David Jonstad om apokalypskultur

För att få syn på den kritiska potentialen i apokalypskulturen kan den filtreras genom tre enkla mönster, som alla hänger nära samman med den västerländska kulturhistoriens utveckling.

Filter 1: Myt eller verklighet
Apokalypsen är en av de kraftfullaste och mest seglivade myterna vi har i vår kultur. den är ett par tusen år gammal och har sitt ursprung i de monoteistiska religionerna där den har fungerat som både hot och löfte på samma gång. I sammandrag går berättelsen så här: apokalypsen hotar att inom kort lägga världen i aska och ruiner. Men, de rättrogna har getts ett löfte av Gud: de kommer att skonas och när röken har lagt sig får de uppleva paradiset. /…/
För att ett verk inom genren ska bli något mer än bara ett iscensättande av en religiös myt, måste det frigöra sig från idén om samhällets sammanbrott som en plötslig händelse där allt omkullkjastas på en och samma gång. Samhällen har ju fallit ifrån många gånger genom historien, men det har aldrig skett över en natt. Snarare handlar det om en process – ett långsamt sönderfall. Först i efterhand blir det uppenbart att det som skett är att ett samhälle har gått under och gett plats för något annat.
Att exempelvis skildra den pågående klimatkollapsen på film är därför en utmaning. Sakta men säkert maler den ner de ekologiska systemen, rubbar vädermönstren, höjer havsnivån. /…/
Lättare då att använda apokalypsens dramaturgi. Som i filmen The Day after Tomorrow där Manhattan översköljs av en gigantisk flodvåg som sedan fryser till is.
/…/
Filter 2: Centrum eller periferi
/…/ är det en samhällskollaps man vill skildra bör man känna till att den i regel rör sig utifrån och in, från samhällets utkanter till dess centrum. /…/
Samma typ av spänning mellan de i marginalen och de i samhällets mitt finns i PD James roman Children of Men från 1994, senare filmatiserad av Alfonso Cuarón. Jag håller denna film som den främsta i genren. Handlingen är placerad i Storbritannien, några decennier fram i tiden efter att människan har förlorat sin förmåga att skaffa barn – oklart varför. Samhället befinner sig mitt i sin kollapsprocess och staten koncentrerar sig på att upprätthålla så mycket normalitet som möjligt i kärnan, London. /…/
På ett liknande sätt skildras samhällskollapsen i Sarah Halls roman The Carhullan Army. Huvudpersonen flyr förtrycket i de läger som staten har byggt upp för att både kontrollera sina invånare och hålla demn vid liv genom att suysseösätta dem med matproduktion. Långt ute på landsbygden finns den fria zonen. Där motståndet kan formera sig och där saker och ting ställs på sin spets.
/…/ När tillväxten stagnerar och fler länder sjunker djupare ner i skuldträsket sker en social transformation som borde kunna fylla såväl medier som filmer och böcker. Ändå skuldras dessa kriser i de flesta fall utifrån vad någon makthavare har sagt i Bryssel eller Washington.
/…/
Filter 3: Systembevarande eller systemkritisk
/…/ Återigen är det apokalypsmyten som spökar, men denna gång enbart som hot, utan löftet om en ny underbar värld. Det är närmast ett grundtema i genren: Om vi inte ser till att hålla liv i den industriella civilisationen är vi dömda till ett skitigt helvete där alla krigar mot alla.
Mad Max – The Road Warrior ligger närmast till hands. Detta är den mest klassiska apokalypsfilmen där Mel Gibson krigar med ett punkigt och elakt mc-gäng i en världs som kollapsat på grund av oljebrist. Tydligen har människorna i den postfossila eran mist sin förmåga att göra något över huvud taget utan fossila bränslen. Allt har därför förvandlats till en ständig kamp om de sista dropparna svart guld. /…/
De filmer som anlägger ett systemkritiskt perspektiv tillhör en minoritet. Till denna hör nämnda Children of Men, men även 70-talsfilmen Soylent Green /…/
För att få det postapokalyptiska samhället mer nyanserat skildrat, med ömsom samarbete ömsom konflikt, är det ibland bättre att söka sig till litteraturen. Ett exempel är James Howard Kunstlers roman World Made by Hand där handlingen inte drivs av en hjälte med vapen, utan av relationerna i ett amerikanskt samhälle som försöker hålla ihop när civilisationen har rasat.
/…/
Vi lever i en schizofren tid. Å ena sidan matas vi dagligen med budskapet om att vi lever i den bästa av världar och därför kan planera våra liv utifrån att framtiden blir en fortsättning på de senaste hundra årens framsteg. Å andra sidan möts vi av en fragmentarisk samling tecken på att mycket av det som vi tar för givet kan ryckas ifrån oss – genom en ekonomisk störtdykning, geopolitiska konflikter eller ekologiska katastrofer. Det är svårt att leva med dessa dubbla budskap. Det uppstår, för att tala psykologspråk, en kognitiv dissonans – en konflikt i hjärnan som vi ofta undermedvetet försöker lösa geno matt stänga av de budskap som stör.
Den apokalyptiska kulturen är ingen konfliktlösare, men den kan åtminstone hjälpa oss att få ett bättre grepp om tankarna. I förlängningen är det inte omöjligt att detta leder till en annan syn på vad vi vill med våra liv – och varför apokalypsen ibland framstår som så lockande.

Utdrag ur David Jonstad, “Vårt behov av apokalypsen” i 10-tal 12-13/2013.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s