László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1)

Allt detta var nu ingenting man förvånades över eftersom de rådande omständigheterna påverkade allt, inte bara tågtrafiken: en ohejdbar oordning bredde ut sig som ifrågasatte de invanda mönstren och kastade omkull vardagens rutiner, vilket gjorde framtiden obehaglig, det förflutna beskrivbart och själva vardagen oberäknelig, den ledde till en resignation där ingenting var otänkbart längre, som att alla dörrar skulle gå i baklås eller att vetet skulle börja växa neråt i jorden, för av sönderfallets skadeverkningar syntes bara symptomen, själva orsaken förblev omätlig och ogripbar, och det i sin tur ledde till att man inte kunde göra ett enda dugg förutom att konsekvent klamra sig fast vid det man såg (9)

Det vore på samma gång klokt att nyktert försöka begripa vad som väntade, vilket i sanning inte var enkelt, för det var som om en genomgripande, ändå omärklig förändring plötsligt hade skett i luftens själva oföränderliga sammansättning, som om den obeskrivbara och oberörbara princip som hittills styrt friktionsfritt – den som får världen att snurra, som man säger, och vars enda spår är just denna värld – plötsligt tycktes ha förlorat sin kraft, och den omtumlande vetskapen om påtaglig fara gjorde den gemensamma känslan av att vad som helst snart kunde hända helt olidlig, och det var just detta ”vad som helst” – ett definitivt svaghetstecken – som skapade en större oro än alla personliga tillkortakommanden och som berövade människorna möjligheten till kylig besinning. Det gick helt enkelt inte att bli klok på alla de exceptionella händelser som de senaste månaderna bara blivit allt vanligare och mer skrämmande, eftersom nyheterna, skvallret, pratet och upplevelserna inte var möjliga att koppla samman (exempelvis kunde den alltför tidiga, bitande kylan som slog till redan i början av november, de mystiska familjetragedierna, frontalkollisionerna mellan tåg och de oroande ryktena från den fjärran huvudstaden om växande ungdomsgäng och skymning av minnesmärken inte sättas i förbindelse på något vettigt sätt), men det var också för att den här typen av nyheter tagna en och en inte betydde ett dugg, de liknande snarare förebud om en – som allt fler kallade det – ”kommande katastrof”. Fru Pflaum hade till och med hört att man börjat tala om märkliga förändringar i djurens beteenden, och även om dessa förvarningar om ett kommande tillstånd för tillfället bara tycktes vara ansvarslöst pladder, var så mycket säkert, att i motsats till dem som betraktade det oöverskådliga som ett slags kaos, så var fru Pflaums övertygelse i stället att det hela bara kom alltför lägligt, för där hederliga människor knappt vågade sätta foten utanför förre längre och där tåg av en händelse försvinner ”bara så där!”, där, spann hon vidare inom sig, ”är inget längre värt något”. (10-11)

i djupet av de avvärjande argumenten /…/ kunde fru Eszter lätt sätta fingret på kärnan i deras uppenbara motstånd, nämligen att deras sjukliga handlingsförlamning och ömkliga undergivenhet berodde på en irrationell rädsla, som för deras egen del i och för sig var befogad, eftersom den bottnade i att de såg en allmän försämring i den allmänna förändring som pågick, och att de i den obetvingliga viljan till nyordning såg de illavarslande tecknen på ett obetvingligt kaos och – mycket riktigt – en kraft som i stället för att omhulda det gamla utan urskiljning skulle slå att det i spillror som var oåterkalleligt dött och som skulle byta ut den platta tristessen som uppstått där själviskheten fått härska mot ”det gemensamma verkets transcendenta lidelse”. Hon kunde inte förneka att hon troligtvis var ensam om denna personliga tolkning av de ovanliga och tygellösa händelserna nyligen /…/ – men ändå gjorde det henne på intet sätt avskräckt, inte heller i sitt sätt att resonera, för något sa henne att ”segern som ska skipa rättvisa” inte var långt borta. (44-45)

