Author: rasmus

Guy Debord om historiemedvetandets uppkomst

§ 131.
Den irreversibla tiden är de härskandes tid, och dynastierna dess första måttstock. Skriften är dess vapen. /…/ Med skriften uppstår ett medvetande som inte längre bärs upp av och överförs genom omedelbara relationer mellan levande, ett opersonligt minne som tillhör samhällets administration. “Skrifterna är statens tankar, arkiven dess minne” (Novalis).

§ 132.
Krönikan är ett uttryck för maktens irreversibla tid och även ett medel att upprätthålla denna tids voluntaristiska framåtskridande utifrån sin tidigare bana. Ty denna tidens inriktning är dömd att gå under med varje särskild makt och falla tillbaka i den cykliska tidens likgiltiga glömska, den enda tid som de jordbrukande massorna känner, de som förblir oförändrade mitt bland sammanstörtande imperier och tideräkningar. Historiens ägare jar givit tiden en mening /…/
Det är därför de orientaliska imperiernas historia för oss inskränker sig till religionshistoria; dessa tideräkningar som fallit i ruiner har bara efterlämnat den skenbart autonoma historien hos de illusioner som omgivit dem.

§ 133.
För att den torra oförklarliga kronologi med vilken den gudomliga makten /…/ talar till sina undersåtar ska kunna övervinnas och bli till medveten historia, krävs det att mer omfattande grupperingar har upplevt ett reellt deltagande i historien. Ur den praktiska kommunikationen mellan dem som erkänner varandra som innehavare av ett unikt nu och som förmår att uppfatta den kvalitativa rikedomen hos händelser och omständigheter som liknar deras egna – deras epok – växte den historiska kommunikationens allmänna språk fram. De för vilka den irreversibla tiden har existerat upptäcker i den både det som är värt att minnas och det hot som glömskan utgör.

§ 135.
Ur sammanstötningarna mellan folken i Medelhavsområdet och ur Romarrikets uppgång och fall uppstod de halvhistoriska religioner som kom att bli grundläggande faktorer i den nya tidsuppfattningen och i den avskilda maktens nya rustning.

§ 136.
De monoteistiska religionerna har utgjort en kompromiss mellan myt och historia, mellan den cykliska tid som ännu var förhärskande i produktionen och den irreversibla tid där folkslag drabbar samman och nybildas. /…/ Tiden är helt och hållet inriktad mot en enda slutlig händelse: “Guds rike är nära.” /…/ Den halvhistoriska religionen upprättar en kvalitativ utgångspunkt i tiden (Kristi födelse, Muhammeds flykt), men dess irreversibla tid /…/ vänds i det religiösa tänkandet till sin motsats, till en nedräkning: en väntan /…/ Evigheten har lämnat den cykliska tiden. Den befinner sig hinsides. Den får tidens irreversibilitet att förlora sitt värde och avskaffar historien inom historien själv genom att placera sig i en punkt där den cykliska tiden har stannat och upphävts, på andra sidan den irreversibla tiden.

Guy Debord, Skådespelssamhället

Advertisements

Ur PKD:s paranoida teologi

När han väl hade mött Gud utvecklade Fat en kärlek till honom som inte var normal. /…/ För Fat var det en påtaglig hunger. Och ännu underligare var att han förklarade för oss att Gud hade gjort honom illa, men att han ändå längtade efter honom, som ett fyllo längtar efter sprit.

/…/

Fat trodde att ett stråk av irrationalitet genomsyrade hela universum, ända upp till Gud eller det Yttersta Medvetandet, som låg bakom det hela. Han skrev:
38. På grund av förlust och sorg har Medvetandet blivit rubbat. Därför är vi, som delar av universum, av Hjärnan, också rubbade.
Uppenbarligen hade han extrapolerat sin egen förlust av Gloria till rent kosmiska proportioner.
35. Medvetandet talar inte till oss, utan med hjälp av oss. Dess berättelse passerar genom oss och dess sorg uppfyller oss på ett irrationellt vis. Som Platon utrönde finns ett strål av irrationalitet i Världssjälen.

