Muminpappans memoarer

Just nu kommer jag på en ny tanke som förefaller mig viktig. Dragningen till havet måste vara en muministisk egenskap, jag ser den med tillfredsställelse gå igen hos min son.
Men, käre läsare, observera att det snarare är stranden som uppväcker vår hänförelse.
Mitt ute på havet blir horisonten en aning för lång för ett normalt mumintroll. Vi tycker mest om det vänligt växlande och nyckfulla, det oförmodade och egendomliga. Stranden som är lite land och lite vatten, solnedgången som är lite mörker och lite ljus och våren som är lite kyla och lite värme.

/…/

Joxarens inställning förefaller mig på något sätt larvig, jag menar det där att bara leva. Leva gör man väl i alla fall? Som jag ser problemet är man hela tiden omgiven av massor med viktiga och betydelsefulla saker som borde upplevas och tänkas ut och erövras, det finns så fullt av möjligheter att nackhåret reser sig på ända när jag tänker på dem – och i mitten av alltihop sitter jag själv och är naturligtvis det allra viktigaste.
Nu efteråt bekymrar det mig att de där möjligheterna inte är så många längre. Jag undrar vad det kan bero på. I alla fall sitter jag själv fortfarande i mitten och det är alltid en tröst.

/…/

Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.

/…/

Jag var tyst ett tag ,sedan sade jag:
Snälla Fredriksson vad gör en laglös äventyrare egentligen?
Vad han har lust med, svarade Fredriksson. Var det nånting mer du ville? Jag har lite bortom. Han viftade vänligt med öronen och försvann in i skymningen igen. Om en stund hörde jag honom fortsätta med att spika. Jag gick hem igen, det myllrade i mitt huvud av tankar som jag tyvärr inte alls hade användning för och för första gången fann jag intet som helst nöje av att tänka på mig själv. Jag hade försjunkit i ett tillstånd av djupt svårmåd som också senare i livet överväldigat mig vid tidpunkter då någon annan åstadkommer mer än jag själv.
Men på sätt och vis fann jag denna nya känsla mycket intressant och anade att den trots allt hade att göra med begåvning. Jag märkte att om jag lät mig bli tillräckligt nattsvart, sucka och stirra ut över havet kändes det nästan trevligt. Det var så hemskt synd om mig. En fängslande upplevelse.

/…/

Var det nån som sa nånting? mumlade Sniff och vaknade.
Mumintrollets pappa tittade på Sniff och sa:
Föralldel. Det var bara jag som läste ur mina memoarer.
Spöket är bra, sa Mumintrollet som låg med täcket upp till öronen. Det ska du ha med. Men alla de där sorgliga känslorna tycker jag är lite onödiga. Det blir så långt.
Långt? utbrast pappan sårad. Vad menar du, långt? Det ska vara sorgliga känslor i memoarer. Alla memoarer har dem. Jag gick igenom en kris.
En vad? frågade Sniff.
Jag hade det hemskt, förklarade Muminpappan argt. Förfärligt. Jag bar så olycklig att jag knappast märkte att jag hade byggt ett tvåvåningshus! /…/
Hörd du pappa, det där spöket var väldigt bra, sa Mumintrollet. Faktiskt. Vi tycker allihop att spöket är väldigt spännande.
Men pappan gick ner och satte sig i salongen och stirrade på aneroidbarometern som fortfarande hängde kvar över byrån. Det var inte en navigationshytt längre, det var en salong. /…/
Kanske borde han förkorta det där kapitlet om känslor. Kanske det verkade fånigt och inte alls gripande? Kanske hela boken var fånig!
Sitter du där i märlret, sa Muminmamman i köksdörren. /…/
Jag tror det där kapitlet om min ungdomskris är fånigt, sa pappan.

/…/

Jad hade varit så säker på att vår gloriösa färd med Haffsårkestern bara var en inledning till den stora resan ut i världen. Men det blev inte så. Den var en toppunkt, en klimax utan fortsättning. /…/
Jag längtade vidare, jag slokade av längtan efter den väldiga världen som väntade på mig. /…/
Och ju mer familjeliv det blev i navigationshuset dess ensammare kände jag mig.
Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig eller blir hovuppfinnare. Den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker iväg när det blir tråkigt, man har vad som helst att välja på, hela världskartan – och så, plötsligt, är de inte intresserade längre. De vill ha det varmt. De är rädda för regn. De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning. De pratar bara om små saker. De tycker inte om att besluta sig plötsligt och göra tvärtom. Förr satte de segel och nu snickrar de små hyllor för porslin. O vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!
Det allra värsta var att det smittade av sig på mig och ju trevligare jag hade det tillsammans med dem vid kakelugnen dess svårare blev det att vara fri och djärv som en havsörn. Käre läsare, förstår ni mig? Jag var instängd och ändå utanför och till slut var jag ingenting alls och det bara stormade och regnade.

ur Tove Jansson, Muminpappans memoarer (1950, 1968)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s