László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (3)

[Eszter]
Han skulle dra sig tillbaka i en inre exil, eftersom yttervärlden bara var en spelplats för lidande och förfall, frigöra sig från det kliande behovet av att lägga sig i, för den grundmurade frånvaron av mening slukade all mening i de goda handlingarna, han skulle dra en gräns, för ett sunt förnuft kunde bara svara på allt detta med motstånd, alltså, dra sig tillbaka, frigöra sig och dra en gräns, funderade Eszter på väg tillbaka hem i den knarrande frosten; men samtidigt fick han aldrig upphöra med sitt betraktande av och sin eviga häpnad inför denna förlust av mening, för det vore inget annat än ren feghet, att sänka sin blick och slå till reträtt inför erkännande att även om han käftade emot denna “värld som övergett sina lagar” så skulle han aldrig för ett ögonblick överge dessa lagar. Han käftade emot och slutade aldrig ställa världen till svars, och han gjorde det med sitt förnuft, liksom flugan där som surrade omkring honom, omöjlig att vifta undan; men han ville samtidigt inte surra där längre, eftersom han börjat inse att hur envist han än undersökte och motsatte sig tingens natur så lyckades han inte kedja världen vid sina funderingar, utan bara sig själv till världen. Han hade tagit miste, konstaterade han några meter från huset, när han bedömt läget som att allt hela tiden blir värre, han hade tagit fel, eftersom han med samma logik hade kunnat påstå att någonting i världen samtidigt var eller förblev gott, vilket ju inte var fallet, och denna promenad hade övertygat honom om att så heller aldrig skulle bli fallet, inte för att det goda hade gått förlorat, utan för att detta “landskapets sista stadium” saknade all form av mening. Det hade inte omformats, och skulle aldrig formas till något annat – Eszter saktade in stegen framför dörren – det föll inte samman eller förstördes, landskapet var på sitt eget sätt en evig perfektion, en perfektion utan minsta behov av omformning, det fanns ingen ordning, bara kaos, och det som varken var eller skulle finnas kunde förnuftet skjuta tungt artilleri på dagen i ända, eller avundsjukt processa mot, eller bara stirra och stirra på tills ögonen brast, men detta stirrande ledde ingenvart, det var inte bara tröttande – och han stack nyckeln i låset – utan helt meningslöst. (197–198)

[Valuska]
Helst av allt hade han velat säga dem (om han nu inte varit så förtvivlat trött) att de kunde lita på honom, att även hans “hjärta” var “dött”, att det var helt onödigt att håna honom, eftersom han lärt sig “stå med båda fötterna på jorden och var på det klara på allt”, att han inte längre trodde på “världens förtrollning”, eller att det skulle finnas något som inte var synligt, han hade nämligen insett att “det inte fanns någon starkare kraft än hos den som krigar”, och även om han inte förnekade att han först skrämts av dem kände han sig nu redo att rätta in sig i ledet och var “tacksam över inblicken i deras tänkande”. /…/ och han ville så gärna förklara för dem vilka barnsliga föreställningar han haft, att han tröstat sig med att kosmos omkring dem var oändligt, att jorden bara var en liten prick i det, och att universums själva motor var lycka, /…/ och att det dessutom skulle finnas ett slags förborgad kärna, /…/ Nu ville han bara att dessa fixa idéer skulle upphöra tillsammans med den häftiga utmattningen, för han ville också berätta för dem att denna för hans del fruktansvärda natt hade fått honom att nyktra till fullständigt: ni måste föreställa er, hade han velat säga, att det har varit som att leva med förbundna ögon, och när man börjar se igen så finns inte längre detta lyckans universum med alla sina oräkneliga planeter och stjärnor, /…/ när jag såg den knappt urskiljbara horisonten mellan hustaken försvann inte bara mitt hemlighetsfulla universum, utan även jag själv, dessa dryga trettio år, och vart jag än vände blicken så fanns inte längre något annat än just det jag såg, allting återtog sin verkliga form, precis som när man “i en biosalong plötsligt tänder ljuset”. Det hade han velat säga /…/
Han hade velat be dem att tron honom när han sa att han också insåg att det varken fanns “himmel eller helvete”, för utöver det som existerade kunde man inte åkalla någonting alls, till exempel att bara det onda skulle ha en förklaring men inte det goda, därför fanns inte heller vare sig “gott eller ont”, det var helt andra principer som styrde, nämligen den starkares lag, och att “den starkare därför är den enda verkliga”. Men även om han “som förlorat allt såg ut att vara en gisslan för sina känslor” en smula, så skulle och kunde de inte dra några allvarliga slutsatser av detta, tvärtom, för han ville förklara att hans känslor inte längre fungerade, men att han ändå skulle behöva lite tid – inte andrum! bara lite tid – tills hans sjukliga hjärna började fungera normalt igen, för allt den gjorde nu var att dunka, brusa och dåna, och den kunde inte koncentrera sig på det den borde, till exempel att förstå hur allt kunde vara kompakt som järn, men samtidigt så oförklarligt, och hur kunde det som var slutgiltigt vara utan konturer, med andra ord, hur kunde denna natt och allt som hänt på en och samma gång vara så ljust och så dunkelt… (235–237)

