benn

Gottfried Benn (1953) om den moderna människans resignation och eufori

Ordet “nihilism” kanske är bäst att undvika. Nihilism är ju sedan två årtionden tillbaka ett närmast innehållslöst begrepp. Vi har – för att använda ett annat modernt uttryck – integrerat begreppet, det vill säga att vi har tagit det till oss och tillgodogjort det. Den moderna människan tänker inte nihilistiskt, hon bringar ordning i sina tankar och skapar en grundval för sin existens. Denna grundval bottnar för många människor i dag i resignation, men resignation är inte samma sak som nihilism. Resignationens perspektiv leder ända fram till mörkrets rand, men det bevarar sin hållning också inför detta mörker.

Något annorlunda förhåller det sig med pessimismen. Hos en människa som tänker tycks den vara en outplånlig affekt. /…/
Eller så behöver vi bara tänka på Asien och på buddhismen som är själva inkarnationen av allt det som pessimismen innebär av uttryck och form: utplåning – utslocknande – ett stjärnlöst intet – en pessimism av existentiell art med en uppenbar inriktning på förstörelse av allt liv i grunden. Mot denna bakgrund kan man säkert hålla med mig om att allmänheten av i dag inte är verkligt pessimistisk. Denna allmänhet är, det måste särskilt betonas, positiv. Trots krig och fältslag, trots den politiska utsiktlösheten och den stora förstörelse som tänkandet i sig har åstadkommit, är mänskligheten av i dag euforisk. På många håll framträder en bild av en mänsklighet som tror att den i grunden inte kan förlora något, och denna tro är varken religiös eller cynisk; den har snarare drag av vital trygghet, vilket är mycket förvånande.

Utdrag ur Gottfrid Benn, “Nihilistisk eller positiv?” (1953), skriftligt svar på en förfrågan från Radio Zürich. Översättning av Peter Handberg, i Det moderna jaget (Symposion, 1999)

Advertisements

Gottfried Benn: Till utgivaren av ett sydtyskt månadshäfte (Brev från Berlin, 1948)