/…/

Man kan inte påstå att ett möte med Gud är, för sinnessjukdomen, vad döden är för cancern: den logiska följden av ett tilltagande sjukdomsförlopp.
Den tekniska termen – den teologiska, inte den psykiatriska – är teofani. En teofani är en händelse där det gudomliga väljer att avslöja sig. Den har inget att göra med vad mottagaren gör, den bygger på något som det gudomliga – Guden eller gudarna, de högre makterna – gör. /…/ Hur ska vi kunna veta om det rör sig om en äkta teofani eller bara en hallucination från mottagarens sida? Om rösten säger honom nånting som han inte vet och inte skulle kunna veta, då har vi kanske med äkta vara att göra och inte bara inbillning. /…/ Det finns även en annan mekanism som skulle kunna förklara hans koine-kunskap, det har med fylogenetiskt minne att göra, en upplevelse som Jung har redogjort för och benämner det kollektiva omedvetna. /…/ Men Jungs modell är spekulativ. Ingen har lyckats bekräfta den.
Om man erkänner möjligheten att ett gudomligt väsen kan existera är det omöjligt att förneka möjligheten att det också kan uppenbara sig – ett väsen som förtjänar beteckningen “gud” skulle givetvis äga förmågan att göra det, utan nån större ansträngning. Den verkliga frågan (som jag ser det) är inte “Varför sker teofanier?” utan snarare “Varför sker de inte oftare?” Grundkonceptet för att förklara detta är idén om deus absconditus, den fördolda, gömda, hemliga eller okända guden. Av nån anledning betraktar Jung den idén som anstötlig.
/…/
Intensiteten i det intryck en påstådd teofani gör på personen som upplever den är inget bevis för dess äkthet. Inte heller en gruppupplevelse, faktiskt (som Spinoza antog skulle hela universum kunna vara en enda teofani, men å andra sidan är det möjligt att universum inte alls existerar, som de buddhistiska idealisterna fastslog). Varje påstådd teofani kan vara förfalskad, eftersom allt skulle kunna vara förfalskat, från frimärken till fossila skallar till svarta hål i yttre rymden.
Att hela universum – som vi upplever det – skulle kunna vara en förfalskning är en tanke som bäst uttrycks av Herakleitos. När man väl har låtit hans idé, eller hans tvivel, få fäste i huvudet är man redo att ta itu med frågan om Gud.

/…/

Att den blinde skaparen helt uppriktigt inbillar sig att han är den sanne Guden avslöjar bara hur förblindad han faktiskt är. Detta är gnosticismen. I gnosticismen står människan, tillsammans med Gud, emot världen och världens skapare (vilka båda är vansinniga, oavsett om de inser det eller ej. Svaret på Fats fråga: “är universum irrationellt, och är det irrationellt för att det styrs av ett irrationellt medvetande?” lyder så här, via doktor Stone: “Ja, det är det, universum är irrationellt och medvetandet som styr det är irrationellt, men bortom dem båda finns en annan Gud, den sanne Guden, och han är inte irrationell. Dessutom har denne sanne gud överlistat den här världens makter och tagit sig hit för att hjälpa oss, vi känner honom som Logos”, vilket, enligt Fat, är levande information.
/…/
Framför allt /…/ hade Fat bevittnat en välvillig kraft som hade invaderat denna värld. /…/ Det gjorde honom vettskrämd men väckte också hans glädje eftersom han förstod vad det betydde. Hjälpen hade anlänt.
Universum var kanske irrationellt, men nånting rationellt hade tagit sig in i det, som när en tjuv bryter sig in i ett sovande hus om natten, helt oväntat både vad gäller tid och rum. /…/
Normalt sett höll det sig kamouflerat. /…/
Namnet för detta är mimikry. Ett annat ord är härmning. /…/
En del biologer och naturforskare har förslagit att det skulle kunna finnas högre former av härmning, eftersom lägre former – det vill säga, former som lyckas lura dem de har för avsikt att lura men inte oss människor – har hittats över hela världen,
Tänk om en högre form av medveten härmning existerar – en så högt utvecklad form att ingen människa (eller endast ett fåtal) har lyckats upptäcka den?

/…/

En “hylozoist” tror att själva universum lever, det är ungefär samma idé som panpsykism, att allting är besjälat. Panpsykism och hylozoism kan delas upp i två trosklasser:
1) Varje objekt lever, oberoende av alla andra.
2) Allting är ett enhetligt väsen, universum är en enda levande helhet, med ett enda medvetande.

