brøgger

Suzanne Brøgger, “Från kärnfamilj till kärnvapen” (ur kapitel 2)

Alla utopister är överens om att den institutionaliserade tvåsamheten – kärnfamiljen – inte skulle existera i utopia. I vardagslivet måste vi i alla fall konstatera en viss återhållsamhet gentemot utopia, i det att kärnfamiljen mycket sällan görs föremål för kritik utöver den man hittar i de gamla socialistiska skrifterna. Denna brist på kritik beror på:
1) att de flesta nu levande utopisterna är gifta eller lever i tvåsamhet och att deras hustrur/män blir sura, om de börjar kritisera familjen offentligt.
2) Utopister, som har skilt sig och som ger sig till att kritisera familjeinstitutionen, kan man inte räkna med, för de har ju bara haft dåliga erfarenheter.
3) Utopister, som aldrig har varit gifta, kan man inte räkna med alls, för antingen är de så dumma och fula att ingen har velat ha dem – och rönnbär är sura – eller också utmärker de sig genom en fullständig brist på “mänskliga” känslor.
/…/
“Människan” har i alla tider varit en bra ursäkt.
/…/
Det finns verkligen ljusa och lyckliga stunder, när man har det trevligt. De lyckliga stunderna är ofta resignationens ögonblick. För det passar sig inte – annat än för masochister – att säga: jag har ett skitjobb och en skitbild och en skithustru. Nej, jag har ett bra jobb, en härlig bil, ett fint hus och en skithustru. Och därmed börjar lyckokapplöpningen.
/…/
En av orsakerna till att man vet så lite om hur äkta makar har det med varandra är, att all intimitet är reserverad parterna inbördes. Det är också en av parets funktioner. /…/ Men intimiteten i tvåsamheten är komplicerad. För det jag säger till min man, berättar jag i förhållande till de reaktioner jag vet att han vill ha. På det viset bygger man upp ett kodspråk. Men det gör inte så mycket. Så länge äktenskapet erbjuder mig beskydd, är jag också inställd på att tänka och känna i koder. Resten kan jag säga till min psykiater. Parförhållandet isoleras och dör, bland annat för att man är exklusiv och serverar alla problem till den äkta maken i deformerat skick.
/…/
Jag tror att det är svårt att fatta tidens elände, utan att göra klart för sig missförhållandet mellan våra idéer och vårt beteende. Och klyftan är varken universell eller generell, utan tids- och geografiskt bestämd till löntagar-epoken i välfärdssamhällena. Den snabbtänkte säger att det bara är att slänga bort idéerna och leva i lugn och ro på ruinerna. Men vi har ju själva gjort idéerna. De är väl ett uttryck för några behov i den konkreta situation som vi lever i, och det är som bekant traumatiskt att slänga bort något av sig själv, även om många ihärdigt försöker göra det.
Naturligtvis finns det “harmoniska” äktenskap. Det är de, där det traditionella könsrollsmönstret följs till punkt och pricka. Det är enligt min mening det enda sättet man kan vara gift på.
/…/
Äktenskapet gick så länge parterna hade vissa bestämda funktioner, som inte gick att ta miste på – baserade på könet. /…/ Men den modellen är det nästan ingen som vill vara gift efter idag. Nu har man slängt bort reglerna och könen, och räknar i stället med att kunna ändra de äktenskapliga normerna inifrån. Men man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig – bortsett från att man bör vara “mänsklig”, och det är svårt, eftersom ingen vet vad det “mänskliga” innebär.
/…/
Det måste slås fast att den kärnfamilj vi har i dag, den har inga andra i historien haft, eftersom den är helt och hållet avhängig av förhållandena i ett högt industrialiserat löntagarsamhälle. Därför är det märkligt att se så många människor plåga sig själva och varandra i övertygelsen om att det är deras eget fel, att de inte kan leva upp till arrangemanget.
/…/
Men rent faktiskt har äktenskapet aldrig spelat en så stor roll och haft en så enorm betydelse för den enskilde som i dag. De gamla umgängesformerna håller på att upplösas och sammanhållningen i stadskvarteren har försvunnit. Den sista tillflyktsorten från produktionen är tvåsamheten, kärnfamiljen. De som tror att kärnfamiljen är döende tar fullständigt miste. Aldrig tidigare har man tagit den så högtidligt. Förr var tillgivenhetsspektrat mycket större, involverade många fler människor. I dag kräver och förväntar man ALLT av familjen: kamratskap, passion, kommunikation. Men inte nog med det. Ofta ska den ena också kunna uppfylla de barnsliga behov av en far eller en mor , som den andra går och bär på, och med den brist på metafysiskt fotfäste som de flesta omedvetet lider av, kräver man till på köpet att den älta hälften ska vara en andra Vår Herre eller Madonna. I dag är det så att de flesta människor betraktar sina LIV som lyckade, om deras äktenskap har lyckats.