Berlin, sommaren 1948

Som svar på er förfrågan om ett bidrag till Merkur tillåter jag mig att göra följande kommentar: Jag befinner mig i den besynnerliga situationen att vara utesluten och avstängd från all litteratur sedan 1936; ännu i dag står jag oförmögen kvar på listan över oönskade författare. Jag kan därför inte, efter så lång tid, besluta mig för att åter träda inför offentligheten med ett bidrag som kanske skulle kunna passa i tidskriften eller stämma överens med smaken hos en utgivare, vars publiceringsrätt grundar sig på att han håller sig inom vissa ramar. Jag måste själv exakt kunna bestämma bidragets innehåll och omfång och få det att uttrycka mina nya idéer. /…/
Berömmelsens vingar är inte vita, säger Balzac; men om man, som jag, under de senaste femton åren har kallats för svin av nazisterna, idiot av kommunisterna, intellektuellt prostituerad av demokraterna, renegat av emigranterna och patologisk nihilist av de religiösa, så är man inte så där överdrivet angelägen om att få träda inför denna offentlighet igen. I synnerhet som man inte känner sig innerligt förenad med den. För egen del har jag likväl inte avstått från att ta del av de senaste tre årens litterära produktion. Mitt intryck är följande: I västerlandet diskuterar sedan fyra decennier samma slags människor samma slags problem med samma slags argument med hjälp av samma slags kausal- och konditionalsatser och kommer till samma slags resultat, som de kallar syntes – eller icke-resultet, som de då kallar kris. Det hela verkar en smula uttjatat, som ett beprövat libretto. Det är förstenat och skolastiskt, det påminner om något som hämtats fram från dammiga kulisser. Ett folk, detta västerland, som vill förnya sig – och mycket tyder på att det skulle kunna förnya sig – kan inte regenereras med denna metod.
Ett folk regenereras genom att spontana element emanerar, inte genom att historiserande och deskriptiva sådana blir ompysslade och dekorerade. Men det är dessa senare som fyller upp det offentliga rummet hos oss. Och bakgrunden till detta är något som ni, om jag formulerar det, kommer att finna är katastrofalt. Västerlandet går enligt min mening inte under på grund av totalitära system eller SS-förbrytelser, inte heller på grund av materiell utarmning eller folk som Gottwald och Molotov; det går under på grund av intelligentians hundaktiga krypande för de politiska begreppen. Zoon politikon, detta grekiska missgrepp, denna balkanidé – det är kärnan i den undergång som nu fullbordas. Att det är dessa politiska begrepp som är det väsentliga betvivlas inte för en sekund av klubb- och kongressintelligentian; den uppbjuder alla sina krafter för att svansa kring dessa begrepp och accepteras av dem. Det gäller inte bara Tyskland – som vad detta beträffar befinner sig i en särskilt svår, nästan förlåtlig situation – utan lika mycket intelligentian i alla andra europeiska länder; enbart från England kan man ibland höra andra tongångar.
Låt oss kasta en hastig blick på dessa politiska begrepp och deras innehåll av degenererande och omdanande substans. Demokrati till exempel – som statsform den allra bästa, men i praktiken absurd! Uttrycket uppstår inte genom majoritetsomröstning utan, tvärtom, genom att man motsätter sig majoritetens beslut; det uppstår genom en våldsakt i isolering. Eller ta detta med humaniteten, ett begrepp som offentligheten närmast klär upp till något andaktsfullt – naturligtvis skall man vara human – men det har funnits högkulturer, också sådana som står oss mycket nära, där detta begrepp inte hade någon realitet; Egypten, Grekland, Yucatán; begreppets sekundära betydelse vad beträffar det produktiva, dess antiomdanande drag är uppenbara. Allt primärt uppstår explosivt, senare följer också utjämning och putsning – ett av den moderna genteknikens få oantastliga resultat. Entelekins mutationer [enteleki, grekiska för verksamhet, kraft. Hos Aristoteles människosjälen.] är diskontinuerliga, inte historiska. Det är en allmän lag. Men alltid när något grundläggande ger sig till känna hos oss på ett andligt plan, ett vulkaniskt element, så griper offentligheten in med abort och förstörelse av själva fröet; och den ovannämnda gruppen med sina klubbdebatter, sin rundabordsordförande, sina medlemmar och församlingsmatadorer kallar till upprop och samlar namninskrifter i det förflutnas, framtidens, historiens, de föräldralösa barnens och den ensamstående moderns namn. Samhällsfilosofterna, kulturdebattörerna, krisfenomenologerna strömmar samman och brännmärker, eliminerar, utrotar – och naturligtvis dyker också chefredaktörerna upp i stora presslimousiner som ett slags proffs på att sy ihop mellangårdar, igår som idag tyvärr före förlossningen – och allt detta till skydd för demokrati och humanitet. /…/
För mig råder inget tvivel om att en cerebral mutation är i vardande, men den kvävs av allt vad offentlighet heter under ledning av den statligt styrda utrotningen av allt väsen. Och här börjar tragedin. Offentligheten har rätt, historiskt sett har den rätt. Ty dessa krafter tyder på ett väsen som förfogar över nya destruktiva drag, skrämmande drag i en kvartär som tappat sina pigment – människan är något annat än vad föregående århundraden trodde och förutsätte, och i sitt nya tankesystem kan hon inte anvisa den västerländska idén om historien någon annan plats än hos voodookulten eller i schamanernas svarta magi.
Det är inte mitt jobb att hålla fram mina egna tragiska idéer mot denna offentlighet. Jag bär mina tankar i ensamhet /…/ Esteticism, isolationism, esoterism – “det intellektuella fågelsträcket över huvudet på folk” – ja faktiskt, jag är ornitolog specialiserad på detta slags fågelsträck, dessa sträck som inte sårar någon, som alla kan se upp mot, eftertänksamt betrakta och överlämna sina drömmar åt. De riktar sig således mot denna djuriska monism som hävdar att allt måste passa samman, att allt måste finnas där utan minsta inre ansträngning, utan några bakslag, utan en upplevelse av misslyckande, utan det slags resignation som bestämmer ens hållning. /…/
Min nihilism är universell, den bär mig – den känner den outgrundliga övergången.
Och därmed säger jag farväl och sänder hälsningar från ett strömlöst, blockerat Berlin /…/ det är en stad vars glans jag en gång älskade och vars elände jag nu uthärdar som en del av den, staden där jag upplevde det andra, det tredje och nu det fjärde riket och där det inte finns någonting som kan få mig att lämna den. Ja, nu börjar man till och med kunna skönja en framtid för denna stad: spänningar har bildats i den nyktra stilen, det har uppstått temposkiften och störningar i klarheten, något tvetydigt har tillkommit, en ambivalens, en sådan som kentaurer och amfibier föds ur. /…/

