Kristian Lundberg och berättelsen som måste börja om på nytt

Jag rör mig fritt genom staden, återskapar platser, återkommer till personer, genomlever händelser. Det finns en föreställning om att en berättelse ska ha en ingång, ett majestätiskt anslag som sedan genljuder genom hela berättelsen. Jag tror inte att det är så. Jag misstror människor som kan återge allt i detalj, som kan redgöra för personer, platser och händelser så att det tycks vara logiskt och rationellt, som om det fanns en världsande som styrde och drog i trådarna bakom alla händelser. Det finns det inte. Det finns grymhet och kärlek, och mellan dessa poler rör vi oss, fram och tillbaka. Nu när jag skriver det här är det i slutet av augusti och jag tror att alla berättelser till sin natur är kalejdoskopiska, och att de i själva verkar berättar om misslyckandet. Att vi ville tala och leva och inte kunde; därför skrev vi.

/…/

Och en lång historia handlar alltid om skulder. Om brister. Om att kastas till marken och sedan inte kunna resa sig upp igen. Om att vara osynlig. Om det är någonting som jag har lärt mig så är det att stora delar av vår befolkning svävar osynliga omkring i vårt samhälle, att de närapå helt viktlösa förs in i och ut ur sammanhang som de själva inte kan kontrollera.

/…/

Varje människa är en berättelse, och när vi har talat färdigt – när världen har lyssnat på oss när vi säger: “Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” – så är vårt uppdrag avslutat. Det är det som sker. Jag förstår att det finns ett uppdrag för mig. Att det inte längre handlar om den person som utger sig för att vara Kristian Lundberg, men för att kunna nå fram till den slutsatsen måste jag dra berättelsen hela varvet runt. Jag måste föreställa mig vad jag egentligen skall skriva, sedan misslyckas med det och så börja om på nytt. Detta måste jag göra flera gånger i rad. Vad som sker då? Att jag överlistar mig själv.

/…/

Det händer allt oftare nu att berättelsen antar en annan form än den som jag har beslutat mig för; berättelsen lever sitt eget liv och för mig vidare djupt in bland ravinerna och det torra höga gräset.

/…/

Det finns en föreställning om att en berättelse måste ha en ingång, ett anslag som ljuder genom hela berättelsen. Det är enkelt att tro att berättelsen skall vara som musik. Toner skall följa på varandra och plötsligt skall man vara indragen i en virvlande dans. Det sägs också att texten skall ha en port, en dörr som leder vidare genom svindlande gångar. En början. Ett mittparti. Nu är det inte så. Det som verkade vara ett avslut visade sig istället vara en ingång, och det som jag trodde var ett avslut visade sig bara vara en platå där man för ett ögonblick kunde vila ut.

/…/

Vår berättelse är kalejdoskopisk. Den skiftar fokus. Den vrider sig runt sin egen axel. Den är återkommande. Den är fragmentarisk – och det av en enda anledning: Den tillkommer och skapas inte. Den är vad den är, som livet eller kärleken. Allt det jag berättar är sant och det finns en anledning till att jag denna tidiga morgon sitter i ett hyrt rum och skriver just: “Det finns en föreställning om att en berättelse måste ha en ingång.” Vår berättelse som nu nedtecknas har ingen ingång, inget avslut. Den ringlar sig fram som en mönstrad orm i högt gräs en tidig och het sommardag.

Utdrag ur Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s