Adorno om skiljetecken

Inte i något av sina element är språket mer likt musiken än i skiljetecknen. Komma och punkt motsvarar halv- och helkadensen. Utropstecken är som ljudlösa cymbalslag, frågetecken som uppåtstigande fraser, kolon som dominantseptimackord; och skillnaden mellan komma och semikolon kan bara uppfattas rätt av den som känner skillnaden i tyngd mellan starka och svaga fraseringar i den musikaliska formen. Likväl är den motvilja mot skiljetecken som växte fram för femtio år sedan, och som ingen uppmärksam betraktare helt lär kunna undandra sig, kanske inte så mycket ett uppror mot ett ornamentalt element som ett uttryck för hur starkt musik och språk strävar åt olika håll. Det kan trots allt knappast betraktas som en tillfällighet att musikens beröring med de språkliga skiljetecknen var bunden till tonalitetens schema, som sedermera fallit sönder, och att den nya musikens strävan med viss rätt kunde beskrivas som ett försök att skapa skiljetecken utan tonalitet.

/…/

Utropstecken har blivit outhärdliga, som auktoritära gester genom vilka författaren utifrån försöker skapa ett eftertryck som fattas hos saken själv, /…/
Utropstecknen i expressionistiska texter påminner i dag om miljonsiffrorna på sedlar från den tyska inflationen.

/…/

Anföringstecken bör man bara använda där man anför något, vid citat, och möjligen där texten vill distansera sig från ett ord som den refererar till. Som medel för ironi är de förkastliga. De fritar nämligen författaren från den anda vars anspråk är ovillkorligen inneboende i ironin, och de förbryter sig mot ironins själva begrepp genom att skilja den från ämnet och framställa omdömet om detta som avgjort på förhand. De rikligt förekommande ironiska citattecknen hos Marx och Engels är skuggor som det totalitära förfarandet på förhand kastar över deras skrifter, vars avsikter var motsatsen: det frö ur vilket det Karl Kraus kallade Moskvavälska slutligen växte fram.

/…/

Testet på en författares sensibilitet ligger i sättet att hantera inskott. /…/
parenteser lyfter ut inskottet ur meningen helt och hållet, skapar liksom enklaver, medan inget som förekommer i god prosa borde vara umbärligt för helheten; genom att erkänna en sådan umbärlighet ger parentesen i det tysta upp anspråket på den språkliga formens integritet och kapitulerar inför den pedantiska obildningen. Tankstrecken däremot, som dämmer upp inskottet i meningsflödet utan att spärra in det i ett fängelse, bevarar såväl relationen som distansen.

Theodor W. Adorno: Skiljetecken
Ursprungligen publicerad som Satzzeichen, 1956.
Översättning av Jim Jakobsson publicerad i Med andra ord 74 (mars 2013)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s