Översättning: Peter Handberg

Gottfried Benn: Efter nihilismen (1932)

I det följande träder två begrepp, som författaren tycks hysa en särskild förkärlek för, i förgrunden: begreppet progressiv cerebration [hjärnans aktivitet] och begreppet nihilism. Dessa konfronteras i sin tur med begreppet konstruktiv ande, som är ett uttryck för drivkrafterna och försöken att undgå de båda föregående begreppens letargiserande strömning. /…/
Vad de båda begreppen inledningsvis beträffar så är de oskiljaktiga; både innehåll och kronologi förenar dem. Först under föregående århundrade dyker de upp i det europeiska medvetandet, det förra av dem till och med först under senare tid. Begreppet progressiv cerebration /…/ skall uttrycka att mänskligheten under loppet av sin historia uppvisar en klar och tydlilg och ofrånkomlig tillväxt av hjärna och intellektualisering. /…/
Vad nihilismen beträffar så är det ju ett ganska välkänt fenomen. I essän “Goethe och naturvetenskapen” /…/ visade jag att sjutton- och artonhundratalet i Tyskland tycks ha varit en tid då nationens skapande tilldrog sig i ett slutet andligt rum, som inte ens kunde förstöras av inre stridigheter mellan olika generationer och världsåskådningar, ty det fanns en tro, en känsla bortom alla förändringar som förblev oantastad. Slutet på denna era infaller ungefär samtidigt med Goethes död. Den tro eller känsla som var förhärskande vid början av den här epoken kallades Gud; vid epokens slut var det naturen. Men det var en föreställning om naturen som hade bildats under Leibniz’ och Spinozas inflytande. Naturen: ett panteistiskt allt /…/
Vid tiden för Goethes död började upplösningen av denna känsla. Det uppstod en världsbild där alla relationer till ett bortom och alla förpliktelser till en utomvärldslig existens saknades. /…/ Två årtal är av utomordentlig betydelse på denna väg /…/ 23 juli 1847, det är datumet för det möte i Fysikaliska sällskapet i Berlin där Helmholtz lade fram en mekanisk förklaring av Robert Meyers hypotes om energins konstans och räknade den till naturlagarna. Denna dag var början för föreställningen om att världen kunde förklaras in i minsta detalj, förståelsen av världen var rent mekanisk. Detta datum är lika epokgörande som ett annat datum som lever kvar genom post- och ante-. [dvs år 0] /…/
Det andra datumet är år 1859 då Darwins teori publicerades. En tid med högkonjunktur för rastankar, tilltrasslade sammangyttringar av enorm befolkningsökning. Wall Street blandar sig i kapitalmarknaden, kolonisationsrus, hela kontinenters tilltagande lyx och lust, uppkomsten av en hel samhällsklass som lever på ocker, ekonomiska trångmål under gründeråren, kejserliga kungörelser och fiaskon – i denna tid uppstod teorin om det naturliga urvalet och den starkes seger. /…/
Det var begynnelsen på en tidsålder som sade att människan är god /…/ det vill säga verkar hon dålig så bär miljön skulden, eller härkomsten eller samhället. Alla människor är goda, det vill säga alla människor är lika, lika värdefulla, har samma rösträtt och är lika mycket värda att lyssna på i alla frågor; avvik inte för mycket från genomsnittsmänniskan bara, ingenting stort, ingenting ovanligt. Människan är god, men hon är inte heroisk, man kan inte överlåta något ansvar på henne, användbar skall hon vara, ändamålsenligt och idylliska –: det tragiska nedvärderat /…/
Människa är god, hennes väsen rationellt och allt mänskligt elände går att bekämpa socialt och med hygien, det är det ena. Och det andra: skapelsen är tillgänglig för vetenskapen. Från dessa två idéer härrör upplösningen av alla gamla bindningar, förstörelsen av substansen, nivelleringen av alla värden; från dem kommer det inre trångmål som skapades av den atmosfär som vi alla levde i, som gjorde oss bittra och som vi drack av ända till slutet: Nihilismen.
