anyuru

Johannes Anyuru, “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017)

Jag tänkte på ord den vintern. Svensk, till exempel. Du var svensk om svenskarna tyckte att du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk, som ibland fick mina klasskompisars skrattande ansikten att likna masker klippta ur plast och papper.
En tomhet.

/…/

Jag tror inte längre att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut.
Det som hänt i den värld jag kommer ifrån var att det hade varit kaos i Kaningården, skjutningar och bilbränder och sånt, balagan, och många av husen var dessutom förstörda av mögel, så till slut tömte politikerna området på folk och byggnaderna stod tomma, och då började ett företag sätta flyktingar i dem, och när flyktingarna utvisades blev det en av platserna där sverigefiender hamnade.

/…/

“Alltså den där undersökningen. Jag tror att den hade att göra med tomheten.” Ibland när hon talade mumlade hon på det sätt barn gör när de är rädda att bli bestraffade. “Den fanns inuti orden, och gjorde så att det inte längre var skillnad på sånt som det skulle vara skillnad på. Yani en muslim och en terrorist. Eller en sjuksköterska och en väktare. Det var ingen skillnad mellan blodet i mina ådror och Amins kniv. Det var ingen skillnad mellan mitt hjärta som slog och bomberna som sprängdes i Algeriet.”

/…/

Mina skor klafsade när jag reste mig: många plockade bort fläsket från sina tallrikar och slängde det på golvet, så att ett lager av gråaktigt, mosigt kött bildades under borden och stolarna. /…/
Varje dag hade vi lektioner i Hus K, en gul tegelbyggnad som en gång i tiden måste ha varit en riktig skola, för det fanns en lekställning och en asfalterad fotbollsplan utanför. Det var olika lärare varje dag: typ en gång var det en svensk kille i min egen ålder som pratade om att män måste byta blöjor och dammsuga, och nästa gång satte en av väktarna på en tecknad film om hur barn blir till, med spermierna som små vita ubåtar och sånt, och nästa gång var det nåt annat igen. Lärarna kallade sig för demokratientreprenörer och yttrandefrihetscoacher och samtalsaktivister, och skrev upp sina namn på whiteboarden.
Den här dagen var läraren en äldre man med grå dreads i en knut i nacken och en massa brons- och tygarmband. /…/
Läraren började mala på om sin yttrandefrihet och det dära, rätten att häda, och visade oss planscher med Göran Lobergs teckningar som vi alla hade sett hundratals gånger redan, i medborgarkontraktet och i skolan och på allas profilbilder på nätet varje år när det var den sjuttonde februari. Sen delade han ut papper och pennor och bad oss rita egna teckningar. Sa att det var en möjlighet att bryta en psykologisk låsning.
/…/

Jag undrade vad i människosjälen som kom upp till ytan i form av idéer om att tiden gick att lämna och sen åter träda in i som när man rörde sig mellan rummen i ett hus. Någon dröm om att allt inte var slutgiltigt.

/…/

Ibland var det som om orden vi sa till varandra inte var språk längre, utan läten som stöttes upp ur våra strupar, ihåliga ljud som kanske liknade vindens visslande i en trasig fläktventil.
Skinkan hade små hål där köttmassan stelnat runt luftbubblor. När jag plockade bort den från brödet betraktade pappa mig med en slocknad, likgiltigt forskande blick. Jag slängde den på golvet och lyfte brödet mot munnen. Det måste ha blivit vinter, för ett par snöflingor föll in i matsalen genom ett trasigt fönster högt uppe längs taket.
Jag höll tillbaka en kväljning och tog en tugga.
Det var inte på grund av hunger som jag gjorde det, till slut, utan för att pappa snart skulle ge vika, och om han gjorde det skulle han passera en gräns och upphöra att vara den han var. Min förälder, pappa som tog hand om mig, och som hade lärt mig skrivandets tystnad med sin egen.
Han kastade sig över sitt eget bröd. Slickade till och med på fingrarna och samlade upp de sista smulorna från tallriken, och medan han gjorde det trodde han att han räddade mig från det som jag räddade honom från.

/…/

Det var då, i en inrökt lägenhet i ett avfolkat Mellansverige, som jag började förstå att flickan inte var ensam om sin sjukdom, att inte bara vansinnet utan också dess specifika uttryck hade kommit ifrån al-Mima: tortyren hade av någon anledning blivit begriplig för offren med hjälp av fantasier om att den var en öppning till andra tider och liv.

/…/

Om jag hade varit en riktig poet, som Rabia eller den blinda kvinnan ifrån Iran, hade jag aldrig behövt skriva ner alla de här händelserna, som ändå känns som lögner, för jag hade kunnat skriva en dikt som höll fram orden ett och ett och visade hur trasiga de var i min tid, hur de liknade alla andra bortkastade saker som låg överallt i Kaningården.
Ord som gamla kylskåpsdörrar och halva tegelstenar, ord som inte dög till någonting, ord som innanmätet ur bilar och tvättmaskiner. Buckliga, rostiga ord, ord som räfflade slangar och trasiga kläder och mattor, ord som du inte ens ville röra vid utan handskar.

/…/

“Former i blåsande sand. Jag har börjat förstå att tiden är ett tunt lager av biologiskt material som lägger sig över tingen.” Han krafsade på en sårskorpa i pannan. “Kanske är tiden bara ett lager flagnande hud på en hotellkudde i ett rum där en skandalomsusad konstnär har gömt sig ett par nätter”, la han till, med en självironisk ton som fick mig att känna en viss sympati för honom.
Han fick loss ett torrt fjäll ur pannan och tittade på det.
“Numera är det rasisterna som sköter den traditionella konstnärliga hanteringen”, sa han, ett infall, en tanke ur sömnlösheten. “Det vill säga att det idag är rasisterna som utför provokationen som får folk i karnevalsstämning.”

/…/

“Vad tortyren gör”, sa han, “är att visa upp kroppen på ett slags scen. Den visar att inget annat än kroppen spelar roll. Inte sant?”
“Kanske det”, sa jag, inte för att jag inte förstod resonemanget, utan för att jag inte nödvändigtvis ville bli indragen i hans tankevärld.
“Tortyren visar hur omöjligt det är att ha en kropp och samtidigt inbilla sig att det finns ideologi, religion, kultur, inte sant? Tortyren visar inte bara den torterade, utan oss alla, hur skrattretande det är att överhuvudtaget vara en varelse av kött och hud och nerver som inbillar sig att vissa saker är heliga. Förstår du hur jag tänker?” /…/
Jag frågade honom om han trodde att det var vår dödlighet som gjorde oss mänskliga – ett försök att tränga igenom samtalets akademiska yta och nå in i något annat – men han skrattade bara åt frågan. /…/
“Du borde ha tänkt färdigt tanken”, sa han. “Om döden gör oss mänskliga, vad gör då konsten, som gör oss odödliga?” Bilden hackade till igen och hans hesa, kroppslösa röst sa: “Gör den oss omänskliga?”

/…/

En gång hade jag frågat henne följande: om den framtid hon mindes gick att stoppa genom att hindra attacken, betydde inte det också att folkmordet, ur ett visst perspektiv, var rättfärdigat, eller åtminstone berodde på muslimerna själva? Men tänk om det var tvärtom, tänkte jag nu. Om det inte ens gick att stoppa de bilder hon mindes, bilderna från hennes framtid. Fanns det då inte en kraft i världen som löpte djupare än historiens ytliga skeende? En hemlig kraft. En omöjlig kraft. En storm.

Utdrag ur Johannes Anyuru, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Norstedts, 2017).

Advertisements