Och visst fanns det något att lyfta sig till, nog fanns det något att beundra: medan kylan välgörande genomströmmade varje cell, och hon alltmer befriat pressade sin egen massiva betydelsefullhet, lika lätt som vore hon en fågelkropp, längs med den spikraka gatan kunde hon belåtet konstatera att ödeläggelsens, söndringens och upplösningens oåterkalleliga processer fortsatte enligt sin egen strikta logik, och för varje dag krympte den cirkel inom vilken ”saker och ting” fortfarande ägde livskraft eller ens fungerade, ja, hon såg hur husen alltmer hade lämnats åt sitt öde, att deras slut skulle komma, /…/ Hon såg allt detta, liksom hon såg de rostande järnjalusierna som sedan veckor tillbaka varit neddragna för butiksfönstren, hon såg de blinda gatlyktornas hängande grenar, hon betraktade bilarna och bussarna som övergetts med tomma bensintankar… och hon kände en plötslig, behaglig kittling längs ryggraden, för denna suggestiva förstörelse ledde inte till ett desillusionerat slut, utan till vad som denna värld, mogen att kollapsa, skulle lämna plats åt i sitt ställe, det var alltså ingen slutpunkt utan en startpunkt, det var råmaterialet tyllen ny ordning som ”i stället för den sjukliga lögnaktigheten skulle bygga på den oundvikliga sanningen” och i vilken det allra viktigaste var ”en vältränad kropp och den styrka och skönhet som handlingskraften bar med sig”. Hon betraktade redan staden med den framtida härskarens och den djärva arvtagarens blick, och hennes övertygelse om att ”en ny, löftesfylld epok som sopade bort allt gammalt” stod för dörren, underbyggdes inte bara av dessa alldagliga tecken på det gamlas sönderfall överallt, utan också av en rad – för varje dag fler – oförklarliga och i sin sällsynthet oerhörda fenomen som entydigt visade på att den oundvikliga nyordningen, alldeles oavsett ”den mänskliga kampviljan”, i slutändan skulle tvingas fram av Humlens gåtfulla, oändliga makter. (51-52)

även Valuska hade, trots att ingen kanske lagt märke till det, hört hur alla omkring honom talade om ett slags ”upplösning”; en upplösning som det inte längre, och det betonade man, gick att stoppa. Alla talade de om ”ett kaos som obehindrat bredde ut sig”, om ”vardagens oberäknelighet” och om ”en annalkande katastrof” utan att egentligen vara på det klara med tyngden av de skrämmande orden, och han såg att rädslan som spred sig likt en farsot inte hade sitt ursprung i en för varje dag alltmer verklig serie motgångar, utan att det var en förtärande sjukdom som genererade de skrämmande föreställningarna, vilket i slutändan verkligen skulle leda till deras fördärv; men det var en falsk känsla, ett slags inre upplösning som tog dem alla i besittning och fick dem att i sin självupptagenhet förlora de uråldriga lagarna ur sikte, och därmed förlorade de alltmer herraväldet över den värld de skapat till sin avbild… (104)

han skulle få skåda hur födelse och död bara var två darrande ögonblick i ett evigt uppvaknande, han skulle när han begrep allt detta skåda med den hänförda blickens strålkraft; han skulle då känna /…/ bergens, skogarnas, flodernas och dalarnas slocknande värme, han skulle upptäcka människolivets gåtfulla utsträckning, han skulle till slut förstå att den obrukbara kedja som band honom till världen inte var någon boja eller ett straff, utan erfara den outplånliga känslan av att detta var hans hem; han skulle också uppleva deltagandets storslagna lycka, att han var delaktig i och omfamnade allt: regnet, vinden, solen och snön, en fågels flykt, smaken av en frukt, doften från en äng; han skulle då också ana att bitterhetens och anspänningens tyngd och barlast bara var levande rötter ut hans förflutna och framtidens möjligheter ombord på en stigande luftfarkost, liksom han snart skulle få insikt i /…/ hur varje minut av våra liv är en rörelse framåt genom den snurrande Jordens gryningar och nätter, genom dess återkommande vintrar och somrar där bland planeterna och stjärnorna. (106)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s