Stefan Zweig: ”Ljus och skugga över Europa”

Aldrig har jag älskat vår gamla jord mer än under dessa sista år före första världskriget, aldrig hyst större förhoppningar om ett enat Europa, aldrig trott mer på dess framtid än under denna tid då vi tyckte oss se en ny morgonrodnad. Men det var i själva verket skenet av den annalkande världsbranden.

Kanske är det svårt för dagens generation, som har vuxit upp under katastrofer, sammanbrott och kriser, med kriget som en ständig möjlighet och nästan dagligt hot, att förstå den optimism och världsförtröstan som sedan sekelskiftet besjälade oss unga. Fyrtio år av fred hade stärkt ländernas ekonomiska struktur, tekniken lättat upp livets puls, de vetenskapliga upptäckterna hade fyllt denna generation med stolthet. Ett uppsving, som var påtagligt i nästan alla europeiska länder, tog sin början. Städerna blev vackrare och folkrikare för varje år, /…/ Berlin, Wien, Milano, Paris, London, Amsterdam – när helst man återvände till dessa städer häpnade och hänfördes man. Gatorna hade blivit bredare och ståtliga, de offentliga byggnaderna mer imponerande, affärerna luxuösare och smakfullare. Överallt kände man hur rikedomen växte och bredde ut sig. Vi författare märkte det till och med på upplagorna, som under denna tioårsperiod trefaldigas, femfaldigades, tiofaldigades. Överallt uppstod nya teatrar, bibliotek, museer. Sådana bekvämligheter som badrum och telefon, vilka förut varit förunnat ett fåtal, nådde de småborgerliga kretsarna, och underifrån steg proletariatet som med förkortad arbetstid ville få sin del av livets små glädjeämnen och njutningar. Överallt gick det framåt. Den som vågade vann. Den som köpte ett hus, en sällsynt bok, en tavla, såg dem stiga i värde. Ju djärvare, ju mer storstilat man bedrev företagsamhet, desto säkrare var det att det skulle löna sig. En underbar sorglöshet hade gripit världen, för vad skulle väl kunna avbryta detta uppsving, dämpa denna élan, som av sin egen fart drog till sig ständigt nya krafter? Aldrig hade Europa varit starkare, rikare, skönare, aldrig känt en större övertygelse om en ännu bättre framtid. Inga, förutom några gamla kverulanter, talade med saknad om ”den gamla goda tiden”.

ur Stefan Zweig, ”Ljus och skugga över Europa”, i Världen av igår (Ersatz, 2011)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s