Det var en kamp där bara den som inte sökte orsakerna överlevde, den som liksom han själv kunde acceptera att det inte fanns någon förklaring, för helheten – och han kom att tänka på Furstens nickning – existerar inte, till slut hade han förstått hur rätt herr Eszter hade haft, för världens naturliga ordning var kaos, och slutet kunde ingen förutspå eftersom det inte fanns något. Och det är meningslöst, tänkte Valuska och vickade på sina värkande tår i de iskalla kängorna, att försöka förutspå eller fälla några domar, till och med själva orden, “kaos” och “slut”, var helt överflödiga, för det fanns ingenting att ställa dem emot, och därför var själva benämnandet självutplånande, “för tingen är slängda i oordning”, och eftersom betydelsen fanns inpräntad i deras inre var varje relation mellan tingen byggd på motsatserna mellan dem. (248)

Han tog sig fram växelvis smygande och springande, plötsligt saktade han in, villrådigt, som om han var på väg att stanna upp helt, och även om han visste precis vad han skulle göra i nästa korsning så hade han ingen aning om “vart han var på väg”, han tyckte sig inte fly från något, men framför allt inte mot något, och han accepterade det som en helt naturlig paradox att hans framåtrörelse hade en riktning men saknade ett mål. Han var inte benägen att försöka lugna ner sig, eftersom han såg det som att allt var i sin ordning, det vill säga i ett naturligt tillstånd av kaos, där han själv också ovillkorligen måste uträtta något – snart ,senare, om en stund – bara han fick möjlighet att förbereda sig, samla krafterna och dra “ett djupt andetag”; det enda som oroade honom var att detta tillfälle hela tiden sköts upp, eftersom han ständigt måste smyga, springa och sakta in, vilket inte gav honom ett ögonblicks vila. (249–250)

[fru Eszter]
hon, den person som man förlitat sig på för stadens väl och ve, vilket hon visat sig värdig, tillät inga motstridigheter, för man hade sagt henne att hon kunde göra precis som hon (hon höll på att säga “ville”) ansåg rätt för att säkra stadens nuvarande och framtida tillstånd, hon fru Eszter, som två veckor tidigare på ett så upprurande sätt blivit undanskuggad, hade nu blivit situationens otvivelaktiga härskarinna /…/
Bara några timmar, fru Eszter drömde sig bort, det var allt, innan ett slags himmelsk makt den där ödesdigra natten, eller mer exakt den tidiga morgonen, sagt henne att krafterna som satts i rörelse inte borde motarbetas, utan tvärtom i stället släppas lösa så mycket det bara gick /…/
och hon knackade teskeden mot bordsskivan, ex-akt!, att arrangera allt så att alla kugghjulen snurrade väloljat och synkroniserat, att nästintill “improviserat organisera och realisera”, att i ett och samma gudomliga ögonblick undanröja hindren inför sina väl utvalda “förtrogna”, och på samma gång stärka bilden av sig själv, så att hon framstod som motståndets alltmer uppenbara ledare, ja, detta var “milt sagt” att betrakta som en framgång, och hon strök undan en hårtest ur pannan, “utöver det vanliga”. (298–300)

Tillbaka till respekten för styrka dådkraft och re-a-lism, av vilket följer att de som drabbats av självbedrägeri, av förvillelser, av handlingsförlamning, helt enkelt måste “rensas ut”, de som fegt gömmer sig inför “livets sanna dagordning”, som tror att de kan bortse från den grundlag som säger att livet är en kamp där det finns vinnare och förlorare, dessa veklingar som driver omkring i de falska, dimmiga föreställningarna om trygghet och som med sina små dunkuddar kväver “varje frisk fläkt”. (301)

fem dagar efter den “förfärliga banditattacken” öppnade affärerna igen, och på hyllorna började “varuöverflödet åter att visa sig”, och invånarna började samarbeta likt en enda kropp, vilket de gjorde ännu i dag, och även om det skedde med gammalmodiga verktyg så var det i en helt ny anda enligt henne själv; myndigheterna vaknade till liv, undervisningen satte i gång i skolan och telefonledningarna lagades; det fanns åter bensin och biltrafiken – om än begränsad – kom i gång, tågen gick någorlunda regelbundet med tanke på omständigheterna, gatorna badade om kvällarna i ljus, på vedlagret låg högar med trä och kol, med andra ord: blodtransfusionen tycktes ha fungerat, staden andades på nytt, och över allt detta, hon friskade upp sig med en nackrullning, härskade nu hon! (307)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s