/…/

“I stora drag följer jag den valentiska läran”, sa Fat, från 200-talet e.v.t. /…/
Valentinius gnosticism utgör en mer subtil inriktning jämfört med den iranska, som förstås var starkt påverkad av den zoroastriska dualismen. /…/ Den sanne Guden, som är fullständigt transcendent, skapade inte världen. Men när han såg vad Jaldaboath hade gjort –”
“Vem är den här ‘Jaldaboath’? Jahve skapade världen! Det står i Bibeln!”

/…/

Em inbrytning från det kollektiva undermedvetna, hävdade Jung, kan utplåna det sköra individuella jaget. I det kollektivas djup slumrar arketyperna: om de blir uppväckta kan de både hela och förstöra. Det är risken med arketyperna, hos dem har de motsatta egenskaperna ännu inte separerats. Bipolarisering i åtskilda motsatspar sker inte förrän medvetande uppstår.
Så när det gäller gudarna är liv och död – skydd och förstörelse – ett. Detta hemliga förbund existerar utanför tid och rum.
Det kan verkligen göra en rädd, och det med goda skäl. Det är trots allt ens själva existens som står på spel.
/…/
Gud kan vara god och fruktansvärd – inte i tur och ordning, utan på en och samma gång. Det är därför vi vill ha en medlare mellan honom och oss själva, vi närmar oss honom genom prästen och försvagar och inhägnar honom genom sakramenten. Vi gör det för vår egen säkerhets skull, vi omgärdar honom med gränslinjer som gör honom ofarlig. /…/
Det milda ljudet av kören som sjunger “Amen, amen” är inte till för att lugna församlingen utan för att blidka guden.
När man vet detta har man nått fram till religionens innersta kärna. Och det värsta är att guden kan vräka sig ut över församlingen och in i den, tills han blir ett med den. Man tillber en gud och han återgäldar det genom att ta över en. Det kallas “enthousiasmos” på grekiska, bostavligen “att bli besatt av guden”. Av alla de grekiska gudarna var Dionysos mest benägen att göra det. Och tyvärr var Dionysos vansinnig.
Med andra ord – om man vänder på det hela – ifall din gud tar över din kropp, oavsett vilket namn han går under, är det sannolikt att han egentligen är någon form av den galne guden Dionysos. Han var även berusningens gud, alkoholens och dryckenskapens – att frivilligt inta något som egentligen är ett gift. Faran lurar där.
Om man känner på sig det här försöker man fly. Men om man flyr får han grepp om en ändå, för halvguden Pan var ursprunget till paniken, vilket är den oemotståndliga impulsen att fly, och Pan är en undervariant av Dionysos. Så när man försöker fly från Dionysos blir man ändå besatt.

ur Philip K. Dick, Valis (Bakhåll 2017), ursprungligen utgiven 1981

Guy Debord om den historiska tiden på samhällets ytskikt

§ 125.
Människan “den negativa varelse som är endast i den mån som hon upphäver Varat, är identisk med tiden. /…/ Historien har alltid existerat, men inte alltid i sin historiska form. Människans temporalisering, som den kommer till stånd genom samhällets förmedling, är det samma som att tiden förmänskligas. Tidens omedvetna gång kommer till uttryck och blir verklig i det historiska medvetandet.

§ 126.
Fastän fortfarande fördold tar den egentliga historiska utvecklingen sin början med den långsamma och omärkliga framkomsten av “människans verkliga natur”, denna “natur som föds i den mänskliga historien – i det mänskliga samhällets tillblivelseakt”. Men samhället /…/ är bara medvetet om en evig nutid. /…/ Tiden förblir orörlig, som ett slutet rum. Då ett mer komplext samhälle så småningom blir medvetet om tiden, är det snarast för att förneka den, ty i tiden ser det inte det som passerar utan det som återkommer. Det statiska samhället organiserar tiden efter sin direkta upplevelse av naturen, efter den cykliska tidens modell.

§ 127.
Redan hos nomadfolken är upplevelsen av den cykliska tiden förhärskande, ty under deras vandring återkommer ständigt samma omständigheter. Hegel anmärker att “nomadernas kringströvande är enbart formellt ty det är begränsat till likartade områden”. Det samhälle som slår sig med på en plats och skänker innehåll åt rummet genom att iordningställa individualiserade platser, finner sig också instängt inom ett sådant område. Den i tiden upprepade ankomsten till likartade platser blir nu i stället tidens rena återkomst på ett och samma ställe, en upprepad serie åtbörder. Övergången från ett nomadiserande herdeliv till bofast jordbruk innebär att en lättjefull och innehållslös frihet ersätts av mödosamt arbete. Det agrara produktionssättet, som styrs av årstidernas växlingar, är grunden för en fullt etablerad cyklisk tid. I den är evigheten inbyggd: den är det sammas ständiga återkomst här på jorden. Mten är den enhetliga tankebyggnad som garanterar en kosmisk ordning kring den ordning som samhället redan upprättat inom sina gränser.

