arendt

Befria oss från friheten!

Den liberala retoriken är tydlig: det som ska vara fritt, det är valet. Och det är valet av olika artiklar eller tjänster för konsumtion som ska vara fria. Den kapitalistiska liberalismen har inte utvecklat någon retorik kring människors behov av att kunna röra sig fritt på gator och torg, utan rädsla för hatbrott eller övergrepp. /…/ Friheten görs till en fråga om val allt medan den undermineras som rätt. Den blir konsumtion, och inte handlande. Det är definitionen av kundfriheten. Det finns ingen annan frihet än den som tillhör kunden. Och det är bara kunden som är fri.

I kundfrihetens epok hör friheten med självklarhet till individen. /…/ I kundfrihetens tidevarv hävdas att det inte finns någon kollektivitet som inte är av ondo, som inte kväser individen och det fria valet. /…/

För att finna en frihet bortom kundens kan vi gå till Hannah Arendt. /…/
Arendt visar på en egen idé om friheten, som inte är förenlig med vare sig existentialismen, upplysningen eller liberalismen. Hos Arendt blir vi fria genom andra – genom den störning det innebär att beblandas med andra kroppar och existenser. Det är en radikal tanke. Den är också genuint antiheroisk. /…/
Vi väljer inte vilken stat vi föds in i, och vi väljer inte de medborgare som vi delar vårt bröd med. Och det är, för Arendt, just detta utkastande, detta icke-val, som är den paradoxala grunden för vår verkliga frihet. Frihet är inte någonting vi kan söka oss mot. Den tvingar sig på. Friheten föds inte i ett gudlöst mörker eller någon avgrund. Den har ingenting att göra med den fullständigt meningslösa gesten att välja materiella föremål eller tjänster för konsumtion. Friheten är i stället något som iscensätts i ett sammanhang, och den visar sig inte som ett öppnande av oändliga möjligheter, utan snarare som ett störande av vårt synfält. /…/

Om vi ska tänka frihet genom pluralitet och mångfald, och varken grunda den i förnuftet eller intet, utan i skillnader, då måste vi inte bara acceptera utan också bejaka att andra människor och former av vara kommer att flikas in i vårt sätt att se, handla och tänka. Det strider kanske mot våra intuitioner om hur frihet kan manifestera sig. /…/

det slående hos Arendt är hennes paradoxala vilja att rama in varje möjlig tanke på frihet i kontingenta lagar, kollektiva gemenskaper och offentliga rum. Det finns inget möjligt handlande bortom de väggar som skapas av andras kroppar, kulturella objekt och bilder. Vårt fria handlande är inte iscensättandet av en suverän vilja. Det är snarare resultatet av en förmåga att ta till sig andra perspektiv, synsätt och sätt att varsebli. /…/
Friheten stiger fram liksom oväntat, genom en dialektik mellan enskilda varelser och offentlighetens kollektivitet, vare sig denna kollektivitet är aktuell eller förväntad.

Utdrag ur Cecilia Sjöholms artikel “Befria oss från friheten! Om att gå bortom individualismen med Hannah Arendt”, ur Subaltern 2–3/2014.

Advertisements

Kritik av en förnuftsmässig självgodhet

Eichmanns gärningar, menade Arendt, var inte resultatet av någon demonisk natur, utan av banala dygder respektive brister som plikttrogenhet, karriärlystnad och tanklöshet. Konsekvenserna av hans gärningar var monstruösa, avsikterna banala. Poängen är att ondskan därmed hamnar i ett nytt ljus: den har egentligen ingen egen existens; ondskan är till syvende och sist inget annat än brist på tänkande.
En aspekt av det synsättet är en närmast cartesiansk föreställning om tänkandet som en essentiellt mänsklig färdighet. Idén utvecklas i inledningen till första delen av The Life of the Mind: /…/ Om människan är ett förnuftigt djur är det själva förnuftigheten som håller det onda borta: “frånvaro av tänkandet är inte dumhet; /…/ det är snarare tvärtom, att gemenhet kan orsakas av frånvaro av tänkande”. Det är något frapperande klassicistiskt över denna förnuftstro. Arendt anklagar kryptiskt de tyska idealisterna, med Hegel i spetsen, för att agera som om Kant inte hade funnits – frågan är om det inte är mer komprometterande att hennes eget resonemang ger sken av att varken Auschwitz eller Hiroshima någonsin ägt rum. Om dom bara hade tänk efter…
Peter Dews kommentar om Fichte passar därför in också på Arendt: “Fichtes tilltro till förnuftets kraft lever vidare i den samtida övertygelsen om att ifall vi bara sätter in tillräckligt mycket kunskap och politisk beslutsamhet så kan vi – i princip – organisera mänsklighetens gemensamma liv på basis av fred och rättvisa.”
Det finns anledning att “slutligen också lära sig misstro tänkandet självt”, skriver Nietzsche vid ett tillfälle i Bortom gott och ont. För kan inte just tänkandet “ha spelat oss det största sprattet? Och vilken garanti finns et för att det inte skulle fortsätta att göra vad det alltid har gjort? Allvarligt talat: tänkarens oskuld har något rörande och vördnadsbjudande över sig”. Som vanligt hos Nietzsche vetter kommentaren åt en mängd håll och möjliga tolkningar; bland annat öppnar den för en kritik av en förnuftsmässig självgodhet som är vanlig inom all humaniora – Arendts inflytelserika syn på ondska är bara ett exempel på hur tänkandet koncipierar sig självt som ondskans motståndare par excellence.
Men även om det inte alltid görs så oförblommerat som hos Arendt, är det en bild av tänkandet som är svår att ta sig ur. Ska man tro Gilles Deleuze bygger större delen av den västerländska filosofihistorien på en bild enligt vilken tänkandet som sådant står i en naturlig relation till sanningen. Tänkandets goda natur, att det är predestinerat att nå fram till det sanna och inte det falska, är så att säga en utgångspunkt för tänkandet, en grund som alltid är förutsatt innan filosofen tryggt skrider till verket. Den misstro Nietzsche efterlyser är ur den synvinkeln lika svår som nödvändig att upprätthålla.

Anders Johansson: Göra ont. Litterär metafysik (s. 41–43).