/…/
Men även om tvåsamheten är en organiserad form av olevt liv, är det långtifrån alla som lider av den. Det finns till och med de som frodas. Men för att fatta mekaniken, ska man kasta en blick på motparten. Det slår nästan aldrig fel, att han eller hon är en skugga. Det är möjligt att det är en oundviklig naturlag att vi frodas på andra människors bekostnad, men jag tycker inte det är anständigt att cementera det förhållandet genom att rentav legitimera det genom äktenskapet.
/…/
Det finns vara en sak som är värre i äktenskapet än en kuvad kvinna. Det är hon som inte vill vara det längre. Det är hon som med knivar i ögonen kommenderar mannen att sätta ungen på pottan, när de har gäster, och som knullar med andra för principens skull. Men klyschan “kuvad” täcker den tvåsamhetslevande kvinnans situation dåligt. En kvinna som spelar kvinnorollen traditionellt med allt vad den innebär och som uppfyller alla de förväntningar som ställs på henne, hon är enligt min åsikt inte “kuvad”. Hon är bara en märklig ödla eller något annat exotiskt från en förgången tid. /…/ Det visar sig inte förrän alldeles för sent att klimatet har ändrat sig ödlemoderns välgångsönskningar, och att de objektiva villkoren för ödlornas närvaro på jorden inte längre förefinns. Den konforma kvinnan är inte kuvad, utan bara en förrädare mot släktets möjligheter att överleva.
/…/
Och vad är det för barn kärnfamiljen avlar? Ja, äpplet faller ju inte långt från stammen, även om det ska erkännas att barn i många fall är en smula mindre odugliga än vuxna. Det gäller i synnerhet barn som lever i grupper och i gäng utanför hemmet.
/…/
De flesta håller väl på kärnfamiljen i brist på bättre. Man vet hur den nuvarande misären är, men man vet inte hur en annan misär skulle kunna arta sig. Man har lärt sig att ingenting är fullkomligt. Dessutom är kärnfamiljen den enda plats i samhället, som tycks vara någorlunda kommunistiskt inrättad. Det är naturligtvis pseudo-kommunism, eftersom ingen verklig kommunism är möjlig inom ramen för en kapitalistisk ekonomi, men i kärnfamiljen gäller det trots allt att man “bidrar efter förmåga och förser sig efter behov”. /…/
Kärnfamiljens pseudo-kommunistiska gemensamhetsekonomi står i skarp kontrast till de ekonomiska lagar, som gör sig gällande i produktionen utanför.
/…/
borgerligheten som /…/ en aspiration, som delas av ett genomsnitt av befolkningen alltifrån det utdöende aristokratiet till arbetaren. De borgerliga, det är löntagarna, det är alla de som vill att deras barn ska gå i gymnasium och det är alla socialisterna, som går och bildar kärnfamilj.
/…/
Därför är det tankeväckande och gåtfullt att så många socialister, som vill ändra på samhällsnormerna, går raka vägen in i den cell, som bäst vidmakthåller dem. Det är inte envar beskärt att avskaffa kapitalismen. Men envar har rätt och möjlighet att avskaffa kärnfamiljen. /…/
Om de som kallar sig revolutionärer själva upplöste sina tvåsamheter och populariserade temat: gift er inte, skilj er! och bidrog till att accelerera en situation dithän att tusen och åter tusen människor skulle skicka in sina skilsmässoansökningar, skulle det få politiska och ekonomiska konsekvenser.
/…/
socialisterna är rädda för att popularisera en brännande fråga, eftersom de inte har några svar. Det med ekonomin är lätt nog, det är bara staten som ska ditt och arbetarna som ska datt. Men när det handlar om det väsentliga: hur män och kvinnor ska fortplanta släktet på ett mer ändamålsenligt och festligt sätt än det nuvarande, så blir de svaret skyldiga.
Men är det ens skyldighet att svara bara för att man frågar? Det är bara demagoger som frågar och svarar i samma andetag. Det har aldrig varit samma krafter som bröt ner och byggde upp, i så fall har det blivit till diktatur. Just nu räcker det alltså att konstatera och med konkreta exempel dokumentera att kärnfamiljen är av ondo och att vi inte vill se den innanför våra dörrar, för att den tar livet av oss.
/…/
Sedan renässansen /…/ har familjen blivit ett oberoende värde i sig självt.
Kapitalismen, tillväxten, ett oberoende värde i sig självt.
Den empiriska vetenskapen, ett oberoende värde i sig självt.
Familjen har monopoliserat vårt känsloliv.
Kapitalismen har monopoliserat vårt arbete.
Den empiriska vetenskapen har monopoliserat forskningen och samlat data.
Men till vad?
Från kärnfamiljen till kärnvapen . . . Det är kort uttryckt historien om den patriarkala kulturen.

