adorno

Adorno om skiljetecken

Inte i något av sina element är språket mer likt musiken än i skiljetecknen. Komma och punkt motsvarar halv- och helkadensen. Utropstecken är som ljudlösa cymbalslag, frågetecken som uppåtstigande fraser, kolon som dominantseptimackord; och skillnaden mellan komma och semikolon kan bara uppfattas rätt av den som känner skillnaden i tyngd mellan starka och svaga fraseringar i den musikaliska formen. Likväl är den motvilja mot skiljetecken som växte fram för femtio år sedan, och som ingen uppmärksam betraktare helt lär kunna undandra sig, kanske inte så mycket ett uppror mot ett ornamentalt element som ett uttryck för hur starkt musik och språk strävar åt olika håll. Det kan trots allt knappast betraktas som en tillfällighet att musikens beröring med de språkliga skiljetecknen var bunden till tonalitetens schema, som sedermera fallit sönder, och att den nya musikens strävan med viss rätt kunde beskrivas som ett försök att skapa skiljetecken utan tonalitet.

/…/

Utropstecken har blivit outhärdliga, som auktoritära gester genom vilka författaren utifrån försöker skapa ett eftertryck som fattas hos saken själv, /…/
Utropstecknen i expressionistiska texter påminner i dag om miljonsiffrorna på sedlar från den tyska inflationen.

/…/

Anföringstecken bör man bara använda där man anför något, vid citat, och möjligen där texten vill distansera sig från ett ord som den refererar till. Som medel för ironi är de förkastliga. De fritar nämligen författaren från den anda vars anspråk är ovillkorligen inneboende i ironin, och de förbryter sig mot ironins själva begrepp genom att skilja den från ämnet och framställa omdömet om detta som avgjort på förhand. De rikligt förekommande ironiska citattecknen hos Marx och Engels är skuggor som det totalitära förfarandet på förhand kastar över deras skrifter, vars avsikter var motsatsen: det frö ur vilket det Karl Kraus kallade Moskvavälska slutligen växte fram.

/…/

Testet på en författares sensibilitet ligger i sättet att hantera inskott. /…/
parenteser lyfter ut inskottet ur meningen helt och hållet, skapar liksom enklaver, medan inget som förekommer i god prosa borde vara umbärligt för helheten; genom att erkänna en sådan umbärlighet ger parentesen i det tysta upp anspråket på den språkliga formens integritet och kapitulerar inför den pedantiska obildningen. Tankstrecken däremot, som dämmer upp inskottet i meningsflödet utan att spärra in det i ett fängelse, bevarar såväl relationen som distansen.

Theodor W. Adorno: Skiljetecken
Ursprungligen publicerad som Satzzeichen, 1956.
Översättning av Jim Jakobsson publicerad i Med andra ord 74 (mars 2013)

Adorno: Minima Moralia, § 99

99
Guldhalt. Av de begrepp till vilka den borgerliga moralen har krympt ihop sedan dess religiösa normer har upplösts och de autonoma formaliserats, är äkthet ett av de viktigaste. Om man inte längre på allvar kan kräva något annat av en människa, så kan man åtminstone kräva att hon alltigenom är vad hon är. /…/
I Nietzsches texter står ordet äkta redan över allt ifrågasättande och får passera utan begreppsanalys. För fascismens svurna och osvurna filosofer blir slutligen världen av typ egentlighet, heroiskt uthärdande i den individuella existensens Geworfenheit, gränssituation m.m. bara medel att usurpera ett religiöst patos utan något som helst religiöst innehåll. /…/
Osanningen ligger i äkthetens eget substrat, individen. Om världshistorien styrs av principium individuationis, såsom antipoderna Hegel och Schopenhauer gemensamt insåg, så blir föreställningen om en jagets yttersta och absoluta substantialitet ett sken som skyddar den bestående ordningen samtidigt som dess väsen redan befinner sig i förfall.
Ekvationen äkthet och sanning är ohållbar. Just en fördomsfri självbesinning – det förhållningssätt Nietzsche kallade psykologi – dvs en strävan att nå fram till sanningen om en själv, avslöjar gång på gång, redan ifråga om barndomens första medvetna upplevelser, att de impulser man skärskådar inte är alldeles “äkta”, utan alltid innehåller något av efterapning, spel, önskan att vara annorlunda. Försöken att finna varats obetingade urgrund genom att fördjupa sig i den egna individualiteten, i stället för att undersöka dennas sociala betingelser, leder rakt in i den dåliga oändlighet som äkthetsbegreppet alltsedan Kierkegaard har varit avsett att driva bort. /…/
Vad som träder oss till mötes som ursprunglig entitet, som monad, är i själva verket ett resultat av en samhällelig avsöndring från samhällsprocessen. Just såsom absolut är individen en ren reflektionsform av egendomsförhållandena. /…/ Hela dess innehåll kommer från samhället, eller åtminstone ur objektrelationen. Det blir desto rikare, ju friare det utvecklar sig i den relationen och återspeglar den, medan den avgränsning och förstelning som det uppfattar som ursprunglighet just därmed begränsar det, gör det fattigare och kommer det att krympa. /…/
Den som inte vill förtorka tar hellre på sig det oäktas stigma. Detta lever på det mimetiska arvet. Det humana uppstår genom efterapning: en människa blir till människa överhuvud taget först genom att imitera andra människor. I detta beteende, som är kärlekens urform, ser äkthetens överstepräster med fasa spåren av en utopi som skulle kunna rasera maktens byggnadsställningar. Att Nietzsche, som plockade sönder själva sanningsbegreppet, dogmatiskt hejdade sig inför begreppet äkthet, avslöjar honom som det han minst av allt ville vara, en sann lutheran, och hans vredesutbrott mot skådespeleriet är besläktade med den antisemitism som upprörde honom hos ärkeskådespelaren Wagner. Det var inte för skådespeleri han borde ha anklagat Wagner – för all konst, och musiken framför allt, är släkt med teater, /…/ – utan för att vara en skådespelare som förnekade att han var det. /…/
Om något “själv” kan man i varje fall inte tala som något slags ontologisk grundprincip, utan på sin höjd teologiskt som en Guds avbild. Den som vidhåller ett själv fristående från de teologiska begreppen bidrar till rättfärdigandet av det diaboliskt positiva, det nakna intresset. /…/
Hela innerlighetsfilosofin med dess låtsade självförakt är bara en yttersta sublimering av den barbariska brutalitet som hävdar att den som var först på platsen har större rätt, och självets prioritet är lika sanningslös som den är hos alla som hävdar en hemortsrätt. /…/
Ju tätare världen inrutas i det av människor fabricerades nät, desto krampaktigare hävdar de som åstadkommit det sin egen naturvuxenhet och ursprunglighet. Upptäckten av äktheten som den individualistiska etikens sista bålverk är en reflex av den industriella massproduktionen. Först i och med att stora mängder av standardiserade varor i profitsyfte utmålas som unika, utvecklas som antites till detta, men efter samma kriterier, idén om det oreproducerbara som det egentligt äkta. Dessförinnan var frågan om äkthet lika ointressant som frågan om originalitet, som var helt okänd ännu på Bachs tid.

Theodor W. Adorno: Minima Moralia
Arkiv förlag, 1986 [1951]