benjamin

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment från 1921, fulltext)

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad ur Ord och bild 5/2006.

Advertisements

In the beginning was the copy (Eva Geulen on Walter Benjamin)

Authenticity is a belated effect. In the beginning was not the original, but rather the reproduction, which makes the concept of authenticity posible in the first place. Authenticity becomes ‘authentic’ only against the background of reproducibility. That means, however, that authenticity is compromised from the start, inauthentic from the start, for its origin lies not in itself, but rather in its opposite, reproduction.
Like authenticity, the aura is essentially determined through its loss. The decline does not happen to, but rather constitutes the aura. The content and contours of the definition of the aura are determined by the fact that it appears only as it is disappearing.
/…/
However, the loss of the aura requires no further explanation, for the aura itself is the explanation. To the extent that Benjamin attempts to circumscribe history ‘in its name’, the aura is just as much the result of a shattered tradition as the act, the deed of shattering. That is why the aura is not a concept in the classical sense, but rather in the Hegelian one: act and result at once. That a concept such as the aura has at all become conceivable is thus a sign that art is no longer auratic. But the fact that Benjamin describes the history of art from the perspective of its aura, and the manner in which he describes this, gives the concept performative qualities.

Eva Geulen: “Under construction. Walter Benjamin’s ‘The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction'”
In Gerhard Richter (ed.): Benjamin’s ghosts. Interventions in contemporary literary and cultural theory
Stanford University Press, 2002

Afformative, Strike

Werner Hamacher: “Afformative, Strike: Benjamin’s ‘Critique of Violence’
In Andrew E. Benjamin & Peter Osborne (edts): Walter Benjamin’s Philosophy: Destruction and Experience

Routledge, 1994

111: “This more powerful law is the law of historical change and internal structural transformation, dictated by the ambiguity of being both means and end. In connection with this ambiguity, Benjamin speaks of a ‘dialectic’ and its ‘law of oscillation’ (Schwankungsgesetz).”

114: “‘Upon the breaking of this cycle maintained by mythical legal forms’, Benjamin now writes, ‘upon the deposing [Entsetzung] of law with all the forces on which it depends as they depend on it, finally therefore upon the abolition of state forces, a new historical age is founded’.”

115: “Pure violence does not posit, it ‘deposes’; it is not performative, but afformative.”

116: “Deposing is thus not encompassed by any negation, is not directed toward anything determinate – and therefore is not direted. Deposing could not be the means to an end, yet it would be nothing but means. It would be violence, and pure violence, but therefore entirely non-violent.”

117: [Benjamin writes that] “pure means are never those of direct, but always those of mediated, solutions. They therefore never apply directly to the arbitration of interpersonal conflict, but do so only by way of things. the sphere of pure means unfolds in the most material human realm – conflicts relating to goods. For this reason technique [Technik] in the broadest sense of the word is its most proper domain.”

117: “Language in its mediality is pre-positional, preperformative – and, in this sense, afformative. Even before and even during its performative effects, language does not initially lay the foundation for anything outside itself”.

118: “Language is not a medium that can be measured against ‘an objective state of affairs’ – a standard verifiable independently of this medium and already available outside itself. Rather, language is the articulation of a mediacy prior to any distinction between ‘true’ and ‘false’ and is therefore not subject to that distinction. /…/ Mediacy is the field of afformation. Whoever speaks is afformed and afforms.”

119: “On Benjamin’s account, the technique of language as pure means (and thereby as pure violence), which enables peaceful agreements and ‘mutual understanding’ independently of any legal order, has its contemporary political ‘analogue’ in the strike, specifically in the proletarian general strike. /…/
Benjamin explicitly refers only to George Sorel’s /…/ distinction between the political and the proletarian general strike.”

120: “For whereas the political general strike is only concerne with inverting the relation of domination, and is still based on the preservation and strenghtening of state violence, the proletarian general strike aims at nothing less than the abolition of the state apparatus and the legal order maintained by it. /…/
the proletarian general strike is pure means, not means to an extortion that would affect modifications in the working conditions, in the distribution of power or the power structure and as such would be violent. Rather, it is a non-violent means of annihilation of legal as well as state violence. /…/
This strike, directed toward the annihilation of state violence by way of suspension of all positing violence – in other words, directed toward nothing – can be described as being without intention.”
120-121: “For Benjamin, the strike is the social, economic, and political event in which nothing happens, no work is done, nothing is produced, and nothing is planned or projected.”

125-126: “Unlike historical-transcendental pragmatics, which are oriented toward historical forms of linguistic and social action, Benjamin’s sketch of a politics of pure means is a theory not of positing, producing and presenting, not of forming and transforming action, but a theory of the abstention from action”.

128n12: “the use of afformative event is to contrast with the use of performative act – implying that afformatives are not a subcategory of performatives. Rather, afformative, or pure, violence is a ‘condition’ for any instrumental, performative violence and, at the same time, a condition which suspends its fulfilment in principle. /…/
The afformative is the allipsis which silently accompanies any act and which may silently interrupt any speech act.”