§ 128.
Det samhälleliga tillägnandet av tiden, eller människans tillblivelse genom det mänskliga arbetet, utspelas i ett samhälle uppdelat i klasser. Makten som etablerat sig ovanpå den brist som råder i den cykliska tidens samhälle, den klass som organiserar det samhälleliga arbetet och därur tillägnar sig ett begränsat mervärde, tillägnar sig likaledes ett temporalt mervärde ur sin organisering av den samhälleliga tiden: denna klass åtnjuter för egen del den irreversibla tiden som är utmärkande för allt levande. Den rikedom som över huvud taget kan existera koncentrerad i maktens domäner för att materiellt förbrukas i överdådiga fester, förbrukas också genom ett slöseri med historisk tid på samhällets ytskikt. De som besitter det historiska mervärdet är också de som har kunskap om och glädje av upplevda händelser. denna tid, som är avskild från den kollektiva organisering av tid som är förhärskande i den repetitiva produktion som äger rum på samhällets basplan, rinner iväg ovanför sin egen orörliga samhällsgemenskap. Den är äventyrets och krigets tid, /…/ Historien inträffar alltså för människorna som ett främmande inslag, som något de inte har önskat och som något de trodde sig vara skyddade mot. Men på denna omväg återvänder också den mänskligetens negativa rastlöshet som fanns med i upphovet till all utveckling och sedan hade somnat in.

§ 129.
Den cykliska tiden är i sig en konfliktlös tid. Men i denna tidens barndom införs en konflikt: först kämpar historien för att i härskarnas praktiska aktivitet bli till historia. Denna historia skapar en irreversibilitet på ytan, dess gång skapar själva den tid den tömmer ur det inre av det cykliska samhällets outtömliga tid.

Guy Debord, Skådespelssamhället

Prices are vectors, not scalars

The scalar notion of price now generally used has to be replaced by a vectorial one, i.e. ‘price’ is not only a certain amount of money (scalar) but money paid at a given moment in time, over time in certain installments, etc. (vector). Similar considerations apply to ‘money’; but we shall not dwell upon this further, except to point out that there exist great and most interesting possibilities in this area for advances in economic theory. It is noteworthy that there does not seem to exist one single publication describing and analyzing a vectorial notion of price. Cf. the recent important work by Wilhelm Krelle, Preistheorie, (J.C.B. Mohr: Tübingen, 1961), an 800 page monograph in which neither rebates nor vectorial prices are discussed. In my International Financial Transactions, op. cit., I have repeatedly shown how various rates of interest have to be viewed as vectors, rather than scalars (as they are otherwise always treated in the literature). Cf. pp. 162–164; 442–448 of my book, International Financial Transactions, op. cit.

This footnote was found at page 184–185 in Oskar Morgenstern’s On the Accuracy of Economic Observations, second edition (Princeton University Press, 1963)

