Gershom Scholem om Luria, tikkun och kärlens bristning

Jämte denna fundamentala uppfattning om världsprocessen finns två andra huvudmoment i Lurias teosofi som han framställer i djärva, ofta alltför djärva bilder. Dessa två punkter är läran om det så kallade schevirath ha-kelim, “kärilens bristning”, och den om tikkun, läran om helandet eller restitutionen av den vank som uppstått genom bristningen. Ingen av dem står läran om zimzum efter vad gäller betydelsen för senare kabbalisters tänkande.
Läran om kärilens bristning säger att det gudomliga ljuset när det strömmade in i urrummet, som först vid processens slut blev till det tredimensionella rummet, utvecklades på de mest nvarierande nivåer och sedan framträder i de mest olikartade aspekter.
/…/
då skapelsen från första början hade varit inriktad på ändliga väsen och ändliga käril, vilka koncipierats i en bestämd ordning i skapelseplanen, skapades eller emanerade käril för att fånga upp och bevara dessa enskilda ljus. De tre käril som hör till de tre högsta sefiroth fångade också upp ljuset från dem, men det ljus som var avsett för de sex följande bröt fram på en gång så att det blev för kraftigt för de enskilda ljuskärilen. De visade sig vara för svaga för att hålla kvar ljuset, de brast och föll sönder. /…/
Denna lära om “kärilens bristning” utvecklades på ett originellt sätt ur en mystisk idé i Sohar. /…/ Denna händelse har enligt Sohar samband med listan över konungar i Edoms land i Genesis’ 36:e kapitel, om vilka inte berättas mer än att de grundade en stad och dog.
/…/
I de gnostiska systemens mytologi förekommer också dramatiska processer i pleroma, genom vilka delar av ljuset från eonerna faller ned eller förvisas. Från gudomens värld faller även enligt Luria “gnistor av ljus” från det gudomliga riket ned i djupet.
De senare kabbalisterna spekulerade mycket kring denna fråga. En del menade att även denna bristning hänger samman med lagen om det organiska i det teosofiska livet. Liksom fröet måste spricka för att gro och bära frukt, måste de första kärilen brista för att det gudomliga ljuset i dem, världssådden, skall nå sin bestämmelse. Kärilens bristning, som beskrivs mycket ingående i de lurianska skrifterna är i varje fall det avgörande förloppet i världsskeendet. Det ledde till att alla ting på sätt och vis vär denna bristning inom sig, att en viss inre brist vidlåter allt existerande så länge brottet inte läkts eftersom ljuset när kärilen brast sped sig åt alla håll, dels strömmade tillbaka till sitt ursprung, dels föll nedåt. Ur skärvorna från de sönderbrutna kärilen, vid vilka några gnistor från det heliga ljuset från Guds essens (Luria talar om 288 stycken) ännu häftar, uppstod demoniska motvärldar och det onda nästlade sig in på alla stadier i världsutvecklingen. De heliga elementen har blandats med de oheliga och orena. Restitutionen av det ideala tillstånd som skapelsen ursprungligen siktade mot är nu det hemliga målet för alla skeenden. Förlossning är ingenting annat än ett återupprättande av den ursprungliga helheten, tikkun.

/…/

Detta leder oss till en annan sida av läran om tikkun som är ännu viktigare för den praktiska teosofin. Den process under vilken Gud avlar, föder och utvecklar sig själv kommer inte helt till avslutning i Gud själv. Det finns delar av restitutionsprocessen som överantvardats åt människan. Inte alla ljus som fallit ned i de onda makternas hålor lyfts upp av sig själva. Det är alltså människan som ger Guds anlete dess sista fulländning, som installerar Gud som konung över och mystisk gestaltare av alla ting och ger den sista gestalten åt gestaltaren själv. Gudomligt och mänskligt vara är på vissa punkter i världsskeendet sammantvinnade. Den inre tidlösa processen tikkun, som skildras i symbolform i den gudomliga personlighetens födelse, motsvaras sålunda av världshistoriens tidsliga process.
/…/
Messias ankomst är för Luria därför ingenting annat än det insegel som sätts på avslutningen av denna restitutionsprocess, tikkun. /…/
Allt människan gör påverkar, som redan antytts, på någon punkt den mycket komplicerade processen tikkun.
/…/
I och med den jordiske Adams skapelse hade tikkun egentligen gått till ända. Världarna befann sig nästan i det tillstånd som ursprungligen avsetts. Hade Adam inte syndat på den sjätte dagen, hade förlossningen kommit genom hans böner och andliga handlingar på sabbaten. Den eviga sabbaten hade brutit in och “allt hade återvänt till sina första rötter”.
/…/
Eftersom Adam verkligen, inte bara metaforiskt, omfattade allt, påverkade hans fall och drog med sig verkligen allt, inte bara metaforiskt allt. /…/ Världarna faller, Adam faller, allt rubbas och skadas och hamnar i ett “tillstånd av avtagande”, som Luria säger. Ursynden upprepar kärilens bristning på ett lägre plan. Effekten är återigen att ingenting är kvar där det borde vara och att ingenting är som det borde vara; ingenting är på sin rätta plats. Allt befinner sig i exil.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s