Detta begrepp tog i Tyskland form år 1885/86 när verket “Viljan till makt” delvis blev till i utkast, delvis skrevs rent; den första boken har just undertiteln “Den europeiska nihilismen”. Men i denna bok finns också en kritik av detta begrepp och ett utkast till hur man skall kunna övervinna den. Om vi vill följa begreppet ännu längre tillbaka, om vi vill fastställa när och var detta ödesdigra begrepp uppträder som ord och själverfarenhet i den europeiska historien, måste vi, som bekant, vända oss mot Ryssland. Dess födelsedatum är mars 1862, samma månad som Ivan Turgenjevs roman “Fäder och sönder” publicerades. /…/ hjälten i denna roman, vid namn Basarov, är redan en fullfjädrad nihilist och Turgenjev använder också detta namn för honom. /…/ Det verkligt intressanta i sammanhanget är att Basarovs nihilism inte är någon nihilism i egentlig mening, ingen negativism rätt och slätt utan fanatisk framstegstro, en radikal positivism vad beträffar naturvetenskap och sociologi. Vi finner för första gången i den europeiska litteraturen en segerviss mekaniker, en hurtig materialist vars suspekta barnbarn vi kan finna i full verksamhet ännu i vår egen tid – hör bara vilka välkända tongångar från sextiotalet som ljuder också i dag: En duktig kemist, heter det där, är tjugo gånger mer värd än den bästa poet. Hellre en bit ost än Pusjkins samlade. /…/ ja, till och med dadaismen, vars uppträdanden i Zürich och Berlin för inte länge sedan väckte en sådan genklang, finner vi redan i en roman från [artonhundra]sextiotalet, romanen “Vad skall man göra?” av Nikolaj Tjernysjevskij. Konst, kan man läsa där, är att rulla in två flyglar i en salong och placera dem dam framför var och en av dem, en halvkör ställer upp sig runtomkring och sedan sjunger eller spelar varje deltagare samtidigt en valfri melodi mycket högt. Detta uppfattades som en revolutionens melodi och en orgie i frihet. Vi kan således notera att de intellektuella effekterna av den historiefilosofiska materialismen börjar göra sig gällande på [artonhundra]sextiotalet, de är således över åttio år gamla; egentligen något gammalt och reaktionärt. Egentligen, och här rör vi oss in i framtiden, är i dag all materialistisk grunduppfattning: den är nämligen tillbakablickande, den griper tillbaka på något, ty framför oss har vi ju en helt annan människa, ett helt annat mål. Själsmontage, reservdelar för det så kallade kollektivt-normalt mänskliga, det är inget annat än andefattig rokoko. Alla dessa angrepp på den högre människan som vi nu tvingats lyssna till i åttio år – Bernard Shaws farser medräknade – det är ju rent gammalmodigt vid det här laget, platt och fånigt. Det finns bara den högre människan, det vill säga den tragiskt kämpande människan, det är om henne historien handlar, bara hon är antropologiskt helt sinnesnärvarande, de rena driftskomplexen är det inte. Det blir alltså trots allt övermänniskan som kommer att övervinna nihilismen; men hon kommer inte att se ut som Nietzsche skildrade henne i överensstämmelse med artonhundratalets smak. /…/ Vi sätter således inte i dag det andliga i samband med biologisk hälsa, /…/ vi ser det andliga som något överordnat livet, överlägset livet som konstruktiv och formande princip: stegring och förtätning – det tycks vara dess lag. Denna fullkomligt transcendenta inställning skulle kanske kunna medföra ett övervinnande, nämligen ett artistiskt tillgodogörande av nihilismen; det kunde hjälpa oss att betrakta den dialektiskt, det vill säga som en utmaning. /…/ Mycket tyder ju på att vi står inför en avgörande antropologisk vändpunkt /…/ Den moderna tekniken och arkitekturen pekar i denna riktning /…/ Många saker – expressionism, surrealism och psykoanalys till exempel – tyder ju på att vi biologiskt går mot ett återuppväckande av myten och kortikalt mot en uppbyggnad med urladdningar och ren expression. /…/ Den sista karaktäristiska substansen vill uttryck, den förbigår alla ideologiska mellanled och tillägnar sig tekniken oförställt och omedelbart, medan civilisationen vad innehållet beträffar åter vänder sig mot myten – det tycks vara dess sista stadium. /…/
– ja, blott genom en sista formell anspänning, genom en yttersta intensifiering av det konstruktiva ända till immaterialitetens gräns, skulle en ny etisk verklighet kunna uppstå – efter nihilismen!

