Helena Granström om barn, djur och drömmar

Ur nyligen utkomna boken Det barnsliga manifestet.

Är barnet en bro mellan människa och djur? Freud skriver att “barnets förhållande till djuret har stor likhet med den primitiva människans förhållande till djuret”, och fortsätter: “Barnet visar ännu inget spår av det högmod, som föranleder den vuxna kulturmänniskan att med en skarp gränslinje skilja ut sin egen från all annan animalisk natur. Barnet tillerkänner tveklöst djuret full jämbördighet; nog mera besläktat med djuret än med den vuxne, som antagligen i dess ögon är en gåtfull varelse.” Freud anmärker dock också att “en märklig störning” inte sällan inträffar i relationen mellan barn och djur. Barnet drabbas plötsligt av en omotiverad skräck inför en viss djurart: hästar, hundar, katter, skalbaggar eller flygfän. Dessa hastigt uppkomna fobier kan förstås som barnets första vidkännande av vuxenblivandets påbud; dess frändskap med djur, stammande ur en ännu intakt förmåga att bejaka sina behov, är någonting skrämmande, någonting som måste tas avstånd ifrån. Barnet förstår att det skall sky sin egen mänsklighet, och skyr därför det djur i relation till vilket mänsklighet kan utforskas och skapas.

Men det lilla barnet har ständigt ett djur vid sin sida: studier visar att djurliga gestalter uppträder i omkring hälften av treåringens drömmar. Redan hos den unge vuxne har andelen minskat drastiskt – med undantag för de ungdomar som uppvisar sociala svårigheter, hos vilka djuren ännu innehar en central roll i drömlivet. Den socialt framgångsrika individen är den som har avvisat den annanhetens gemenskap som delas av små barn och djur, som har ersatt barndomens frustande, flaxande, morrande verkligheter med vuxenhetens mekaniska enda. För det barn vars inre fauna är intakt återstår den sociala missanpassningens gråt till sömns, med björn, tiger och uggla ivrigt väntande vid vakenhetens bortre gräns.

Att djuret för barnet är mättat med betydelse innebär inte att dess mening är enbart symbolisk. Om den vuxne i fabelns räv ser en symbol avsedd att beteckna slughet, i ugglan en symbol för klokskap och i myran en symbol för flit, ser barnet i dem dimensioner av det egna jaget som inte är möjliga att namnge.s Det ser det subtila växelspelet mellan enskildhet och helhet, ser genom förmänskligandets blick inte enbart det mänskliga i det som inte är mänskligt, utan också det icke-mänskliga i sig själv. Djuret som på en gång är likt och olikt, ett annat och detsamma, lär den lilla människan att omfamna tillvarons dubbelhet. Det förkroppsligar genom sitt samtidiga främlingskap och släktskap med människan den förening av motsatser som är kännetecknande för allt levande, men som av vuxenheten har förvisats från livet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s