Andrus Ers om 1970-talets krismedvetande (del 2)

Efterkrigstidens rekordlånga högkonjunktur nådde internationellt sett sin topp under 1960-talets sista år, medan man i Sverige upplevde en sista topp runt 1973–1974. /…/
Energikrisen drabbade landet 1973, men det var först runt 1976 som den ekonomiska krisen bröt ut i Sverige, även om en inbromsning märkts av åren innan. Investeringarna minskade och inflationen stegrades, men sjuttiotalets första hälft var samtidigt i en mening en skördetid, en period av ett oöverträffat antal politiska reformer /…/
Men även här låg fröet till något som med den tidigare statsministern Tage Erlandes formulering kom att kallas “de stigande förväntningarnas missnöje”, ett ständigt växande glapp mellan vision och verklighet, som berodde på att förväntningarna på vad staten kunde uträtta hela tiden tycktes öka, ju mer man satsade. /…/
På grund av den så kallade överbryggningspolitiken i form av statligt stöd och stimulanser till krisande företag och branscher hade Sverige dock klarat sig ur lågkonjunkturen 1975–1976, men strax efter den borgerliga regeringens tillträde samma år slog den till med full kraft.
/…/
Även om socialdemokratin klarade sig lindrigt undan associationerna med den ekonomiska krisen, i och med att den i Sverige bröt ut med full kraft först i och med den borgerliga regeringens tillträde 1976, så är det motierat att tala om en förtroendekris för SAP under 1970-talet. Sverige skakades då av en rad “affärer” som kraftigt solkade ner bilden av partiet som folkets representanter mot överheten. Fram tonade i stället bilden av ett maktfullkomligt och självtillräckligt parti i ohelig allians med borgerligheten och näringslivet. /…/
I maj 1973 publicerade journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou en serie artiklar i FiB/Kulturfront om den då mer eller mindre okända militära underrättelseorganisationen IB. /…/
I november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt som gjorde gälande att landets förre socialdemokratiska justitieminister Lennart Geijer enligt en hemlig polispromemoria skulle ha gått till prostituerade.
/…/
Punkvågen kan också illustrera de krisstämningar som rådde i Sverige under dessa år ur ett kulturellt perspektiv: förskjutningen från optimism till pessimism, från utopi till kris. Punkten bröt igenom med full kraft i Sverige åren 1977–1978. Delar av punken kom gradvis att proggifieras och bli en del av musikrörelsens distributionsnätverk.
/…/
Låt oss nu återvända till ledaren i tidskriften KRIS från 1978 som citerades i artikelns inledning. Redaktionen /…/ hade pekat ut samtiden som en tid av ekonomisk och social kris, en offentlighetens och kapitalets kris /…/ Ledarartikeln tar dock /…/ en oväntad vändning:

Därtill råder marxismens kris. Vi som levt med marxismen genom 70-talet har deltagit i en utveckling där vi från början varit övertygade men där vi blivit alltmer osäkra på vad marxismen egentligen omfattar och vart den leder. /…/