Karl Larsson om problemet med prosa

Poesi är den mest radikala formen för kritik av samtidens språkbruk. Detta beror bland annat på att varje dikt så att säga måste “uppfinna sin egen form” och därför bryta språkliga överenskommelser vi människor har för direkt begriplighet. En dikt kan inte vara en behållare som fylls med innehåll, utan måste riva kontrakt med omvärlden för att över huvud taget skapa mening som konstform.
/…/
Prosa är i sin mest funktionella form det språk som kan framföra ett budskap utan att detta störs. Prosan är kontraktens och lagens språk. Arbetar man med prosa måste man vara medveten om det. I förlängningen är prosa det som “makes the world go round” och är med andra ord även kapitalets språk.
/…/
Prosa bygger på ackumulation, fullständiga meningar, rena byggstenar av information som kan delas och ge utväxling och avkastning. Att läsa en roman är att följa texten (i vårt fall från vänster till höger) och se den utvecklas, betyda mer och mer från den första bokstaven till den sista. Den är som Jean Genet sa “time turned into volume”, men det är bara det att själva volymen, den fysiska bokformen, inte har något annat värde än som index i en hierarki bland andra böcker.
/…/
Prosan är problematisk som konstform, kanske särskilt också idag. Att konsumera en berättelse, som det säkert för majoriteten av romanläsare handlar om, är möjligt att göra på många fler sätt idag än för hundra år sedan. Fördelen romanen i så fall skulle ha är att den läses i ensamhet, att erfarenheten sker i det tysta, som en hemlighet. Men detta hemlighetsskapande skulle kunna ske lika effektivt i andra format, om det var själva läsningens poäng. Dessutom kunde detta då säkert ske med större möjlighet till kritisk reflektion, kring bland annat en kapitalism som utarmar inte bara våra egna idéresurser utan också jordens. För mig är det faktiskt obegripligt att man inte ständigt påpekar romanens problem på en intellektuell nivå. Men det handlar säkert om att romanen som form är så oerhört slipad och strömlinjeformad till att passa in i det kapitalistiska systemet. Den är den perfekta pseudobefrielsen.
/…/
Kanske kan man jämföra med en annan sorts värld man kan stiga in i – lekens värld – där barnet skapar den mycket experimentella och unika kontext som finns för just leken som gäller. Det är väl ganska typiskt ändå att när vuxna ofta initierar umgänge med ett barn så är det med frågor som “ska vi läsa något, eller spela ett spel?”.
Som vuxen har man kanske egentligen bara två alternativ för att inte följa de prosaiska lagarna och istället skapa kritiska, kreativa “verkliga fantasivärldar”. Antingen måste man aktivt söka upp verktyg, plats och motivation för att interagera med dem själv /…/ eller så “drabbas” man av dem, som vid en plötslig förälskelse (då alla regler sätts ur spel) eller liknande omvälvande livshändelser där man konstaterar att allt man tidigare levt för och trott på måste revideras och tänkas om.
/…/
När jag läser poesi med mina konststudenter så tycker många att de inte förstår. Men det är ju precis det som är meningen! Eller åtminstone: det första steget att förstå poesi är att inte förstå. För poesi liknar inte språket så som vi är vana vid det. Man är van vid att läsa genom en lins av prosa. Därför blir reaktionen på poesi att man helt enkelt inte förstår. För mig är detta någonting helt unikt. Att det finns en konstform som lägger sig jämsides världens bulldozerframfart och arbetar med avstånd och snitt i det som framstår vara verklighetens väv.
/…/
Jag tänker att poesi är en form av “glitch reading”. Glitch, som är en dataspelsterm, betyder helt enkelt ett fel i grafiken där man kan se en del av programmeringsmotorn utan textur.
/…/
Melankioli och nostalgi är nog den mest förförande valutan inom det kapitalistiska systemet. Det är väl därför Kent blev så stora? Det tillåter alla att falla i dvala, omhändertagna av sig själva. Jag känner för att skrika när jag tänker på det. Det kan inte få vara så kampen för de isolerade och förödmjukade ska se ut idag. För mig är det så tråkigt att så många människor förenas under dessa förförande former. Tänk om man kunde förenas genom glitcharna istället? Då skulle vi tillsammans kunna skapa något nytt. Det är ju trots allt så att den kapitalistiska maskinen kan äta upp allt. All revolt, allt motstånd. Det finns bara en plats den aldrig kan gå och det är till sin egen död. Men det måste betyda att mellan denna plats och platsen där monstret måste stanna finns en tunn marginal. I min föreställning är det just den marginalen poesin kan komma i kontakt med, glimtvis.
/…/
Problemet med poesin /…/ är att det kräver pacificering av människokroppen. Skulptur möter man med kroppen.
/…/
För mig är det tomma utställningsrummet alltid fullt. Det flödar föreställningar och språk genom det. Skulpturerna jag placerar ut är störningar.

Karl Larsson intervjuad av Christine Antaya.
“Befrielsen står i marginalen”, i 10tal 27–28 (2017), s. 32–37.

Anselm Jappe on the “laws of history”

There is no such thing as an historical tendency towards communism, revolution or emancipation, no teleology, no current upon which the forces of emancipation can be swept forward; nothing that guarantees their victory, no stages that naturally succeed one another. /…/ Social emancipation, should it happen, will be a leap into the unknown with no safety net, and not the execution of a sentence dictated by history.

On the contrary, it is the tendency to disaster that has an objective basis. /…/ Catastrophe is programmed, not emancipation; things left to run unchecked lead only into the abyss. If there are “laws of history”, they tend always to go in the wrong direction; human freedom and happiness never result from these laws but are always achieved against them.

