arbete

Om lönearbete och tanken om ett samhälle

Den som saknar ett arbete befinner sig som bekant i det så kallade utanförskapet. /…/
Emellertid har arbete och konsumtion i mångt och mycket frikopplats från varandra – genom alla upptänkliga former av kreditköp /…/
Det sätt som vår tids konsumtionsinriktade kultur bidrar till upphöjandet av arbetet visar sig snarare genom att den riktigt framgångsrika människan – den store mannen – betraktar och förhåller sig till sitt arbete som till ett konsumtionsobjekt. /…/ Arbetsuppgiften, allra helst i projektform, blir på det sättet någonting som konsumeras, väl avgränsad i tid klaras den av och läggs till listan av gjorda saker.
/…/
den intimisering av det offentliga rummet som, enligt sociologen Richard Sennett, bidragit till att frihet inte ses som ett möjligt begrepp för att beskriva hur mänskligheten som sådan skulle kunna organisera sina liv. Frihet har blivit friheten att särskilja sig från mängden: valfrihet.
/…/
Den minskade betydelsen och förekomsten av legitima sociala sammanhang utanför jobb-och-konsumtions-cykeln – såsom familje- och föreningsliv – bidrar till att jobbet blir en plats som för många människor får stor betydelse för själva möjligheten att upprätthålla ett fungerande jag och en identitet. På detta tema har psykologen Ilene PHilipson skrivit en belysande fallstudie, där hon menar att tendenser till emotionell investering i arbetet och arbetsplatsen kan ses som sätt för individen att söka undkomma den negativa friheten
/…/
I den politiska debatten tycks alltså arbete vara det övergripande målet i alla läger. Arbetet får en roll att spela vilka sociala problem vi än talar om, det kan vara den så hett önskade integrationen av människor i det förment svenska, det kan vara kvinnors – alltjämt – underordnade ställning, det kan vara frustrerade ungdomars desperata försök att göra sina röster hörda. Allt detta anses kunna lösas genom att skapa mer arbete. Så frikopplas arbetet till och med från sin grundläggande funktion som försörjningskälla, och kanhända är det denna ursprungliga relation mellan arbete och försörjning som gör det absurt för många att ifrågasätta arbetets roll i samhället. /…/
Arbetet blir sålunda samhällets centrum, verksamheter som inte kan inordnas under lönearbetets begrepp betraktas med misstänksamhet och utsätts för hurtiga tillrop om marknadsanpassning. Härmed förskjuts till och med själva betydelsen av samhället.

utdrag ur Zaskia A. Fager, “Att trampa vatten. Om lönearbete och tanken om ett samhälle”, publicerad i Subaltern 2/2013

Om att avskaffa arbetet (och på köpet även konsten)

ARBETET
I början av 1900-talet slogs våra arbetande mor- och farföräldrar för rätten till mat på bordet och tak över huvudet. Genom ansträngningar och uppoffringar vi absolut inte vill förneka dem äran av lyckades de käma till sig ett samhälle som var behagligt att leva i under nästan en hel generation.
Idag har arbetet och den romantik som omgärdat detta och dessutövare spelat ut sin roll som smörjmedel i klasskampen. Någon egentlig klassskillnad mellan arbetare och tjänstemän finns inte idag. När arbetarklassen tagit plats i sina tv-soffor tynade samhällsengagemanget bort i samma takt som deras arslen svällde.

Dagens ofta välbeställde arbetare har fräckheten att klamra sig fast vid sin underklassidentitet och ständigt ropa efter allt större bekvämlighet, men bara åt sig själv och i förlängningen möjligen den omedelbara familjekretsen. Genom att dessa par ger sig själva den av hävd ärorika titeln “arbetare” blockeras klasskampen för samhällets verkliga underklass, de arbetslösa, underbetalda, utstötta, diskriminerade.

Det finns inget politiskt parti för vilket “rätten till arbete” är något annat än en självklarhet och “full sysselsättning” något annat än ett självändamål.

Vi vet inte varför makthavarna vill att arbetslösa medborgare ska må dåligt, men vi vet att de lyckats med sina föresatser.

Vårt förslag, måhända en smula skämtsamt presenterat, men i grunden seriöst, är att helt avskaffa kroppsarbete i traditionell mening (det finns knappt något som inte skulle skötas bättre av robotar), men behålla själva ritualen. Människor ska fortfarande kunna samlas och utföra fullständigt meningslösa sysslor, vi vill bara rationalisera bort förespeglingen om nytta.

Det bästa sättet att genomföra denna förändring är att låta det nya arbetet ersätta en annan samhällsfunktion som idag blivit helt obsolet: konsten.

DET HÄR ÄR STRAFFET, FYLKINGEN 2005

ur Pontus Lundkvist: Okända djur (Galago 2008)