Översättning: Peter Handberg

Gottfried Benn: Dubbelliv (1950)

263:
När ni anmälde ert besök lovade ni att inte fråga om jag är nihilist. Denna fråga är faktiskt lika innehållslös som frågan om jag åker skridskor eller samlar på frimärken. Det kommer nämligen an på vad man gör av sin nihilism.

261:
I begynnelsen var ordet. Det är anmärkningsvärt och det har också kostat mig en hel del tankemöda att inse att det faktiskt är så. I begynnelsen när animism, toemism, grävandet av grottor, djur, magiska masker och klapperstavar dominerade världen – judarna var troligen mycket gamla när de hävdade detta, de visste mycket. Men faktiskt så är det i ordet som världen har sitt centrum, det finns inget mer förrädiskt än ordet. Jag har alltid tyckt det är oerhört intressant när akademiker och även djupsinniga filosofer plötsligt ställs öga mot öga med det fria ordet, det ord som inte ger upphov till långa tirader, till system och faktaobservationer som kan underbyggas historiskt; inte kommentarer, utan: gestalt. Här får de sannerligen något att bita i! Totalt sammanbrott! Småidylliker, myspysare, snorvalpar. I beynnelsen, mitten och slutet är ordet.
Tillägg: Idag är det så att det bara finns två verbala transcendenser: de matematiska lärosatserna och ordet som konst. Allt annat är affärsspråk, beställning av öl.

261-262:
Ett verk kan endast uppstå i ett slutet rum. Det som kallas dynamik och som innebär att man föreställer sig något revolutionärt, våldsamt och gränsöverskridande hör till andra områden, det är förutsättningar – konsten är statisk. Dess innehåll är en jämvikt mellan tradition och originalitet, tillvägagångssättet är en balans mellan massa och stödjepunkt. Detta faktum förklarar den egendomliga närheten mellan alla konster inom kulturepokerna /…/ Men detta faktum skiljer också konsten från alla andra områden – det är en tes som gör sig allt mer gällande

264-266:
Framtidens stil kommer att vara robotstil, montagekonst. Den hittillsvarande människan är till ända, biologin, sociologin, familjen, teologin – allt har förfallit och lakats ur, allt bär protes. /…/
Människan måste sättas samman på nytt, utförligt, av talesätt, ordspråk, meningslösa samband, spetsfundigheter: En människa inom citationstecken. Gestaltningen av människan sker genom olika formtrick, upprepning av ord och motiv – infall spikas upp som spikar på väggen och på dessa hängs ordningsföljden upp. /…/ Tankegångar grupperas, geografi tillkommer, drömmerier flätas in och tas sedan bort. Inget sätts längre samman psykologiskt-innehållsmässigt, allt slås bara an, genomförs aldrig. Allt förblir öppet. Antisyntetiskt. Man står fast vid det som inte går att förena. Behov av stort snille och fint handlag, annars dilettanteri och enfaldighet. Stort behov av sinne för det tragiska, annars inte övertygande. Men om författaren uppfyller detta kan första versen vara hämtad ur en kursbok, den andra kan vara en strof ur en sångdikt och den tredje en lustighet av Mikosch – och det är ändå en dikt. /…/
Intressant – det är ett viktigt ord! Intressant – det leder inte till detta ogenomskinliga, plågsamma familjära “djup”, inte genast till “en moder”, denna av tysken så omtyckta vistelseort – intressant är långt ifrån identiskt med underhållande – titta lite närmare på ordet bara: inter-esse, mellan vara, nämligen mellan dess dunkel och skimmer – “Skenets olymp”. Nietzsche. /…/
Ni måste själv upphäva allt på nytt: då börjar det sväva. Charlatan – det är inget dåligt ord, det finns värre: historisk och dräggaktig.

Översättning: Peter Handberg