Excerpt from the preface to Anselm Jappe, The writing on the wall. On the decomposition of capitalism and its critics (Zero Books, 2017).

Raoul Hausmann, “Den excentriska förnimmelsen” (1970)

Människans intellektuella hållning är konservativ och stillasittande.
/…/
varken medvetandet eller det omedvetna [är] en avgörande utväg, vid ögonblicket för hennes inträde i Vattumannens tecken, som endast är en Intentionell Indikation.

/…/

Om man beaktar den senaste utvecklingen inom biologin och fysiken kan man endast konstatera att vi befinner oss i en neometafysisk period, och att vetenskapsmännen kommer fram till resultat som de inte kan förklara för sig själva.
/…/
Vi har inget behov av en ”annan” metafysik. Det skulle trots allt innebära att bli kvar i den klassiska tidsålderns uppfattningar.
För oss har abstrakt och konkret samma betydelse och samma värde och med lite större betydelseskillnad är ande och materia detsamma.
Om cellen inte kan bildas utan cellens idé, vilket parentetiskt sagt är uppenbart, har idé och kropp, till en början, samma unika intention som källa.
/…/
Man måste följaktligen besluta sig för att utveckla en ny bild som binder samman idé och materia, med andra ord en ”excentrisk förnimmelse”.
/…/
Ett slags excentrisk förnimmelse arbetar under långa tidsrymder periodiskt i det omedvetna och i ett protomneme, som tvingar oss att erkänna principiella omvandlingar.
/…/
abstrakt och konkret betecknar samma sak, det är bara för oss som de framträder som motsatta på grund av vår otillräckligt organiserade förnimmelseförmåga.
Således står vi just nu inför beslutet att tillbakavisa metafysiken och instifta en ny tidsålder av ”excentrisk förnimmelse”.

/…/

Livet är en organiserad spridning av energier som tvingar de fysiologiska cellerna att oupphörligt omvandlas och förnyas. /…/
Man har försökt att separera vissa av detta samhällslivs ögonblick och betecknat dem som ”situationer”.
Situationen är omvandlingens och den universella och instabila Metamorfosens stabiliserande tillstånd.
Metamorfosen härskar i själva verket över det materiella tillståndet som helhet, till och med över de psykomorfologiska och sociala tillstånden. /…/
Situationen är endast ett konstgjort hejdande av en ständig fluktuering och bör inte betraktas som ett tillstånd värt att begrunda.
/…/
Då en aktiv människas hållning bör vara genomsyrad av det strängaste samvete, avdet mest reella ansvarstagande, tillåter inte den psykomorfologiska Situationen henne att bestämma över de nödvändiga lösningarna.
Situationen är därmed inte lämpad för reflexion, för forskning eller för att tillämpas på biologins område, den är endast en ”filosofisk” fiktion.
/…/
till och med den allmänna rättslärans förfaranden är underkastade oavbrutna metamorfoser, vilka måste vara beroende av en koordinerande konkordans enligt vilken varje juridisk föreställning måste tillämpas på samhället, på vetenskaperna och på konsterna.
I det oavlåtliga ebb och flod som livets klimat och fenomen representerar, har människan alltid agerat i syftet att om möjligt hejda dessa förändringar.
Människan hade uppfunnit och infört institutioner och konventioner som hon förespeglade var ”lagar”, oföränderliga värden.
Under de perioder när metamorfoserna ger sig till känna och där de visar sig oundvikliga, till exempel i såväl sociala som intellektuella revolutionära situationer, uppstår emellertid alltid perioder som man, i enlighet med det grekiska begreppet, kallar ”anomi”, under vilka staten och lagarna förlorar sitt tvång och sin effektivitet. För att människan ska vara redo för revolution är det nödvändigt att hennes intellektuella och psykomorfologiska klimat uppnår anomins moment.
I dessa ögonblick av obeständighet och förändring måste man mer än någonsin orientera sig efter en sträng förståelse av ”frihet”, det vill säga att man aldrig bör ta nya lagar i beaktande, vilka senare skulle kunna erbjuda annorlunda problem och framkalla futila nödvändigheter, då man inte alltid kan gissa sig till eller förnimma dem på förhand.
Därför gäller det att orientera sig i riktning mot en ”excentrisk förnimmelse” som skulle härska över lagstiftarna, vilka kunde styra revolutionerna mot en fördjupad omstörtning och förnyelse av upproret.
För att agera effektivt och med framtidens eventuella givna villkor i åtanke gäller det att vara redo för en PRESENT hållning.
Den PRESENTA människan förnekar de så kallade eviga värdena, hon aktar sig för att resa barrikader och intellektuella gränser, för hon kommer helt och hållet att styras av den stora Metamorfos som härskar över hela livet.

