare. Massornas passion gällde nu cirkusen, den blir till den plats där uppgörelser äger rum vilka i sin kärna är av socialt eller politiskt ursprung. Den bysantinska way of life bestäms emellertid från och med nu av försvaret av den ortodoxa religionen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s