ur Suzanne Brøgger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), kapitel 2

Suzanne Brøgger, “Fräls oss ifrån kärleken” (ur kapitel 1)

För det är något i tiden som inte riktigt går ihop, och även om det går ihop, så går det inte nödvändigtvis att stå ut med. /…/ Äktenskapsproblemet härstammar från den tidpunkt, då kärleken började tränga in i familjen, vilket ju inte alls var meningen. Därav misären…
/…/
saken är ju den att det inte längre är folk som plötsligt har blivit larviga, utan äktenskapet som har blivit larvigt i det ögonblick det inte längre konstitueras för Guds skull. När kungen inte längre är Guds representant på jorden, är det ingen mening med honom, och samma sak gäller äktenskapet – så fort det går och blir en privatsak efter vars och ens tycke och smak, så är det ingen mening med det längre, då är “trohet” ingenting annat än larv och plikt. Då är både kungadöme och äktenskap döda institutioner, även om de fortfarande har ett arkaiskt grepp om folk. Äktenskapet är den institution, som skulle uppväga den “oändliga, kvalitativa skillnaden mellan Gud och människor” och som sådan symbolisera den annars omöjliga föreningen med Gud – ett sånt larv! Därnäst är äktenskapet avsett att vara livet ut (i nöd såväl som i lust), och det gör det enligt skilsmässostatistikerna inte, så därför har det blivit likgiltigt. Och när livet väl har blivit likgiltigt, så kan folk lika gärna försöka uppfinna andra livsformer, vilket de för övrigt också tycks vara i full färd med, även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott.
/…/
Om vi inte längre lever ihop två och två för att det är “rätt” att göra det, utan för att “ha det bra”, så betyder det att det historiskt sett har introducerats en helt ny tankegång på samlivsarenan. Om den nya moralen är bra eller dålig, är jag inte den som kan avgöra – om den är ett uttryck för en sjuhelvetes nöjeslystnad eller om den är förutsättningen för att detta nya fenomen, som kärleken är, ska kunna låta sig allmänt realiseras, vet jag inte. Men den har i alla fall ingenting med äktenskapets mening att göra.
Som alla vet bygger äktenskapet inte på kärlek. Det är kärleken som har trängt in i familjen vid en tidpunkt, då den redan befann sig i upplösning. Kärleksäktenskapet daterar sig högst hundra år tillbaka i tiden, och det är först under det här århundradet som det har blivit utbrett i alla samhällslager. Om äktenskapet är en dödsdömd farkost att realisera kärlek ombord på, kan ingen med säkerhet veta något om. Det är kärleksäktenskapet för nytt för.
/…/
kärlek utan död och smärta är för européerna som yin utan yang för andra folk. Associationen död/kärlek är lika säker i vår kultur som amen i kyrkan /…/
Den västliga kärlekens språk och mekanik tycks ha uppstått i Provence i början av 1100-talet som ett led i en politisk, kättersk strid, /…/ Det sägs att mystik är sublimerad erotik. Men här var det precis tvärtom. Katharerna, de “rena”, kamouflerade sin tro på “Kärlekens Kyrka” som kärleken till en människa, nämligen en borg-fru (gift och ouppnåelig), och det kätterska budskapet spreds ut via trubadurernas guerillaverksamhet, dikten, från borg till borg, så att den romerska kyrkan inte skulle få nys om att det i själva verket var frågan om ett uppror mot the Establishment. Det är på det sättet den lidelsefulla kärleken invaderar psyket hos den europeiska eliten, som nätt och jämnt blivit omvänd till kristendomen och som lider under den nya äktenskapsdoktrinen.
Om Katharernas kyrka, “Kärlekskyrkan”, skriver Denis de Rougemont i klassikern “L’Amour et L’Occident”:

