Kritik av en förnuftsmässig självgodhet

Eichmanns gärningar, menade Arendt, var inte resultatet av någon demonisk natur, utan av banala dygder respektive brister som plikttrogenhet, karriärlystnad och tanklöshet. Konsekvenserna av hans gärningar var monstruösa, avsikterna banala. Poängen är att ondskan därmed hamnar i ett nytt ljus: den har egentligen ingen egen existens; ondskan är till syvende och sist inget annat än brist på tänkande.
En aspekt av det synsättet är en närmast cartesiansk föreställning om tänkandet som en essentiellt mänsklig färdighet. Idén utvecklas i inledningen till första delen av The Life of the Mind: /…/ Om människan är ett förnuftigt djur är det själva förnuftigheten som håller det onda borta: “frånvaro av tänkandet är inte dumhet; /…/ det är snarare tvärtom, att gemenhet kan orsakas av frånvaro av tänkande”. Det är något frapperande klassicistiskt över denna förnuftstro. Arendt anklagar kryptiskt de tyska idealisterna, med Hegel i spetsen, för att agera som om Kant inte hade funnits – frågan är om det inte är mer komprometterande att hennes eget resonemang ger sken av att varken Auschwitz eller Hiroshima någonsin ägt rum. Om dom bara hade tänk efter…
Peter Dews kommentar om Fichte passar därför in också på Arendt: “Fichtes tilltro till förnuftets kraft lever vidare i den samtida övertygelsen om att ifall vi bara sätter in tillräckligt mycket kunskap och politisk beslutsamhet så kan vi – i princip – organisera mänsklighetens gemensamma liv på basis av fred och rättvisa.”
Det finns anledning att “slutligen också lära sig misstro tänkandet självt”, skriver Nietzsche vid ett tillfälle i Bortom gott och ont. För kan inte just tänkandet “ha spelat oss det största sprattet? Och vilken garanti finns et för att det inte skulle fortsätta att göra vad det alltid har gjort? Allvarligt talat: tänkarens oskuld har något rörande och vördnadsbjudande över sig”. Som vanligt hos Nietzsche vetter kommentaren åt en mängd håll och möjliga tolkningar; bland annat öppnar den för en kritik av en förnuftsmässig självgodhet som är vanlig inom all humaniora – Arendts inflytelserika syn på ondska är bara ett exempel på hur tänkandet koncipierar sig självt som ondskans motståndare par excellence.
Men även om det inte alltid görs så oförblommerat som hos Arendt, är det en bild av tänkandet som är svår att ta sig ur. Ska man tro Gilles Deleuze bygger större delen av den västerländska filosofihistorien på en bild enligt vilken tänkandet som sådant står i en naturlig relation till sanningen. Tänkandets goda natur, att det är predestinerat att nå fram till det sanna och inte det falska, är så att säga en utgångspunkt för tänkandet, en grund som alltid är förutsatt innan filosofen tryggt skrider till verket. Den misstro Nietzsche efterlyser är ur den synvinkeln lika svår som nödvändig att upprätthålla.

Anders Johansson: Göra ont. Litterär metafysik (s. 41–43).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s