/…/

Att vara närvarande, i presens, ärr ett föränderligt tillstånd mellan gårdag och morgondag, utan att någonsin hålla fast vid den aktuella sekunden. /…/
Presens fordrar en rejäl dos allvar, men troligen också en ännu större dos av blygsamhet och uppgivenhet inför brännande beslut. /…/
Presens är den jordiska tidens anarkiska dilemma. Det är i varje ögonblick där, och samtidigt försvunnet. /…/
Man måste kunna väga och mäta den Presenta Sekundens chanser på djupet, då den annars oundvikligen kastar tillbaka oss till det som är FÖR SENT.

/…/

Det är en plattityd att insistera på människans fem olika sinnen, då de för det mesta är uppblandade med den haptiska förnimmelsen.
För ett halvt århundrade sedan insåg filosofen Ernst Marcus att den haptiska förnimmelsen till och med deltar i de visuella förnimmelserna. /…/
Marcus kallade detta fenomen: den ”excentriska förnimmelsen”.
/…/
Må man alltså befatta sig mer seriöst med den excentriska förnimmelsen, må man utveckla den och äntligen erkänna att den kan utgöra en bro för ett underförstått samförstånd mellan de levande varelserna, kort sagt, må man här söka efter själens källflöden.

/…/

En MOT-civilisation!
Så länge som människan hävdar sig ha nått civilisationens kulmen, och som hon tror sig vara skapelsens krona, universums enda andliga väsen, kommer hennes tankar att vara falska och skadliga och ur stånd att tjäna de verkliga målen för den mänskliga existensen på jorden.
/…/
Människan skapade verktyg och vapen för att utvidga sina somatiska förmågor. Men att vila ut sig på sina proteser, såväl elektroniska som hushållsmässiga, betyder inget annat än att sjunka ned i intellektuell och moralisk stagnation.
Människan måste i själva verket besluta sig för att slita sig loss från dessa stillasittande och letargiska tendenser, och på nytt bemöda sig om att överskrida sina andliga och till och med somatiska förmågor.
/…/
Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!!
En ny civilisation! Omedelbart!
/…/
Alla civilisationer har alltid varit grundade på abstraktioner, i stil med rätten till jord eller arv och hela den /…/ moraliska utrustningen var endast skapad för att försvara dessa rättigheter mot ”det Andra”, det Främmande.
”Horror Vacui”, den rumsliga ångesten inför omgivningen, manifesterar sig genom smärre överkompensationer gentemot grannarna, vilka man upplever vara fiender.
Hittills har ingen civilisation någonsin varit helt och hållet baserad på människans medfödda sinnliga betingelser. Människan, som vill erövra den kosmiska rymden, måste avstå från att försvara sig och framför allt från att tillverka vapen!!
/…/
En annan form av den excentriska förnimmelsen är kärleken. Men /…/ i allmänhet förstår ingen i dag kärleken som ett framför allt extatiskt tillstånd

