Josefine Klougart: Om mörker

Det runda i världen uttrycker de enklaste lagarna för rörelse. Lagarna för det som flyter. De strömmande cirklarna kring ett avlopp.
Också vi två.
När det strömmande försvinner, varje gång något går under sker det i cirklande rörelser.
Form är ett sätt att meddela sig på, förbinda sig, ett sätt att lyssna.
Från alla håll.

Det är sent, skuggorna är längre än träden som kastar dem.
Sådana räkenskaper.
Ett klent försvar för det att något går under och något blir kvar.

Ett försök att färglägga ett landskap och flytta omkring några delar av det.
Flytta några stenar och skrapa ut lite jord till sidan, till exempel.
Göra en ordning synlig för det mänskliga ögat, ändra den.
Rubbningens skillnad.
Några ord som går in i sakerna och förändrar dem inifrån.
In i människor, förändrar dem inifrån.
På det sättet måste man förstå tid.
Historiens medium är fragmentet.
Det att något flyttar på sig så att vi kan se.
Förändringar i form.
Olika platsers olika hastighet och rörelser i tid ut från ett geografiskt centrum.
Pärlor som rinner ut i en cirkel runt henne när hon tappar fatet.
Form är ett sätt att uppleva tid på.
Organisering av stoff som en förutsättning för att förstå någonting alls. Med andra ord, det är där allt börjar.
Oavsett sitt eget tillstånd är människan alltid på väg ut ur en form, ska vara det: i en form.
Och sedan en annan. För att känna av tiden.
Formens förändringar blir det avgörande.
Om man inte blivit rubbad i sin form fortsätter man att vara mycket ung;
hon är plötsligt äldre, nu när han inte längre finns.
Ögat gråter för att det hela tiden förlorar allt det det ser.

Smärta kan inte delas och därför inte förstås.
Det finns inget språk för den.
Av den anledningen är den gudomlig och samtidigt ett problem för musiken,
för konsten och människan på det hela taget.

Det starkaste i världen håller hela tiden på att bli något som inte höll.
Avveckling överallt.
Årstiderna som avveckling.
Den protest som också finns i naturen; att det är vår nu igen. Kroppens erinran av en rytm och en saknad efter ett tillstånd. Jag saknar upprepningen av dig, morgonen på en viss plats, alltid, ett sätt din kropp sov på, som var oroligt och medvetslöst på samma gång. Att stå bakom dig i badrummet, se min kropp bakom din i spegeln. Eller vridningen i din kropp när du la dig på sidan. Som om du växte fast när du låg för länge i en viss ställning. Jag föreställer mig att det tar slut, jag har redan börjat sakna det, och jag vet inte vad jag ska tänka om det.

utdrag ur Josefine Klougart, Om mörker (2015)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s