Ur PKD:s paranoida teologi

När han väl hade mött Gud utvecklade Fat en kärlek till honom som inte var normal. /…/ För Fat var det en påtaglig hunger. Och ännu underligare var att han förklarade för oss att Gud hade gjort honom illa, men att han ändå längtade efter honom, som ett fyllo längtar efter sprit.

/…/

Fat trodde att ett stråk av irrationalitet genomsyrade hela universum, ända upp till Gud eller det Yttersta Medvetandet, som låg bakom det hela. Han skrev:
38. På grund av förlust och sorg har Medvetandet blivit rubbat. Därför är vi, som delar av universum, av Hjärnan, också rubbade.
Uppenbarligen hade han extrapolerat sin egen förlust av Gloria till rent kosmiska proportioner.
35. Medvetandet talar inte till oss, utan med hjälp av oss. Dess berättelse passerar genom oss och dess sorg uppfyller oss på ett irrationellt vis. Som Platon utrönde finns ett strål av irrationalitet i Världssjälen.

/…/

Man kan inte påstå att ett möte med Gud är, för sinnessjukdomen, vad döden är för cancern: den logiska följden av ett tilltagande sjukdomsförlopp.
Den tekniska termen – den teologiska, inte den psykiatriska – är teofani. En teofani är en händelse där det gudomliga väljer att avslöja sig. Den har inget att göra med vad mottagaren gör, den bygger på något som det gudomliga – Guden eller gudarna, de högre makterna – gör. /…/ Hur ska vi kunna veta om det rör sig om en äkta teofani eller bara en hallucination från mottagarens sida? Om rösten säger honom nånting som han inte vet och inte skulle kunna veta, då har vi kanske med äkta vara att göra och inte bara inbillning. /…/ Det finns även en annan mekanism som skulle kunna förklara hans koine-kunskap, det har med fylogenetiskt minne att göra, en upplevelse som Jung har redogjort för och benämner det kollektiva omedvetna. /…/ Men Jungs modell är spekulativ. Ingen har lyckats bekräfta den.
Om man erkänner möjligheten att ett gudomligt väsen kan existera är det omöjligt att förneka möjligheten att det också kan uppenbara sig – ett väsen som förtjänar beteckningen “gud” skulle givetvis äga förmågan att göra det, utan nån större ansträngning. Den verkliga frågan (som jag ser det) är inte “Varför sker teofanier?” utan snarare “Varför sker de inte oftare?” Grundkonceptet för att förklara detta är idén om deus absconditus, den fördolda, gömda, hemliga eller okända guden. Av nån anledning betraktar Jung den idén som anstötlig.
/…/
Intensiteten i det intryck en påstådd teofani gör på personen som upplever den är inget bevis för dess äkthet. Inte heller en gruppupplevelse, faktiskt (som Spinoza antog skulle hela universum kunna vara en enda teofani, men å andra sidan är det möjligt att universum inte alls existerar, som de buddhistiska idealisterna fastslog). Varje påstådd teofani kan vara förfalskad, eftersom allt skulle kunna vara förfalskat, från frimärken till fossila skallar till svarta hål i yttre rymden.
Att hela universum – som vi upplever det – skulle kunna vara en förfalskning är en tanke som bäst uttrycks av Herakleitos. När man väl har låtit hans idé, eller hans tvivel, få fäste i huvudet är man redo att ta itu med frågan om Gud.