/…/

Människans existens på jorden är omgärdad av gåtfulla fenomen som hon inte kan förklara. /…/
Först och främst är föreställningen om materien och om orörlig och död materia fullständigt falsk.
Allt rör sig i rytmer och intervaller som är ytterst varierade, men ”vågformade”.
/…/
För det rör sig inte om att samla informativa ”resultat” för att ”lagra” dem i datorer eller magnetofoner, det rör sig om att dra slutsatser utifrån helt nya grundvalar för biologisk och fysisk förnimmelseförmåga. /…/
Det finns vara en enda förklaring:
att den mänskliga förståelsen hittills varit oförmögen att gissa sig till karaktären hos dessa fenomen, som med stor sannolikhet överskrider den elektroniska informationens karaktär.
Om vi kontinuerligt fastställer och begränsar våra undersökningar till radiovågor och apparater som datorer eller magnetofoner berövar vi oss som en följd alla möjligheter att utvidga vår förnimmelseförmåga, för att inte tala om vikten och nödvändigheten av att överskrida den. Det vore nödvändigt att registrera den direkt genom vår kropp.
Men vilken excentrisk förnimmelse bör det egentligen röra sig om?
Man får aldrig glömma att alla proteser, mekaniska såväl som elektroniska, endast uppfunnits för att allt mer utveckla och utvidga kunskaperna och medvetandet om människans förnimmelseförmåga.
Således är det uppenbart att de kroppsliga förnimmelserna är koncentrerade i organen och i nervsystemet, det vill säga att de är egocentriska.
/…/
”Känsliga” personers allergier skulle kunna upptecknas i framtiden.
Allergier är inte uteslutande depressiva fenomen, oftast medför de känsligheter som är jämförbara med en radars uppteckningar. Även om de fortfarande förminskas som sjukliga fenomen kommer de i utvecklingen av excentriska förnimmelser ofta att erkännas som registreringsförmågor /…/
Med upplösningen och överskridandet av de borgerliga förhållandena måste det utvecklas en ny föreställning om förnimmelsemässiga registreringar och evolutioner. Annars kommer det socialpolitiska fortskridandet inte att finna något verklige rättfärdigande.
/…/
Den yttersta konsekvensen vore en stegring av vår excentriska förnimmelse så att vår kropp blir redo för en hypersensitivitet som är nödvändig för en mänsklig utveckling som inom en snar framtid överskrider all hittills känd förnimmelseförmåga.

/…/

Om vi nått fram till en viss gräns för utvecklingen av våra psykomorfologiska förmågor, måste vi tydligt se att våra proteser av alla slag med nödvändighet allt mer blir till elektromekaniska apparater och förlopp.
Men övermänniskan är utanför alla dessa inrättningar. Homo Sapiens är överskriden, hon är inte längre tvungen att överskrida sig själv.
Här är den patologiska gräns bortom vilken det blir nödvändigt att överge hela det förflutna och hela nuet och att förutse en framtid på helt och hållet okända grundvalar.
Att utgå från nollpunkten, det är vår timmes stora krav och stora fråga. Det kan inte röra sig om en antivetenskap, och inte heller om en antikonst, utan om en återkomst till det så att säga ”preadamitiska” övermedvetna omedvetna.
/…/
Det nya medvetandets människa måste överge anfallet, ägandet, egendomen och härskandet över andra.
Hon måste avstå från sin svaga förmåga att tänka, och hon måste avstå från begäret att veta det som aldrig kommer gå att veta:
vem och vad har infört livet på jorden, och varför lever vi i tvetydigheter och situationer som vi aldrig har velat.
Hjärnan är blott ett organ skapar för ett hermeneutiskt dagsbruk
/…/
Människan måste äntligen börja avgifta sig /…/ från sina känslor av underlägsenhet och överlägsenhet, vilka beror på tusentals år av tvetydigheter. /…/
Vi tror lätt på vår hjärnas artificiella uppfinningar, trots att den inte ens kan tänka, den håller oss kvar i en similirädsla av underlägsenhet och ger upphov till våra groteska överkompensationer.

/…/

Om man måste konstatera att man inte kan svara på ett problem, eller att man inte vet hur man ska förklara ett fenomen, måste man tiga eller iaktta absolut tystnad i stället för att brodera ut fantastiska hypoteser som i sista hand inte uppklarar någonting, grunden förblir ”hermeneutisk”, ”hemlig” och oförklarlig.
Den ametafysiska aktionen skulle följaktligen innebära att tiga och veta att det inte finns något svar, åtminstone för tillfället. Att tiga kräver stor själslig styrka och likgiltighet inför de omdömen om fenomenen som omger oss.
Att människan är ytterst nyfiken, det är fint, men inte alls bra, och man får aldrig ge efter för sina behov eller önskningar att lära känna det som sannolikt aldrig kommer gå att lära känna eller förklara, av det enkla skälet att människan inte förfogar över något organ som är förmöget att registrera grunden till Universum, som sannolikt inte förstår sig själv!
Att veta allt är vulgärt och man måste veta att man aldrig kommer att veta vad ”oändligheten” eller ”evigheten” är – begrepp som går långt bortom vår förståelse.

Utdrag ur Raoul Hausmann, Den excentriska förnimmelsen i översättning av Gustav Sjöberg (Eskaton, 2017). Ursprungligen utgiven som La sensorialité excentrique (1970).