Citatet blottlägger en intressant paradox varifrån den aktuella kristematiken får något av sin nerv: kapitalets kris sammanfaller här i tid med en kris för marxismen, i ett läge där den marxistiska teorin i stället verkat utlova ett nära förestående avgörande till sin egen fördel. Denna kristematik var dock inte ny. Idén om en vänsterns kris eller besvikelse hade redan under sjuttiotalets inledande år formulerats i Sverige av framstående författare som Peter Weiss och Karl Vennberg.
/…/
Historikern Kjell Östberg har karaktäriserat sextiotalsvänsterns tidsupplevelse som “en djup övertygelse om att förändring var möjlig, här och nu, en tro på revolutionens aktualitet” /…/
Här kan det vara intressant att dröja vid ytterligare ett svenskt försök att hantera vänsterns besvikelse, författarna Jan Myrdals och Lars Gustafssons brevväxling Den onödiga samtiden från 1974. Myrdal anlägger här en helt motsatt strategi för att ta sig ur samtidens ständigt gäckande och uppskjutna politiska avgörande, /…/ att helt och hållet onödigförklara samtiden, och anlägge att mycket utdraget världshistoriskt perspektiv på det politiska läget.
Om Gustafsson intog rollen som den besvikne och tvivlande intellektuelle var det Myrdal som utifrån filosoferna Hegel och Marx målade upp de stora historiska linjerna som skulle påvisa nödvändigheten av en revolutionär samhällsomandling, inte 1973, men i en avlägsen framtid: /…/
I Europa hade alltså inget väsentligt hänt i klasskampen sedan 1848 års revolutioner; samtidens krisande svenska vänsterintellektuella kunde i detta världshistoriska perspektiv te sig en aning futila. Myrdals väg framåt var alltså att söka sig tillbaka till 1848 års revolutioner i Europa och där finna kraft för den fortsatta kampen; Europa måste fullfölja 1848 års revolutioner.
/…/
Engagemanget för Vietnam nådde en höjdpunkt åren 1972–1973, /…/
Det gällde att identifiera ett nytt gravitationscentrum i den globala kampen mot imperialismen. Hösten 1973 störtades dock Chiles folkvalda regering under Salvador Allende /…/ Kuppen tycktes genom sin form bekräfta den leninistiska imperialismteorin där Vietnam och Chile båda var uttryck för samma globala konflikt; /…/
Samtidigt ledde varken konflikterna i Vietnam eller Chile till något slutgiltigt avgörande. /…/ Det fenomen som brukar kallas “bokstavsvänstern” /…/ kan också ses som en konsekvens av detta avgörande som aldrig kom. /…/
Ett möjligt sätt att fixera den bakomliggande logiken i denna process skulle kunna vara följande: i en situation av ständigt uppskjutna avgöranden verkar det strängt taget finnas två vägar att gå för att hantera de icke infriade förväntningarna om man samtidigt bundit sig vid en lagbunden historieuppfattning med ett givet slutmål. Man söker fel antingen i den antagna historieteorin eller i det egna handlandet. Med tanke på den oerhörda politiska investering man gjort genom att ansluta sig till en revolutionär rörelse blir det senare av de två alternativen oftast lättast att tillgripa, /…/ Varje uteblivet avgörande leder till en ny kris, en ny uteslutningsprocess eller splittring, nya krav på ytterligare radikalisering, som samtidigt också får karaktären av en marginaliseringsprocess i motsats till det breda folkliga uppvaknande man med stöd av teorin väntade på.
Situationen i Indokina blev allteftersom också mer komplex, och den anti-imperialistiska frontens gränser allt diffusare och svårare att fixera entydigt. 1975 segrade de röda khmererna i Kambodja med stöd av Kina. /…/ Ett år senare invaderade Vietnam så Kambodja och störtade khmerregimen, för att i stället insätta en Vietnamvänlig regering. /…/
Bland framstående svenska vänsterintellektuella utmärkte sig framför allt Jan Myrdal för sitt entyda stöd för Pol Pot och Kina, medan Sara Lidman och Peter Weiss ställde sig på Vietnams sida.
/…/
Epilog: sjuttiotalet blir åttiotal
Krisdiskursen skulle dröja sig kvar ytterligare en bit in på åttiotalet, men dess innebörd skulle förskjutas på ett sätt som förebådade en helt annan tidsanda. Frågan om vem som vann kampen om definitionerna är en fråga om när man väljer att sätta punkt för sin historia. När sjuttiotalet övergick i åttiotal framstod verken socialdemokratin, den socialliberala borgerligheten eller den radikala vänstern som vinnare. /…/ Men i ett kortare perspektiv var det ändå högern som mer än någon annan lyckades erövra och omdefiniera krisbegreppet.
Moderatledaren Gösta Bohman hade framgångsrikt stöpt om sitt parti i en högerliberal riktning under sjuttiotalet som kom att förebåda åttiotalets nyliberala våg. År 1979 höll Bohman ett tal som kom att förebåda åttiotalets förskjutning av den politiska diskursen: “I den politiska debatten har man brukat påstå, att 70-talets svårigheter skulle vara ett uttryck för en ‘kapitalismens kris’. [—] I själva verket är det fråga om motsatsen. Det är den ekonomiska politikens kris det handlar om.” Det var alltså enligt Bohman inte kapitalet, utan politiken som befann sig i kris. /…/
I Ronald Reagans installationstal som USA:s president ett drygt år efter Bohmans tal fixerade han krisens innebörd på ett sätt som var snarlikt Bohmans och som kanske bättre än något annat illustrerar att sjuttiotalet hade övergått i åttiotal: “In this present crisis, government is not the solution to our problem; government is the problem”, ett credo som kom att bli högerns politiska slagord framför andra i USA under hela åttiotalet och citeras ännu 2014.”

Utdrag ur “Kris, terror, besvikelse. 1970-talet efter utopierna” av Andrus Ers, i Anders Burman & Lena Lennerhed (red.), Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen (Atlas akademi, 2014).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s