Suzanne Brøgger, “Från kärnfamilj till kärnvapen” (ur kapitel 2)

Alla utopister är överens om att den institutionaliserade tvåsamheten – kärnfamiljen – inte skulle existera i utopia. I vardagslivet måste vi i alla fall konstatera en viss återhållsamhet gentemot utopia, i det att kärnfamiljen mycket sällan görs föremål för kritik utöver den man hittar i de gamla socialistiska skrifterna. Denna brist på kritik beror på:
1) att de flesta nu levande utopisterna är gifta eller lever i tvåsamhet och att deras hustrur/män blir sura, om de börjar kritisera familjen offentligt.
2) Utopister, som har skilt sig och som ger sig till att kritisera familjeinstitutionen, kan man inte räkna med, för de har ju bara haft dåliga erfarenheter.
3) Utopister, som aldrig har varit gifta, kan man inte räkna med alls, för antingen är de så dumma och fula att ingen har velat ha dem – och rönnbär är sura – eller också utmärker de sig genom en fullständig brist på “mänskliga” känslor.
/…/
“Människan” har i alla tider varit en bra ursäkt.
/…/
Det finns verkligen ljusa och lyckliga stunder, när man har det trevligt. De lyckliga stunderna är ofta resignationens ögonblick. För det passar sig inte – annat än för masochister – att säga: jag har ett skitjobb och en skitbild och en skithustru. Nej, jag har ett bra jobb, en härlig bil, ett fint hus och en skithustru. Och därmed börjar lyckokapplöpningen.
/…/
En av orsakerna till att man vet så lite om hur äkta makar har det med varandra är, att all intimitet är reserverad parterna inbördes. Det är också en av parets funktioner. /…/ Men intimiteten i tvåsamheten är komplicerad. För det jag säger till min man, berättar jag i förhållande till de reaktioner jag vet att han vill ha. På det viset bygger man upp ett kodspråk. Men det gör inte så mycket. Så länge äktenskapet erbjuder mig beskydd, är jag också inställd på att tänka och känna i koder. Resten kan jag säga till min psykiater. Parförhållandet isoleras och dör, bland annat för att man är exklusiv och serverar alla problem till den äkta maken i deformerat skick.
/…/
Jag tror att det är svårt att fatta tidens elände, utan att göra klart för sig missförhållandet mellan våra idéer och vårt beteende. Och klyftan är varken universell eller generell, utan tids- och geografiskt bestämd till löntagar-epoken i välfärdssamhällena. Den snabbtänkte säger att det bara är att slänga bort idéerna och leva i lugn och ro på ruinerna. Men vi har ju själva gjort idéerna. De är väl ett uttryck för några behov i den konkreta situation som vi lever i, och det är som bekant traumatiskt att slänga bort något av sig själv, även om många ihärdigt försöker göra det.
Naturligtvis finns det “harmoniska” äktenskap. Det är de, där det traditionella könsrollsmönstret följs till punkt och pricka. Det är enligt min mening det enda sättet man kan vara gift på.
/…/
Äktenskapet gick så länge parterna hade vissa bestämda funktioner, som inte gick att ta miste på – baserade på könet. /…/ Men den modellen är det nästan ingen som vill vara gift efter idag. Nu har man slängt bort reglerna och könen, och räknar i stället med att kunna ändra de äktenskapliga normerna inifrån. Men man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig – bortsett från att man bör vara “mänsklig”, och det är svårt, eftersom ingen vet vad det “mänskliga” innebär.
/…/
Det måste slås fast att den kärnfamilj vi har i dag, den har inga andra i historien haft, eftersom den är helt och hållet avhängig av förhållandena i ett högt industrialiserat löntagarsamhälle. Därför är det märkligt att se så många människor plåga sig själva och varandra i övertygelsen om att det är deras eget fel, att de inte kan leva upp till arrangemanget.
/…/
Men rent faktiskt har äktenskapet aldrig spelat en så stor roll och haft en så enorm betydelse för den enskilde som i dag. De gamla umgängesformerna håller på att upplösas och sammanhållningen i stadskvarteren har försvunnit. Den sista tillflyktsorten från produktionen är tvåsamheten, kärnfamiljen. De som tror att kärnfamiljen är döende tar fullständigt miste. Aldrig tidigare har man tagit den så högtidligt. Förr var tillgivenhetsspektrat mycket större, involverade många fler människor. I dag kräver och förväntar man ALLT av familjen: kamratskap, passion, kommunikation. Men inte nog med det. Ofta ska den ena också kunna uppfylla de barnsliga behov av en far eller en mor , som den andra går och bär på, och med den brist på metafysiskt fotfäste som de flesta omedvetet lider av, kräver man till på köpet att den älta hälften ska vara en andra Vår Herre eller Madonna. I dag är det så att de flesta människor betraktar sina LIV som lyckade, om deras äktenskap har lyckats.
