Andrus Ers om 1970-talets krismedvetande (del 1)

Under sjuttiotalet blir “kris” ett modeord som äter sig in i politiken och det offentliga samtalet i Sverige och västvärlden. Överallt talar man om “den rådande krisen”, även om uppfattningarna om krisens innebörd och och orsaker varierar. Varianterna är många: den politiska krisen, den ekonomiska krisen, energikrisen, vänsterns kris, socialdemokratins kris, borgerlighetens kris, familjens kris och marxismens kris, för att nämna några. Även om bilden inte är entydig – sjuttiotalet var till exempel ett mycket framgångsrikt årtionde för miljö- och kvinnorörelserna – märks ändå en förskjutning från optimism till pessimism, från utopier, ungdomsrevolt och tro på evig tillväxt till tvivel, besvikelser och icke infriade förväntningar.
/…/
Enligt en vanlig historieskrivning nådde moderniteten sitt zenit i slutet av sextiotalet. Under detta decennium nådde efterkrigstidens rekordlånga högkonjunktur sin topp. /…/ Men någonstans åren runt 1970 inträffar ett antal händelser som brukar pekas ut som vändpunkter. Var man exakt förlägger vändpunkten är en fråga om perspektiv.
/…/ Judt lokaliserar det avgörande brotten till 1971, då USA:s president Richard Nixon /…/ lät dollarn flyta, vilket eldade på en skenande inflation, stigande räntor och ökande arbetslöshet världen över.
En annan framstående historiker, Eric Hobsbawm, förlägger /…/ det avgörande brottet till den internationella oljekrisen 1973, men analysen liknar ändå Judts. Poängen hos båda är att peka på en kapitalets kris som samtidigt också ledde till en politikens kris. /…/
I amerikanska översiktsverk brukar de avgörande brotten förläggas tidigare, vilket förmodligen inte bara beror på ett allt mer monstruöst Vietnamkrig som trängde sig på genom medier och hemvändande soldater. Här kan även nämnas morden på senator Robert Kennedy och medborgarrättskämpen Martin Luther King 1968.
/…/
Längre in på sjuttiotalet breder uppfattningen om den egna samtiden som krismärkt ut sig. Det räcker med att slå upp en svensk dagstidning från någon gång under sjuttiotalet för att bombarderas med ord som “oljekris”, “miljökris”, “varvskris”, “ekonomisk kris”, “energikris”, “regeringskris”. En ledare i tidskriften KRIS (sic) i juni 1978 beskrev samtiden så här:

“Kris” är ett nästan alltför vältaligt namn på denna tidskrift – den trevar ju efter existens i en tid, som mer än de flesta påstås vara krismärkt: energikris råder, som bekant, och därtill en ekonomisk och social kris, något som tillsammantaget lämpligen kan kallas kapitalets kris. Tidskriftskris råder väl för ögonblicket inte, men däremot en offentlighetens kris, /…/

Det intressanta i detta sammanhang är den breda konsensus som tycks råda kring upplevelsen av samtiden som en tid av kris under dessa år. I Sverige talade både socialdemokratin, borgerligheten och den radikala vänstern ständigt om samtiden i termer av just kris. Att någon form av kris rådde tycktes de flesta vara överens om. Skiljelinjerna gick i stället mellan tolkningarna av krisens egentliga innebörd och orsaker, och därmed vägen framåt, ut ur den.

Utdrag ur “Kris, terror, besvikelse. 1970-talet efter utopierna” av Andrus Ers, i Anders Burman & Lena Lennerhed (red.), Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen (Atlas akademi, 2014).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s