“Kärlekskyrkan alstrar otaliga mer eller mindre hemliga, mer eller mindre revolutionära sekter, vilkas drag vittnar om ett gemensamt ursprung, en envist kvarhållen tradition. Alla dessa sekter karaktäriseras av en opposition mot dogmen om treenigheten (i varje fall i sin ortodoxa form); av sin exalterade spiritualism; av sin doktrin om “strålande glädje”; av sitt förnekande av sakramentet och äktenskapet; av sitt absoluta fördömande av varje form av krigsdeltagande; av sin antiklerikalism; av sin förkärlek för fattigdom och askes (vegetarianism); och slutligen av sin jämlikhetsanda som ibland gick så långt som till total kommunism.”

Katharerna utrotades till sista man under ett av kyrkans korståg. Men den lidelsefulla kärleks-“doktrinen” bestod. Och består. Därför är det viktigt att framhålla att dess ursprung är oäktenskapligt, /…/ Den gängse uppfattningen av kärleken som en universell, evigt giltig, allmänmänsklig angelägenhet, en gåta, som vi människor en gång för alla måste leva med eller ge upp inför, beroende på om vi har talang för den eller ej, är ett fullkomligt missförstånd. Kärleken är bara en gåta så tillvida att vi har gjort den till en gåta av politiska orsaker.
/…/
Det har naturligtvis hänt att en icke-europé har gått och förälskat sig, men när något så vanvettigt trängt sig på i stammen eller släkten, har de amor-drabbade varit fördömda – och inte hjältar som i den europeiska traditionen. /…/ Inställningen europén som tillbringar sitt liv med att fråga: “Är jag verkligen förälskad eller är jag förälskad i förälskelsen eller är jag bara förälskad i mig själv?” – skulle av en kinesisk psykiater betraktas som ett vansinnessymptom. /…/
Européerna är av traditionen mer förälskade i denna fixa idé än i människor. Hemligheten med den europeiska lidelsen är längtan efter att bli utslagen och nerklubbad av Kärlekens trium – död vid första ögonkastet!
/…/
De senaste 800 åren av Europas intima historia består av motsatsförhållandet mellan kärlek och äktenskap och innebär att hälften av européernas olycka kan summeras i begreppet otrohet. /…/ Avsikten med familjen är att uppfostra barn och avsikten med äktenskapsdoktrinen är Guds. Försvinner de funktionerna, är institutionerna döda. Nu när alla traditionella kriterier för parning har bortfallit: rang, stånd, blod, jord, ägodelar och hemgift, står kärleken som ett helt nytt fenomen som kriterium för socialt beteende i alla samhällsklasser. Men den är fortfarande en negation av äktenskapet – och möjligen av tvåsamheten över huvud taget. Kärleken är för ny för att vi ska kunna säga särskilt mycket om den.

ur Suzanne Brøgger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), kapitel 1