Sigmund Freud, “Sorg och melankoli” (1915)

Sorg är i regel en reaktion på förlusten av en älskad person eller någon abstraktion som satts i dennas ställe, som fosterland, frihet, ett ideal osv. Vid samma påverkan uppträder hos en del människor melankoli i stället för sorg, varför vi misstänker att de har en sjuklig disposition. /…/
Själsligt kännetecknas melankolin av en djupt smärtsam förstämning, förlust av intresse för yttervärlden och av förmågan att älska, hämning av all aktivitet och en nedsättning av självkänslan som yttrar sig i självförebråelser och bittert självklander och stegras till en ogrundad förväntan om straff.
/…/
Vari består nu det arbete som sorgen utför? /…/ Realitetsprövningen har visat att det älskade objektet inte längre finns till och fordrar nu att all libido skall dras tillbaka från sina bindningar till detta objekt. Detta krav väcker en begriplig motsträvighet – det är en allmän iakttagelse att människan inte gärna ger upp en libidoposition, inte ens då en ersättning redan skymtar. /…/ Det normala är att respekten för realiteten avgår med segern. Realitetens krav kan emellertid inte tillgodoses omedelbart. De uppfylls steg för steg under stort uppbåd av tid och laddningsenergi och under det att det förlorade objektet fortsätter att existera psykiskt.
/…/
också melankolin kan vara en reaktion på förlusten av ett älskad objekt; i andra sammanhang kan man se att förlusten är av mindre konkret natur. /…/
Melankolikern uppvisar ytterligare ett drag som bortfaller vid sorgen: en extrem minskning av jagkänslan, en oerhörd jagutarmning. Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt. Patienten beskriver sitt jag som ovärdigt, handlingsoförmöget och moraliskt förkastligt; han gör sig förebråelser, klandrar sig själv och förväntar sig utstötning och straff. /…/
Han är verkligen så utan intressen, så oförmögen att älska och åstadkomma något som han säger. Men detta är, som vi vet, sekundärt; det är följden av det inre arbete som förtär hans jag, ett arbete som vi inte känner, men som är jämförbart med sorgearbetet. I några andra självanklagelser förefaller han oss likaledes ha rätt och bara ha en skarpare blick för sanningen än andra som inte är melankoliska. /…/ Det råder nämligen inget tvivel om att den som fått en sådan uppfattning om sig själv och delger andra den – en uppfattning som prins Hamlet har till reds för både sig själv och alla andra – är sjuk, antingen han nu säger sanningen eller gör sig själv mer eller mindre orätt.
/…/
Låt oss /…/ dröja ett ögonblick vid den insyn melankolikerns störning ger oss i det mänskliga jagets konstitution. Hos honom ser vi hur en del av jaget ställs emot en annan del, bedömer den kritiskt och så att säga tar den till objekt. Vår misstanke att den kritiska instansen, som här avspjälkats från jaget, också skulle kunna visa sin självständighet under andra förhållanden kommer att bekräftas av alla fortsatta iakttagelser. Vi kommer verkligen att finna skäl att särskilja denna instans från resten av jaget. Vad vi här lär känna är den instans som vanligen kallas samvetet; tillsammans med medvetandecensuren och realitetsprövningen skall vi räkna den till de centrala jaginstitutionerna och på något sätt också finna bevisen för att den kan insjukna på egen hand.
/…/
Lyssnar man tålmodigt på melankolikerns många skiftande självanklagelser, så kan man till sist inte värja sig mot intrycket att de starkaste av dem ofta stämmer mycket illa på den egna personen, men med obetydliga modifikationer passar in på någon annan person som den sjuke älskar, har älskat eller borde älska. /…/ Man får således nyckeln till sjuksomsbilden, om man betraktar självförebråelserna som förebråelser mot ett kärleksobjekt, vilka på detta sätt vältrats över på det egna jaget. /…/
Deras klagomål är anklagelser /…/; de skäms inte och de döljer ingenting, eftersom allt nedsättande de säger om sig själva i grund och botten sägs om en annan.