/…/
Men även om tvåsamheten är en organiserad form av olevt liv, är det långtifrån alla som lider av den. Det finns till och med de som frodas. Men för att fatta mekaniken, ska man kasta en blick på motparten. Det slår nästan aldrig fel, att han eller hon är en skugga. Det är möjligt att det är en oundviklig naturlag att vi frodas på andra människors bekostnad, men jag tycker inte det är anständigt att cementera det förhållandet genom att rentav legitimera det genom äktenskapet.
/…/
Det finns vara en sak som är värre i äktenskapet än en kuvad kvinna. Det är hon som inte vill vara det längre. Det är hon som med knivar i ögonen kommenderar mannen att sätta ungen på pottan, när de har gäster, och som knullar med andra för principens skull. Men klyschan “kuvad” täcker den tvåsamhetslevande kvinnans situation dåligt. En kvinna som spelar kvinnorollen traditionellt med allt vad den innebär och som uppfyller alla de förväntningar som ställs på henne, hon är enligt min åsikt inte “kuvad”. Hon är bara en märklig ödla eller något annat exotiskt från en förgången tid. /…/ Det visar sig inte förrän alldeles för sent att klimatet har ändrat sig ödlemoderns välgångsönskningar, och att de objektiva villkoren för ödlornas närvaro på jorden inte längre förefinns. Den konforma kvinnan är inte kuvad, utan bara en förrädare mot släktets möjligheter att överleva.
/…/
Och vad är det för barn kärnfamiljen avlar? Ja, äpplet faller ju inte långt från stammen, även om det ska erkännas att barn i många fall är en smula mindre odugliga än vuxna. Det gäller i synnerhet barn som lever i grupper och i gäng utanför hemmet.
/…/
De flesta håller väl på kärnfamiljen i brist på bättre. Man vet hur den nuvarande misären är, men man vet inte hur en annan misär skulle kunna arta sig. Man har lärt sig att ingenting är fullkomligt. Dessutom är kärnfamiljen den enda plats i samhället, som tycks vara någorlunda kommunistiskt inrättad. Det är naturligtvis pseudo-kommunism, eftersom ingen verklig kommunism är möjlig inom ramen för en kapitalistisk ekonomi, men i kärnfamiljen gäller det trots allt att man “bidrar efter förmåga och förser sig efter behov”. /…/
Kärnfamiljens pseudo-kommunistiska gemensamhetsekonomi står i skarp kontrast till de ekonomiska lagar, som gör sig gällande i produktionen utanför.
/…/
borgerligheten som /…/ en aspiration, som delas av ett genomsnitt av befolkningen alltifrån det utdöende aristokratiet till arbetaren. De borgerliga, det är löntagarna, det är alla de som vill att deras barn ska gå i gymnasium och det är alla socialisterna, som går och bildar kärnfamilj.
/…/
Därför är det tankeväckande och gåtfullt att så många socialister, som vill ändra på samhällsnormerna, går raka vägen in i den cell, som bäst vidmakthåller dem. Det är inte envar beskärt att avskaffa kapitalismen. Men envar har rätt och möjlighet att avskaffa kärnfamiljen. /…/
Om de som kallar sig revolutionärer själva upplöste sina tvåsamheter och populariserade temat: gift er inte, skilj er! och bidrog till att accelerera en situation dithän att tusen och åter tusen människor skulle skicka in sina skilsmässoansökningar, skulle det få politiska och ekonomiska konsekvenser.
/…/
socialisterna är rädda för att popularisera en brännande fråga, eftersom de inte har några svar. Det med ekonomin är lätt nog, det är bara staten som ska ditt och arbetarna som ska datt. Men när det handlar om det väsentliga: hur män och kvinnor ska fortplanta släktet på ett mer ändamålsenligt och festligt sätt än det nuvarande, så blir de svaret skyldiga.
Men är det ens skyldighet att svara bara för att man frågar? Det är bara demagoger som frågar och svarar i samma andetag. Det har aldrig varit samma krafter som bröt ner och byggde upp, i så fall har det blivit till diktatur. Just nu räcker det alltså att konstatera och med konkreta exempel dokumentera att kärnfamiljen är av ondo och att vi inte vill se den innanför våra dörrar, för att den tar livet av oss.
/…/
Sedan renässansen /…/ har familjen blivit ett oberoende värde i sig självt.
Kapitalismen, tillväxten, ett oberoende värde i sig självt.
Den empiriska vetenskapen, ett oberoende värde i sig självt.
Familjen har monopoliserat vårt känsloliv.
Kapitalismen har monopoliserat vårt arbete.
Den empiriska vetenskapen har monopoliserat forskningen och samlat data.
Men till vad?
Från kärnfamiljen till kärnvapen . . . Det är kort uttryckt historien om den patriarkala kulturen.

ur Suzanne Brøgger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), kapitel 2

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s