Fremskridtspartiet, Dansk Folkeparti, Den Danske Forening, Skånepartiet och Sverigedemokraterna

Utdrag ur forskningsrapporten Sverigedemokraterna i de svenska kommunerna 2002–2006 av Ulla Ekström von Essen och Rasmus Fleischer, 2006. [pdf]

Danmark

Historien om Skandinaviens moderna högerpopulism tar fart år 1972. Då grundades Fremskridtspartiet av den danske advokaten Mogens Glistrup, som en tid dessförinnan skakat om landet genom att i teve hävda att all beskattning är omoralisk. Valet 1973 blev ett jordskredsval då hans protestparti, som förespråkade en ekonomisk politik av nyliberalt snitt, erövrade hela 15,9 procent av rösterna. Ett liknande nystartat parti, som senare skulle ta sig det motsvarande namnet Fremskrittspartiet och ledas av Carl I. Hagen, lyckades i samma års norska val ta sig in i stortinget. Inget av partierna intresserade sig för frågor om invandring eller hade någon särskilt nationalistisk karaktär, utan hade motståndet mot höga skatter och “förmynderistaten” i centrum. När Mogens Glistrup försökte sig på invandringsmotstånd 1979 ledde det bara till minskat stöd för partiet, och snart var frågan åter borta från Danmarks politiska agenda.

Först 1985 riktade Fremskridtspartiet permanent om sitt fokus. Invandringspolitiken, som snart kunde tjäna som förklaring till de flesta problem, hamnade hädanefter i centrum. Ökat antal asylsökande har angivits som förklaring, men sociologen Jens Rydgren framhåller intrycken från Frankrike där Front National haft sitt stora valgenombrott 1983-84.
Intressant att notera är att inte heller Front National – som likt Fremskridtspartiet hade grundats 1972 – begynnelsevis hade hyst något större intresse för invandringsmotstånd, utan snarare lade tyngdpunkten på antikommunism. Men valframgångarna uppnåddes när partiet systematiskt började använda sig av en tolkningsram som sammankopplade invandring, otrygghet och arbetslöshet. Influerade av nouvelle droite skaffade sig Front National en politik som utgick från “nationellt företräde”, att personer av fransk nationalitet alltid ska komma i första hand vad gäller arbetstillfällen, bostäder och sociala förmåner.
Under ett par år satt Mogens Glistrup i fängelse för skattebrott, och när han återvände i mars 1985 som var det som en politiker som systematiskt riktade sin retorik mot utlänningar, på ett sätt som uppfattades som allt mer extremt. I Fremskridtspartiets öppningstal inför folketinget 1990 ställde han kravet “Gör Danmark till en muslim-fri zon”, vilket fördömdes av Pia Kjærsgaard, den partikamrat som under Glistrups fängelsevistelse hade tagit hand om både hans parlamentsplats och partiets de facto-ledarskap. Under 1990-talet ackumulerades partiets inre spänningar, och 1995 bröt sig Pia Kjærsgaard ut tillsammans med en minoritet av medlemmarna för att bilda Dansk folkeparti.
Jens Rydgren argumenterar övertygande för att de bägge partierna “tillhör två olika partifamiljer”. Fremskridtspartiet var i grunden ett skattepopulistiskt protestparti, som sedan 20 år tillbaka börjat angripa islam och muslimer i allt hätskare tonläge. Dansk Folkeparti har däremot en etnonationalistisk grundhållning och går till målmedvetet angrepp mot själva idén om “multikulturalism”.

Pia Kjærsgaard bröt mycket medvetet med sitt gamla partis inriktning: “Ut med superliberala idéer om den starkes rätt. (…) Ut med korkade idéer om noll skatt. Ut med att låta allting bestämmas av profitens lag.” I stället framställer man sig snarare som antiliberalt gammelkonservativa.
Enligt Jens Rydgren kan Dansk Folkeparti räknas till den europeiska partifamilj som han kallar “radikal högerpopulism” (RRP), där även exempelvis franska Front National och österrikiska FPÖ återfinns. Pia Kjærsgaards skapelse är tveklöst den viktigaste inspirationskällan för många sverigedemokrater i Sverige och kanske i synnerhet i Skåne, där det också går att se slående paralleller vad gäller de bägge partifamiljernas olika vägar.