/…/
Nu är det inte svårt att rekonstruera förloppet. Det hade funnits ett objektval, en bindning av libido till en särskild person; en reell kränkning från den älskade personens sida eller en besvikelse denna gav upphov till kom sedan att undergräva denna objektrelation. Resultatet blev inte det normala att libidon drogs tillbaka från detta objekt och försköts till ett nytt objekt, utan ett annat som tycks kräva flera betingelser för att komma till stånd. Objektladdningen visade sig föga resistenst och upphävdes, men den fria libidon försköts inte till ett annat objekt utan drogs tillbaka in i jaget. Där kom det emellertid inte till godtycklig användning utan tjänade till att etablera en identifikation mellan jaget och det uppgivna objektet. Objektets skugga föll sålunda på jaget, vilket nu av en särskild instans kunde betraktas som ett objekt, det övergivna objektet. På detta sätt hade objektförlusten omvandlats till en jagförlust och konflikten mellan jaget och den älskade personen till en klyvning mellan jagkritiken och det genom identifikationen förändrade jaget. /…/
Denna motsägelse tycks /…/ förutsätta objektvalet gjorts på narcissistisk grundval, så att objektladdningen, om den möter svårigheter, kan regridiera till narcissism. Den narcissistiska identifikationen med objektet blir då ett substitut för kärleksladdningen, vilket får till följd att kärleksrelationen, trots konflikten med den älskade personen, inte behöver uppges. /…/
Den slutsats teorin måste leda till, nämligen att dispositionen för att insjukna i melankoli helt eller delvis skulle ligga i en tendens till övervägande narcissistiska objektval, har tyvärr ännu inte bekräftats av forskningen.
/…/
Melankolin lånar alltså en del av sin karaktär från sorgen och en annan den från processen av regression från det narcissistiska objektvalet till narcissism. /…/ Melankolins utan tvivel njutningsfyllda självplågeri innebär, precis som motsvarande fenomen i tvångsneurosen, tillfredsställelse av sadistiska och hatiska tendenser som gäller ett objekt och på detta sätt vänts mot den egna personen. /…/
Först denna sadism ger oss lösningen på gåtan om den självmordsbenägenhet som gör melankolin så intressant och så – farlig. /…/ Nu visar analysen av melankolin att jaget bara kan döda sig självt, om det genom att dra tillbaka objektladdningen kan behandla sig självt som ett objekt, om det mot sig självt får rikta den fientlighet som gäller ett objekt och representerar jagets ursprungliga reaktion mot objekt i yttervärlden.
/…/
Den märkligaste egenskapen hos melankolin och den som det är mest angeläget att förklara är dess benägenhet att slå över i mani, vilket är dess symptomatiska motsats. /…/ Här handlar det om att något hänt som gör att ett stort, länge upprätthållet eller vanemässigt återupprättat psykiskt uppbåd äntligen blir överflödigt, så att den frigjorda energin kan användas och urladdas på en rad olika håll. /…/
Alkoholruset, som hör till samma typ av tillstånd, borde – i den mån sinnesstämningen är upprymd – kunna förklaras på samma sätt; det handlar antagligen om att energi som uppbådats för bortträngning frigörs på toxisk väg. Lekmän tror gärna att man i en sådan manisk författning finner så stor glädje i rörelser och aktiviteter, därför att man är på “gott humör”. Denna felaktiga hopkoppling måste naturligtvis korrigeras. Det är det nämnda ekonomiska villkoret i själslivet som uppfylles, och därför är man å ena sidan på så gott humör, å den andra så ohämmad i sitt handlande.
/…/
Ackumulationen av till en början bunden laddningsenergi, som frigörs när melankoliarbetet avslutats och möjliggör manin, måste hänga samman med libidons regression till narcissism.

Sigmund Freud, “Sorg och melankoli” (1915), ur Samlade skrifter IX: Metapsykologi

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s