/…/

Att den blinde skaparen helt uppriktigt inbillar sig att han är den sanne Guden avslöjar bara hur förblindad han faktiskt är. Detta är gnosticismen. I gnosticismen står människan, tillsammans med Gud, emot världen och världens skapare (vilka båda är vansinniga, oavsett om de inser det eller ej. Svaret på Fats fråga: “är universum irrationellt, och är det irrationellt för att det styrs av ett irrationellt medvetande?” lyder så här, via doktor Stone: “Ja, det är det, universum är irrationellt och medvetandet som styr det är irrationellt, men bortom dem båda finns en annan Gud, den sanne Guden, och han är inte irrationell. Dessutom har denne sanne gud överlistat den här världens makter och tagit sig hit för att hjälpa oss, vi känner honom som Logos”, vilket, enligt Fat, är levande information.
/…/
Framför allt /…/ hade Fat bevittnat en välvillig kraft som hade invaderat denna värld. /…/ Det gjorde honom vettskrämd men väckte också hans glädje eftersom han förstod vad det betydde. Hjälpen hade anlänt.
Universum var kanske irrationellt, men nånting rationellt hade tagit sig in i det, som när en tjuv bryter sig in i ett sovande hus om natten, helt oväntat både vad gäller tid och rum. /…/
Normalt sett höll det sig kamouflerat. /…/
Namnet för detta är mimikry. Ett annat ord är härmning. /…/
En del biologer och naturforskare har förslagit att det skulle kunna finnas högre former av härmning, eftersom lägre former – det vill säga, former som lyckas lura dem de har för avsikt att lura men inte oss människor – har hittats över hela världen,
Tänk om en högre form av medveten härmning existerar – en så högt utvecklad form att ingen människa (eller endast ett fåtal) har lyckats upptäcka den?

/…/

En “hylozoist” tror att själva universum lever, det är ungefär samma idé som panpsykism, att allting är besjälat. Panpsykism och hylozoism kan delas upp i två trosklasser:
1) Varje objekt lever, oberoende av alla andra.
2) Allting är ett enhetligt väsen, universum är en enda levande helhet, med ett enda medvetande.

/…/

“I stora drag följer jag den valentiska läran”, sa Fat, från 200-talet e.v.t. /…/
Valentinius gnosticism utgör en mer subtil inriktning jämfört med den iranska, som förstås var starkt påverkad av den zoroastriska dualismen. /…/ Den sanne Guden, som är fullständigt transcendent, skapade inte världen. Men när han såg vad Jaldaboath hade gjort –”
“Vem är den här ‘Jaldaboath’? Jahve skapade världen! Det står i Bibeln!”

/…/

Em inbrytning från det kollektiva undermedvetna, hävdade Jung, kan utplåna det sköra individuella jaget. I det kollektivas djup slumrar arketyperna: om de blir uppväckta kan de både hela och förstöra. Det är risken med arketyperna, hos dem har de motsatta egenskaperna ännu inte separerats. Bipolarisering i åtskilda motsatspar sker inte förrän medvetande uppstår.
Så när det gäller gudarna är liv och död – skydd och förstörelse – ett. Detta hemliga förbund existerar utanför tid och rum.
Det kan verkligen göra en rädd, och det med goda skäl. Det är trots allt ens själva existens som står på spel.
/…/
Gud kan vara god och fruktansvärd – inte i tur och ordning, utan på en och samma gång. Det är därför vi vill ha en medlare mellan honom och oss själva, vi närmar oss honom genom prästen och försvagar och inhägnar honom genom sakramenten. Vi gör det för vår egen säkerhets skull, vi omgärdar honom med gränslinjer som gör honom ofarlig. /…/
Det milda ljudet av kören som sjunger “Amen, amen” är inte till för att lugna församlingen utan för att blidka guden.
När man vet detta har man nått fram till religionens innersta kärna. Och det värsta är att guden kan vräka sig ut över församlingen och in i den, tills han blir ett med den. Man tillber en gud och han återgäldar det genom att ta över en. Det kallas “enthousiasmos” på grekiska, bostavligen “att bli besatt av guden”. Av alla de grekiska gudarna var Dionysos mest benägen att göra det. Och tyvärr var Dionysos vansinnig.
Med andra ord – om man vänder på det hela – ifall din gud tar över din kropp, oavsett vilket namn han går under, är det sannolikt att han egentligen är någon form av den galne guden Dionysos. Han var även berusningens gud, alkoholens och dryckenskapens – att frivilligt inta något som egentligen är ett gift. Faran lurar där.
Om man känner på sig det här försöker man fly. Men om man flyr får han grepp om en ändå, för halvguden Pan var ursprunget till paniken, vilket är den oemotståndliga impulsen att fly, och Pan är en undervariant av Dionysos. Så när man försöker fly från Dionysos blir man ändå besatt.

ur Philip K. Dick, Valis (Bakhåll 2017), ursprungligen utgiven 1981

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s