Den Danske forening
Bakom Dansk folkepartis nya riktning låg i hög grad en krets av intellektuella tillhörande den 1987 grundade Den Danske Forening. Dessa beskriver dansk kultur som akut hotad och har satt i system att beskriva invandrare som en främmande ockupationsmakt, typiskt sett med ett språkbruk som drar paralleller till nazistockupationen under kriget (politiker som inte vill stoppa invandringen stämplas som “samarbetsmän” etc). Dansk Folkeparti tog i hög grad över föreningens retorik och tolkningsramar. Flera av dess ledande aktivister har nu blivit folketingsledamöter för partiet, däribland de bägge prästerna Sören Krarup och Jesper Langeballe, som grundar sin aktivism för återupprättandet av en homogen nationalstat i den så kallade Tidehverv-teologin (en lågkyrklig rörelse som utgår från Sören Kierkegaards existensiella filosofi).
Dansk Folkeparti är uppriktigt noga med att hålla nazistiska grupper och företrädare för en biologisk rasism på avstånd. Exempelvis har de uteslutit högt uppsatta partiföreträdare som visat sig ha anknytning till rasistgruppen Dansk Forum. Försöket att framställa sig själva som “radikala, men inte extremister” underlättades av de allt grövre övertramp som Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet börjat göra, i form av blodig krigsretorik mot alla människor med bakgrund i muslimska länder, inklusive krav på koncentrationsläger för “muhammedanska parasiter” under valrörelsen 2001. Valresultatet det året för de bägge partierna blev att Fremskridspartiet åkte ut ur folketinget, medan Dansk folkeparti ökade sitt väljarstöd till tolv procent och fick rollen som stödparti åt den liberal-konservativa regeringskoalitionen.
Första genombrottet skedde i kommunalvalet 1997, då Dansk Folkeparti ställde upp i hälften av landets kommuner och nådde en slående framgång med 6,8 % av alla avlagda rösterna. Fyra månader senare valdes de in i folketinget.

Skåne

I Skåne har funnits ett antal partier som får räknas till samma högerpopulistiska partifamilj som Fremskridtspartiet, som alltså har sina rötter i missnöje med skatter och förmynderi men under 1980-talet anammade ett motstånd mot flyktingmottagande i allmänhet och mot islam i synnerhet. Det främsta exemplet är Malmöbaserade Skånepartiet. Därtill kommer en ganska komplicerad samling lokala partier användande namnen Framstegspartiet och Centrumdemokraterna, vilka har rötterna i spruckna försök till nationella partibildningar i Sverige under 1970- och 80-talet, där vissa av de kvarvarande partierna idag är på väg att sugas upp i Sverigedemokraterna medan andra är verksamma som kommunalpartier med strikt inriktning på lokala frågor och utan att ha invandringsfrågor på agendan.

Skånepartiet
Skånepartiet är i hög grad förknippat med en enda person: Carl P Herslow, träffande beskriven som “politisk entreprenör” Mot slutet av 1970-talet började han engagera sig politiskt, besviken på att den dåvarande borgerliga regeringen inte brutit med vad han såg som den socialdemokratiska hegemonin. Detta ledde fram till Skånepartiets bildande 1979. Han vände sig från början mot etermonopol, spritmonopol, hastighetsbegränsningar och mot ekonomiskt fördelningstänkande i allmänhet. Systemkritiken präglades inte bara av kalla kriget-antisocialism, utan även av dystopiska idéer om global befolkningsexplosion och miljöförstöring, samt en djup misstro mot all form av centralstyre. Partistadgan från 1983 förordade en självständig skånsk republik ansluten till Nato och EG. Invandring var däremot under dessa år en icke-fråga.
Från 1982 inledde Skånepartiet närradiosändningar i Malmö, som blev mycket populära tack vare möjligheten för lyssnarna att ringa in till studion för att önska musik och säga sina åsikter om saker och ting. Det var också genom lyssnarmedverkan i närradion som flyktingfrågan först togs upp i augusti 1984 och snabbt började ta stor plats, särskilt efter ett brandattentat mot en förläggning i Trelleborg.
Nya partiprogrammet från 1985 innebar att den militanta Skåneseparatismen och kravet på Nato-medlemskap tonades ned kraftigt, samtidigt som man intog en hård linje mot flyktingmottagande: Flyktingar kan tas emot från Skånes grannländer, övriga “först när statsskulden är återbetald”. Samma år uppnåddes en sensationell valframgång där Skånepartiet gick från noll till fem mandat i Malmö kommunfullmäktige, vilket blev avgörande för att bryta ett mer än halvsekellångt socialdemokratiskt styre i staden.
Carl P Herslow är än idag en högst aktiv fullmäktigeledamot. Vid de tre senaste kommunalvalen i Malmö har Skånepartiet legat kvar stabilt på två mandat.
Intressant att notera är hur nära Herslows Skåneparti har följt Glistrups Fremskridtsparti vad gäller politisk och retorisk inriktning. Bägge började som pajasstämplade högerpopulister, bägge började driva invandringsmotstånd som en central fråga från 1985, och bägge partierna har från 1990-talet inriktat sin agitation specifikt mot islam.
Så här lyder idag punkt fyra i förbundsprogrammet för Skånes självständighetsparti, den beteckning under vilken Skånepartiet går till regionval:

“Islam är en hemsk vidskepelse, oförenlig med demokrati, jämställdhet, och humanitet och som motverkar vetenskaplig och ekonomisk utveckling. Samtliga riksdagspartier främjar islam, som inom ett par decennier kommer att bli väljarmajoritetens ståndpunkt om ingenting görs. SSP vill helt avlägsna islam från Skåne. Den som inte vill avlägga trosbekännelsen ‘Jag tror på Skåne och inte på islam, skål’ och då skåla i lättöl, får flytta härifrån.”

Islamfientlighet av detta slag skiljer sig distinkt från den etnonationalism som Sverigedemokraterna eller Dansk folkeparti företräder. Skånepartiets motstånd mot flyktingmottagande har från början främst grundat sig i ekonomiska resonemang, och Herslow har gång på gång understrukit: “Skånepartiet är som sagt ett liberalt parti och det är alltså ingenting som helst som har att göra med ett hat mot invandrare”.
Med tiden tycks den fientliga inställningen till islam som religion ha tagit överhanden, men utan att för den skull grunda sin politik på den etniskt homogena nationalstaten som positiv ideologisk grundval. I fråga om den ytterst hårda assimilationslinje som man driver, går dock de praktiska förslagen ofta längre än vad Sverigedemokraterna gör.
1998 motionerade Skånepartiet om “förbud mot all förargelseväckande islamisk religionsutövning i Malmö”, vilket senare ledde till att Carl P Herslow åtalades för hets mot folkgrupp, men friades. Specifikt krävde Skånepartiet att lokala ordningsstadgan skulle utökas med förbud “mot bärandet av typiska islamiska plagg på offentlig plats”.
Sverigedemokraterna har aldrig drivit så långtgående krav politiskt. De har hållt sig till att motionera om förbud mot heltäckande slöjor i kommunala skolor, vilket ju ligger mer inom ramarna för vad en kommun faktiskt kan göra.
I Malmö har de bägge partierna två mandat var, men från sverigedemokratisk sida har det inte visats något intresse av att samarbeta med Skånepartiet. “Politiska clowner”, kallas de av sd:s politiske sekreterare Mattias Karlsson. Även från andra hållet finns en skepsis: Inför landstingsvalet 2002 förklarade Skånepartiet att man var beredd att samarbeta “med alla partier som håller rent mot Sverigedemokraterna”.
Däremot har Skånepartiet många gånger varit enda övriga parti som yrkat bifall för sd-motioner i Malmö men också i några fall från talarstolen markerat ett avståndstagande från Sverigedemokraternas människosyn.

