Malthusianism och primitivism hos Margaret Atwood

ur Oryx & Crake (2003):

Det Crake hade att säga var följande: “Jimmy, se realistiskt på saken. Man kan inte i det oändliga förena en minimal tillgång på mat med en växande befolkning. Homo sapiens verkar inte kunna dra in på utbudssidan. Hon är en av de få bland arterna som inte begränsar reproduktionen när hon ställs inför krympande resurser. Med andra ord – och till en viss grad, förstås – ju mindre vi äter desto mer knullar vi.”
“Hur förklarar du det?” sa Jimmy.
“Föreställningsförmåga”, sa Crake. “Människan kan föreställa sig sin egen död, hon kan se den komma, och bara tanken på en förestående död fungerar som ett afrodisiakum. En hund eller en kanin beter sig inte så. Ta fåglarna – under en näringsfattig period skär de ner på antalet ägg eller också parar de sig inte alls. De koncentrerar sig på att hålla sig vid liv tills det blir bättre tider. Men människor hoppas att de kan stoppa in sin själ i någon annan, skapa en ny version av sig själva, och leva vidare i evighet.” (129)

I en av modulerna hade Amanda en förfallen lägenhet som hon delade med två andra konstnärer, båda män. /…/ De hävdade att de hade en klarsyn som bara kunde ha kommit av att de slipats av verklighetens slipsten. /…/ De första veckorna hade Jimmy tyckt att de var karismatiska, men sedan hade han kommit till slutsatsen att de var monumentala skitsnackare och dessutom uppblåsta nollor. /…/
De hade massor att säga om all möjlig smörja som de påstod sig veta något om, /…/ Enligt dem hade spelet varit förlorat så fort jordbruket uppfanns för sex eller sju tusen år sedan. Efter det var det mänskliga experimentet dödsdömt, först dömt till gigantism på grund av för stor tillgång på föda och sedan dömt till utrotning när alla tillgängliga näringsämnen väl hade dammsugits upp. /…/
Människan som grupp, hävdade de, var ett slags monster, vars huvudprojekt var lik och skräp. Hon lärde sig aldrig, hon gjorde samma idiotiska misstag om och om igen, bytte kortsiktig vinst mot långsiktig pina. Hon var som en jättelik snigel som obevekligt åt sig fram genom alla de andra bioformerna på planeten, sög ut allt liv på jorden och sket ut det baktill i form av bitar av fabrikstillverkade och snart föråldrade plastprylar. (247–249)

ur Syndaflodens år (2009):

Enligt Adam Ett var syndafallet multidimensionellt. Våra förfäder bland primaterna föll ner från träden; sedan avföll de från vegetarianism till köttätande. Sedan avföll de från instinkt till förnuft, och därmed till teknologi; från enkla signaler till komplex grammatik, och därmed till mänsklighet; från ett liv utan eld till eld och därifrån till vapenbruk; och från säsongsvis parning till oupphörliga sexuella ryckningar. Sedan föll de från ett lyckligt liv i ögonblicket till ett ängsligt försjunkande i det förlorade förflutna och den fjärran framtiden.
Syndafallet pågick, men dess bana ledde hela tiden neråt. Väl inne i kunskapens källa kunde man bara sjunka – man lärde sig mer och mer men blev inte lyckligare. (202)

Glenn brukade säga att skälet till att man egentligen inte kan föreställa sig att vara död är att så snart man säger: “Jag kommer att vara död”, har man sagt ordet jag, och då är man fortfarande vid liv inne i meningen. Det var så folk fick föreställningen om själens odödlighet – det berodde på grammatiken. Och likadant var det med Gud, eftersom det så snart som det finns ett tempus för förfluten tid också måste finnas ett förflutet före det förflutna och så håller man på att gå tillbaka i tiden tills man kommer till jag vet inte, och det är väl vad Gud är. Det är vad du inte vet – det mörka, det dolda, undersidan av det synliga, och alltihop för att vi har grammatik, och grammatik skulle vara omöjlig utan FoxP2-genen; så Gud är en hjärnmutation, och den där genen är densamma som fåglar använder när de sjunger. Så musiken är inbyggd, sa Glenn: den är hopvuxen med oss. Det skulle vara mycket svårt att amputera den eftersom den är en väsentlig del av oss, precis som vattnet. (331–332)

ur MaddAddam (2013):

När Zeb föddes hade pastorn en megakyrka, dreglande av glas och låtsasek i bänkarna och falsk granit ute i det böljande landskapet. PetrOleumkyrkan var ansluten till de något mer traditionella petrobaptisterna. Det gick bra för dem under en period, ungefär vid den tidpunkt när det började bli ont om åtkomlig olja och priserna sköt i höjden och folk i plebsområdena började bli desperata. /…/
Pastorn hade snickrat ihop en teologi som skulle hjälpa honom att håva in pengarna. Självfallet hade han grundat den i skriften. Matteus, kap. 16, vers 18: “Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling.”
“Man behövde inte vara något rymdforskargeni, brukade pastorn säga, för att räkna ut att Petrus är det latinska ordet för klippa, och därför suftar den rätta, sanna betydelsen av Petrus på petroleum, eller olja som kommer ur en klippa. /…/
Vad gång som vi läste bordsbön brukade pastorn understryka att det var olja som ordnade mat på bodet, eftersom den drev traktorerna som plöjde åkrarna och också lastbilarna som levererade maten till affärerna och även bilen som vår hängivna mamma, Trudy, körde till affären för att köpa maten, och strömmen som alstrade värmen som tillagade maten. Vi kunde lika väl äta och dricka olja – vilket på sätt och vis var vad vi gjorde – så fall på knä!” (120–121)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s