Skånes väl
Diskussioner om en valallians ska ha börjat föras i Skåne år 1996, mellan representanter för Skånepartiet, Sjöbopartiet, Sverigedemokraterna samt lokalavdelningar av Centrumdemokraterna, Framstegspartiet och Ny Demokrati. Flera olika av de “partifamiljer” som nämnts ovan, med kravet på en mer restriktiv flyktingpolitik som sammanhållande kitt, närmade sig alltså varandra. Skillnaderna dem emellan och utvecklingen i Danmark är faktorer som är nödvändiga att känna till för att förstå hur detta samarbete ett antal år senare tycks ha lett fram till dagens situation där Sverigedemokraterna fått en stark bas i Skånes kommuner.
Inför landstingsvalet 1998 enades flertalet av dessa partier – dock inte Sverigedemokraterna, som inte ansågs tillräckligt “rumsrena” och som då endast var representerade i regionen med två mandat i Höör – under namnet Skånes Väl. Ekonomiska resurser slogs samman för ett gemensamt utskick av valinformation, och Skånes Väl kunde erövra sex mandat och en vågmästarroll i regionfullmäktige. Under mandatperioden fungerade de som avgörande stödparti för det borgerliga regionstyret. Tidigt uppvisade dock alliansen en spricka mellan två fraktioner, vilka hamnade i juridiska strider om partistöd och poster som politiska sekreterare. Ena falangen leddes av Skånepartiets Carl P. Herslow och Centrumdemokraternas Harry Franzén, och mot dem stod bland andra Tony Wiklander från Framstegspartiet i Åstorp och Sjöbopartiets Per-Ingvar Magnusson.
Den senare fraktionen, som slutligen vann rätten till namnet Skånes Väl, närmade sig under mandatperioden Sverigedemokraterna. Våren 2002 meddelade den kvarvarande delen av Skånes Väl att man ingått ett avtal om valteknisk samverkan: Propaganda och valsedlar skulle distribueras gemensamt i hela Skåne, emedan SD avstår från att ställa upp i regionvalet. Det var, med statsvetaren Martin Lindströms ord, ett avtal “som såväl organisatoriskt som ekonomiskt nästan ensidigt gynnar Sverigedemokraterna”.
I kommun efter kommun vann Sverigedemokraterna mark på bekostnad av befintliga Skånes Väl-partier. Eslövspartiet (en tidigare lokalavdelning av Ny Demokrati) förlorade sina två mandat samtidigt som SD erövrade två. I Skurup backade Kommunens Väl (vars företrädare var ledande i Skånes Väl) från åtta till fem mandat, samtidigt som SD vann representation. Kommunens Väl i Kävlinge avvecklade sig själv för att ge plats för Sverigedemokraterna att etablera sig och vinna fyra mandat (ett mindre än vad KV fått 1998). I Burlöv hamnde en sverigedemokrat i kommunfullmäktige genom valsamarbete med Burlövs väl (ett av två lokala partier med rötterna i Ny Demokrati). I Lomma backade Bjärred-Lommas väl ett mandat, vilket i stället gick till SD. I Svalöv erövrade SD två mandat, samtidigt som Centrumdemokraterna backade ned till ett.
Kort sagt så var Sverigedemokraternas kommunala genombrott i Skåne 2002 allt annat än en belöning för lång och trogen tjänst. Genombrottet kunde ske tack vare att manegen preparerats av en brokig samling av lokala partier med delvis liknande åsikter. I vissa fall konkurrerades lokalpartierna ut, i andra fall lät de sig självmant assimileras av den rikstäckande organisationen. Därtill kommer en rad kommuner där det finns lokala partier av betydande storlek som genom Skånes Väl-samarbetet har kommit att knyta sig närmare SD. Sjöbopartiets (numera avlidna) frontfigur Sven-Olle Olsson kandiderade till riksdagen på Sverigedemokraternas lista 2002. Tony Wiklander i Åstorp och Allan Jönsson i Bjuv representerar lokala partier i kommunerna men har under den gångna mandatperioden snabbt gjort sverigedemokratisk karriär och tillhör numera partiets toppskikt på riksplanet. Det kan förväntas att fler lokala partier i Skåne väljer att uppgå i Sverigedemokraterna.
Partifamiljerna emellan tycks det alltså framträda en allmän trend, där Sverigedemokraterna har vinden i ryggen medan konjunkturen är långsiktigt dalande för Skånepartiet och andra i grunden skattepopulistiska partier. Samma trend framträder med betydligt större dramatik i Danmark.

Enfrågenätverk som katalysatorer
På bägge sidor om sundet har invandringskritiska enfrågenätverk fungerat som katalysatorer. Den ideologiska renodlingen av Dansk folkeparti, när Fremskridspartiets högerpopulism allt mer börjat kännas som en börda, skedde i hög grad genom Den Danske Forening.
I Sverige formerade sig under 1990-talet flera överlappande och löst sammanhållna invandringskritiska nätverk som bland annat sysslade med brevkampanjer. Ur dessa bildades våren 1997 en mer formell organisation, Folkviljan och massinvandringen. Vid första offentliga mötet talade dåvarande moderata riksdagsledamoten, numera Sverigedemokraternas affischnamn i Malmö, Sten Andersson. Till ordförande valdes före detta vänsterpartisten Kenneth Sandberg, sammanhållande i det befintliga Nätverk Syd och ledare för Kommunens väl i Kävlinge, numera även han ledande sverigedemokrat. Folkviljan och massinvandringen ville bland annat verka för valallians mellan invandringskritiska partier, vilket ju i Skåne uppnåddes redan året efter. Sammantaget är det uppenbart hur nätverken kring dessa organisationer fungerat som katalysator i en process där både lokala partier och enskilda medlemmar i etablerade partier har lagt tidigare ideologiska skillnader åt sidan och steg för steg samlats under Sverigedemokraternas enande vingar. Skåne är inte det enda stället där detta har skett, men har definitivt fungerat som spjutspets, vilket kan förklaras med närheten till Danmark och den redan tidigare rika floran av lokala partier med invandringskritisk inriktning.
Efter de kommunala valframgångarna i Skåne och Blekinge 2002, sammankallades regionens nyligen invalda sd-politiker till två möten som hölls i oktober och november i Höör, för att diskutera strategier och “gemensamt dra upp riktlinjer för politiken i Skåne”. Även kommunpolitiker “från andra invandringskritiska partier i Skåne” var närvarande vid mötena, där bland andra Kenneth Sandberg talade.

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s